Julia Svensson

Ät med ironisk glimt i ögat

28th October, 2009 - Julia Svensson - No Comments

Ungefär samtidigt som jag började ifrågasätta mitt müsli-bruk/missbruk lärde jag känna människor som älskade att laga mat, och inspirerades. Och när jag lyssnade på Tendens i P1 i förra veckan, som hade temat Du är vad du äter, konstaterade jag att jag kanske var sist i Sverige med att börja betrakta mat som något mer än bränsle.

Förr var mat något man hade eller inte hade. Idag är mat inte bara mat. Du är vad du äter, inte bara bokstavligen. Mat handlar om att visa vem man är. Och vem vill reduceras till att vara müsli?

Aldrig har människan varit så besatt av att äta rätt som nu. Hälsosamt, ekologiskt, närproducerat och trendigt. Middagar och matlagningsprogram och matbloggar och prat om mat i kvadrat. Naturligtvis är det en klassfråga. Mattrenden är för dem som har tid, råd och möjlighet. Och för dem som anser att mat är viktigt för att visa status. Dessa trendsättare är de som sociologen Feathersone kallar den bildade medelklassen – som strävar efter att vara och göra rätt.

På tal om den bildade medelklassen och lagom inför att biobesökarna bänkar sig framför höstens feelgood, Meryl Streep som den berömda kocken Julia Childs i filmen Julie & Julia, hamnade jag i en chatt på internet med två kulturskribenter, båda män, båda tio år äldre än jag.

Skribent A lade upp en bild på en citronpaj som han lagat, på Facebook. Jag trodde att det var en crème brulée. Skribent B berättade att han hade en påse chips och kollade på fotboll. Jag skrev att jag hellre ville diskutera chèvre än fotboll.

Då frågar Skribent A: Du är inte den ironiska generationen va?.

Jag, som är född lite för sent, ställer motfrågan: Hur ironiserar man om mat? Äter tacos?

Då får jag veta att ironisk mat är följande goda saker: chokladbollar, flygande Jakob, avokado med räkor, tacos på ICA-köttfärs.

Sen börjar vi prata om Black and White. Som också är ironisk mat. Eftersom ironiska generationen var balla på 90-talet måste allt man gillade på 80-talet vara mat som bara får ätas med ironisk glimt i ögat.

Egentligen är det inte synd om er, ni 36–45-åringar, den ironiska generationen, Killinggängets adepter. Det är ni som har makten och sätter den kulturella agendan, inte bara i mataffären.

Men: ni har också väldigt mycket att bekymra er om. Förutom all stress med middagar, status, ekologisk mat och hälsa – med den analytiska förmåga många av er besitter kan det bli krångligt.

Ta ett wienerbröd. Innan ni äter det måste ni ta ställning: Hälsosamt? Ekologiskt? Hur mycket fett? GI? Blodsocker? Vilken bild av mig själv sänder jag ut om jag glufsar det i mig? Kanske är jag cool om jag ser ironisk ut medan jag äter det? Verkar jag omedveten och pinsam?

Herregud. Jag säger då det. Känner mig som en 80-talist.

Ursprungligen publicerad i Ystads Allehanda 2009-10-28.