Julia Svensson

Jag har sett fram emot andra delen, ”Dansa med mig”, som tar vid 1968. Mathilde och Amine är nu medelålders. De manifesterar sin rikedom genom poolbygge på gården och en solid yta i den nu borgerliga umgängeskretsen – samtidigt som Amine är notoriskt otrogen med allt han kommer åt. Dottern Aïcha, som får mycket plats i romanen, har flyttat till Strasbourg, där hon utbildar sig till läkare och kämpar mot rasistiska fördomar.
Det här är också tiden för sexuell revolution. Ett av bokens teman är Aïchas frihet och pappa Amines delvis mer traditionella syn på vem hans dotter ska vara.
Aïchas lillebror Selim är inte lika duktig som sin syster. Han har svårt att klara skolan och inleder, kanske som en rebellhandling, en hemlig sexuell relation med sin något äldre faster Selma, som trots att hon är vuxen har en kvardröjande stämpel av att vara familjens problembarn.
Marockos politiska historia tickar på i bakgrunden, landet är nu självständigt och styrs av kung Hassan II.

Karaktärerna är fiktiva, men inspirationen från Slimanis familjehistoria gör ändå att boken kan uppfattas som en sorts glidande autofiktion light, som får mig att emellanåt fundera över hur verklighetsnära berättelsen är.
Kanske är Selims rymning till hippiefästena Essaouira och Diabat med den danska tjejen Nilsa – där han får syn på självaste Jimi Hendrix – sådant som stoppats in för att få med Marockos historia som dekadent hippie-resmål? Men visst, jag köper det – och skulle snarare vilja läsa mer om unge Selims ovanliga väg framåt i livet.
Mer vill jag också veta om den ångestridna Selma, vars öde emellanåt får det att knyta sig i magen på mig. I trilogins första del föder hon ett oönskat barn och tvingas gifta sig med någon hon inte älskar. I andra delen blir hon ensamstående, lämnar sin dotter på en äcklig internatskola och försörjer sig som eskort i Rabat.