Julia Svensson

Ett hål i mitt badrum, ett hål i mitt hjärta

28th July, 2010 - Julia Svensson - 2 Comments

Det var förra året som allt började. En mörk natt, jag hade just kommit hem från en lång resa. I uppackningsdimman tappade jag en flaska parfym i handfatet i badrummet. Krack.
Nästa dag upptäckte jag att det inte bara var mitt handfat som fått sig en törn. Min kärleksrelation hade tydligen, medan jag var borta, också spruckit.
Just då skuggades sprickan i handfatet av hans kvarlämnade tandborste. Flera månader senare, när jag äntligen gått vidare, upptäckte jag att handfatet hade börjat läcka. Just det. Sprickan.

Rämnade relationer ska man tänka på så lite som möjligt. Så jag tog med mig en väninna till Bauhaus och valde ut ett nytt handfat, mycket finare än det förra.
Samtidigt stod det en ny kille och väntade, ivrig att släppas in i min lägenhet. Till slut kände jag mig redo. Och ringde rörmokaren. Som skulle kasta ut det gamla spruckna, och koppla in det sprillans nya, skinande blanka.

Historien slutar tyvärr inte här. Uppenbarligen hade den förre rörmokaren limmat fast det gamla handfatet i kaklet. Och den nye behärskade inte tekniken för att ta loss det. Hans korta sejour i mitt badrum resulterade i att jag nu inte bara hade en spricka i handfatet. Jag hade inte ens ett handfat. Jag hade ett stort hål i väggen.
När jag blir kär blundar jag för sprickor, bortser från tillkortakommanden, ja stora hål. Tack vare det romantiska skimmer jag dväljdes i, struntade jag i det rämnade kaklet och borstade glatt tänderna i badkaret.
Jag sköt upp samtalet till kakelfirman i månader. Tills jag vaknade en dag och insåg att jag gått omkring i misären alldeles för länge.

Aldrig förut hade jag slängt någons tandborste med sådan fart. Men det gick ändå inte att komma ifrån faktum: Jag hade ett hål i mitt badrum. Och ett stort jävla hål i mitt hjärta.
Jag visste inte var i röran jag skulle börja. Bakom duschdraperiet av tårar var jag förbannad. Hur hade jag kunnat låta en inkompetent hantverkare sabba mitt hem och mitt liv under så lång tid?

Historien slutar tyvärr inte här heller, med att jag lyfte telefonen och så var allt bra. Det gör de sällan.
Visst, det kom en kakelman. Han sa: Kakelplattorna du köpt är för stora. Du måste hitta kakelplattor från 30-talet. Sedan spacklade han. Sedan slipade han så att det kom spackeldamm i varenda skrymsle. På de nya dyra kuddarna som jag köpt och försökt stoppa i hålet, i hjärtat. Sedan pajade dammsugaren.
Det kom rörmokare. De sa: Handfatet passar inte. Den förre rörmokaren har dragit fel sorters ledningar. Och blandaren är av dålig kvalitet.
Inte förrän elektrikern knackade på började det kännas bra igen.

När jag nu, några månader senare, tittar på handfatet är blandaren lite sned. Den kan troligen börja läcka vilken dag som helst. Bredvid handfatet har två kakelplattor en lite mörkare nyans än de andra. Ett ärr, som för att påminna mig om livet.
Om två år är det stambyte.

Ursprungligen publicerad i Ystads Allehanda 2010–07–28.