Julia Svensson

Marisol var en stjärna – men varför blev hon inte en ikon som Andy Warhol?

15th October, 2025 - Julia Svensson - No Comments

KONSTRECENSION. Marisol. Louisiana Museum for Moderne kunst, Humlebæk, Danmark. T o m 22.2.2026.

Konstmuseer har de senaste decennierna – med all rätt – ägnat sig åt att lyfta fram förbisedda kvinnliga konstnärskap. Men Louisianas nya utställning är något helt annat. Marisol (1930–2016) var en superstar redan medan hon levde. Hon var med när det hände i New York, var kompis med Andy Warhol och sågs som en av de viktiga inom popkonsten. Ändå har hon inte blivit en ikon på samma sätt som Warhol och Rauschenberg. Varför?

Marisol eller María Sol Escobar, som hon från början hette, föddes 1930 i Paris som ett av två barn till föräldrar från Venezuelas elitskikt. Hennes far hade blivit rik på olja, och familjen levde under hennes första fem år som rika nomader. Konsten ”har varit mitt enda hem” ska hon ha sagt; kringflyttande var så normalt för henne att hon länge trodde att det var så alla hade det.

Kategorin popkonst kallades först nyrealism, populär realism eller neo-dada. Tack vare förhållandet till masskulturen valdes epitetet popkonst inför en utställning på MoMA i New York 1962. Här en illustration av Marisol till tidskriften The Paris Review 1967.

Men så, när hon var elva år inträffade den stora katastrofen: modern tog sitt liv. Marisol slutade att prata. Under många år sa hon inte mer än det nödvändiga i skolan eller ute på gatan.

När Marisol var tjugo, 1950, kom hon till New York. Efter en misslyckad sejour på konstskola i Paris blev den amerikanska metropolens bibliotek och museer hennes konstutbildning. Hon levde bohemliv och umgicks med inneklicken på 9th Street, de abstrakta expressionisterna, som vid den här tiden hade sitt stora genombrott och förflyttade konstvärldens epicentrum från Paris till New York.

Under de här åren började hon experimentera med olika medier, som träreliefer, gipsavgjutningar, brons och upphittade föremål, och inspirerades till exempel av amerikansk folkkonst, så kallad precolumbiansk konst. 1957 ställde hon ut med moderniststjärnorna Robert Rauschenberg och Jasper Johns och senare samma år fick hon en separatutställning. Succé. Men – Marisol blev ändå missförstådd och hon omskrevs som konsthantverkare, vilket hon inte alls kände igen sig i. Hon chockerades och gav sig av till Europa.

Tillbaka i New York, över ett år senare, började hon använda sin egen kropp i verken, något som till exempel syns i utställningens inledande verk, skulpturen ”Mi mama y yo”(1968), min mamma och jag. Här syns mycket av det som är karakteristiskt för konstnärskapet. Kropparna gestaltas minimalistiskt med enkla geometriska träblock, medan de uttrycksfulla ansiktena – mammans glada och dotterns sammanpressade och irriterade – är målade bronsavgjutningar av riktiga människor, liksom händer och fötter.

Hennes figurer lekte med bilder från masskulturen. Genom karriären skapade hon till exempel många verk med känslomässiga referenser till bilden av en kärnfamilj – inte minst familjen Kennedy, som tyvärr inte visas här. Däremot får vi se brittiska kungafamiljen i fritidskläder med en uttrycksfull Queen Elizabeth och den kungliga corgin i spetsen – en humoristisk undersökning av makt.

”Baby boy” respektive ”Baby Girl” är träffande satirer av det extrema söthetsideal kring barn som rådde i början av 1960-talet. I pressen kallades de för ”hatfulla jättebebisar”. Enligt Marisol är ”Baby boy”, som misshandlar en liten docka med ett foto av Marisols eget ansikte, en kommentar till USA, som hon såg som ett stort barnsligt land som gör enorm skada med sin imperialism. Skulpturernas och teckningarnas klara färger och ofta humoristiska uttryck har alltså alltid en mörk sida. Marisol engagerade sig i allt från konsumtions- och populärkultur till politik, feminism, rasism och immigranters villkor. Verken är tydliga samtidskommentarer med en politisk och allvarlig underton.

1968 var ett viktigt år då hon både representerade Venezuela på Venedigbiennalen och valdes ut som en av mycket få kvinnor till Documenta-utställningen i Kassel. Men mitt i alltihop blev hon så trött på den amerikanska polisens våldsamma svar på Vietnam-demonstrationerna. Hon drog igen, den här gången till Sydasien där hon reste runt ett tag för att sedan landa på Tahiti där hon ägnade sig åt dykning.

Resan resulterade i stora fiskskulpturer i trä – med uttrycksfulla ögon eller hennes eget avgjutna ansikte. Hon ville visa på det ömsesidiga beroendet mellan djur och människor – men också de förbindelser som fanns mellan havet och USA:s militärindustri. Att hon sedan slutade dyka handlade om att hon inte stod ut med de snabba klimatförändringarna i korallrev och havets ekosystem.

De här verken skulle få stort genomslag om de var gjorda idag. Men klimatfrågan hade inte samma vikt då – och det är lätt att förstå att Marisol inte uppmärksammades lika mycket för sina fiskar som för de glamourösa kändisporträtten. Samma sak gäller de mer tydligt politiska verk som sedan följde, som kritiserade konsumtion, våld mot kvinnor och globala orättvisor. Hon var helt enkelt en av dem som låg före sin tid.

Verken från senare delen av 1970-talet är mörkare än de tidiga och vackert utmejslade ur massiva träblock. Hon slutade nästan med avgjutningar av sitt eget ansikte; skulpturerna föreställer de åldrande Picasso, Georgia O’Keeffe och Magritte, som alla varit betydelsefulla för henne.

1996 återvänder hon till Kennedy-motivet och det ikoniska fotografiet av den treårige John F Kennedy Jr, som gör honnör inför sin mördade fars begravningskortege. Att barnet avbildas som jätte och kortegen pytteliten framhäver barnets förtvivlan och är lätt att beröras av.

Verket finns inte med i utställningen, men det hade varit intressant att i verkligheten se hennes kaxiga svar på Leonardo Da Vincis ”Sista måltiden”. Hon kritiserade ofta ojämlikheten mellan könen inom konstvärlden – och detta självporträtt, där hon placerat sig själv vid sidan om Jesus och lärjungarnas bord, kan verkligen ses som en bild av hur hon genom åren stått vid sidan och sett på medan hennes manliga kollegor permanentat sin plats i det allmänna medvetandet.

Under den här tiden dominerades konstvärlden av män, såväl museer och gallerier som tidningarnas spalter. Konstvärldens misogyni är ett givet svar på varför Marisol bara tillbringade en liten del av sin karriär i det absoluta rampljuset. Män förstod, och lyfte fram, andra män.

Hon verkar å andra sidan ha varit någon som njöt av att stå i centrum, men det kan förstås handla om vilken typ av uppmärksamhet hon fick, utställningskatalogen berättar att kritikerna kommenterade hennes utseende liksom att hon var ogift.

Man kan också fundera över vad förmögenhet gör med ett konstnärskap. Marisol hade sitt på det torra, och tycks ha ärvt sina föräldrars smak för det kringflackande livet. När publiciteten blev krävande kunde hon ge sig av på långa resor, bort från New York, konstvärldens centrum.

Utställningens utförliga verkförteckningar vittnar om ett liv i konsten. In på 1990-talet var hon verksam som kostym- och kulissdesigner till dansföreställningar av bland andra Martha Graham. Från 1972 valde hon att tillbringa halva året i Venezuela för att arbeta med offentliga verk istället för att samarbeta med New Yorks konstgallerier – och detta gjorde hon fram till millennieskiftet.

Genom åren har hennes verk från 1960-talet ställts ut på nordamerikanska museer. Den sista samlingsutställningen under hennes livstid visades 2014 i Memphis och New York. Alldeles bortglömd är hon med andra ord inte – men jag har heller aldrig sett Marisol-strumpor i någon museishop. Det har forskats anmärkningsvärt lite på konstnärskapet – men kanske kan det genom de senaste årens uppmärksamhet bli ändring på det.

Det här är den första samlingsutställningen med Marisol i Europa. Se den, för det uppstudsiga uttrycket i skulpturernas blickar, för fiskarnas förtvivlan och för att hjälpa till att fästa detta egenartade – storartade – konstnärskap i det kollektiva minnet.

Publicerad i Sydsvenskan 2025–10–15.