Julia Svensson

Jag tänker börja med att bekänna en sak:

26th May, 2010 - Julia Svensson - 1 Comment

Jag har tittat på trailern till den nya Sex and the City-filmen väldigt många gånger. Trettio vore en underdrift.
Jag gör det i ensamhet. Ibland fryser jag videoklippet så att jag kan se skådespelerskornas ansiktsuttryck och exakt vad de har på sig. I torsdags köpte jag mitt livs första nummer av Vogue bara för att den innehöll en intervju med Sarah Jessica Parker om den nya filmen.

Jag tänker bekänna en sak till. Sedan jag köpte Sex and the City-boxen (nej, jag köpte inte boxen, jag köpte de enskilda säsongerna på dvd en och en efter hand som de kom ut, till ett mycket högre pris) har jag sett hela serien kanske åtta gånger. Sex säsonger, varje avsnitt är en halvtimme. Matematiken klarar ni själva.

Det har skrivits kilometervis med analyser om Carrie, Miranda, Charlotte och Samantha, de fyra väninnorna som lever singelliv i New York, kantat av lyckade karriärer, restaurangmiddagar, haute couture och dyra skor. Om hur de har revolutionerat den amerikanska synen på sex och personifierar den urbana ”vill ha allt”-kulturen. Men hur allt egentligen kokar ner till fyra kvinnors vänskap.

På torsdag är det premiär. Från trailern vet vi redan att Samantha ska börja oja sig över klimakteriet. Att Charlotte ska bli galen på sina barn och att Miranda har fått krulligt hår. Att Carrie får problem med Mr Big och att hon på semestern i Abu Dhabi råkar på sitt livs andra stora kärlek, Aidan, igen.

Redan på ikväll visas filmen för ett fåtal lyckligt lottade som köpt biljetter för 250 spänn istället för 110. Men jag har inte köpt en sådan biljett. Jag har inte heller dragit i trådar för att komma med på pressvisningen av filmen. Jag kommer alltså inte se filmen förrän kanske på fredag. När den redan sågats utmed sina egna, i och för sig högt beklackade, fotknölar.

För sanningen är att en av de få gånger jag i mitt i övrigt ytterst kritiska liv inte bryr mig om recensioner är när det gäller Carrie Bradshaw och de andra. Jag kommer aldrig att skriva en analys där jag är skeptisk till deras skokonsumtion och att de trots sin påstådda självständighet ändå gifter sig på slutet. Jag kommer varken att klaga på produktplacering (Carrie har bytt ut sin Mac-dator mot en PC), fattig handling, eller att de äter onaturligt mycket glass utan att bli tjocka. Eftersom det här inte är en vanlig film. Det här handlar om mina vänner.

Det är sex år sedan Sex and the City-serien slutade. Två år sedan första filmen. Jag har glatt mig över åt att ännu en gång få höra de fyras välvässade repliker studsa fram och tillbaka över cafébordet på Manhattan. Att jag skjuter upp biobesöket? Det är som med alla sällsynta men efterlängtade möten. När eftertexterna rullar vet jag inte om, eller när, jag får träffa dessa vänner igen.

Krönikan publicerades ursprungligen i Ystads Allehanda 2010–05–26.