Julia Svensson

Är sängen vår mest intima möbel? Kaari Upson plockade upp madrasser hon hittade på gatan i Los Angeles där hon bodde och körde hem dem till sin ateljé, där avgjutnings- och måleriprocessen inleddes. Här verket ”X” (2013). Bild: Sprüth Magers, Los Angeles

Även om Upsons verk som helhet har en tydlig feministisk medvetenhet förhåller hon sig mer generellt till just hemmet.
Hon är besatt av föremåls yta, det yttersta lagret märkt av tid och liv. Hon gör avgjutningar av soffor och kingsize madrasser med spår av människokroppar. Sängen är den mest intima, och därför kanske också den mest intressanta, möbeln där vi tillbringar störst tid av våra liv. Upson har själv beskrivit andra människors sängar som frånstötande: ”somebody’s most inner inside that comes out and touches you. Yuck!”

Döden blir påtaglig i en svartlila skulptur av en sjukhusmadrass, ”Death bed”, och även två bebismadrasser gapar oroväckande tomma.

Upson dog i bröstcancer 2021 och in i det sista stannade hon kvar på mammas gata. En gripande installation är ”Mother’s legs”, en skog av tjugosex köttiga ben som hänger från taket. Jag får veta att de kommer från ett träd som fällts på gatan utanför barndomshemmet och att vissa av benen gjorts genom avgjutningar av Upsons egna ben. ”Mother’s legs” fanns med redan på Louisianas temautställning ”Mor” (2021) och när installationen nu visas igen är den i museets ägo och har fått en ärofylld plats i en stor sal i museets södra flygel.

Mammabenen låter mig också återuppleva ett litet barns känsla av att bara nå upp till knäna på vuxenvärlden. De är köttigt rosa och bär spår av blåmärken – våld? – som också för tankarna sådant som kan döljas bakom hemmets yta.

På väggen intill hänger ett verk som här visas för första gången: de 140 ”Untitled (Foot face)”-teckningarna från hennes sista levnadsår, en rad både humoristiska och skräckinjagande ansikten där en fot är placerad där näsan skulle ha suttit. Ju närmare Upson kommer döden, i takt med att medicineringen blir kraftigare, desto mer löses ansiktena upp, för att till slut bara vara lysande vita markeringar av ögon och tänder.

Utställningens curator Anders Kold vill i katalogen ha det till att foten i ansiktet är hennes mors; modern dog före dottern av cancer som startat i foten.

I en tid då allt ska säljas med autenticitet och sanna berättelser, är det förstås lockande att ladda konsten med spännande biografi. Men det är att förminska konstnärskapet. Även om Upson själv bekräftat att hon hämtade berättelser ur sitt eget liv, var det för att skapa universella berättelser om tiden och livet, gestalta hur eviga krafter som klass, makt, åtrå nästlar sig in i vårt allra mest privata. Kanske är upprinnelsen till bilderna hennes mors fot, men den lite pompösa fotnäsan utstrålar snarare livets förgänglighet, hur lite den materiella fåfängan har att sätta emot förruttnelseprocessen.

Efter en stund slår det mig att det är Upsons alltför korta karriär som får det hela att kännas abrupt. Jag blev bekant med hennes verk på en soloutställning i New York 2017. Hon var på väg mot något stort, hennes framgång hade precis fått en skjuts med Venedigbiennalen och internationella solopresentationer. Det här är en konstnär, en förnyare, som förtjänar att upphöjas på det vis Louisiana nu gör: hon nämns i samma andetag som Eva Hesse, Paul McCarthy och Cindy Sherman. Jag hade velat följa henne under fler år.

Men min reaktion handlar också om de enskilda verkens karaktär, att de är fulla av så många spännande kopplingar och associationer. Som dockhuset – hennes mamma gjorde ett dockhus åt sitt barnbarn som liknar Upsons barndomshem och som inspirerat Upson till en rumsstor installation. Här visas ett videoverk där hon och en barndomsvän stapplar omkring som dockor, med ögon målade på ögonlocken. Här finns bilden av dockhuskopian av Hugh Hefners barndomshem, som Upson ropat in på auktion och testamenterat till konstnären och mentorn Paul McCarthy – detta skulle ha varit med på utställningen men gick om intet i branden i Los Angeles.

Att Kaari Upsons verk öppnar för ett aldrig sinande tankemyller kan handla om att de saknar tydliga förklaringar och alltid har många komplexa bottnar. Ett medvetet val: hennes intention var att betraktaren inte ska förstå allt. Och häri består verkens rikedom – det som får mig att hungra efter mer.

Publicerad i Sydsvenskan 2025–06–17.