Juliana Huxtable förvandlar musan till subjekt

26th May, 2015 - Julia Svensson - No Comments

juliana-huxtable-new-museum2En skulptur av Juliana Huxtable i helfigur – naken – ligger på piedestal i strålkastarljuset på triennalen Surround Audience New Museum i New York.
Bakom skulpturen (gjord av Frank Benson) hänger fyra verk av Juliana Huxtable själv. I sig en feministisk gest och ett fuck off-finger till konsthistorien: den här musan är ett eget subjekt.
Juliana Huxtable förtjänar en presentation. Förutom konstnär och musa är hon känd som dj och klubbarrangör i New Yorks nattliv, samt som modell, poet och transgenderaktivist.

Hon föddes 1987 i Texas, där hon växte upp som kille: Julian. Efternamnet är taget och är en referens till familjen Huxtable i tv-serien Cosby (1984–1992). Huxtables representerar, menar hon, en tid då det var möjligt för afroamerikaner att, som de, bli övre medelklass och bo i ett gathus i Brooklyn. I dagens ekonomiska verklighet blir fantasierna om en klassresa likt familjen Huxtables (mamma Claire är advokat och pappa Cliff läkare) alltmer sällan mer än fantasier.
Juliana Huxtables underdogposition är dubbel. När hon bytte kön var hon rädd att förlora rättigheter hon såg som självklara. Att kunna bli anställd eller gå säker på stadens gator, till exempel. Namnet är en kraft som hjälper henne att bli den hon vill.
Samlingsnamnet för hennes verk är ”UNIVERSAL CROP TOPS FOR ALL THE SELF CANONIZED SAINTS OF BECOMING” (2015).

På självporträtterande fotografier utforskar hon populärkulturella myter om svarta. På en bild är hon klädd i ljusa läderstövlar och en onepiece i kamouflagetyg för att likna Black Panthers militanta estetik. En annan bild – den som New Museum använder på sin affisch – föreställer henne själv som en grön afrofuturistisk karaktär, en så kallad Nuwaubian Princess.
En dikt börjar med ett barndomsminne: ”Jag valde alltid en flicka som karaktär när jag spelade dataspel… hennes fitta jamade varje gång den hyperpornografiska kroppen svängde, och eldade på min ilska mot pojkarna.” Krav på politisk och social rättvisa blandas med obehagliga minnen från en tonårstid som intergender och en av få svarta på sin skola.
Också Bensons skulptur är symbolisk. De klassiskt idealiserande dragen uttrycker något evigt och konstant. Men i själva verket är skulpturen en ögonblicksbild. 3D-skanningen gjordes för ett och ett halvt år sedan och Juliana Huxtables kropp har förändrats mycket sedan dess.

New Museums triennal fokuserar på samtidskonst ur ett digitalt perspektiv. Att göra Juliana Huxtable till affischnamn är smart. Med hela sin existens är hon ett motstånd mot fördomar och snäva konventioner. Rummet där verken befinner sig är en av utställningens höjdpunkter.
Anmärkningsvärt är också att Juliana Huxtable inte har något galleri i ryggen (även om hon tack vare uppmärksamheten kanske snart kommer att ha det), som manager och kvalitetsgaranti. Hon tillhör en ny generation som experimenterar och sprider sin konst på sociala medier som Tumblr, Instagram och Soundcloud, där hennes huvudsakliga publik också finns och interagerar. På museet blir verken synliga för en institutionellt mycket mäktigare målgrupp.

Sparat under: Dagens Nyheter, konst, publicerat

Ingen Kommentar

Ingen Kommentar

Kommentera