Julia Svensson

Är detta verkligen Sveriges fulaste nybygge?

28th March, 2025 - Julia Svensson - No Comments

ARKITEKTUR. Namnet måste vara ironiskt. Pärlan är allt annat än en skimrande liten pärla. Det är ett nybyggt bostadskvarter intill en spårvagnshållplats på Brunnshög.

Huset – en bostadsrättshus med betongfasad och indragna balkonger – stod färdigt i fjol men är nu åter aktuellt.

Tillsammans med en rad hus, däribland Fyrtornet och Drivbänken i Hyllie, är Pärlan nominerat till… nej, inte det prestigefyllda Kasper Salin-priset utan dess motsats: Arkitekturupprorets pris för fulaste nybygge, som röstas fram på rörelsens hemsida.

Arkitekturupproret vill förbjuda modernism och återgå till byggande i klassicistisk tradition. Vid det här laget är det en rätt känd rörelse, vars representant reser landet runt och bedriver lobbyarbete bland M- och SD-politiker. I Skåne har Landskrona, Lund och Ystad fått besök, enligt ett omdebatterat och läsvärt reportage i SvD nyligen.

Upproret – som i princip ogillar allt som byggts efter 1917 – ser extra rött när det gäller betongfasader. Så rött att man inte lagt märke till att Brf Pärlan har större ambitioner än flera av sina nybyggda grannar.

Pärlan är besläktat med Cord Siegels brutalistiska hus Ohboy i Västra hamnen i Malmö och danska BIG:s två bostadskomplex 8-tallet och VM-bjerget i Örestad.
Den med nischer uppbrutna fasaden gör att det trots omfånget inte upplevs enormt. Innergården har en intim känsla. Och dessutom har kvarteret bara fem våningar, när huset på andra sidan spårvägen har nio-tio där det är som högst.

De gula träpartierna ser förvisso ut som en kompromiss, även om jag förstår tanken med att kombinera betongen med varmare kulörer. Men Pärlan ser helt enkelt ut att vilja något mer för sina invånare än grannhusen – och förtjänar inte epitetet fulaste nybygge.

Ser man sig om på Brunnshög finner man dock en hel del exempel på det som inte fungerar med dagens bostadsbyggande: otympliga hus, trista detaljer. Endast ett hus gör mig riktigt glad: Kvarteret Lagerkransen. Här är detaljerna på plats.

Men Brunnshög är långt ifrån ensamt. Samma sak gäller i hög grad Varvsstaden i Malmö, som nominerats till Sveriges Arkitekters Planpris, bland annat som pionjärprojekt inom återbruk.

När jag cyklar omkring här reagerar jag på antalet prefabricerade tegelfasader i olika kitschiga varianter. Om dessa är tänkta att snacka med de gamla varvsbyggnaderna har man misslyckats. I flera hus har man också satt in klumpiga fönster – standard men absolut inte mer. Och gick det verkligen inte att klämma in fler våningar?

De flesta husen är kolosser. Några av dem reser sig dessutom över massan – så att alla måste se dem. Det finns knappast ett tydligare sätt att kränga kvadratmeter. Men vilken stad vill ha en medioker skyline?

Detta i Malmös spjutspetsområde. Jag ser ambitionerna i den nya parken och längs kajerna. Men bebyggelsen lever inte upp till detta. Vad spelar ett prestigefyllt planpris för roll när man fyller planen med det här?

Men – vore det då bättre om Brunnshög och Varvsstaden såg ut som Lundagård och Lilla torg? På storstadsregionernas allra mest attraktiva lägen är det säkert inga problem att finansiera träfönster och fasader som murats och dekorerats för hand. Men den politiker ljuger, som utlovar nybyggda Bullerbyar och klassicistiska stenstäder för alla.

Så länge vi bygger samhället enligt nuvarande oreglerade marknadsekonomi (som på en del sätt liknar den som rådde när den riktiga stenstaden byggdes) kommer det man bygger för vanligt folk alltid att göras på billigare sätt: fönsterspröjs, ornament, fasader. De klassicistiska förtecknen skulle se kulissartade ut – inte tjusiga eller pampiga, särskilt inte efter några regniga vintrar. Det kommer fortsätta vara storskaligt och trångt och inte hålla så länge.

Så nej. Lösningen för Brunnshög och Varvsstaden är inte stilen på de nybyggda husen.

Hur ska våra städer bli vackrare då? Storskaligheten på Brunnshög går igen i alla Malmös nya stadsdelar: Varvsstaden, Hyllie med flera. Det måste till bra mycket omsorg om bottenvåningar och omgivning för att de här områdena inte ska bli direkt människofientliga.

Arkitektur är inte bara yta – en byggnads eventuella skönhet handlar också om värdena den utstrålar. Skyldiga till vår tids storskaliga norm – liksom till husens brist på finess är till största del vinstgalna byggföretag och kommuner som ansvarar för planer och bygglov. Arkitekterna kunde också engagera sig mer än vad de gör, men i Sverige har arkitekten inte slutansvar, och kan kopplas från eller bytas ut.

Skönhet måste skiljas från stil. Inom alla stilar finns bra och dålig arkitektur. Det som framför allt avgör om något är vackert är kvalitet: Är skalan mänsklig? Hur ser livet mellan husen ut – är det grönt, humant och småskaligt eller hårt, otympligt och alltför trafikerat? Och naturligtvis kvaliteten på enskilda byggnader. Även enkla detaljer kan vara vackra, det handlar om proportioner och materialval och hur noggrant utfört något är.

När Kasper Salin- och Kasper Kalkon-priserna väl är utdelade i nästa vecka: Det är dags för ett riktigt uppror. Ett uppror där byggföretag som vill göra skillnad gör sina röster hörda. Byggherrar som vill anta rollen av den traditionella byggmästaren, som drivs mindre av kronor per kvadrat och vars ord om ett vackrare och mer hållbart samhälle inte bara är tomma floskler.

Jag vet ju att ni finns.

 

Publicerat i Sydsvenskan 2025–03–28.