Kaari Upson fotograferad i utställningen ”Go back the way you came” på Kunsthalle Basel 2019. Bild: Dominik Asche
KONSTRECENSION.Kaari Upson. Dollhouse – A retrospective. Louisiana Museum for Moderne Kunst. Humlebæk, Danmark. T o m 26/10.
Livet framstår ofta som vidrigt hos Kaari Upson (1970–2021): förljuget, konsumistiskt, sex- och maktfixerat.
Kanske har det med hennes uppväxtort att göra. För även om hon flyttade därifrån så lämnade hon på sätt och vis aldrig San Bernardino, en smog- och jordbävningsdrabbad förstad öster om Los Angeles, beskriven av Joan Didion i ”Slouching towards Betlehem” som en blåsig och gudsförgäten avkrok med skilsmässor och självmord.
I San Bernardino hämtade hon inspiration till sitt kanske mest omfattande och kända verk, ”The Larry project” (2005–2012), som inleder Louisianas stora retrospektiv. ”The Larry project” är en märkvärdig halvfiktion kring föräldrarnas granne som till deras förargelse uppförde ett smaklöst McMansion, en fattigmansversion av en lyxvilla, mitt emot deras hus, Upsons barndomshem. Hon träffade aldrig Larry, vars namn av juridiska skäl förstås är påhittat och som av någon anledning blev tvungen att lämna sitt stora hem.
I första rummet finns små målningar från den nästan kriminaltekniska utredning hon uppslukades av efter att hon lyckats ta sig in i hans övergivna hus. Det framgick att ”Larry” hade tidningen Playboys grundare Hugh Hefner som sin förebild, och på det pornografiska temat visas en serie vackert flödande bearbetade fotografier.
Upson föreställde sig att ”Larry” hade kunnat ha en replika av den existerande ökända pool-grottan i Hefners Playboy Mansion och i ett hörn av utställningen står den 3D-printade ”The grotto”, som innehåller videoskärmar där Upson själv uppträder iförd lösvagina och lösbröst. ”The Larry project” är ett av de många verk där hon använder performance för att ”dubblera” sig själv, hon nästan blir Larry.
Här visas också ett videoverk där hon gör en docka av ”Larry” samt installationen ”Recollection hysteria” (2012), en stor avgjutning av Larrys övergivna hem som hon såg det första gången: en röra av aluminiumburkar, flaskor, kuddar, filtar, väskor. Allt i latex i en bedagad beige ton.
Utställningstiteln ”Dollhouse” hämtas från ett av Upsons verk men syftar också på Henrik Ibsens subversiva pjäs från 1879. Likt Ibsen diskuterar Upson identitet och könsroller utifrån hemmets perspektiv och hon ansluter sig därmed till en lång linje av moderna konstnärer som uppehåller sig vid föreställningar om hemmet och vad hemmet säger om vårt samhälle och våra liv. Från Auguste Renoir och Edvard Hopper till Louise Bourgeouis och Judy Chicago.
Är sängen vår mest intima möbel? Kaari Upson plockade upp madrasser hon hittade på gatan i Los Angeles där hon bodde och körde hem dem till sin ateljé, där avgjutnings- och måleriprocessen inleddes. Här verket ”X” (2013). Bild: Sprüth Magers, Los Angeles
Även om Upsons verk som helhet har en tydlig feministisk medvetenhet förhåller hon sig mer generellt till just hemmet.
Hon är besatt av föremåls yta, det yttersta lagret märkt av tid och liv. Hon gör avgjutningar av soffor och kingsize madrasser med spår av människokroppar. Sängen är den mest intima, och därför kanske också den mest intressanta, möbeln där vi tillbringar störst tid av våra liv. Upson har själv beskrivit andra människors sängar som frånstötande: ”somebody’s most inner inside that comes out and touches you. Yuck!”
Döden blir påtaglig i en svartlila skulptur av en sjukhusmadrass, ”Death bed”, och även två bebismadrasser gapar oroväckande tomma.
Upson dog i bröstcancer 2021 och in i det sista stannade hon kvar på mammas gata. En gripande installation är ”Mother’s legs”, en skog av tjugosex köttiga ben som hänger från taket. Jag får veta att de kommer från ett träd som fällts på gatan utanför barndomshemmet och att vissa av benen gjorts genom avgjutningar av Upsons egna ben. ”Mother’s legs” fanns med redan på Louisianas temautställning ”Mor” (2021) och när installationen nu visas igen är den i museets ägo och har fått en ärofylld plats i en stor sal i museets södra flygel.
Mammabenen låter mig också återuppleva ett litet barns känsla av att bara nå upp till knäna på vuxenvärlden. De är köttigt rosa och bär spår av blåmärken – våld? – som också för tankarna sådant som kan döljas bakom hemmets yta.
På väggen intill hänger ett verk som här visas för första gången: de 140 ”Untitled (Foot face)”-teckningarna från hennes sista levnadsår, en rad både humoristiska och skräckinjagande ansikten där en fot är placerad där näsan skulle ha suttit. Ju närmare Upson kommer döden, i takt med att medicineringen blir kraftigare, desto mer löses ansiktena upp, för att till slut bara vara lysande vita markeringar av ögon och tänder.
Serien med 140 verk med titeln ”Untitled (footface)” (2020-21) var Kaari Upsons sista verk. Bild: Courtesy Sprüth Magers
Utställningens curator Anders Kold vill i katalogen ha det till att foten i ansiktet är hennes mors; modern dog före dottern av cancer som startat i foten.
I en tid då allt ska säljas med autenticitet och sanna berättelser, är det förstås lockande att ladda konsten med spännande biografi. Men det är att förminska konstnärskapet. Även om Upson själv bekräftat att hon hämtade berättelser ur sitt eget liv, var det för att skapa universella berättelser om tiden och livet, gestalta hur eviga krafter som klass, makt, åtrå nästlar sig in i vårt allra mest privata. Kanske är upprinnelsen till bilderna hennes mors fot, men den lite pompösa fotnäsan utstrålar snarare livets förgänglighet, hur lite den materiella fåfängan har att sätta emot förruttnelseprocessen.
Efter en stund slår det mig att det är Upsons alltför korta karriär som får det hela att kännas abrupt. Jag blev bekant med hennes verk på en soloutställning i New York 2017. Hon var på väg mot något stort, hennes framgång hade precis fått en skjuts med Venedigbiennalen och internationella solopresentationer. Det här är en konstnär, en förnyare, som förtjänar att upphöjas på det vis Louisiana nu gör: hon nämns i samma andetag som Eva Hesse, Paul McCarthy och Cindy Sherman. Jag hade velat följa henne under fler år.
Genom att gjuta av föremål i hemmet undersöker Kaari Upson vad våra hem säger om tiden vi lever i. Här verken ”Who’s afraid of red yellow and blue” (2014), ”Crib diptych” (2015) och ”Death bed” (2016). Bild: Kim HansenTrots den här magnifika retrospektivens vidd lämnar jag den med en gnagande känsla av brist, att ha missat något essentiellt
Men min reaktion handlar också om de enskilda verkens karaktär, att de är fulla av så många spännande kopplingar och associationer. Som dockhuset – hennes mamma gjorde ett dockhus åt sitt barnbarn som liknar Upsons barndomshem och som inspirerat Upson till en rumsstor installation. Här visas ett videoverk där hon och en barndomsvän stapplar omkring som dockor, med ögon målade på ögonlocken. Här finns bilden av dockhuskopian av Hugh Hefners barndomshem, som Upson ropat in på auktion och testamenterat till konstnären och mentorn Paul McCarthy – detta skulle ha varit med på utställningen men gick om intet i branden i Los Angeles.
Att Kaari Upsons verk öppnar för ett aldrig sinande tankemyller kan handla om att de saknar tydliga förklaringar och alltid har många komplexa bottnar. Ett medvetet val: hennes intention var att betraktaren inte ska förstå allt. Och häri består verkens rikedom – det som får mig att hungra efter mer.
KOMMENTAR. På tre decennier har bostaden gått från att vara en grundbult i välfärdssystemet till att bli en handelsvara, en investering, något att tjäna pengar på.
Jag trodde att kulmen var nådd. Men den 1 juli i år tar Sverige ännu ett steg närmare en bostadspolitik där marknaden styr allt. Då träder Boverkets nya byggregler i kraft.
Dessa regler, som av Boverket kallas ”Möjligheternas byggregler”, har mötts av en mängd kritiska remissvar angående lämplighet, hälsa och säkerhet – men ändå har det inte gjorts mer än marginella förändringar i de föreslagna reglerna.
En uppseendeväckande förändring är att detaljerade anvisningar, som siffror, slopas. Hittills har det funnits exakta minimikrav för hur en ny bostad får byggas. Till exempel rumshöjd på 2,40 m. Dessa krav ersätts nu med formuleringar som ”tillräcklig rumshöjd”. Den som avgör vad som är tillräckligt – det är inte längre staten, alltså vi alla tillsammans, utan byggaktören, det vill säga marknaden.
Hur kan en bostad se ut med de nya reglerna? Under våren har ett verk kallat ”Exempellägenheten” turnerat från Arkdes i Stockholm till Arkitektskolan i Lund och Form Design Center i Malmö. Detta var en fullskalig modell av en lägenhet som inom en snar framtid kommer bli möjlig att bygga enligt svenska regler. Lägenheten mätte 2,20 meter i takhöjd, 20 centimeter lägre än nuvarande minimigräns.
Köket var placerat i en korridor. Det kombinerade vardags- och matrummet var inte särskilt stort – här fanns dessutom lägenhetens enda fönster. De två sovrummen saknade fönster och rumslängden tillät inte passage vid sängarnas fotändor – vilket, förutom att sovrummen var svåra att använda som arbetsrum, också betyder att dubbelsovrummet inte längre var funktionsanpassat. I det här kyffet föreställer jag mig att man med lite god vilja kan klämma in en familj med två vuxna och två barn.
Boverket utgår förstås från att alla byggaktörer gör sitt bästa. Tanken är att det nya regelverket ska ge bättre bostadsarkitektur. Till exempel ger de nya reglerna mer frihet att föreslå egna lösningar och främja nytänkande och flexibilitet. Detta kan säkert fungera utmärkt i en del fall. Men samtidigt har det fram till nu inte varit förbjudet med 3 meter i takhöjd – ändå har få byggt högre än 2,40.
En av få skärpningar i det nya regelverket är krav på fönster i vardagsrum och vid matplats.
När jag talar med Malmös stadsarkitekt Finn Williams, som arbetat med liknande frågor i London, rör sig Sverige med pågående avregleringar i en liknande riktning som England gjort sedan 1980-talet. Där utmynnade bristen på ansvar i den tragiska branden i Grenfell Tower 2017, ett hyreshus som renoverats med billiga och brandfarliga material.
”Jag skulle inte säga att de nuvarande förändringarna i Sverige innebär en direkt risk för att något liknande som Grenfell skulle kunna hända här – än. Däremot kan Grenfell ses som en varning om de långsiktiga risker som kan uppstå om man successivt överlåter ansvar till den privata sektorn utan tillräcklig tillsyn och kontrollmekanismer”, säger han.
I England har man till och med tagit bort krav på bygglov för vissa typer av bostäder – men efter att ha sett det undermåliga resultatet jämfört med bostäder med vanlig bygglovsprocess har man sedan 2022 infört nya Space standards, gränsvärden som måste följas.
Sverige – ett föregångsland för goda bostäder – gör sig här av med ännu en garanti för att lagen om en god bostad för alla efterlevs.
Vem kommer hamna i de sämsta lägenheterna? De som inte har råd med bättre. Jag blir förbannad över mindre.
Men nu står vi inför faktum, om en månad träder Möjligheternas byggregler i kraft.
Sveriges 290 kommuner kommer alla att behöva förhålla sig till detta, vilket kommer orsaka både huvudbry och ökade kostnader de närmaste åren. I en stor stad som Malmö finns ett rejält stadsbyggnadskontor med visioner och en stadsarkitekt med relevant erfarenhet. Men för många mindre kommuner kan det bli knivigare.
Och då står vi inför ännu större skillnader i livskvalitet både mellan centrum och periferi, och mellan dem som har och dem som inte har.
Julia Svensson, journalist med bas i Skåne. Jag brinner för litteratur, konst och arkitektur och är stolt redaktör och kritiker inom dessa fält på tidningen Sydsvenskans kulturredaktion.
Här kan du läsa artiklar jag skrivit, i kronologisk ordning.
Under fliken om kan du läsa mer om mig.
Vill du kontakta mig, skriv en rad här.
