Julia Svensson

En panelhönas fantasier/ Bikt från ett dansgolv

16th September, 2009 - Julia Svensson - No Comments

Jag ser hans röda galonhatt blänka i strålkastarljuset. Hans mustasch strävar i riktning mot öronspetsarna, inte helt otvunget, den har snurrats med vax. Han är tanigt byggd, byxorna hänger i hängslen på hans axlar. Under slagen kikar skorna fram, spetsiga och av allt att döma med lädersula. En ung Peps Persson, skulle kanske någon säga, någon som inte visste bättre.
Fler människor borde verkligen gå med i någon subkultur, tänker jag när jag spejar ut över dansgolvet. Särskilt i den här subkulturen, så att jag kan känna mig mer som en swingpjatt i 30-talsdeppiga Harlem än en panelhöna i 00-talsdeppiga Malmö med alldeles för få kavaljerer och alldeles för stor folkpark. Och än får jag inte stifta bekantskap med Röda hatten. Först ska jag möta tre andra dansbanetyper:

1. Gentlemannen. Välkammad med prickig fluga. Tar med mig på restaurang före dansen och för sedan med fast hand. Han är glad, luktar gott, har torra händer och finge jag välja skulle jag dansa bara med honom. Men se, det får jag inte på grund av framfusiga damer i prickiga kjolar.

2. Trial and Error är tidsödande för oss nya inom subkulturen. Men när gentlemannen roar sig tvingas jag ta eget ansvar. Bjuder upp en försynt Brun kavaj, trevlig vid första anblick. Bruna Kavajen dansar två stela danser i otakt. Bruna kavajen berättar försynt att han sjunger i kör. Frågar inte vad Bruna kavajen arbetar med – hans doft avslöjar att han tillbringat sommaren i ett kyrkskåp.

3. Psykopaten. Snygg, isblå ögon. Dansar felfritt. Bra förare. Nästan för bra. Det går undan och när jag missar Back-Charleston-steget försöker jag skämta och möta hans blick. Han tillrättavisar med ett hårdhänt grepp, utan leende. Är försiktig med var jag trampar. Det här är inte Lindyhopdansaren som försöker få en dam att trivas. Den här killen dansar för sin egen njutning. Han bryter upp efter en dans.

Swing och lindyhop-dans är, enligt mina observationer hittills, en sektliknande verksamhet. Många här skulle nog lika gärna ägna sig åt fanatisk körsång, som min vän i Brun Kavaj.
Men killen med röda hatten har taktkänsla. Bakom glasögonen plirar blicken hos en trettioåring som aldrig varit en flickmagnet men som aldrig heller försökt vara en och vars ögonvitor därför inte färgats permanent av bitterhet och idogt drickande på småtimmarna. Han skiner upp. ”Jag är nybörjare men jag freestajlar mest”, säger han.
Sen drar han upp en jojo ur västen. Jag har aldrig sett någon joja som han.
Så händer något. Han vill dansa med mig. OCH jojon.
Jag då? Jag säger att jag är rädd om mitt intakta garnityr, hugger tag i prickiga flugan och flyger därifrån.

Ursprungligen publicerad i Ystads Allehanda 2009-09-16.