Julia Svensson

En förebild inom mindfulness-skolan

13th June, 2009 - Julia Svensson - No Comments

”Allt är till låns och inget är egentligen ditt” står det en bok om mindfulness och acceptans av läkaren Andries J Kroese, som jag läser parallellt med Camus “Främlingen”. ”Allt är flyktigt”.

Camus huvudkaraktär Meursault vet också han att ”det inte har någon större betydelse om man dör vid tretti eller sjutti”.

Ur ett 00-talsperspektiv kan man säga att Meursault gör sin mindfulnessläxa. Han observerar yttre omständigheter och låter dem sedan gå; han ser sin kvinnas bröst och han ser att havet glittrar. Han konstaterar att hans mamma är död. Men han ser inte tillbaka.

En enda miss blir fatal: hettan och tröttheten är fysiska sensationer som Meursault inte lyckas frigöra sig från. Något så trivialt som Algeriets tryckande sommarvärme bringar honom ur fattning och dagen efter sin mors begravning råkar han skjuta en arab.

I bokens andra del, där Meursault förhörs, häktas och döms, analyseras hans tro på livets meningslöshet. Synen på att döda en arab överensstämmer med den franska kolonialmaktens syn på algerierna; en bagatell. Meursault ses inte som ett monster för att han dödat – snarare för sin hållning. Att han varken grät på sin mammas begravning eller tror på Gud.

Camus var något på spåren. Mindfulness. Sextio år senare skulle något som liknar absurdismen predikas som vägen till sinnesro – i ett postindustriellt samhälle utan religion, där människor dukar under av krav, information och materiella frestelser.

Men vad som gör Meursault främmande för nutidsläsaren är att han tycks ha bläddrat förbi några sidor i livsstilshandboken – kapitlen om empati och tacksamhet. När Camus mot slutet ger sin karaktär vissa insikter åstadkommer han ett slags bakvänd verfremdungseffekt. Meursault fördriver tiden i sin cell och inser för sent vad han förlorat. Han förstår att han borde ha känt tacksamhet. Han förstår sin döda mor. Han börjar känna vilja: han vill åtminstone ha folkhopens förtjusta vrål när hans huvud rullar i giljotinen. Och vips känner vi igen oss.

Så. Lägg coachningsböckerna på hyllan för en stund. Lär av Meursault och låt “Främlingen” bli din kurs i levnadskonst.