Julia Svensson

Ragnar Thoursie påminner om att äldre är människor – inte föremål

24th November, 2011 - Julia Svensson - No Comments

Ragnar Thoursie lämnade poetkarriären för ett liv i statlig tjänst. Som han ironiskt nog avslutade med dikter från den privatiserade tillvaron på ett äldreboende i Nacka.
När jag undersökte bokhyllan i min nya andrahandslägenhet hittade jag den: diktsamlingen som blev hans grande finale. ”Sånger från äldreomsorgen”. Jag tog ut boken ur hyllan, läste lite av hans storslaget enkla poesi om åldrandets möte med samhället.

”Ja, men Elsa, vad är det nu? Vi var ju

nyss hos dig! Det är hemtjänstens

nattpatrull för gamla, lika i hela landet.

Inget benbrott denna gång, ingen

som ligger på golvet och kvider.

Bara rop efter någon att prata med,

I vargtimmen.”

 

Jag hade förmånen att få intervjua Ragnar Thoursie när boken kom 2009. Jag kommer aldrig att glömma den starka känslan när han började gråta, han var själv gripen av sitt motiv: att äldrevården är en kolossal fråga för samhället.
”Omsorg är den yttersta formen av kärlek”, så minns jag att han uttryckte det. ”Jag tror att mitt yttrande är intressant för att jag själv är med i verksamheten just nu. Intagen, föremål för omsorg. Jag är ingen oväsentlig remissinstans.”
Dikterna är ingen direkt samhällskritik, snarare en påminnelse om det självklara: gamla människor är inte enheter, objekt, föremål som kan rationaliseras eller staplas. De är fortfarande människor. En påminnelse som tyvärr verkar behövas.

För ”Sånger från äldreomsorgen” är inte längre aktuell, den är akut. Jag önskar att förlaget, Albert Bonniers, ska trycka den i pocket och sälja till rabatterat pris. Samt dela ut boken gratis, till politiker, riskkapitalister och alla andra som på något vis har med vård av äldre människor att göra. Obligatorisk kvällslektyr. Eller bara att ha under kudden om natten.

Publicerat i Dagens Nyheter 2011–11–24.