Julia Svensson

ARKITEKUR. Jag kan stå i Västra hamnen eller i Hyllie och fråga mig: vad var det som hände?

I skuggan av Malmös expressiva stjärnarkitektur – från Turning torso till Malmö live – är det mest hus med betydligt lägre estetisk svansföring som hittills vuxit fram under 2000-talet.

Stora sterila kvarter där material och detaljer sviktar. Det råder brist på grönska men inte på asfalt och breda bilvägar.

Malmö är förstås långt ifrån ensamt om att ha låtit fastighetskapitalismen springa snabbt med lösa tyglar. Därför blir jag förväntansfull när jag läser den nyutkomna skriften ”Mer malmöitisk arkitektur”, en pendang till stadens arkitekturprogram ”Arkitekturstaden Malmö”(2018), tänkt att fungera som vägledning för alla som arbetar med stadsutveckling.

Ett hyperindustrialiserat byggande har triggat missnöje runt om i Sverige – till exempel genom organisationen Arkitekturupproret. I flera kommuner har missnöjesretoriken gått så långt att man idag förespråkar nybyggen i traditionell, klassisk stil som lösning på problemet.

Varvsstaden har flaggan i topp när det gäller hållbarhet – men kvaliteten på arkitekturen varierar. Bild: Julia Svensson

I Malmö sätter man istället ned foten, glädjande nog, och skriver att förslag som ”enbart kopierar arkitektur från annan tid eller plats, utan att anpassas till dagens och platsens förutsättningar, räknas som pastisch och kommer inte att accepteras.”

Men att man kan vara tuffare än alla andra i den här frågan är inte så konstigt. Populistiska fantasier om ett förflutet där alla hade fönsterspröjs och stuckaturer har aldrig riktigt fått fäste i Malmö. Malmöborna har oftast inget emot modernism eller samtida arkitektur, vilket också anges här. Tvärtom, när man frågar uppskattar många den brokiga stadsbilden.

Hur ser då en mer malmöitisk arkitektur ut? Som tur är ges inget exakt svar på den frågan, ingen särskild stil eller estetik förordas. Men en sak vet jag efter att ha läst igenom de drygt nittio ganska strängt hållna sidorna: malmöitisk arkitektur är så kallat platsbaserad – och tar på flera sätt hänsyn till sin omgivning. Framför allt är den så ekologiskt hållbar det bara går.

I ”Mer malmöitisk arkitektur” pekar man hårt på att använda befintliga hus. I elfte timmen har staden äntligen fått upp ögonen för ett slöseri som pågått i decennier. Att riva är det sämsta man kan göra, både ur ekonomiskt och ekologiskt hänseende. Hus som redan finns besitter ackumulerat arbete, det vill säga arbete någon redan betalat för. Det mesta av de miljöskadliga utsläppen är också redan gjorda.

I andra hand ska man använda sig av återvunnet material. För detta är Malmö igång med ett nytt stort center för återbruksmaterial i Nyhamnen som kommer bli ett av Europas största, kanske i sig ett bevis på att de rivits ohemula mängder i Malmö.

I sista hand ska man bygga helt nytt, och då med klimatsmarta material.

Det kniviga med att formulera övergripande mål för en hel stad är de radikalt olika förutsättningarna på olika platser i staden.

I skriften ”Mer malmöitisk arkitektur” försöker man knö in arkitekturens kreativa process i ett kommunalt format – en checklista – som byggbolag och andra hädanefter måste använda sig av. Utöver klimataspekten ska man när man bygger ta hänsyn till sådant som vilka behov Malmöborna har på platsen där man bygger och hur det ser ut runt omkring den. Ska huset utformas för att smälta in eller för att sticka ut? Kanske låter det som självklarheter. Men det ger en anvisning om vad en ny byggnad hädanefter måste leva upp till.

Som förebilder lyfter man fram en rad lyckade exempel från de senaste trettio åren. Hälften av dem är prestigeprojekt på central och värdefull mark. Moderna museet, Varvsstaden, Fyrtornet i Hyllie och Bo01. Detta är alla platser där man kan få tillbaka värdet som satsas på arkitekturen. Det är heller ingen slump att det är just i Varvsstaden det nu satsas på spetsprojekt med återbruk i fokus – som Malmö universitets nya byggnad Amphitrite och radhusen i 15-miljonersklassen på den före detta Svets- och pannverkstadens tak.

När det kommer till de perifera lägena lyfts mer modesta Malmö stad-satsningar som Sofielunds kulturljudzon, Holma torg, ekostaden i Augustenborg och Örtagårdstorget i Rosengård. Där markpriserna är lägre förordas inte spetsarkitektur – det handlar mer om att kommunen måste ge platser mer omsorg.

De flesta av exemplen påminner om det som gått förlorat i det industriella byggandet. I äldre hus och områden är skalan mer human och det mänskliga arbetet och omsorgen syns. Man brukar prata om att man ser spåren av handen, hantverket, till exempel att teglet murats för hand. Det är den här omsorgen som ger byggnader deras själ och skönhet och skänker platser känslan av trygghet.

Moderna museet och Varvsstaden visar tydligt hur nya hus kan profitera på den äldre arkitekturens egenskaper.

Där man bygger från scratch får man inget av detta gratis. Men här kan återbrukat byggmaterial komma väl till pass – som tegel – eftersom det bär spår av mänskligt arbete.

Bo01 är trivsamt just för att stadsplanen avviker från den industriella skalan och istället hämtar inspiration från medeltidens Hansastäder.

Det står förvisso redan i arkitekturpolicyn från 2018 att nya hus ska ge ”sinnliga upplevelser” och ”åldras med skönhet och värdighet”. De mest hållbara husen är ju hus som blir omtyckta, som människor vill fortsätta ta hand om.

Men riktlinjerna efterlevs sällan ens i bostadshus på de mest attraktiva lägena. Det industriella byggandet fungerar dåligt när man samtidigt vill ha stora vinstmarginaler. Allt för stora hus med låg takhöjd och klumpiga fönster är varken smickrande från insidan eller utsidan. Att andra städer tar vägen att bygga i ”gammal stil” är på ett sätt begripligt. Även om sådana försök sällan blir lyckade finns något att hämta i den klassiska arkitekturen: proportioner och material.

Varvsstaden vann ifjol Sveriges Arkitekters pris för bästa stadsplan. Ett par av husen har också fått eller nominerats till priser, som restaureringarna av de äldre husen Snickeriet och Gjuteriet. Men många av de nya bostadshusen lever tyvärr inte upp till den nivån, utan är talande exempel på att fina idéer lätt degraderas när de ska genomföras i verkligheten.

Vi är i allra högsta grad kvar i det industriella byggandet, och det kommer vi förbli om inget drastiskt händer. ”Mer malmöitisk arkitektur” ändrar inte på den saken. Men att skriften nu existerar är ett erkännande av att den marknadsstyrda modellen inte har byggt det Malmö vi önskar.

Går det att ställa krav på omsorg när stadsbyggandet är så beroende av kalkyler och vinster?

Det ”Mer malmöitisk arkitektur” gör genom att efterfråga platsbaserad arkitektur, uppfattar jag som ett välbehövligt försök att återupprätta en dragkamp mellan byggindustrins drivkrafter och det offentligas, alltså invånarnas, våra, behov. Jag hoppas att det ska finnas tid och resurser för mer av sådan dynamik – det blir spännande att följa fortsättningen.

Publicerad i Sydsvenskan 2026–04–24.