9th May, 2011
BOKRECENSION. Virginie Mouzat. Ingen riktig kvinna. Övers Cecilia Franklin. Sekwa förlag.
Det börjar som ett brev, skrivet av en lång och slank drygt trettioårig blondin. Hon ger en ganska platt beskrivning av sig själv till brevets mottagare: sexig på avstånd och snygg på nära håll, svassar omkring på höga klackar och får män på fall.
Brevförfattarens utseende bildar en praktisk mur mot omgivningen. För på insidan vet hon inte vem hon är. Textens platthet är lika förställd som hennes kvinnliga former är obefintliga. Hon är en kvinna utan äggstockar, som tvingats ta hormoner från tidig ålder för att få något som liknar menstruation, för att hennes androgyna kropp ska tillhöra ”kvinnorasen”.
Virginie Mouzat är moderedaktör på franska Le Figaro. I ”Ingen riktig kvinna”, som är hennes debut, har hon konstruerat en androgyn och asexuell person utifrån, av bilderna att döma, sitt eget utseende.
På ett ibland tillgjort sätt blottas svårigheterna med att ta på sig det skal marknaden och samhället – vi själva – skapat åt oss. Likaså pekar Mouzat på det garanterade misslyckande som är inbyggt, men som ingen låtsas om, i vår stereotypa syn på sexuell njutning. Den könlösa huvudpersonen med påklistrat genus skulle alltså kunna vara vilken människa som helst.
Denna kortroman, drygt 160 glest satta sidor, är med sin komprimerade karaktär mycket fransk; i det att den är ett koncept, ett utvecklande av en vardagsdetalj, och att den aldrig lämnar brevformen. Brevets mottagare antar efterhand däremot en tydligare gestalt och jag blir snart fängslad av den lite skruvade handlingen. Och språket spritter ut i fantastiska meningar som: ”Ett sådant där fruntimmer som bara gör det besvärligt för stressade män i bilar, i regnet som bestänker staden med sot, i den urbana ilskan.”
Publicerat i Sydsvenskan 2011–05–09.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
28th October, 2009
Ungefär samtidigt som jag började ifrågasätta mitt müsli-bruk/missbruk lärde jag känna människor som älskade att laga mat, och inspirerades. Och när jag lyssnade på Tendens i P1 i förra veckan, som hade temat Du är vad du äter, konstaterade jag att jag kanske var sist i Sverige med att börja betrakta mat som något mer än bränsle.
Förr var mat något man hade eller inte hade. Idag är mat inte bara mat. Du är vad du äter, inte bara bokstavligen. Mat handlar om att visa vem man är. Och vem vill reduceras till att vara müsli?
Aldrig har människan varit så besatt av att äta rätt som nu. Hälsosamt, ekologiskt, närproducerat och trendigt. Middagar och matlagningsprogram och matbloggar och prat om mat i kvadrat. Naturligtvis är det en klassfråga. Mattrenden är för dem som har tid, råd och möjlighet. Och för dem som anser att mat är viktigt för att visa status. Dessa trendsättare är de som sociologen Feathersone kallar den bildade medelklassen – som strävar efter att vara och göra rätt.
På tal om den bildade medelklassen och lagom inför att biobesökarna bänkar sig framför höstens feelgood, Meryl Streep som den berömda kocken Julia Childs i filmen Julie & Julia, hamnade jag i en chatt på internet med två kulturskribenter, båda män, båda tio år äldre än jag.
Skribent A lade upp en bild på en citronpaj som han lagat, på Facebook. Jag trodde att det var en crème brulée. Skribent B berättade att han hade en påse chips och kollade på fotboll. Jag skrev att jag hellre ville diskutera chèvre än fotboll.
Då frågar Skribent A: Du är inte den ironiska generationen va?.
Jag, som är född lite för sent, ställer motfrågan: Hur ironiserar man om mat? Äter tacos?
Då får jag veta att ironisk mat är följande goda saker: chokladbollar, flygande Jakob, avokado med räkor, tacos på ICA-köttfärs.
Sen börjar vi prata om Black and White. Som också är ironisk mat. Eftersom ironiska generationen var balla på 90-talet måste allt man gillade på 80-talet vara mat som bara får ätas med ironisk glimt i ögat.
Egentligen är det inte synd om er, ni 36–45-åringar, den ironiska generationen, Killinggängets adepter. Det är ni som har makten och sätter den kulturella agendan, inte bara i mataffären.
Men: ni har också väldigt mycket att bekymra er om. Förutom all stress med middagar, status, ekologisk mat och hälsa – med den analytiska förmåga många av er besitter kan det bli krångligt.
Ta ett wienerbröd. Innan ni äter det måste ni ta ställning: Hälsosamt? Ekologiskt? Hur mycket fett? GI? Blodsocker? Vilken bild av mig själv sänder jag ut om jag glufsar det i mig? Kanske är jag cool om jag ser ironisk ut medan jag äter det? Verkar jag omedveten och pinsam?
Herregud. Jag säger då det. Känner mig som en 80-talist.
Ursprungligen publicerad i Ystads Allehanda 2009-10-28.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
18th October, 2009
Gentrifiering av ruffiga kvarter ses numera mest som något positivt. Trendiga kaféer och fina fasader är bra för stadens varumärke. Men när frågan diskuterades på Geocentrum i Lund i fredags var frågeställningen omvänd: Vem tvingas bort när ett område fräschas upp och bostäderna blir dyrare?
Lundaprofessorn Eric Clark tog den gamla hamnstadsdelen Newham i London, värd för OS 2012, som exempel. Makthavarna beskriver OS i positiva termer: ett unikt tillfälle att städa upp i Newham – och alla kommer att tjäna på det. Vad och vem städas bort? Det är det ingen som pratar om.
Göteborg kampanjade staden som ”invånarnas vardagsrum”. Vilket, säger Catharina Thörn från Göteborgs universitet, minskar toleransen i det offentliga rummet. För att ”öka tryggheten” motas A-lagare bort med hjälp av snajdiga kafémöbler. När man i somras förbjöd gatumusikanter var det i själva verket tiggarna polisen ville bli kvitt.
Man kan fråga sig varför trygghetsretoriken funkar – varför så många är rädda för det som inte är perfekt? Vad som är vitsen med en blank yta när det finns problem under mattan?
Enligt Tom Slater från Edinburgh University ligger makten i språket. Den nyliberala retoriken har slagit igenom – ”ALLA tjänar på att en stads varumärke förbättras”. Medan det i själva verket är de med pengar på fickan som får sin vilja igenom. Han avslutade klokt: tänk om makthavare kunde tänka
sig in hur det skulle det kännas om rollerna var ombytta?
Tom Slater är, liksom den inbjudne Elvin Wyly, visserligen radikal ur ett anglosaxiskt perspektiv, men
båda är internationellt stora namn i urbana frågor. På seminariet väntade jag mig få se stadsplanerare
och kommunpolitiker, som borde intressera sig för problematiken.
Men att det utöver mig själv endast var tre personer från Möllevångsgruppen i publiken, kanske
även det säger något om citybrandingens tidevarv.
Texten ursprungligen publicerad i Sydsvenskan 2009-10-18.
Postat av Julia Svensson - 2 Kommentarer
12th October, 2009
är namnet på min nya blogg. Som är en integrationsdagbok, för ett journalistiskt kulturprojekt i gränslandet Malmö-Köpenhamn. Resten kan du läsa här:
http://www.dansameddanskar.wordpress.com
Postat av Julia Svensson - Kommentera
30th September, 2009
Sex i media är ett laddat ämne för journalister, visade det sig på måndagskvällens publicistklubbsdebatt på Rasoir i Malmö.
Sydsvenskans Kinga Sandén berättade om det detaljerade reportage från en swingersklubb hon gjorde i fjol – där de många reaktionerna vittnade om att vi inte lever i en lika normlös och fördomsfri tid som vi tror.
Samma sak visar moderatorn och ordföranden Göran Svedbergs följdfråga: ”Ska människor verkligen behöva se de här människornas sexuella preferenser?”
Är det mediernas uppgift att skriva om sex? Kvällstidningsläsarna är, enligt Aftonbladets Magnus Ringman, allt mindre villiga att betala tio spänn för att läsa om det – däremot är sex det som lockar
mest på nätet.
Svedberg deklarerar då att löpsedlar om kvinnlig orgasm är oseriösa. Uttalandet faller platt när Kinga Sandén svarar att det handlar väl mer om HUR man skriver om sex än ATT man gör det? Även om just Svedberg inte bryr sig om kvinnliga orgasmer finns det många andra som gör det. Sex engagerar nästan alla. Men utlovas orgasm på löpsedeln vill det till att det står i artikeln hur man får en.
Ursprungligen publicerat i Sydsvenskan 2009-09-30.
Postat av Julia Svensson - 3 Kommentarer
28th September, 2009
Malmös gallerinatt var en övning i logistik.
Läs min krönika i Sydsvenskan. På bilden Peggy Sue läser Kristina Lugn på gallerinattsbussen.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
23rd September, 2009
Störst intryck på den internationella fotofestivalen Visa pour l’Image gjorde fotografen Brenda Ann Kenneally. Läs min text i dagens Sydsvenskan.
Bilden tog jag själv under hennes föreläsning. Kenneally själv sitter i förgrunden, i mitten.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
20th September, 2009
I torsdags mötte jag Anna Jörgensdotter i foajén på hennes hotell. Vi gick till Simrishamnsgatan men hade inga kontanter. Vi gick till bankomaten och tillbaka igen. Hon var fin i sin leopardkappa och en sån person man vill fråga hej ska vi bli vänner? Nu gjorde jag inte det men jag sa att Hej, jag har läst alla dina böcker. Sen skrev jag en artikel som är i Sydsvenskan idag.
Läs här.
Texten handlar om nya boken Bergets döttrar som gjorde mig komplett asocial under ett dygn.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
16th September, 2009
Jag ser hans röda galonhatt blänka i strålkastarljuset. Hans mustasch strävar i riktning mot öronspetsarna, inte helt otvunget, den har snurrats med vax. Han är tanigt byggd, byxorna hänger i hängslen på hans axlar. Under slagen kikar skorna fram, spetsiga och av allt att döma med lädersula. En ung Peps Persson, skulle kanske någon säga, någon som inte visste bättre.
Fler människor borde verkligen gå med i någon subkultur, tänker jag när jag spejar ut över dansgolvet. Särskilt i den här subkulturen, så att jag kan känna mig mer som en swingpjatt i 30-talsdeppiga Harlem än en panelhöna i 00-talsdeppiga Malmö med alldeles för få kavaljerer och alldeles för stor folkpark. Och än får jag inte stifta bekantskap med Röda hatten. Först ska jag möta tre andra dansbanetyper:
1. Gentlemannen. Välkammad med prickig fluga. Tar med mig på restaurang före dansen och för sedan med fast hand. Han är glad, luktar gott, har torra händer och finge jag välja skulle jag dansa bara med honom. Men se, det får jag inte på grund av framfusiga damer i prickiga kjolar.
2. Trial and Error är tidsödande för oss nya inom subkulturen. Men när gentlemannen roar sig tvingas jag ta eget ansvar. Bjuder upp en försynt Brun kavaj, trevlig vid första anblick. Bruna Kavajen dansar två stela danser i otakt. Bruna kavajen berättar försynt att han sjunger i kör. Frågar inte vad Bruna kavajen arbetar med – hans doft avslöjar att han tillbringat sommaren i ett kyrkskåp.
3. Psykopaten. Snygg, isblå ögon. Dansar felfritt. Bra förare. Nästan för bra. Det går undan och när jag missar Back-Charleston-steget försöker jag skämta och möta hans blick. Han tillrättavisar med ett hårdhänt grepp, utan leende. Är försiktig med var jag trampar. Det här är inte Lindyhopdansaren som försöker få en dam att trivas. Den här killen dansar för sin egen njutning. Han bryter upp efter en dans.
Swing och lindyhop-dans är, enligt mina observationer hittills, en sektliknande verksamhet. Många här skulle nog lika gärna ägna sig åt fanatisk körsång, som min vän i Brun Kavaj.
Men killen med röda hatten har taktkänsla. Bakom glasögonen plirar blicken hos en trettioåring som aldrig varit en flickmagnet men som aldrig heller försökt vara en och vars ögonvitor därför inte färgats permanent av bitterhet och idogt drickande på småtimmarna. Han skiner upp. ”Jag är nybörjare men jag freestajlar mest”, säger han.
Sen drar han upp en jojo ur västen. Jag har aldrig sett någon joja som han.
Så händer något. Han vill dansa med mig. OCH jojon.
Jag då? Jag säger att jag är rädd om mitt intakta garnityr, hugger tag i prickiga flugan och flyger därifrån.
Ursprungligen publicerad i Ystads Allehanda 2009-09-16.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
11th September, 2009
Hållbarhet är en revolution och som alla revolutioner kommer den att göra ont. Så sades i filmen ”Last Call for Planet Earth”, som visades på arkitekturfestivalen Archfilmlund på Skissernas museum i onsdags kväll.
Nästan total konsensus rådde i paneldebatten efteråt. Hightech-arkitektur och stora Ideon-komplex, där man måste köra bil för att få en espresso, är inte vad världen behöver.
Istället måste man bygga täta, blandade och framförallt mindre städer, av traditionell europeisk modell. Vi människor har inte förändrats sen medeltiden, vi gillar småskalighet.
Att storskaligheten fortfarande dominerar beror, enligt David Sim från Gehl Architects, på lättja. Rom byggdes inte på en dag, inte Lunds centrum heller.
Hur ska man då få byggherrar och politiker, som räknar snabba pengar och mandatperioder, att tänka långsiktigt, förbi jobbigheten? Att inse att regionförstoring är lika med regionförstöring?
Kanske är det det som är själva revolutionen.
Publicerat i Sydsvenskan 2009-09-11
Postat av Julia Svensson - Kommentera
Older Entries
