The spirit of Smedstorp: konstnären

5th August, 2009 - Julia Svensson - No Comments

Jag undrade ibland vem Frans Lindberg var, han som gav namnet till gatan där Åsa och Tord och Magnus bodde. Någon sa att han var släkting till Charles Lindbergh, han som flög över Atlanten och gav upphov till texten The Spirit of Smedstorp på våra skoltröjor.
Sen var det inte mer med det, jag glömde bort Frans Lindberg. Tills för två år sedan då jag och fotografen Kristina Eriksson var ute på ett artikeluppdrag och vi träffade Sonja Nilsson som berättade om allt Frans Lindbergmaterial hon ärvt av sin väninna, hans dotter Lisa Lindberg.

Och i sommar blev det alltså en utställning. Tydligen en väldigt välbesökt sådan – vilket vittnar om intresset för det skånska rejäla livet på landet.

Människor har alltid velat avbilda sig själva, så Frans Lindberg målade på beställning för att tjäna pengar. Den största kvaliteten med hans akvareller är detaljrikedomen. Lindberg målade skavanker man helst skulle stajla bort i bostadsannonserna. Slitna bjälkar, puts som krackelerar, färg som flagnar. Han målade ofta, vilket var ovanligt, kvinnor i arbete inomhus.
Han målade ”kardagillen” och ”byns höre” och hur man förr brukade ”låna varme”.

Bilderna är viktiga inte bara för att man som utflyttad får en chans att friska upp sin gammelskånska.
Det är också en påminnelse om att inte finns någon anledning att romantisera det traditionellt skånska och ”hur det var förr”. Skånelängornas låga takhöjd skänker knappast någon mysfaktor, utan vittnar snarare om att det inte var särskilt högt i tak. Den som sa eller gjorde något otillbörligt kunde inte vänta sig annat än att galoppakittan skulle komma rännande, kvinnan som agerade djungeltelegraf mellan gårdarna.

En annan intressant detalj är den judiske gårdsförsäljaren. På en målning från tidigt 30-tal ser han ut som en vanlig mörkhårig man. På den nästan identiska målningen från ett antal år senare har han försetts med svartare hår, ring i örat och vresigare, lömskare blick.
Och den skånska landsbygden var ju på den tiden, det är ingen hemlighet, ytterst trendriktig. Den följde strömningarna på andra håll i Europa – bruna som nyplöjd jord. Och Frans Lindberg gjorde oss tjänsten att sätta mentaliteten på papper så att vi aldrig kunde glömma.

De skolelever som besökt utställningen har, enligt uppgift, stått som förtrollade vid tavlorna. För det är fantastiskt mycket lättare att lära sig om man har något att relatera till, särskilt något så nära som den egna hembyn. Eller namnet på en gata där barn jag lekt.

Ursprungligen publicerad i Ystads Allehanda 2009-08-05.

Sparat under: publicerat, YA

Ingen Kommentar

Ingen Kommentar

Kommentera

Du måste vara inloggad f�r att kommentera.