Berättelser om städer och kroppar

23rd July, 2015 - Julia Svensson - No Comments

KONST. ”Afrika”, Louisiana, Humlebaek, t o m 25 oktober.

KONST. ”Body talk. Feminism, sexuality and the body in the work of six African women artists”, Lunds konsthall, t o m 27 september.

domus-01-body-talkJust nu visar Louisiana och Lunds konsthall afrikanska arkitekter och konstnärer. Julia Svensson ser två utställningar som skapar en dialog om den koloniala blicken på svarta kvinnokroppar.

Titeln ”Afrika” skulle kunna uppfattas som att i Danmark, det lilla landet med ett rasistiskt parti en hårsmån från regeringsmakten, spelar den afrikanska kontinentens variationer mindre roll. Utställningen är den tredje och sista delen i Louisianas serie om arkitektur och identitet, som tidigare närmat sig nordisk och arabisk arkitektur.
Då det är en ambitiös utställning som vill öppna dörrar till nästan en hel kontinent fungerar det övergripande anslaget, även om en mer rättvisande titel vore ”Söder om Sahara”, då detta är området som faktiskt behandlas.
Tack vare att museet knutit till sig internationell expertis visar utställningen lyckligtvis också kontinentens diversitet, dock klarar de inte att helt undvika stereotyper.

En utmärkt och informativ ingång är den kamerunske historikern och filosofen Achille Mbembes långa essä, som tyvärr har placerats sist i katalogen i stället för att lyftas fram i själva utställningen. De villkor som tidigare var förbehållna svarta människor har i dag blivit universella, skriver han. I dagens snabba kapitalistiska system är människor utbytbara varor. Men i stället för att liera olika befolkningsgrupper med usla villkor eldar orättvisor och maktlöshet på rasismen.
I utställningen är arkitekturen ett fysiskt bevis på hur tätt den afrikanska kontinenten och dess befolkning hänger samman med västvärldens ekonomi, historia och kultur. Från förfallna kolonialpalats till dagens kinesiska städer.
Som ofta när det handlar om vad som händer på kontinenten i dag anstränger man sig för att undvika krig och orättvisor och berätta andra historier, som om problemen skulle elimineras om de undveks. I stället fokuserar man, så även här, på de pulserande moderna metropolerna.
Runt en hög byggd struktur presenteras sex växande storstäder: Dakar, Johannesburg, Nairobi, ­Maputo, Kinshasa och Lagos. Sticker ut gör konst- och designmetro­polen Dakar, som representeras bland annat av den framstående modeskaparen Selly Raby Kane. Hennes bubbligt androgyna klänningar anspelar både på surrealism och senegalesisk tradition.
Detta ställs i kontrast till att de flesta nya invånare i städerna bor i så kallade informella bostads­om­råden. Detta visas bland annat genom bilder från Ponte City i Johannesburg, en skyskrapa som byggdes för välbärgade vita under apartheid­tiden men som i dag är en vertikal slum.

Även urbaniseringen är ett resultat av den snabba kapitalismen. Samtidigt utarmas landsbygden över hela världen. Flera rurala ­platser på den afrikanska kontinenten satsar dock framåt: på en modern arkitektur som involverar invånarna på platsen och som tar sin utgångspunkt i traditionella tekniker och material.
Självskriven här är den Berlinbaserade arkitekten Francis Kéré, som sedan några år ägnar sig åt ett vida hyllat skolprojekt i sin hemby Gando i Burkina Faso. I ett rum har Kéré konstruerat paviljongen Louisiana Canopy. I ett öppet hus, som liknar ett hus där byns äldsta samlas, upplever man en dag i Gando, från morgonens milda ljus och hönors hetsiga kacklande. ­Taket och de informella sittplatserna, som sticks lite när man sätter sig på dem, är gjorda av traditionell teknik. Francis Kérés sätt att knyta an till platsen är att använda ljusa ­avbarkade grenar från danska pilträd – ett lokalt angreppssätt svenska arkitekter gott kunde inspireras mer av.

Ett av utställningens sju teman är ”Samexistens”. Här avslöjas problemet med en alltför bred infallsvinkel; förklaringarna blir mer svepande och det är till exempel svårt att tänka sig att man i en utställning om nordiskt samhälle skulle redogöra för självklarheter som ”Konfliktlösning” eller ”Staket”. Avdelningen kunde ha utelämnats.
Mest lyckade är arkitekturprojekten i skala 1:1 (att så många av arkitekterna är européer är inte förvånande, men skulle kunna diskuteras ytterligare) och konstprojekten som alla har specifika avsändare.
Vid Ng’endo Mukiis animerade film ”Yellow fever” fastnar jag särskilt länge. Mukii skildrar den västliga blickens kolonisering av afrikanska kvinnors kroppar. Hon intresserar sig för hudfärg och ras, och de idéer som är inskrivna i människors kroppar. I videon ”Travelogue” visualiserar hon landskap och kropp som ett.
Fastän många individuella historier sticker ut på Louisiana rör sig utställningen mest i stor skala: arkitektur, urbanisering, samhälle.

”Body talk. Feminism, sexuality and the body in the work of six African women artists” på Lunds konsthall fortsätter där Ng’endo Mukiis video slutar: med den svarta kvinnokroppen.
Billie Zangewas bidrag gestaltar sin personliga utveckling mot själv­insikt. I bildvävnaden ”Rebirth of the Black Venus” (2010) hänvisar hon till Botticellis berömda målning – men i stället för att födas ur havet landar den svarta gudinnan på Johannesburgs siluett. Verket är gjort med lappteknik i silke, ett traditionellt hantverk.
Flera av verken är inspelade performancer, vilket gör att utställningen framstår som torrare än den egentligen är. Det innersta stora rummet i konsthallen har dock inretts spektakulärt med rester från Miriam Syowia Kyambis performance vid utställningens invigning i Bryssel i vintras: Ett sminkbord med peruker på. Ett podium där något som liknar blod har runnit ut ur lerkrukor som hon trampat omkring bland. En modern dräkt hänger upp på en galge, liksom en säckliknande klänning av traditionell kenyansk sisal­hampa, som har sitt ursprung i koloniala plantager. Sakerna tillhör den fiktiva karaktären Rose, som både relaterar till kolonialtiden och till en nutida storstadskonsument.

”Body talks” feministiska vinkel fördjupar en enda fråga; alla använder kroppen konstnärligt och/eller politiskt – en rörelse med rötter i nigeriansk kvinnokamp från slutet av 1920-talet. En rik utställning, som visar att mindre urval och smala perspektiv också kan innehålla stora berättelser.

Publicerat i Dagens Nyheter 2015–07–23.

Ingen Kommentar

Ingen Kommentar

Kommentera