Hjärtskärande kontraster. Konst i dialog med Artipelags arkitektur

30th October, 2014 - Julia Svensson - No Comments

På konsthallen Artipelag har tio nordiska konstnärer skapat platsspecifika verk, i dialog med arkitekturen och varandra. Det blir en fin helhet.

 KONST. ”Här/nu. Ett fysiskt möte i tid och rum”. Artipelag, Värmdö. Visas t o m 2015–01–06.

Den första salen på Artipelag domineras av skulpturen ”Tripoli Lampedusa” av danske John Kørner. En ramp är täckt med en geometriskt mönstrad heltäckningsmatta, som föreställer en våg på havet. På vågen, som man kan gå upp på, balanserar en hundra år gammal eka som använts för att frakta boskap i Stockholms skärgård. Inuti ekan sitter en grupp poly­kroma glasägg
Verket handlar om migranters fruktansvärda öden på illegala resor till Europa. Kørner är uppmärksammad för
att kontrastera tragiska teman med ”glada” färger. Det gör han även här. Den mjuka blågröna heltäckningsmattan blir ett skrämmande hav. Glasäggen saknar ögon och armar. De är anonyma och hjälplösa där i båten, utan mål i sikte.

Utställningens titel ”Här/nu” är hämtad från den abstrakte expressionisten Barnett Newmans essä ”The sublime is now” (1948) där bland annat konstens rum behandlas. Den vita kuben, ett alldeles vitt rum med indirekt ljus från norr, ansågs under den tidiga modernismen som den bästa och mest neutrala platsen för konst och betraktare att mötas i. Efterkrigstidens avantgarde har därefter på olika sätt brutit med den vita kubens estetik – performancekonsten till exempel.
På Artipelag har tio nordiska konstnärer fått i uppdrag att göra platsspecifikt verk som använder sig av utställningsrummen. De flesta av dem är målade direkt på väggarna.
Kørners hjärtskärande båt går i dialog med Karin Mamma Anderssons Buñuelparafras ”Borgarklassens diskreta charm”. En väggmålning av ett borgerligt rum, en stel kuliss med trädocksaktiga personer. Ansiktsuttrycken säger ingenting. De har tråkigt.
Medan människor dör på Medelhavet sitter västvärlden och rullar tummarna, enligt Andersson själv i ett filmat samtal. Här berättar hon om sin arbetaruppväxt och klassresa till borgerligheten. Som framgångsrik konstnär säger hon sig befriad av att få göra ett verk som kommer att målas över och inte säljas.

På andra sidan om Lampedusa-verket tar Carolina Falkholts ordlek ”Skrev” upp en hel vägg. En väggmålning i samma anda som hennes tidigare omdebatterade verk. Målningen föreställer fem händer i svart, vitt och gult, som formar ordet ”skrev” med teckenspråk.
”Graffitta” är den benämning Falkholt själv använder – en konstnärlig undersökning av vad som händer om en kvinna och graffitimålare pinkar in revir i ”den vita kuben” och konstens traditionellt mansdominerade värld.
Samtidspolitisk udd har även Anastasia Axs ”Exile”. Verket ser visserligen ut att vara utfört i Jackson Pollocks expressionistiska anda, action painting, som under sin glansperiod marknadsfördes som opolitisk. Men titeln förvandlar rummet till ett svart slagfält, bränd jord. Papper och plastflaskor ligger utströdda, ger associationer till olika sorters flykt, både mental och fysisk.

Bredvid de slagkraftiga politiska verken finns också flera verk som utforskar Johans Nyréns arkitektur och utställningsrum. Jens Fänges intrikata tapet ”Huset i mörkret” är särskilt fascinerande. Med geometriska färgfält utvidgas rummet. I det fiktiva hem som skapas har Fänge fäst oljemålningar och symboler som bidrar till en surrealistisk rumsuppfattning; ett allseende öga, en tavla som fortsätter i oändlighet.
Nina Roos geometriska väggmålningar utmanar på ett sparsmakat sätt ögats och väggarnas begränsningar. Astrid Sylwan låter Artipelags fönster bli en del av sitt abstrakta måleri och Sophie Totties minimalistiska cirklar ”Face value” utmanar kubens form.
Ulrik Samuelssons och Clay Ketters verk är de enda som avviker från temat. De är intressanta i sig men har huvudsakligen traditionella tavelformat och motiv som snarare kopplar till den omgivande naturen än till rummet och nuet. Det är en brist i sammanhanget.
Men trots att verkens frågeställningar varierar håller utställningen fint samman som helhet, mycket tack vare det platsspecifika anslaget. Rummen blir en plats för en dialog mellan estetik och politik.

 

Foto: Jean-Baptiste Beranger

Publicerat i DN Kultur 2014–10–30.

 

 

Ingen Kommentar

Ingen Kommentar

Kommentera