Julia Svensson

Vivian Gornick får mig att vilja läsa om mina gamla favoritromaner

12th February, 2025 - Julia Svensson - No Comments

BOKRECENSION. Vivian Gornick. Aldrig färdig – en obotlig omläsares memoarer. 
Översättning: Maria Lundgren. Natur & kultur.

Vivian Gornick är både en passionerad litteraturkritiker och namnkunnig essäist. Därför är ”Aldrig färdig”, hennes tredje bok på svenska, inte bara en ”best of” med litterära favoriter. Boken har ett övergripande ärende; genom en rad exempel leder hon i bevis varför den enda sanna läsaren är någon som läser om böcker, helst flera gånger.

När Gornick, som i år fyller nittio, presenterades för en svensk publik häromåret var det med den hyllade självbiografin ”Starka band”. I boken, som har nästan fyrtio år på nacken, skildrade hon, med relationen till sin mor som prisma, hur hon blivit den hon blivit. Och – vilket gör boken unik – promenaderna de regelbundet tar tillsammans på Manhattan.

I den läsvärda uppföljaren ”Den udda kvinnan och staden” är det istället promenaderna med en vän som får gestalta existentiella dilemman – att som Gornick själv vara en udda kvinna, alltså en som inte bildat familj i traditionell bemärkelse, men den handlar också om ensamhet, gemenskap och hur en stad kan bli en familjemedlem.

De enda promenader som förekommer i ”Aldrig färdig” är litterära, görs på plats i läsfåtöljen. Men de tre böckerna hänger ihop så tillvida att hon också här tar avstamp i sin egen intressanta livsberättelse.

Utgångspunkten är egentligen rätt självklar: Vem har inte omvärderat en film eller bok man älskade när man var yngre? Vi har olika glasögon på oss vid olika tidpunkter i livet. Men vidden av detta kan nog bara gestaltas fullt ut av någon som Gornick, som har ett långt liv som läsare och kritiker bakom sig. Ungefär som en litteraturforskare som går till arkiven för att se hur ett visst verk mottogs vid en viss tidpunkt söker hon i sitt inre arkiv.

Gornick skriver: ”Det gör inget om jag har lovprisat en bok som vid en omläsning skulle ha visat sig vara medioker – det kan jag leva med. Men jag står inte ut med tanken på att ha gjort det omvända.”
Hon sätter här fingret på den dagskritik vi ägnar oss åt på svenska kultursidor, där snabbheten är själva poängen och riktigt fördjupande litteraturkritik är sällsynt.

Att få ta del av hennes fyra läsningar av D H Lawrences ”Söner och älskande” – som sker under en sex decennier lång period – är ren lyx.

Romanen handlar om sonen Paul, hans starka band till och frigörelse från sin mor och hans förhållanden med två kvinnor, först Miriam och därefter Clara.

Vid senaste läsningen, som 80-nånting, insåg Gornick hur många detaljer ur boken hon inte mindes ordentligt. Hennes erinran av bokens övergripande tema – att sexuell passion är livets viktigaste erfarenhet och nyckeln till frigörelse – visade sig till exempel vara helt fel. Att läsa om en bok är som att lägga sig på psykoanalytikerns divan – och när hon utforskar varför minnena inte stämmer får vi också reda på något om den tid och värld hon befann sig i. Först nu förstod hon alltså att ”Söner och älskande” i själva verketkommunicerar motsatsen av det hon mindes: den är en uppgörelse med vanföreställningen att man kan finna sig själv genom sexuell passion. Hur hade hon kunnat missa det här?

”Söner och älskande” utspelar sig i England i början av förra seklet, när normerna kring äktenskap och sex var minst sagt strikta. Gornick ser hur hennes tidiga tolkningar av romanen hänger ihop med den tid hon läste den i: på 1950-talet var det ingen som talade om sex – och tystnaden skapade en tro på att fri kärlek var ett löfte om att finna både sig själv och livets mening. Men när hon läste boken på 1970-talet, då kärleken släppts fri med kvinnorörelse och p-piller, och Gornick själv var en 35-årig frånskild feminist, var det jakten på passion som var det viktiga när hon läste boken.

Genom att dissekera hur hon läst i olika åldrar, jämte hur författare skrivit i olika tider, lyckas hon faktiskt sätta fingret på existensens flyktighet. Inget är konstant, varken människan eller världen omkring den. Men en omläsning är att hejda tidens framfart en aning.

Hon läser om Colette och Marguerite Duras och får syn på hur erotiken i deras författarskap hänger ihop med känslomässig avstängdhet. Hon läser om Delmore Schwartz och A B Yehoshua, författare upptagna av sin judiskhet, och funderar över varför hon själv, uppväxt i en ukrainsk-judisk arbetarklassfamilj i Bronx, aldrig gått den vägen i sitt författarskap.

Och slutligen får två oförlåtande kattporträtt i Doris Lessings ”Katter” henne att tänka på alla oförlåtande porträtt av män i den vördade feministklassikern ”Den femte sanningen”.

Men – och kanske är det just detta som definierar en äkta intellektuell – hon verkar drivas av nyfikenhet och diskussionslust och hamnar aldrig i något osympatiskt von oben-perspektiv med sin beläsenhet.

Snarare är hon ärlig med sina brister: ”Ibland ryser jag till när jag föreställer mig att jag inte läst om vare sig En månad på landet (J L Carr) eller Krigets dårar (Pat Barker), och sedan ryser jag till när jag tänker på alla bra böcker som jag inte var på humör att ta till mig vid första genomläsningen och sedan aldrig återvände till.”

Efter att ha läst några böcker av Gornick kan jag här känna igen en del referenser både ur livet och litteraturen – men det är snarare glada påminnelser. Däremot stör det att jag inte har läst alla de diskuterade böckerna – och dem jag läst har jag inte i tillräckligt färskt minne. Vivian Gornick skriver lättsamt och tillgängligt, men till skillnad från succén ”Starka band” är detta en bok främst för litteraturnördarna – hon utgår från att läsaren vet vad hon snackar om.

Att som läsare ingå i dessa förväntningar väcker min läshunger. När jag efter drygt 150 sidor lägger ifrån mig ”Aldrig färdig” är jag långt ifrån klar. Gornick har försett mig med en rad böcker att läsa eller läsa om – och goda anledningar att återbesöka favoriterna i min egen bokhylla.

Publicerades i Sydsvenskan 2025–02–12.