Julia Svensson

Jag vill ha en problematisk vit man i år!

9th October, 2025 - Julia Svensson - No Comments

LITTERATUR. Förra året stormade det rejält kring Nobelpriset i litteratur. En rad skribenter såg i den sydkoreanska 70-talisten Han Kang ett dynamiskt, gränsöverskridande och poetiskt författarskap. För andra var valet mer svårsmält, DN:s kulturchef Björn Wiman tyckte till exempel att Nobelpristagare inte ska finnas i pocket och i GP kallade Mats Kolmisoppi en av hennes romaner för ”blodfattig ladi-da-litteratur ”.

Men som Paul Tenngart skriver i sin nyutkomna bok ”Det litterära Nobelpriset” var Han Kang faktiskt ”en utnämning i Alfred Nobels ursprungliga anda”, någon som befinner sig mitt i karriären och förhoppningsvis har hälsa, tid och ork att producera många stora verk framöver.

En utomeuropeisk kvinna och den allra första kvinnliga asiatiska pristagaren – som dessutom redan lästes av relativt många i Sverige – utmanar i en lista som historiskt domineras av europeiska män. Han Kang var dessutom relativt ung när hon mottog Nobelpriset i litteratur, 54 år.

Allt tyder på att årets pristagare är en man. Aldrig någonsin har kvinnor fått priset två år i rad och endast sedan 2018 har Akademien använt principen varannan damernas. Eftersom en stor majoritet av Nobelpristagarna i litteratur varit europeiska är sannolikheten också stor att Akademien i år tar hem priset till den egna kontinenten.

Om Akademien vill lugna den blåsiga stämningen från ifjol väljer man en europeisk herre runt 80 som det råder relativ konsensus kring.

Den ungerske författaren Péter Nádas, 82 år, har till exempel länge nämnts i sammanhanget. Jag läser just nu ”Illuminerade detaljer I” som förberedelse för Nobeltorsdagen – en bit in är jag redan fast i hans slående minnesbilder av bombräder över Budapest, som oundvikligen för tankarna till dagens krig i Ukraina och Gaza. Vill Akademien markera i Israel-Palestina-konflikten vore den israeliske författaren och fredsaktivisten David Grossman ett spännande men också mer kontroversiellt val eftersom vissa debattörer vill att Israel ska bojkottas kulturellt. Men så explicit politiska är de aderton sällan.

Mest rafflande blir det förstås om Akademien överraskar oss idag klockan 13 när pristagaren tillkännages. Känslan förra året var att det kom in luft i systemet. Efterspelet och analyserna blir alltid intressantare när kritikerna inte är överens. Så jag hoppas att ledamöterna varken låter sig avskräckas av Peter Handke-debatten eller försöker undvika exempelvis feministisk kritik. Om det nu tvunget måste vara en vit man i år, hoppas jag faktiskt att det blir en problematisk vit man.

1. Det mest uppenbara valet vore Michel Houellebecq. Hans böcker handlar ofta om en desillusionerad huvudperson som försökerta sig fram i en svårnavigerad värld, där handlingen kretsar kring en brännande samhällsfråga. Det explicit berättade sexet har förstås spelat in när Houellebecq utpekats som ”den franska litteraturens enfant terrible”. Som bäst är han dock när han slutar vara så terrible och släpper fram en mer innerlig ton, som i Goncourtprisade ”Kartan och landskapet”. Det som mest talar mot Houellebecq är att han i verkligheten nog är lite för terrible för Akademien, som behöver hålla sin yta någorlunda presentabel. Han har åtalats (men inte dömts) för rasistiska och islamofoba uttalanden, och om han fick priset vore det nog första gången som det finns en porrfilm med en Nobelpristagare i litteratur.

2. Karl Ove Knausgård är en annan möjlig pristagare som förhoppningsvis är mitt uppe i sitt livsverk. Förutom att ha givit ut en svit med titeln ”Min kamp” har han genom åren omdebatterats för sina skildringar av pappaledighetens sångstunder och 2015 gick Ebba Witt-Brattströmså långt att hon anklagade honom för ”litterär pedofili” varpå han svarademed att kalla Sverige ett land av enögda cykloper som kväver litteraturens frihet. Om han får Nobelpriset är det för sina skildringar av modernt familjeliv och den närvarande pappans drabbande möte med sina känslor.

3. En tredje kandidat som seglat upp är Christian Kracht. En mer trolig pristagare än de andra två eftersom priset nyligen gått till andra norska (Jon Fosse) och franska författare (Annie Ernaux). Som yngre tillhörde han den ironiska generationen, som gjorde upp med 68-vänstern. Hans problem är att länge ha figurerat som ett slags ofrivillig darlingför den tyska intellektuella ytterhögern, något Arvid Jurjaks undersökte i en välskriven essäi Svenska Dagbladet härom veckan. Men när Kracht i ”Eurotrash” gjorde upp med sin familjs nationalsocialistiska förflutna tappade ytterhögern intresset. Men kanske vanns det istället av Svenska Akademien?

Dessa tre författarskap har alla vuxit fram i en privilegierad tid, decennierna runt millennieskiftet, då det inte har varit nöd på särskilt många håll i Europa. De har kunnat se tillbaka på 1900-talet och dess fruktansvärda ideologier och samtidigt skildrat sin avsmak inför olika element i den moderna livsstilen. Det här är författare som man läser för att de vågar irritera och gå på tvärs mot det förväntade. Att välja en av dem skulle öppna för en spännande diskussion nu när nöden står och knackar på igen.

Men återigen, Akademien är en svårtydd institution och det är vanskligt att spekulera. Kanske är vädringsluckorna fortfarande vidöppna. Kanske vill man inte alls hem till Europa. Kanske tänker man rentav skapa historia och ge priset till två kvinnor i rad?

Publicerad i Sydsvenskan 2025–10–09.