Julia Svensson

LITTERATUR. Virginia Woolf. Mrs Dalloway. Översättning: Eva Åsefeldt. Albert Bonniers förlag.

Målningen ”The party” ställdes i London i höstas ut för första gången på nästan hundra år. Denmålades av Vanessa Bell 1920 och var en gåva till systern Virginia Woolf. Motivet är två kvinnor på fest, uppklädda i urringade och baraxlade klänningar i flapperstil typiska för den nya tiden.

Den hittades i Woolfs bostad, såldes och var försvunnen i decennier. Och enligt The Guardian kallas den nu för ”Mrs Dalloway’s party” – eftersom man gärna antar att den var en inspirationskälla till den berömda romanen.

Att vilja knyta romanen till Vanessa Bells målning – som nu är till salu hos Sotheby’s, price upon request – säger mer om det ljus som omger romanen än om målningen.

”Mrs Dalloway” fyller hundra år i år och tycks bara lysa allt starkare. Virginia Woolfs ord i dagboken efter den första utgivningen, ”Jag tror det är möjligt att vi kan sälja 2 000”, förefaller falskt blygsamma, minst sagt.

I Sverige firas jubileet med en ny utgåva på Albert Bonniers förlag. Omslaget har stiliserade blommor med fläkt av 1920-tal och den nya översättningen av Eva Åsefeldt är ledig utan att tappa kontakt med berättelsen och dess tid.
Den berömda första meningen: ”Mrs Dalloway sa att hon skulle köpa blommorna själv” är förstås intakt. Den följande, ”Ty Lucy hade händerna fulla” i Else Lundgrens tappning från 1977 lyder nu istället ”För Lucy hade fullt upp som det var” – för att ge ett litet smakprov på uppdateringen.

Så tiden då. 1920-talets första år var ju fullständigt magiska. Det tidiga 1900-talets författare experimenterade med nya sätt att skriva. 1922 kom James Joyces banbrytande ”Ulysses”, som skildrar en dag i Dublin som en inre monolog hos huvudpersonen. Samma år färdigställde Marcel Proust ”På spaning efter den tid som flytt” (utkom 1913–1927), som även den bygger på berättarröstens stream of consciousness.

Virginia Woolf ingick i den moderna rörelsen, både som författare och som förläggare. Akademiledamoten Anna-Karin Palm skriver i det både fint analytiska och informativa förordet om Woolfs relation till ”Ulysses”. Romanen både imponerade på och förbryllade henne och länge fortsatte hon att diskutera den i dagboken, i samtal och essäer. Palm skriver också att det förvisso fanns ett element av konkurrens i reaktionen. Men det Woolf strävade efter skilde sig också från ”Ulysses”, som hon uppfattade som ”en gestaltning av ett allt för slutet, egocentriskt medvetande”.

Storbritanniens kvinnor fick rösträtt först 1928, och det går att läsa ”Mrs Dalloway” med feministiska glasögon, att Clarissa Dalloways inre oro handlar om att hon inte räknas, inte är förverkligad som sin man utan fördriver tiden med ytlighet, med att ordna meningslösa fester.

Clarissas tankar på när hon och vännen Sally Seton – en av festens många gäster – i ungdomen råkade kyssas, visar hur fast man i det viktorianska samhället var i heteronormen. Gränser Woolf och övriga i Bloomsburygruppen ville utplåna.

Woolf är också skoningslös i sin skildring av klassamhället; alla personer har det inte lika väl förspänt som Dalloways, och även inom deras överklassklick funderas det mycket över hur många hundra pund man drar in per år. Att inte ha pengar är förödande, vilket även Woolf gav uttryck för i sina privata anteckningar.

”The party”, den återupptäckta målningen av Vanessa Bell, som sägs ha inspirerat till ”Mrs Dalloway” är just nu till salu på Sotheby’s.

Första världskriget tog slut 1918, men samhället lider fortfarande av sviterna. Kriget får här gestalt i unge herr Septimus Warren Smith, en ung och psykiskt traumatiserad veteran som hellre dör än låter sig låsas in av någon läkare, vilket förstås för tankarna till Woolfs psykiska ohälsa och tragiska självmord mindre än tjugo år senare. Innan dagen är slut tar han sitt liv – en död som får Clar
issa Dalloways livsglädje att framstå i än starkare kontrast.