Få Livs tips

20th July, 2009

på mitt jobb har jag bl a en uppgift som är att styra upp sommarens sms-tips och tillhörande intervjuer.
Den här veckan är det Liv Strömquist som gör din sommar lite mer kulturell, direkt i din mobil. För att läsa om hennes sommar plus få veta hur man gör för att få tipsen, klicka här.

Postat av Julia Svensson - Kommentera

Självdödhet, my friends

19th July, 2009

När mitt vik på Sydsvenskans kulturredaktion startade i juni självdog den här bloggen. Det var inte alls meningen. Men det finns saker man inte kan kontrollera, som döden.

För att fira bloggens återuppståndelse länkar jag till två artiklar ur vår Danmarkssatsning, som publicerades i papperstidningen i går.

Per Svenssons text om danskt litteraturklimat.

Och min intervju med den danska författaren Naja Marie Aidt.

Postat av Julia Svensson - Kommentera

Tönthyllan: Friskis och svenskis

15th July, 2009

Jag minns vintern när jag cyklade omkring i cykelhjälm på Köpenhamns gator. Det spelade ingen roll att någon strök med varje gång en gul stadsbuss svängde vänster; jag har aldrig känt mig som en större tönt. Hade förträngt händelsen tills Politikens fredagsbilaga i förra veckan gav sig ut “På jagt efter svensken”.

De gör ett nedslag på Friskis och Svettis i Fælledparken. Här kan alla som vill vara med och svettas. Typiskt svenskt, säger den rödvitklädda svenska gympaledaren. Demokratisk folkhälsa.

Det kommer mer: På danska heter hockeyfrilla svenskernakke. Svenskar har inte skor inomhus, ens på nyårsafton. Allsång är en stor passion, liksom Melodifestivalen. På Illum är en tredjedel av de anställda svenskar, vilket innebär bättre service. På svenska säjer man “hejsan”.

4 664 svenskar i Köpenhamn, efter pakistanierna den näst största minoriteten, men det enda svenska som åtminstone luktar lite rock n roll är snus, som tydligen säljs svart i en hemlig kiosk på Falconer allé.

Sverige framstår som den ordentliga storasystern, som låter alla vara med och gympa. Som cyklar med hjälm, och skäms lite för det. Tönt? Det var hon själv som sa det.

Ursprungligen publicerat i Sydsvenskan 2009-07.

Postat av Julia Svensson - Kommentera

Vägen till dans(k)golvet

15th July, 2009

En dansk väninna och jag var på Netto för att köpa glass. Hon frågade vilken sort jag ville ha. Jag sa ”kanske vanilj eller choklad”. Hon sa: ”Jeg vil ha schokoläääääde”.
Hon grabbade tag i rätt förpackning och gick till kassan. Jag stod kvar, redo att försynt diskutera glassmaker.

Jag stått så många gånger bredvid de danska pigernes prunkande vokaler och känt mig beige, oälskad och inte tillnärmelsevis lika frigjord. Jag har stått vid danska frysdiskar och anklagat mig själv för min oförmåga att vara dansk.
Lonely Planets senaste Köpenhamnsguide kommer till undsättning: ”Hygge handlar om känslan av ett vänskapligt, varmt kompanjonskap av det slag som uppstår när danskar umgås i grupp /…/undvik ämnen där era åsikter kan skilja sig åt/…/då har ni kommit nära varandra.” I en bisats nämns att den ständiga tillgången på alkohol.

En anekdot till: en fredag i juni var det fest i Köpenhamn, jag och min väninna var de enda svenskarna. Festen var segstartad. Folk drog sig undan när vi försökte prata. Men lyckligtvis kunde man köpa tysk öl för en femma i baren och när danskarna så att säga hade hamnat på andra sidan ölen hade jag och min vän om inte hamnat i festens centrum så åtminstone avancerat från skamvrån till dans(k)golvet.

Jag berättade anekdoten om glass för en dansk författare häromveckan, apropå ämnet språkförbistringar. Samtalet var en polett som trillade ner. Författaren sa att danskan har hårda vändningar – och det gör människor i Danmark hårda mot varandra. Danskarna är ett ensamt folk.

Danskan är charmig men oförsonlig. Den danska folksjälen också. Frispråkig på ytan men svår att få kontakt med.
Kanske, när man går in hårt för något, blir effekten den omvända. Precis som Nyhavn inte längre är fullt med tatuerade sjömän är hygge en institution det bara skrivs om i guideböcker. Liksom det danska frisinnet. Som danskarna själva börjat ifrågasätta: i en artikel i Information nyligen frågade man sig varför man, när man alltid värnat om rätten att säga och göra vad man vill, plötsligt vill lagstifta mot köpesex och alkoholreklam. Någon säger till och med att det är bra – att det danske frisind har gått över styr och blivit till intolerans och rasism.

Hygge blev ohygge. Frisind blev intolerans. Danskarnas sätt att umgås gör dem ensamma. Men vad kan den fattiga storebrorsan i öst egentligen säga? När de danska tågen står still berättar de sanningsenligt i högtalarna att någon hoppat framför. I Sverige heter det Signalfel. Allt heter Signalfel.

Postat av Julia Svensson - Kommentera

  Newer Entries