Julia Svensson

Arundhati Roy är den indiska författaren som slog igenom med ett dån med den magnifika debutromanen ”De små tingens Gud” 1997. När jag
nu plockar upp boken igen inser jag att ljuset som omgav den här berättelsen, om tvillingarna Rahel och Estha och deras oberäkneliga mamma Ammus liv i Kerala, fortfarande är kvar.

Efter debuten kom ingen snabb uppföljare. Något hon säkert fått
förklara i all evinnerlighet, att hon inte vill vara en författare som pumpar ur sig roman efter roman utan bara skriva när hon har ett ärende. Men tack vare den plötsliga berömmelsen fick hon en plattform och hon har ägnat livet åt att skriva engagerade essäer om politik och orättvisor. Än
så länge har det bara blivit en roman till.

Nu kommer den första memoaren, föranledd av att Arundhati Roys mor, Mary Roy, dog 2022. Arundhati Roy älskade Beatles som ung och anspelar i originaltiteln snyggt på Paul McCartneys ”Let it be”, som handlar om hans döda mor: ”Mother Mary comes to me” heter boken på engelska. På försättsbladet lyder dedikationen ”To Mary Roy / who never said let it be”.

I den svenska översättningen går detta tyvärr förlorat, kvar finns bara andemeningen: Det finns mödrar och så finns det … mödrar. Arundhati Roys mamma Mary säger alltså inga lugnande visdomsord i skydd mot livets storm. Det är hon som är stormen. Och bokens egentliga huvudperson är förstås inte den berömda författaren själv, trots att två fotografier av henne pryder bokens omslag. Huvudpersonen är lika mycket hennes excentriska mor.

Boken inleds när Arundhati är två-tre år och modern lämnar sina barns far. Han är redan då försupen och i backspegeln kan Arundhati Roy inte begripa hur de två föräldrarna – speciella var och en på sitt sätt – lyckades bo en enda dag under samma tak. Modern flyttar söderut med barnen, till Tamil Nadu där hon kan arbeta som lärare och bo i ena halvan av sin fars sommarvilla.

När hennes mor och bror vill slänga ut henne ur huset inser de inte vad de drar igång – eller vem de har att göra med. För när Mary Roy väl skaffat sig pengar och uppnått tillräckligt hög ställning kommer hon att utmana dem och den kristna arvslag som gäller i södra Indien, som säger att döttrar inte har rätt att ärva sina fäder.

Arundhati Roy föddes 1959 i den indiska delstaten Kerala, är en indisk författare, samhällsdebattör och fredsaktivist. Hon var den första indiska författare som tilldelades Bookerpriset, som hon fick 1997 för ”De små tingens gud”.

Den medellösa familjen flyttar så till författarens mormors syster i Ayemenem i Kerala, senare spelplatsen för ”De små tingens gud”. Här bor de hos en dysfunktionell samling släktingar. Arundhati Roy beskriver hur hon och hennes bror straffas för allt släktingarna utsätter deras mor för.”Hynda” och ”oäkting” kan modern kalla henne. Modern slår henne, slänger ut henne ur bilen och huset

Arundhati Roy kallar sig boken igenom sin mors ”organbarn”. För som om våldet inte är nog har mamman allvarlig astma, och livet igenom känner dottern ansvar för att hålla sin ständigt döende mor vid liv, att andas i hennes ställe. Inte konstigt att hon tar sin tillflykt till den gröna Meenachilfloden och blir bästa vän med en ekorre.

När Arundhati är sju år kommer vändpunkten för modern: hon startar en skola, på vars elevhem den lilla familjen också flyttar in. Modern ger mycket kärlek till skolan och de andrn. Hon känner empati för den unga kvinna som för sextio år sedan försökte abortera henne. Hon förhåller sig kärleksfullt och ofta humoristiskt till moderns våldsamheter och avsaknad av självinsikt, lite som om hon är ett unikt konstverk.a eleverna – medan de egna barnen ständigt är i skottlinjen.

Som litteratur är det lysande. Det är ett sammansatt porträtt, Arundhati Roy har försonats tillräckligt
med moderns härskartekniker för att låta henne vara både vidrig och storslagen. Och att hon är unik går inte att komma förbi: ”Fru Roy gjorde det till sin uppgift att ta pojkar ur deras till synes gudagivna känsla av att ha rätt att ta för sig som de ville /…/ Hon befriade dem från bördan av att tvingas vara så som samhället ansåg att män borde var. Hon uppfostrade generationer av älskansvärda män som hon sedan släppte ut i världen. Det hon gjorde för flickorna, den anda hon ingjöt i dem, var ingenting mindre än en revolution.”

Som sextonåring flyttar Arundhati Roy till Delhi och det är här hon slår sig fri: hon bryter kontakten med modern, avböjer hennes pengar. Arundhati Roy vilja att stå på egna ben i storstaden, att vara fri och följa sina drömmar utan moderns stöd, gör den här berättelsen magnetisk.

De bostäder (läs plåtskjul) hon bor i får dock Patti Smiths sunkiga industriloft i New York, omskrivna i den numera klassiska självbiografin ”Just kids”, att framstå som en lyxlägenhet.

”Det här är Indien, kära du”, inflikar Arundhati Roy då och då apropå landets ibland medeltida seder och bruk.

Om den här boken har en tredje huvudperson är det Indien, ett land som kan förefalla myllrande och oordnat men där det råder en extremt tydlig ordning. Den viktigaste symbolen för samhällsordningen är det djupt ojämlika kastsystemet som nästan alla fortfarande lever efter. Mycket få gifter sig utanför sin kast, vilket upprätthåller klassklyftor djupa som raviner.

För den som inte är på det klara med exakt hur patriarkalt Indien är: kvinnor fick inte jämlik arvsrätt i landet förrän 2005, en lag som fortfarande inte efterlevs fullt ut.

Arundhati Roy försonas så småningom med sin mor som, med barnen utflugna, upprätthåller tyrannin med en rad anställda som lyder order (nu när hon är borta, vem ska då kommendera ”Tänd lampan” – ”Släck lampan”?).

En brytpunkt för Arundhati Roy är ”De små tingens gud” (1997). Att plötsligt bli rik är förstås inte oproblematiskt för någon med hennes radikala värderingar – det finns en del intressant om detta i boken – men i korthet tillåter pengarna henne ett liv som fri skribent.

Ett rejält parti handlar om detta: hon skriver politiska essäer om Indiens kärnvapentester. Hon skriver om ett dammbygge som tvingar bort tusentals människor från sina hem, ett engagemang som föranleder en kort fängelsevistelse.

Hon opponerar sig mot landets eskalerande hindunationalism, vilket är särskilt relevant för läsare i Sverige och västvärlden. Den högernationalism som växer på vår del av jordklotet är något indierna kämpat med i decennier.

Den imposanta modern är dock en kontinent i sig själv. Arundhati Roys livsäventyr är storslaget men berättelsen återknyter ständigt till modern, som definitivt förtjänar sin plats bland litteraturens starka modersfigurer.

De två liknar trots allt varandra. Mary Roy var bångstyrig och frisinnad, dottern är detsamma. Att  Arundhati Roy, trots allt hon utstått från modern, också fått med sig viljestyrka och mod att gå sin egen väg – det är skyddet som åsyftas i den svenska titeln. Utan Mother Mary inget författarskap.

Boken är rörande och universell på det viset att den får mig att fundera över min egen dotter- och föräldraroll.

Jag läser besatt vidare trots att jag förstår att historien kommer sluta där den började: vid den snart 89-åriga Fru Roys dödsbädd. Vid det här laget är modern så känd att det skrivs runor i rikstidningarna. 1986 lyckades hon, efter utdragen kamp, att få den kristna arvslagen i Kerala eliminerad. En feministisk bedrift.

När jag slagit ihop pärmarna tänker jag på ögonblicket när Fru Roy kommer till Delhi för att driva sitt mål om arvslagen. Arundhati Roy blir perplex: i storstaden vet ingen vem hennes mamma är, ingen har hört
talas om hennes fantastiska och banbrytande skola.

Scenen gnistrar: Vem kan inte känna igen den första drabbande insikten om en allsmäktig förälders litenhet i världen?

Publicerad i Sydsvenskan 2025–12–17.