Julia Svensson

Smedstorp revisited (en förlorad värld)

24th June, 2009 - Julia Svensson - No Comments

”Jag hade varit där första gången för mer än 20 år sedan, en molnfri dag i augusti när morgonluften var sådär klar som den bara är när sommaren går mot höst. Och även om jag varit där sedan dess, i så många olika sinnesstämningar – det var det första besöket som mitt hjärta återvände till vid det här besöket, mitt senaste.”

Jag modifierar ett citat från Charles Ryder i filmen Brideshead revisited. För även om Smedstorps skola inte är ett pampigt slott i England, så är den mitt Brideshead. En rejäl byggnad med stora fönster och gult tegel och grå klinkers i korridorerna. Ett hus ingen någonsin skulle riva för att bygga nytt.

Den här synnerligen regniga måndagen stod jag där igen. I ettans korridor. Som en vilsen förstaklassare, ett blåbär, och letade efter ansikten att känna igen.
Jag tvekade inte när dörren stod öppen. Jag såg det som min rättighet, till och med min uppgift, att gå tillbaka in. De gamla kompisarna från mellanstadiet och jag, vi mår nog bäst utan varandra – så vad jag sökte efter alla dessa år visste jag inte. Men klinkerskarvarna kändes bekanta under skosulorna. Trappstegen hade blivit mindre. Busschaufförens jakttrofé i trapphuset, det stora älghuvudet, var borta.
På andra våningen strök jag handflatan över en fönsterkarm, den vi brukade hoppa upp och sitta i. Jag mindes tydligt de vita märkena, som fossiler från utdöda djur, som avtecknade sig i den bruna stenen. De fanns kvar.
Sedan hörde jag det igen. Ljudet från när klockans minutvisare hoppar framåt. Samma klocka, som säkert kommer att ticka lika långsamt i tjugofyra år till.

Precis som för Charles Ryder, fanns det en enda person kvar, som var min länk till en förlorad värld. Min brors fröken. Vi pratade en stund om praktiska detaljer. Fyra dagar senare skulle ringa ut till sommarlov. Sedan stängde jag dörren om det förflutna men när jag satt mig i bilen grät jag ikapp med regnet, utan anledning.

Efter en snabb sökning på Eniro vet jag att dinosaurierna från förr finns kvar i närområdet, inte utdöda, bara gråare i skägget. Men det är som med fossilerna i fönsterkarmen – de har liksom eroderats bort och bleknat med åren, ju fler sjätteklassare som suttit på dem.
Det är säkert fler än jag som funderat mer på tiden i de grå korridorerna än vad korridorerna förtjänar. Använder händelser där som förklaring till saker. Fastän vi är helt andra nu, och samtliga celler i våra kroppar bytts ut flera gånger sedan dess.
Men ändå. Sex år, en evighet. Smedstorps skola. Jag hade varit där förut; jag visste allt om det.

Ursprungligen publicerad i Ystads Allehanda 2009-06-24.