Julia Svensson

Vindsbygget – min egen sommardeckare

18th August, 2010 - Julia Svensson - No Comments

Jag bor i en rullväska. Varken mer eller mindre. Det är resultatet av en lite väl spännande sommar. För ett tag sedan skrev jag på den här platsen om hur ett simpelt handfatsbyte i mitt badrum fick oanade proportioner när det sammanföll med kärlek som tagit slut. Men när man tror att saker ordnat sig är de i realiteten sällan över. Även om den historia jag nu tänker berätta inte har med brustna hjärtan att göra, mer än att jag älskar mitt hem mer än mycket annat här på jorden.

Såhär: Under två år har grannarna och jag lobbat för att få bygga ut våra lägenheter med trappor och extra rum på övervåningen. Slutligen, en dag i maj när jag kom från jobbet, hade byggarna gjort hål i innertaket. Jag var beredd, hade tömt det aktuella rummet och bett dem plasta in grejer. Men. De hade gjort hålet utan att plasta. Alla som varit i kontakt med gipsdamm från trettiotalet vet att det inte är som slipdamm, vilket kan vara nog så besvärligt. Gipsdamm är finkornigt och klibbigare än du kan tänka dig, fastnar på textilier och tränger in i alla skrymslen. Mellan trådarna i kuddar. Soffan. Ryamattan. Varenda liten strumpa i garderoben inklusive kappor i italiensk ull. Jag visste lyckligtvis inte då att “Kvinnor som hatar män som inte plastar in” var första delen i en hel trilogi. (Det alternativa namnet på denna del skulle kunna vara “Män som hatar kvinnor som skriker och gråter”. Kvinnors arga tårar kan ha respektingivande inverkan. Om man bara gråter en enda gång, det vill säga. Då tassar de på tå, rädda att man ska gråta igen.) Allt löste sig temporärt med att saker och ting plastades in i efterhand och framtida städning utlovades. Jag fick flytta in i mina kompisars lägenhet som stod tom. Två veckor senare reste jag till USA.

I juli kom jag hem. Slutdatum för bygget var 19 juni. 2010 trodde jag. Men ingenting är ju hugget i sten. Den nybyggda trappan var förvisso stabil och knarrfri. Men den såg ut som om den tillverkats av spillbitar från mina grannars trappa. När jag hörde att trappan inte skulle göras om utan kläs med spånskiva var “Byggfirman som lekte med elden” ett faktum.
Så blev det augusti. I förra veckan började vad jag hoppas ska vara den tredje och sista delen i följetongen. Jag hade oljat golvet på nedervåningen, som jag passat på att låta hantverkarna slipa. Men upptäckte att det gamla lacket bara var fläckvis bortslipat och oljan bara fäste fläckvis på träet.

Historien får förhoppningsvis ett lyckligt slut. Men jag håller mig just nu borta från mitt hem för att inte dö stressdöden. Jag tänker förlåtande ord som “läropengar” när jag försöker hitta seriösa golvfirmor som kan rädda mitt sjuttio år gamla brädgolv. Efter en sommar i kappsäck börjar jag också undra om lägenheten verkligen existerar eller om jag alltid släpat mitt pick och pack mellan generösa vänners olika hem. Och jag antar att jag gör säkrast i att ignorera titeln “Luftslottet som sprängdes” varje gång den dyker upp på näthinnan.

Ursprungligen publicerad i Ystads Allehanda 2010–08–18.