1st December, 2015
I Kvillebäcken i Göteborg har de mindre industrikvarteren rivits och en stadsdel med bostäder har vuxit upp. Många av platsens tidigare invånare har blivit av med sina lokaler, för att ge plats för nya människor. I boken Den Urbana fronten berättar Catharina Thörn och Katarina Despotovic en annan historia om Kvillebäckens förvandling än den som lyfts fram av medierna. Jag har intervjuat dem för tidskriften Respons.
Jenin Grill heter den libanesiska restaurang på Hisingen, dit Catharina Thörn och Katarina Despotovic tar med mig på lunch. Den ligger på ovanvåningen i ett hus vid en asfalterad gård, där det också finns en bilverkstad. Det skulle inte vara lätt att hitta tillbaka på egen hand – bebyggelse och gatunät är oregelbundna i industriområdet, inte reglerade som i Göteborgs stadskärna.
Men för Catharina Thörn och Katarina Despotovic är industrikvarteren, en kilometer in från Götaälvsbrons fäste, hemtama. Sedan 2008 har de arbetat med ett forskningsprojekt om platsen, som bedrivits på Institutionen för Kulturvetenskaper vid Göteborgs universitet där Catharina Thörn är docent och Katarina Despotovic, som också är fotograf, har en examen i kulturstudier. Boken Den urbana fronten är ett resultat av projektet, där de utifrån teorier om gentrifiering har analyserat den omfattande processen. Ett tidigare industriområde revs och de 51 olika verksamheter som fanns här fick flytta på sig för att ge plats åt ett nybyggt bostadsområde, som skulle stärka Göteborg som föregångare när det gäller att skapa socialt, ekonomiskt och ekologiskt hållbara stadsdelar.
Dessutom har Thörn och Despotovic granskat hur kommun och fastighetsägare har samarbetat när man rivit en gammal och byggt en ny stadsdel, såväl hur beslutsprocessen har gått till som hur de verksamma i området har påverkats samt vilken makt språk och medier har i en gentrifieringsprocess som den här.
Den historia om Kvillebäcken som syns i boken Den urbana fronten är en annan än den som lyfts fram av kommun, näringsliv och medier. De har träffat personer som drev rörelser här, ofta deras livsverk, men som blev bortkörda och förlorade ekonomiskt på affären.
En av de drabbade är Akbar Chark, vars ägare investerat miljontals kronor i sin butik, som kommunen ville köpa. För att vara kvar i området kom ägarna med idén om en saluhall – men vägen till att deras verksamhet flyttade in i Kvillebäckens nya saluhall var lång.
En annan verksamhet som blev av med sin lokal är Islamiskt centrum. En tidigare styrelsemedlem i föreningen berättar hur kommunen drog in deras tillfälliga bygglov för verksamheten och hur de tvingades flytta längre bort från området. 30 procent av besökarna har slutat komma på grund av det sämre läget. I dag finns bara två av tidigare fem moskéer kvar i närområdet. Dessutom fanns ett antal butiker och kulturföreningar som tvingades flytta på sig. I Den urbana fronten får de berätta sina historier.
Respons: Hur förklarar ni bokens titel, Den urbana fronten?
Catharina Thörn: Begreppet urban front kommer från Neil Smith (1954–2012), som är en internationellt välkänd gentrifieringsforskare. I hans analys av gentrifiering pekar han på att det handlar om markanvändning – hur mark exploateras, för vem och i vilka syften. I vår bok visar vi hur det tidigare industriområdet länge sågs som perifert. Det var först när området började omtalas som central mark som det blev intressant att omvandla det och bygga bostäder där. Men Smith pekar också på det han kallar för frontlinjens mytologi: föreställningar om att ett övertagande av en plats sker genom att civilisera den – genom ”uppgradering”, ”trygghet” eller ”stadsmässighet”.
I Göteborg har till exempel tjänstemän talat om att ”bygga stad” på andra sidan Göta Älv, och att ”nu ska människor börja åka över älven”. Tidigt i processen satte byggherrarna upp skyltar som sa ”Välkommen, här bygger vi Kvillebäckens första lägenheter” – fastän det redan bodde människor här. Det är en föreställning om en nybyggaranda, med pionjärer och banbrytare, fast i själva verket handlar det om gentrifiering.
Men vi vill med titeln också göra kopplingen till en frontlinje i den militära bemärkelsen för att lyfta fram att gentrifiering är en brutal process för dem som inte har råd att vara kvar.
Respons: Kan man säga att det finns en officiell karta över området Kvillebäcken, men att ni genom den här boken visar en alternativ karta?
Catharina Thörn: Stadsplanekartan utgår från stråk och översikt. Men platser upplevs annorlunda när de brukas. Konflikt kan uppstå när dessa två perspektiv möts. Som stadsplanerare måste man se den potentiella konflikten och vara lyhörd för hur platser används.
Katarina Despotovic: Kartor ritas alltid utifrån maktens perspektiv och utgångspunkten är centrum. Kvillebäcken marknadsförs med en slogan som säger: ”bara 6 minuter från Brunnsparken”. Hisingens södra strand döptes om till Norra Älvstranden för att markera närheten till City. Man bortser från att Kvillebäcken också alltid haft centrumkaraktär, tidigare låg flera myndigheter här, till exempel Försäkringskassan. Det är en knutpunkt för kollektivtrafiken och handel. Det är centrum för människor som bor på Hisingen. Det har alltid varit en attraktiv plats för dem som bor och verkar här. Den har bara inte setts som attraktivt av ”rätt personer”. Det är i första hand arbetarklassen som rör sig här.
Katarina Despotovic: Industriområdet i Kvillebäcken är inte en plats med stora skyltfönster som skriker attraktivitet och ”kom in och köp kaffe och kanelbulle”. Det är ett gammalt industriområde med smala trottoarer, åker man dit så vet man vart man ska. Men att som makthavare välja att inte se det vardagliga livet och de verksamheter som finns på en plats är en osynliggörande handling.
Respons: Vad har språket för roll i den här processen?
Catharina Thörn: Språket har stor påverkan. Det är en ideologisk maskering och skapar bilder. Fotografierna i boken är en sorts motattack för att sticka hål på orden i beskrivningarna. Vi har pratat mycket om det, hur språket skapar en bild av hur det är och vad som ska bli. I den här processen har det varit tydligt att en ny grupp ska ta över platsen, och att man i det officiella samtalet inte döljer den retoriken, som till exempel när man i marknadsföringen pratar om ”de första lägenheterna i Kvillebäcken”. Det är som om platsen är en möjlighet att skapa exploatering och förverkliga en dröm om att börja om från början. Kvillebäcken marknadsförs som ett skyltfönster för hållbar stadsutveckling. När man ska skapa något hållbart tror man att det är möjligt att bygga upp ett helt nytt samhälle från scratch. I gentrifieringsprocessen används många ord som är svåra att opponera sig emot. Till exempel, vem vill inte att en plats ska vara ”levande, trygg och attraktiv”? Samtidigt är det ganska oklart vad orden betyder i olika sammanhang. För vem är något levande, tryggt och attraktivt? Kvillebäcken före rivningarna beskrevs som ”brokigt”, i den meningen att det fanns en blandning av saker som inte ansågs passa ihop, som bilverkstäder och restauranger. Den nya stadsdelen beskrivs som ”blandad”, vilket ses som positivt. Här anses saker matcha varandra: caféer, en saluhall, ekologiska butiker. Blandningen handlar om att ha kontroll. Kommunalrådet Anneli Hulthén sade när hon kom till området innan det revs att ”här är det ju ingen ordning alls, såhär kan man ju inte ha det”.
Respons: Men ni gör en annan analys?
Katarina Despotovic: I Kvillebäcken blev det ju oordning först när NCC, Wallenstam och sedan kommunen gick in och rev bit för bit och skapade ödetomter i stället. Shamsi Naemai på Akbar Chark berättar i boken hur ödetomten bakom hennes chark blev en soptipp som drog till sig råttor. Det blev ett jätteproblem för dem som säljer mat. De var tvungna att bygga en mur bakom sin fastighet. Att exploatörerna formulerade det som oordning handlar om att de ville skapa ett stigma kring platsen, för att legitimera nybyggnader.
Respons: Boken inleds när kommunalrådet Anneli Hulthén håller tal när man tar första spadtaget för de nya bostäderna. Hur användes språket för att motivera rivningarna i området?
Catharina Thörn: Vår analys lyfter fram en retorik som innebär att området stigmatiserades för att legitimera rivningarna. Vi har pekat på hur området å ena sidan beskrevs som kriminellt och å andra sidan som tomt.
Beslutet att riva fanns redan innan medierna började sprida en negativ bild av området. Det var ett beslut som togs av ekonomiska skäl. Men sedan målade medierna upp en bild av området som kriminellt, vilket användes för att legitimera beslutet. Ett öknamn som politiker och journalister använde om det gamla området var ”Gazaremsan”.
Katarina Despotovic: Den officiella retoriken om området har varit brutal och grov och det har varit tillåtet för högt uppsatta makthavare att uttrycka sig så. Vi har tittat på utsagorna och ledorden i den här processen och vi har sett att de inte har varit förankrade i verkligheten. Man har skapat bilden av ett farligt område i behov av hjälp. Men vi har visat att det inte fanns någon egentlig koppling mellan kriminalitet och beslutet att riva.
Från Jenin Grill går vi till Katarina Despotovics ateljé i närheten av Kvilletorget på andra sidan spårvägen. De här kvarteren, som bland annat består av så kallade landshövdingehus, är ett exempel på det som förklaras i bokens kapitel ”Frontlinjen expanderar”. När man utnämner en plats till utvecklingsområde påverkas också dess omgivningar. I Kvillestan och Brämaregården, som de sammanväxta bostadsområdena heter, har just detta hänt. När industriområdet intill omvandlades fick det konsekvenser även här.
En av dem som porträtteras i boken är Sture Svedne, som drev Gustav A. Svenssons järnhandel på Kvillegatan. Järnhandeln startades av hans farfar 1889. När fastigheten köptes ville den nya ägaren att Sture Svedne skulle flytta på sig, man ansåg att han ockuperade delar av fastigheten, det som var butikens lager i källaren. Enligt Sture Svedne fanns ett avtal, och han fann ingen anledning att flytta på sig från en plats familjen haft i över 100 år. 2010 blev det förhandling i tingsrätten, nu inte bara om källaren utan också om butiken. Sture Svedne kom ensam till rätten, som han litade på. Men ingen ville lyssna på hans berättelse om avtal och det bestämdes att butiken skulle tömmas, vilket också skedde; en morgon låg järnhandelns hela innehåll i containrar.
Vi går förbi kvarteret Skäppan, där det hänger svarta band från fönstren – protester mot planerade renoveringar och hyreshöjningar. Sedan kommer vi fram till en gata som blivit en konstnärstät gata med ett kafé, även det en effekt av rivningarna och omvandlingen i området. Fast å andra sidan har konstnärer och andra verksamheter hållit till här länge, till exempel den polska delikatessbutik, där Katarina Despotovic köper mjölk och småkakor till kaffet. Dessa kvarter växte fram när de stora båtvarven byggdes upp efter andra världskriget och Volvo tillverkade personbilar i Lundby, strax innanför varven. Ungefär samtidigt växte det småskaliga industriområdet också fram.
Platsen påverkades, liksom hela Göteborg, av olje- och varvskrisen på 1970-talet. Många blev arbetslösa under den här tiden. Göteborg började anpassa sig till en globaliserad ekonomi och gick från hamn- och industristad till evenemangs- och kunskapsstad, en utveckling som synts tydligt även i andra hamnstäder som Malmö, Liverpool eller Barcelona. Bland annat byggdes Hisingens södra strand, Södra Älvstranden, om till handel och kontor.
Till Kvillebäcken, eller Gustaf Dalénsområdet som det också kallas, flyttade loppmarknader restauranger och föreningar in under 1980-talet. Någon tydlig plan fanns inte, men NCC och Wallenstam köpte fastigheter för framtiden. Redan 1990 gjordes ett planprogram med kontor och bostäder, men det senarelades. Under 1990-talet var ett antal utvecklingsprojekt på tapeten, då med idéer som byggde på befintliga verksamheter. Många småföretagare hade redan då korttidskontrakt och tillfälliga bygglov, vilket blev ett så kallat ”permanentat provisorium”.
Respons: Vad hade Göteborg tjänat på att i stället försöka bygga vidare på och utveckla den befintliga strukturen i området?
Catharina Thörn: Göteborg är i dag en väldigt segregerad stad. I de planer som fanns på 1990-talet var tanken att utveckla området med och för dem som redan var verksamma där. Det fanns en medvetenhet om att platser som dessa har en social betydelse. Det är viktigt att det finns områden centralt i en stad där det går att hyra billiga lokaler för föreningar eller mindre butiks- och affärsverksamheter. Det handlar om att ta hänsyn till ett slags social infrastruktur i staden som har betydelse för människor med låga inkomster. Om kommunen hade valt att bygga vidare på den tanken hade de också visat respekt för de människor som fanns där.
Respons: Vad vill ni att boken ska få för effekt?
Katarina Despotovic: En viktig del är att demaskera begreppet gentrifiering och slå hål på myten att det skulle vara en naturlig utveckling. Gentrifiering är en politisk process för att generera privat vinst. Den kräver stor samordning, eftersom en gemensam problembild måste skapas. Det handlar om att bryta det här mönstret.
Respons: Jenin Grill ligger i Ångpanneområdet, nästa plats som ska utvecklas. Där är det som det var i Kvillebäcken före rivningarna. Låga hyror har lett till framväxten av många olika verksamheter, bilverkstäder, restauranger och föreningar. Vad tänker ni om utvecklingen där?
Catharina Thörn: Vad som kommer att hända i Ångpanneområdet är än så länge väldigt oklart. De ansvariga på Stadsbyggnadskontoret är angelägna om att inte göra samma misstag som i Kvillebäcken. Det finns ett planprogram. Vi avser att följa processen.
Respons: Upplever ni att Göteborg tagit åt sig av kritiken?
Katarina Despotovic: Svårt att säga. Stadsarkitekten Björn Siesjö har sagt att de har gjort det och att det som skett i Kvillebäcken inte ska ske igen. I Kvillebäcken var processen brutal – man gick in och rev befintliga strukturer. Men grundproblematiken vi beskriver i boken är att kommunen samarbetar med privata intressen för att driva och underlätta för gentrifieringsprocesser. Den kritiken är jag inte alls säker på att man har tagit åt sig av.
Publicerat i tidskriften Respons nr 6/2015.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
7th April, 2013
Den kinesiske författaren Liao Yiwu är känd för sin starka kritik av Nobelpristagaren Mo Yan. Nyligen kom hans självbiografi på svenska. Julia Svensson träffade honom för att prata om exilen, Mo Yan och en författares plikter.
– Jag och Mo Yan är två extrema exempel på vad en diktatur kan göra med en författare. Han blev en lögnare som arbetar för regeringen. Jag lever i exil.
Det har snart gått 24 år sedan massakern på Himmelska fridens torg i Peking. Hos den kinesiske exilförfattaren Liao Yiwu är massakern i allra högsta grad fortfarande levande. I juni 1989, efter protesterna, skrev han den långa dikten “Massaker”. Några månader senare fängslades han, några vänner och hans gravida fru, när de skulle stiga på ett tåg. Den bok som nu kommer, “För en sång och hundra sånger” berättar om vad som hände sen.
– Det är viktigt att fortsätta berätta vad som hände den där natten på Himmelska fridens torg. Det var tjugotusen stridsvagnar mot tretusen människor. Det gjorde mig, från att ha varit en politisk författare, till en politisk kriminell. Men det gav mig också en position som vittnesskrivare.
Vi träffas i ett allrum på ett vandrarhem i närheten av Hötorget i Stockholm. Ett stort gäng unga tyska turister pratar, skrattar och skrapar med sina stolar mot klinkergolvet. Men så ger de sig av med sina stora ryggsäckar.
Liao Yiwu bestämde sig för att fly då han riskerade fängelse när “För en sång och hundra sånger” skulle publiceras i Taiwan och Tyskland. 2011 lyckades han, och hamnade i Berlin, där han bor nu. Han lämnade sin familj, sina vänner och den miljö som är själva källan till hans arbete, Kina.
– Det är värt det. Om jag fortsätter att skriva kommer det jag jobbar för gradvis förändras till det bättre.
– Jag är den ende som har rymt och lever i frihet. De andra är fortfarande i fängelse. Att jag flytt från Kina – jag tror det inspirerar många av de författare som fortfarande lider i Kina.
Liao Yiwu svarar utförligt på frågorna, och skämtar och skrattar flera gånger trots allvaret.
Före Himmelska fridens torg och dikten “Massaker” var Liao Yiwu statsförfattare. När han kom ut ur fängelset hade han blivit lämnad av sin fru och sin dotter, som han sedan har träffat mycket lite under de år som gått. Hans författarvänner slutade också höra av sig, och han levde under en tid som hemlös gatumusikant i Chengdu.
2001 publicerades boken “The corpse walker”, “Likbärarna”, i Taiwan. Denna bok, som ännu inte finns på svenska, består av intervjuer med människor ur Kinas arbetarklass, till exempel en man som städar toaletter.
Boken är bannlyst i Kina men har blivit en storsäljare i både Taiwan och USA.
– Jag fick idén för att jag kände mig som del av samma lågprofilerade grupp som de människor jag intervjuar, en underjordisk osynlig del av Kina.
“För en sång och andra sånger” är en självbiografi, och fokuserar mer på personliga upplevelser än politiska analyser. Det är en levande berättelse om brutala övergrepp, det råa samspelet fångarna emellan och Liao Yiwus två självmordsförsök.
– Att skriva om de traumatiska händelserna var en läkande process. Det var naturligt för mig att skriva om självmordsförsöken. Men jag var rädd medan jag skrev – jag kände rädsla för min omgivning och var också rädd att bli bortglömd. Jag är lycklig över att åren i fängelse inte förstörde mig.
Under vistelsen i Stockholm har han föreläst på Kulturhuset under temat ” konstens roll som vittnesbärare i ett förtyckande system”, som arrangerades av Svenska PEN.
Med på resan har han den kinesiske performancekonstnären Meng Huang, som tillsammans med Liao Yiwu demonstrerade mot valet av Mo Yan under Nobelprisceremoin i december i fjol. En udda protest: de klädde av sig nakna och sprang fram till konserthustrappan, där de snart stoppades av polisen.
När Liao Yiwu nu är tillbaka i Stockholm spar han fortfarande inte på kritiken av Svenska Akademien.
– Mo Yan är en lögnare som arbetar för Kinas regim. Han har sagt att det är “Lika viktigt med litterär censur som med säkerhetskontroll på flygplatser” och att det “inte är någon riktig författare som är fängslad i Kina”.
Mo Yan bemötte Liao Yiwus kritik i en intervju i den tyska tidskriften Der Spiegel för några veckor sedan, i sin första intervju sedan Nobelpriset. Där berättade han bland annat om hur Liao Yiwu valt att tolka en av hans dikter felaktigt, inte som sarkasm utan som en hyllning till Bo Xilai, den avsatte förre detta partichefen i Chongqing. Mo Yan sade också att Liao Yiwu är avundsjuk på Nobelpriset, och att övriga Sichuanbor inte håller med honom i hans uttalanden om att göra Sichuanprovinsen självständig.
Liao Yiwu vill inte kommentera intervjun i Der Spiegel.
– Min anledning att kritisera Mo Yan är för lögnerna han berättar för världen.
Tycker du att man kan kräva politisk moral av en författare eller konstnär?
– Kanske är det så att i ett fritt land behöver ingen efterfråga moral från författare och konstnärer. Men i en diktatur är det däremot mitt ansvar att utkräva det.
Är det inte nog att författarens eller konstnärens verk inte orsakar direkt skada för individer?
– Jo, jag håller med, det räcker. Men Mo Yan är utanför den här situationen. Vad han sade till media efter att han fått Nobelpriset skadade direkt andra författare och konstnärers känslor. Det han sa skadade våra hjärtan.
Är det en berömd författares uppgift att skriva om politiska problem?
– Jag kan bara uttala mig från mitt eget perspektiv. För mig är skrivandets plikt och öde att vara ett historievittne och en inspelningsmaskin för vår tid.
I Berlin bor Liao Yiwu i närheten av det livliga Kurfürstendamm, där han trivs. Han har många vänner som stöttar honom. Han mottog ifjol den tyska bokbranschens fredspris och häromdagen tilldelades han också det tyska priset The Aschaffenburg civil courage award.
Han skriver just nu om erfarenheter efter kulturrevolutionen.
– Jag har det bra. Jag har kunnat skriva länge utan att bli avbruten av polisen.
Han känner sig väl mottagen i Europa, och exilen i Tyskland ger honom möjlighet att resa överallt utom till Nordkorea och Kina.
– Jag är fri som en fågel. Men jag kan inte åka hem, säger han.
Han saknar inte att bo i Kina, säger han, men han saknar Sichuanprovinsen. Den kryddiga maten och den lokalt tillverkade spriten.
– Jag ser Kina som ett stort fängelse. Det har varit smärtsamt att leva i diktaturen. Jag tror att Göran Malmqvist i Svenska akademien saknar Kina mer än vad jag gör.
Liao Yiwu om …
… situationen för vännerna Liu Xiaobo och Ai Weiwei: “Det är inte bra för någon av dem. Ai Weiwei är inte fri och Lui Xiaobo är i fängelse. Jag hoppas att de ska få frihet.”
… den arabiska våren: “När protesterna under arabiska våren kom till de kinesiska politikernas kännedom fängslades många författare i Kina.”
FAKTA: Liao Yiwu
Född: 1958 i Sichuanprovinsen i Kina.
Bor: I Berlin.
Yrke: författare, reporter, musiker, poet.
Aktuell med: “För en sång och hundra sånger. Vittnesbörd från ett kinesiskt fängelse” , en skildring om hans fyra år i fängelse. “Gud är röd” – en bok baserad på intervjuer med runt femton kristna om deras liv och tro – utkommer i april.
Tidigare verk: “The corpse walker: Real life stories: China from the bottom up”, intervjuer med personer i Kinas arbetarklass. Flera av intervjuerna i “The Corpse walker” finns att läsa på tidskriften The Paris Reviews hemsida www.theparisreview.org.
Publicerad i Sydsvenskan 2013–04–07.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
21st February, 2013
Abdellah Taïa behöver inte fiktion för att skriva romaner, verkligheten räcker gott och väl. Ikväll kommer Marockos första öppet homosexuella författare till Malmö. Julia Svensson har träffat honom.
Boken “Frälsningsarmén”, som nyligen kommit på svenska, börjar med en scen ur Abdellah Taïas barndom. I lägenheten där familjen bodde, i staden Salé i Marocko, fanns tre rum. Ett för hans far, ett för hans storebror och så vardagsrummet, där hans mor sov tillsammans med de åtta yngre barnen.
Faderns rum var föräldrarnas kärleksnäste och han hade utvecklat en sexuell strategi för att locka sin fru till sig. Uppvaktningen som bestod i att han, som vanligtvis var en stor talare, kröp ihop tyst i ett hörn. När han gjorde det visste alla vad som väntade.
Abdellah Taïa skrattar lite när han berättar.
– Detta är helt sant, jag behöver inte överdriva. Det var som teater för oss. Vi visste allt om våra föräldrars sexuella vanor.
Vi träffas i Stockholm, Abdellah Taïa har nyss flugit in från Paris, där han bor sedan fjorton år.
Han säger att han inte har användning för fiktion. Han skriver om saker som hänt honom, på ett litterärt vis. Hans böcker är intima skildringar av relationer, ofta mellan män. Romanen “Ett arabiskt vemod” berättar bland annat om ungdomen i Marocko. Där var han utsatt på grund av sin sexuella läggning och sitt feminina utseende – och lyckades just undkomma en gruppvåldtäkt.
“Frälsningsarmén” är hans första roman. Den gavs ut för sju år sedan och dessförinnan hade han skrivit två novellsamlingar. I boken återger han scener ur livet med familjen i Marocko. Hur han blev förälskad i sin storebror och kände sig sviken när brodern gifte sig med en kvinna. Och hur hans möte med västerlandet, i Genève, började med att han blev sviken av en man, som aldrig dök upp på flygplatsen som han lovat.
– Boken handlar om vem jag var i gruppen, min familj, och hur personerna i gruppen påverkade varandra. När jag kom till Genève som 25-åring var jag utanför gruppen. I det kapitlet berättar jag hur Abdellah, som drömt om det trygga livet i Europa, blev tvungen att vandra omkring på gatorna.
Abdellah Taïa pratar ymnigt och med mjuk röst, inte särskilt fort. Han berättar att han började föra dagbok på franska, för att lära sig språket bättre. Sedan föll det sig naturligt att skriva böckerna på franska.
– Franska i Marocko är de rikas sätt att skilja ut sig från arbetarklassen. När jag började studera fransk litteratur i Marocko förstod jag att min franska var riktigt dålig. Men jag blev friare när jag skrev på franska, jag tror det var för att det språket inte kontrollerades av min familj.
– I Marocko sa man till mig att jag var “gay och fattig och aldrig skulle komma någon vart”. Det är en revansch att skriva på franska.
I samma veva som boken “Le Rouge du Tarbouche” gjorde succé i Marocko 2006, kom han ut som homosexuell i hemlandet. Det blev skandal, både i offentligheten och i hans familj.
– Jag vet inte var jag hittade mod. Men jag förstod att jag måste konstruera en diskurs för att tala om homosexualitet i Marocko.
2009 skrev han ett brev riktat till sin mor i tidningen Tel Quel, Marockos motsvarighet till Time Magazine.
– Det var ingen hämnd utan för att säga något med mening. Jag ville att min familj skulle förstå, att jag var homosexuell var inget jag hittat på i Paris, utan det var jag också bland dem. Ett år senare dog min mor.
Abdellah Taïa besöker Marocko flera gånger om året och han har blivit ett språkrör för homosexuella i de arabiska länderna; till exempel har han skrivit en artikel om homosexuellas rättigheter i The New York Times.
– Homosexuella existerar fortfarande inte officiellt i Marocko. Men det händer mycket, på internet till exempel. Och sedan den arabiska våren har vi fått fem arabiska gaytidningar och till och med en gayradio, i Tunisien. De som kämpar för frihet tar mycket stora risker, och är modiga.
Abdellah Taïa är särskilt glad just nu. “Frälsningsarmén” har filmatiserats, med honom själv som regissör. Han plockar fram sin kamera och visar bilder av dem som ska spela honom i olika åldrar; den 15-årige killen Younes, som drömmer om en skådespelarkarriär, och den 25-årige skådespelaren Karim Ait M Hand.
– Det var egentligen för att studera film och bli filmskapare som jag flyttade till Paris. Men livet kan ta dig på många vägar, innan du når dina mål.
FAKTA: Abdellah Taïa
Född: 1973 i Rabat i Marocko.
Bor: I Paris.
Yrke: Författare och filmskapare.
Tidigare böcker i urval: Ett arabiskt vemod (2008, på svenska 2012), Infidèles (2012), Le jour du Roi (2010).
Aktuell med: Boken “Frälsningsarmén” på svenska. Han har också gjort film av “Frälsningsarmén”, som har premiär i Frankrike senare i år. Kommer till Internationell författarscen på Malmö stadsbibliotek ikväll kl 19.
Publicerad i Sydsvenskan 2013–02–21.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
9th February, 2013
Margò Fallai var en av de första som importerade haute couture till Sverige. Hon har drivit butiker för Yves Saint Laurent och var den som började sälja Versace i New York. Nu berättar hon om sitt liv i en ny bok.
Margò Fallai kommer ut i butiken. Blont hår. Höga svarta klackar, svarta byxor och en jacka med pälskrage av tvättbjörn. På fingrarna bär hon guldringar och i handen har hon en handväska från Dior med assymetrisk knäppning.
Butiken Maruschka de Margò på Birger Jarlsgatan i Stockholm drivs av hennes dotter Maruschka. Men Margò har hand om inköp, skyltning, webb och allt kreativt. De blandar kända internationella designers, som Versace, Norma Kamali och Alaïa med svenska, till exempel Camilla Thulin. Maruschka-butiken har även en egen kollektion, med tweed-jackor inspirerade av Chanel. De samarbetar med Chanels tidigare fabrik i Skottland.
När vi sitter i loungen på Nobis hotel vid Norrmalmstorg beställer Margò en dubbel espresso (kaffe går bra före klockan tre). Hon tar av sig ytterjackan, och blottar en pälskavaj med leopardmönster, som tryckts av “en liten kille i Florens”. Sedan börjar hon berätta.
– Jag minns ett plagg jag sydde, det var länge sedan. Jag hade fått pappa att köpa ett hallonrosa tyg i kraftig poplin. Jag hade fått för mig, utan utbildning, att sy en volangkjol. Den blev fin på framsidan, mycket vidd, med rynkade volanger. Det var ingen som hade något liknande, det var därför jag sydde. Men jag har egentligen aldrig lärt mig sy, jag har varit omgiven av skickliga sömmerskor och skräddare hela livet. Det fanns många fler förr än det gör idag.
Margò Fallais föräldrar, som hette Sjöblad i efternamn, tillverkade och sålde pälsar i Göteborg. Hon var enda barnet och föräldrarna jobbade jämt, så när hon inte var hemma med sin guvernant tillbringade hon mycket tid i deras butik.
När hon blev lite äldre tog hon kommandot. På hennes inrådan flyttade föräldrarna butiken till Arkaden i centrala Göteborg. Den nya butiken fick namnet Boutique Margot (hon lade till ett t för att namnet skulle passa in grafiskt i logotypen).
Efter ombyggnaden blev butiken ironiskt nog så fin att inte ens de förnämaste göteborgarna vågade sig in. Samtidigt kom en period av varma vintrar, då efterfrågan på pälsar var låg.
– Jag hjälpte mina föräldrar att hitta alternativ. Körsnärerna fick börja sy kläder istället.
Egentligen hade hon tänkt sig en bana som plastikkirurg, som hjälpte människor efter olyckor. Men det blev psykologistudier i Lund. Tillsammans med sin svarta släthåriga tax Platon bodde hon i Zetterwallska villan på Sandgatan 14, som på den tiden var ett studentboende för flickor, där pojkar inte var tillåtna. Tack vare de akrobatiska övningar som utfördes för att hoppa över staketet till och från pojkarna kallades huset “Lufthopperiet”.
Men studentlivet var inget som lockade.
– Sprit och vilda fester var inte min grej. Jag läste in mycket på kort tid och tillbringade större delen av tiden med mina böcker. Nöjeslivet skedde på annan ort. Jag hade ju varit mycket utomlands och träffat vänner. Så jag körde min bil till Göteborg eller ned i Europa om helgerna.
När pluggandet var över flyttade hon hem till Göteborg.
– Den internationella scenen fanns inte på 60-talet, inte för unga människor. Det var en händelse att jag hamnade i Paris och såg plagg jag inte sett i Sverige. Det unga modet fanns bara här, inte ens i Italien där jag varit med mina föräldrar. Där fanns fina tyger men inget mode, säger Margò Fallai.
Hon lärde känna blivande stjärnor som Sonia Rykiel och Kenzo, men de var inte organiserade på den tiden, utan man träffade på varandra i små ateljéer. Kundunderlaget i Göteborg var en elegant borgarklass, som var på utdöende. Men även Stockholms övre skikt lockades söderut av Boutique Margots utländska sortiment.
– NK:s franska var jättedyrt, damigt och skräddat. Det jag sålde var ungt och inte i den prisklassen. Mitt mål har alltid varit att blanda billigt och dyrt. Att bara klä fina damer är inte inspirerande.
Margò gifte sig med Pietro “Peppe” Fallai i Göteborg, och tillsammans startade de åtta Boutique Margot i Sverige. Den andra i Stockholm, men senare även en i Malmö, som låg mittemot NK (nuvarande Hansa). Kunderna identifierades genom de välkända påsarna med regnbågsfärgade ränder.
Under den här jobbintensiva perioden fick de två barn, Maruschka och Anatole. Margò berättar att hon gjorde precis som sina egna föräldrar; anställde en barnflicka för att hinna arbeta.
– Det hade inte gått annars. Jag var enda barnet, hade inga syskon, och hade inte sett en baby i hela mitt liv. Jag behövde professionell hjälp. Jag har alltid trott på proffs.
– Det var bara kvinnor som lade sig i det där. Jag tror det handlar om avundsjuka. Jag levde mitt liv som jag ville, men många på den tiden var tvungna att fråga sina män för att göra vad som helst. Sedan var det väl ingen som var beredd att jobba så mycket heller, det måste man göra för att kunna leva oberoende.
– När jag frågar om hon tycker att hon offrat något för karriären säger hon att hon har varit privilegierad att hålla på med ett yrke hon tycker om.
– Då kan man offra ganska mycket utan att kalla det för offer. Men det är svårt att ha både familjeliv och en intensiv karriär.
Nu har hon flera barnbarn, och med Maruschkas dotter Mirabelle tillbringar hon mycket tid.
– Jag tyckte inte att barn var så roligt då, det var för mycket stress som företagsledare. Men nu tycker jag att det är roligt, jag hade ingen aning om att treåringar var så smarta! Det är klassiskt att man har mer tid att uppskatta sina barnbarn.
Efter skilsmässan tog Peppe över butikerna i Sverige, medan Margò flyttade till Los Angeles med sin nye man Tom Axell, för att driva Yves Saint Laurents butik Saint Laurent Rive Gauche i Beverly Hills. Hon bodde där i fyra år, men hon trivdes aldrig riktigt . Mest för att det varken fanns något kulturutbud, eller människor med intellektuella intressen. Yves Saint Laurent, vars plagg hon tidigare älskat, tappade också i aktualitet.
– Under slutet på karriären var han inte konstnärligt produktiv.
Versace var däremot ung och ny, och inte representerad i USA. När hon fick möjlighet att samarbeta med honom i hans första New York-butik, ett skyltfönster för hela världen, var det ingen tvekan.
– Jag hade saknat Italien under tiden i Beverly Hills. Och New York är oerhört inspirerande, det är det enda ställe jag längtar tillbaka till. Det finns en snabbhet där, och ett flöde av idéer. Människor reagerar snabbare på allt som är nytt och fantastiskt. Och det fanns folk som hade råd att köpa kläder på det impulsiva sättet.
Boken om Margò Fallai handlar om hennes anmärkningsvärda arbetsliv och resor, blandat med roliga anekdoter, som när hon var på dejt med prins Juan Carlos av Spanien, eller galopperade över Tylösands golfbana.
Men det finns stycken där livets svårigheter skymtar fram. Till exempel att hennes dotter drabbades av anorexia i tonåren, eller att hon bara omger sig med manliga vänner.
– Jag har alltid haft för mycket att göra på egen hand för att ge mig in i relationer med kvinnor. När jag har försökt har det inte slutat bra, det har varit skvaller och avundsjuka.
– Det är klart att det finns undantag. Men sedan jag var liten har jag alltid haft män omkring mig. Jag är uppfostrad med många fjollor på besök hemma – mamma var ju också i modebranschen. Det var roligt och intellektuellt stimulerande.
Margò fyller 72 i år, men har inte lust att sluta arbeta och hon försöker träna ofta för att hålla sig i form, yoga till exempel. Men hon hinner inte så mycket som hon skulle vilja.
“Att bejaka det fysiska åldrandet är inte min melodi”, lyder de första raderna i boken. På sidan 182 har hon placerat ett klassiskt citat av författaren Virginia Woolf: “Jag tror inte på åldrandet. Jag tror på att ständigt ändra läge i förhållande till solen”.
– Alla journalister har frågat om Virginia Woolf-citatet, säger hon. Det är mycket tal om åldrande överallt idag, det är en intressant fråga för allmänheten. Jag brukar säga “chacun a sa façon”. Lev ditt liv på ditt sätt, det är vad jag menar. Gör vad du tror på själv, det angår ingen annan. Men att göra det kan vara oerhört provocerande i olika sammanhang. Jag tror det handlar om jantelagen.
Det är flera projekt i görningen. Innan vi träffas har hon haft möte med en graffitikonstnär samt pratat med en inredningsarkitekt, inför den nya butiken som öppnar veckan efter påsk. Den kommer att ligga mer mitt i smeten än den nuvarande lokalen, på Stureplan, vid ingången till Sturegallerian.
– Vi vill locka fler unga människor, och att folk lätt ska kunna slinka in efter jobbet.
Hennes eget hem ligger just nu på Östermalm, men den stundande flytten ska gå till ett hus på Djurgården, där hon först bodde när hon och Peppe kom till Stockholm. Hon gillar att kunna ta en promenad i naturen på morgonen, med sin svarta släthåriga tax Marcel.
– Svarta släthåriga taxar. Det har det alltid varit.
FAKTA: Margò Fallai
Född: 1941 i Göteborg.
Bor: på Östermalm i Stockholm, men ska snart flytta till Djurgården.
Familj: Dottern Maruschka och sonen Anatole, som också är entreprenör. Barnbarn. Den svarta släthåriga taxen Marcel.
Bakgrund: Grundare till Boutique Margot-kedjan och en av de första som introducerade haute couture i Sverige. Har drivit Saint Laurents Rive Gauche-butiker i Stockholm och Beverly Hills, och Versacebutik i New York.
Aktuell med: Boken “Margò Fallai – modedrottningen”, om skrivits med hjälp av journalisten Karina Ericsson Wärn.
Böcker på nattduksbordet: “Chanel: The Vocabulary of Style” av Jerome Gautier, och “The Little Black Jacket: Chanel s Classic Revisited” av Karl Lagerfeld och Carine Roitfeld.
Lyssnar på: Har abonnemang på operan. Lyssnar på klassisk musik, gärna Verdi, Wagner och Mozart, och worldmusic, gärna sydamerikanskt.
Favoritkonstnär: Goya. Han har humor, är en grym kolorist och kan fånga situationer.
Favoritdesigner: Azzedine Alaïa, bland de nu levande. Alexander McQueen var den störste på 2000-talet. På 1900-talet Yves Saint Laurent och Coco Chanel.
Favorit i det aktuella kulturutbudet: Baletten “Törnrosa” med Marie Lindqvist som Carabosse, den elaka häxan och “Turandot” med Nina Stemme. Båda på Operan i Stockholm.
Margot Fallai om …
… Yves Saint Laurent: “Han var den modeskaparen som älskade kvinnor mer än någon annan. Han har gjort allt för att framhäva kvinnors självständighet och styrka.”
… den internationella modescenen idag: “Den störste under 2000-talet var Alexander McQueen. Efter honom är det ingen som är hundra procent. Men man kan i bästa fall plocka ett par plagg i varje kollektion. Men i de här tiderna är det många som hellre investerar i ett klassiskt plagg som kan hänga med länge.”
… det svenska modeundret:“Jag tycker att det är ganska intetsägande vardagsplagg utan design. Jag tror inte att det är någon av dem som skulle klara sig på egen hand utomlands där det finns konkurrens. Ett märke som Acne lever mycket på sin image, att vara svensk, det är ett bra säljargument.”
Publicerad i Sydsvenskan 2013–02–09.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
31st December, 2012
Kerstin Ekmans roman “Händelser vid vatten” har röstats fram till den bästa svenska kriminalromanen. Men är den ens en kriminalroman? Julia Svensson har träffat henne för att prata om mord, litteratur och natur.
Kerstin Ekman minns att hon inte alls tänkte skriva någon deckare. “Händelser vid vatten” skulle bli en traditionell roman. Hon tänkte mer på berättelsen, människorna och landskapet. Men sedan tillägger hon:
– En bra bit in i romanen sa jag till min man: “jag håller visst på att skriva en deckare”. Jag kom underfund med att historien måste få en upplösning. “Händelser vid vatten” är en deckare i avseendet att den handlar om två bestialiska mord och ett tredje arton år senare – och att de får en lösning efter all denna tid.
– Men det var för dunkelt för att polisen skulle klara av det. Det fordrade någon med kännedom om trakten och människorna där.
Hon är glad, och förvånad, över att ha vunnit Sydsvenskans omröstning, trots att “Händelser vid vatten” både fick Augustpriset och Deckarakademins pris för bästa svenska kriminalroman när den kom ut 1993.
– Kan det inte ha att göra med att den som skönlitterär bok går lite djupare ner under den mordhistoria den berättar? Spänning, en intressant miljö och trovärdiga personer brukar väl vara det som gör att läsare tycker om en deckare. Kanske har den sådana kvaliteter men dessutom ett vidare spelrum eftersom den är mer roman än regelrätt kriminalberättelse.
“Händelser vid vatten”, Kerstin Ekmans roman om byn Svartvattnet i norra Jämtlands fjälltrakter, tar sin början på midsommarafton i början av 70-talet. Lärarinnan Annie Raft kommer till byn med sin sexåriga dotter. De ska bo med Annies pojkvän på kollektivet Stjärnberg. Men han kommer inte och hämtar dem vid bussen som bestämt. När de försöker hitta vägen i skogen på egen hand får de syn på ett blått tält. På närmare håll upptäcker Annie att camparna, ett ungt par, inte sover. De är döda, och deras kroppar är fulla av knivhugg.
Det är en tidig måndagsmorgon, det har gått några dagar sedan Kerstin Ekman och hennes man Börje Frelin lämnade snökaoset på sin gård i Roslagen. Utanför Samfundet De Nios hus på Östermalm i Stockholm står en grå Mitsubishi. Deras Stockholmshem är en hyreslägenhet ett par trappor upp i samfundets hus. Kerstin Ekman visar in i salongen, där det finns en kakelugn och där möblerna går i gröna toner. Hon bjuder på kaffe och småkakor och säger att det är roligt att “den här gamla romanen” fått liv igen.
– Själva upprinnelsen till historien var att jag var ute och gick, med hunn. Jag gick förbi en ström. Plötsligt så var det ett blått tält, som stod ganska nära strömmen. Och jag tyckte att det var så ruskigt på något sätt, att sova där.
– Varför tyckte jag att det var så ruskigt? Jag som har sovit så mycket i tält? Jo, strömmen gör att man inte hör någonting.
– Jag skapade Annie för att jag såg för mig en ung kvinna i denimkjol som vandrade upp i terrängen med en liten flicka vid handen. Och jag tänkte “så fruktansvärt vansinnigt” att gå med ett litet barn i den här terrängen.
Jag har läst att boken inspirerades av ett verkligt mord på två holländska turister?
– Det förekom spekulationer om att jag hade tänkt på Appojauremordet också. Men det föll mig inte in. Leif GW, som i och för sig är en gammal raring, tutar om det där jämt. Men det har han inte en aning om. Däremot tänkte jag på ett ruskigt mord i Frankrike när jag var ung flicka, på turister som tältade.
I början av 1970-talet flyttade Kerstin Ekman och hennes man Börje Frelin till Valsjöbyn i Jämtland. Byn har samma geografiska läge som Svartvattnet, och det var där hon skrev “Händelser vid vatten”.
– När jag skrev berättelsen gjorde jag en stor karta. Det är en skildring av trakten och handlingen är beroende av hur de rör sig i terrängen. Myrarna, fjällån och fjällstugan. När jag jämför den med den reella kartan över Valsjöbyn är det mycket som är annorlunda. Folk som bor i byn har förstås läst in verkliga personer i karaktärerna, det gör de alltid.
Hur kommer det sig att ni flyttade dit?
– Det var min man, han åker omkring med mig som en koffert, haha. Vi bodde först utanför Härnösand, där han hade en tjänst på högskolan, han är musiklärare och musiker. Men han ville ha något annat, jaktmarker och skog. Så vi flyttade till Valsjöbyn. Jag tyckte inte alls om idén först – men nu är det jag som längtar mest tillbaka dit.
Romanens huvudpersoner har alla en roll i mordgåtans upplösning, men deras livsöden är i sig intressantare än själva mordet: Genom lärarinnan Annie Raft får man inblick i Stjärnbergskollektivet – som lever utan el och tillverkar getost under ledning av den hängivne kollektivbocken Petrus, en dogmatisk karl med smuts i skägget.
Tonårspojken och halvsamen Johan Brandberg är född i byn, men jagas bort av sina våldsamma bröder. Läkaren Birger Torbjörnsson är den mest klassiske deckarfiguren av de tre – han är överviktig, har äktenskapsproblem och måste ständigt hjälpa ortsbefolkningen med deras krämpor.
– Birger kom till för att jag tycker om den sortens män. Precis som jag tycker om Leopold Bloom i “Ulysses” av James Joyce. Han är manlig men accentuerar inte sin manlighet med aggression och arrogans. Han är en genuint snäll människa.
En viktig del i boken var att skildra utanförskapet i glesbygden. Kerstin Ekman läste en norsk socialpsykologisk avhandling om att männen i norra Sverige blir över, kvar i jakten, brännvinet och snuset. Medan kvinnorna utbildar sig och flyttar, något som idag är mer av en allmän sanning än för några decennier sedan.
– “Händelser vid vatten” handlar om en marginaliserad och utsatt människa, som begår de här handlingarna. Som inte kan kontrollera sitt mörker.
– I byn finns ett ideal av ytlig manlighet som kan bli ganska farligt. Enstöringen som ballar ur är det yttersta exemplet på det här utanförskapet.
Jag tycker du beskriver den här tiden, början av 1970-talet, på ett träffande vis. Men en detalj jag undrar över är Ylja, den frigjorda kvinnan Johan bor hos en tid. Hon har papperslakan och papperstrosor. Hade man det?
– O ja! Jag kommer ihåg att en väninna till mig hade ljusblå papperstrosor, som hon slängde i utedasset på sommarstället. Det är en mycket tidstypisk detalj, slit- och släng-mentaliteten på 60-talet. Sedan kom vårt dåliga samvete, då vi skulle återvinna.
Kerstin Ekman fick sitt första litterära pris, Sherlock-priset, för “De tre små mästarna” (1961), en detektivroman som utspelade sig i Norrbotten. Boken “Dödsklockan” (1963), som blev film 1999, hamnade som nummer femton i Sydsvenskans omröstning.
– Före deckarna hade jag skrivit två ganska små romaner. Jag vågade inte skicka in dem till något förlag, för jag var säker på refus. Men det här deckarskrivandet som började lite på skoj, det var nyttigt. Det var så jag lärde mig att konstruera en roman. Men deckargenren har sina begränsningar, även om man försöker förnya den. Jag kände mig instängd till slut.
– Jag har märkt att när jag läser om en riktigt bra deckare har jag oftast glömt hur det gick och vem mördaren var. Det är andra kvaliteter som gjort att jag vill läsa boken på nytt.
Även i “Händelser vid vatten” har mordet en central roll. Och härom året skrev du boken “Mordets praktik”, en tolkning av Hjalmar Söderbergs “Doktor Glas”. Vad är det med mord som intresserar dig?
– En våldsam berättelse är för författare ett verksamt nav att lägga en roman kring. Det är inte ovanligt i skönlitteratur. Flauberts Emma Bovary går mot sin kvalfulla död och den finns redan från början inbyggd i historien, i hennes våldsamma begär. Och Dostojevskijs Raskolnikov i “Brott och straff” cirkulerar kring sitt fasansfulla mord på pantlånerskan.
– Berättelsen kommer att kretsa kring den mörka punkten. I min trilogi “Vargskinnet”, sker det i början ett spädbarnsmord. I alla tre romanerna kommer den berättelsen att återverka. Och de är sannerligen inga deckare, de böckerna.
Jag har särskilt reagerat på stycket i “Händelser vid vatten” där Johan frågar sig “om man kan se in i sitt eget mörker och om det rent av är ens skyldighet att göra det. Eller om man framkallar mörkret och gör det till sitt eget genom att kela med det.”
– Jag har en känsla av att detta är vad som hänt med deckargenren. Jag menar inte att man ska skriva idealistisk litteratur. Men det finns en risk när man skriver deckare att skildringar av de mörkaste sidorna i människor blir till underhållning. I en svensk deckare jag nyss läst är det så. En bok jag beundrar är PD James “A Taste for Death”. Det är en bra bild av den kalla, beräknande egoistiska ondskan, men boken är skriven med så hög litterär kvalitet att du tar det på allvar, det är inte bara underhållning.
Många deckare utspelar sig i städer. Men redan i dina tidiga böcker skrev du om landsbygden, fastän du bodde i Uppsala då.
– När jag höll på att skriva deckare på 1950- och 1960-talet tyckte jag att landsbygden och det nordliga Sverige var väldigt underbeskrivet. Det var konstigt, för det lockade mig att skriva om det här. H-K Rönblom skrev också om små orter, men då la han sin hjälte på ett pensionat, och så stirrade han ut på fälten. De vistades inte i landskapet och naturen.
– Jag tyckte också att det fattades vanliga människor. När jag skrev “Dödsklockan” var jag på väg från deckargenren. Då tänkte jag: måste man ha det här “mordet i biblioteket”? Det var alltid överklassmiljöer och det blir ju trist i längden.
Kerstin Ekman kallar på sin hund Stella, en elva år gammal norrbottenspets. Stella har svårt att vakna, men kommer sedan stapplande över parketten, nymornad. “Här kommer en sjusovare! En sån tokig vovve”, säger Ekman med kärlek.
Promenaderna med Stella är en av anledningarna till att hon vill bo på landsbygden.
– Just nu är det mycket tyst omkring oss, som det alltid är förresten. Det finns mycket sällskap. En del figurer är roliga – som hararna som om våren boxas med framtassarna när de strider om honorna. Stora hundlika spår efter varg skrämmer oss för hundens skull. Jag har en äng med en osannolik artrikedom och den skulle jag inte vilja skiljas från för allt i världen. Fast nu sover den under snön.
Jag upplever att naturen har den egentliga huvudrollen i “Händelser vid vatten”.
– Ja, för mig hade den en huvudroll när jag skrev romanen. Och det gäller inte bara hotet från en aggressiv avverkningspolitik utan att människor i dessa trakter är så djupt beroende av skogen, vattnen och fjället. De är absolut inga natursvärmare och kanske inte ens särskilt medvetna om sitt beroende.
I bakgrunden hörs ständigt det ödesmättade ljudet från avverkningsmaskinerna. Är de ett större hot mot byns invånare än mördaren?
– Vi har och vi måste ha en skogsnäring. Men ännu är vi långt ifrån det tillstånd där ekonomisk vinning balanseras mot naturvärden och vi är långt ifrån full förståelse för hur viktig artrikedomen är.
– Men när människor berövas det som varit ett naturligt inslag i deras miljö, när skogsskiften kalavverkas, när vattenfall byggs ut, när en bäck som varit lekplats för öring torkar ut efter en trakthuggning – då betyder det sorg och vilsenhet.
FAKTA: Kerstin Ekman
Född: 1933.
Uppvuxen: I Katrineholm.
Bor: På en gård i Roslagen.
Ledamot av Svenska Akademien, avgick 1989. Ledamot av Samfundet De Nio.
Verk i urval: Tetralogin “Kvinnorna och staden”, trilogin “Vargskinnet”, essäsamlingarna “Herrarna i skogen” och “Se blomman”.
Aktuell med: Romanen “Händelser vid vatten” (1993) har blivit framröstad i Sydsvenskan till den bästa svenska kriminalromanen.
Skriver på: Filmmanus till “Grand final i skojarbranschen” som kom 2011, tillsammans med Annika Thor.
De 3 bästa svenska kriminalromanerna – enligt Kerstin Ekman.
1. “Mannen på balkongen”. Några av Sjöwall/Wahlöö-böckerna var bra när jag läste dem. Men jag måste reservera mig för den politiska ideologin som gjorde att det blev väldigt stereotypa samhällsskildringar, som drog ned böckerna. Ju längre de höll på desto tydligare blev det doktrinära draget.
2. Leif GW Perssons “Faller fritt som i en dröm”, som handlar om Palmemordet. Han har en kunskap om polisarbete som gör att alla andra verkar barnsliga.
3. H-K Rönbloms böcker väcker en nostalgikänsla hos mig. Hans romaner skildrar Vardagssverige. Förutom att han är en väldigt god stilist så finns i “Död bland de döda” och “Bok över obefintliga” en bild av ett land som har försvunnit. Du tänker inte så här längre, de sociala koderna som beskrivs här finns inte längre. Jag härmade honom lite när jag började skriva.
Publicerad i Sydsvenskan 2012–12–31. Artikeln på Sydsvenskan.se.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
29th January, 2012
Med litteraturens hjälp utforskar fransk-algeriska Nina Bouraoui sin kulturella och sexuella identitet. Julia Svensson har träffat henne i Paris för att prata om nya romanen, Algeriet och om hur terapin hjälpte henne att skriva.
Nina Bouraoui har valt en mytomspunnen plats för intervjun. Mellan första och andra världskriget frekventerades Hôtel Lutetia i Saint-Germain-des-Prés av Picasso och andra konstnärer. Under ockupationen intog den tyska armén hotellet, och drev sin?spiontjänst Abwehr därifrån. När kriget var slut lät Lutetias ägare därför hotellet bli platsen där Paris välkomnade de judar som överlevt koncentrationslägren. Det var också på Lutetia som Charles de Gaulle tillbringade sin bröllopsnatt.
Men förutom att Nina Bouraoui gillar lugnet i hotellbarer är vi här mest av praktiska skäl – hon har nyss haft ett möte på sitt förlag Stock, som har sitt kontor i närheten. Själv bor hon på andra sidan om Seine, i Marais, en historisk stadsdel som idag hyser många konstgallerier och gay-barer.
På något sätt passar den anrika lobbyn utmärkt ändå. Jag har nyss läst hennes senaste bok, ” Våra kyssar är avsked”. En roman som inte är riktigt en roman, snarare fragment som alla följer samma koncept: le desir. Åtrå. Boken består av korta porträtt av människor hon träffat, konstverk som berört henne, länder där hon levt. Vilket ger en känsla av flyktiga möten, lite som på hotell.
– Lusten är vår livskraft, det är inte nödvändigtvis något som har med kärlek och sexualitet att göra. Det är ett sätt att se på världens skönhet, på konsten. Boken är en hyllning till människor som jag träffat, konstverk som berört mig, länder där jag levt. Alla de bästa gästerna på de bästa festerna under alla år som gått, säger hon.
Tonårskärlek i Algeriet. Ett fotografi av Robert Mapplethorpe. Rachel, en kvinna som inte vill ta på andra kvinnors bröst, för då befästs hennes homosexualitet. I boken blandas händelser och känslor från 1970 till 2009, som i en icke-kronologisk medvetandeström.
– Det är en bok om minnet och minnet är inte ett dugg välordnat. Så jag blandande alla datum. Jag ville att texten ur litterär synvinkel skulle vara ren, nästan perfekt. Kort och kondenserad. Men textens estetik är ostyrig, den liknar mig mycket. Den var en rolig bok att skriva, ganska psykoanalytisk. Vi förstår alltid nuet bättre genom vårt förflutna.
Nina Bouraoui pratar snabbt, med många inskjutna bisatser och förtydliganden. Hon berättar om sitt skrivande. Hur hon upptäckte Marguerite Duras på gymnasiet och genom hennes böcker lärde sig att hitta melodin i sina texter.
– Hon lärde mig att man inte behöver respektera skrivandets regler och hur man får en text att låta bra med så få medel som möjligt.
Jag säger att vissa stycken i ” Våra kyssar är avsked” får mig att?tänka på Françoise Sagans “Bonjour tristesse” – som handlar om en tonårsflicka som upptäcker sin sexualitet.
– Jag har inte tänkt på det men det är en författare som berör mig oerhört. “Bonjour tristesse” har inte åldrats, den handlar om ungdomens maktlöshet och önskan att styra sina känslor. Det är en vacker och ömsint bok, som Francoise Sagan själv.
Fram till hon var fjorton år växte Nina Bouraoui upp i Algeriet, med en fransk mor och en algerisk far.
– Ungdomen återkommer ofta i mina böcker just för att det är den märkligaste åldern, det finns en sorts eufori som är okontrollerad, och okontrollerbar.
Hon har också skrivit mycket om sin egen homosexualitet.
– Man glömmer ofta att homosexuell barndom och tonårstid inte nödvändigtvis är bra upplevelser. Jag har lyckats nå de unga homosexuellas ensamhet. Kanske kan jag inte hjälpa men jag kan lysa upp deras tillvaro på något sätt. Genom breven jag får vet jag att min litteratur räknas och är viktig. Det är min lilla stolthet.
Handlar alla dina böcker om dig?
– De ger intryck av att det handlar om mig. Men sanningen intresserar mig inte. Det jag bryr mig om är språket och stilen, hur man ska gestalta en känsla. Jag är fascinerad av språk som man är fascinerad av musik, eller att teckna. Jag definierar mig mer som konstnär än författare eller intellektuell, som tänker stora tankar. Jag försöker alltid hitta på nya former. Jag älskar att säga att skriva är som att vara i ett laboratorium.
Om du är i ett laboratorium verkar det som om du laborerar med sexuell och kulturell identitet.
– Jag kommer från två kulturer. Mina föräldrar träffades under kriget i Algeriet, ett politiskt kärleksäktenskap. Den västerländska kulturen har segrat över den österländska i mig. Jag pratar inte bra arabiska, men det är en intressant kultur som jag tycker mycket om.
“Pojkflickan” handlar om hur du som barn klädde ut dig till pojke.
– Algeriet var ett mycket virilt land där kvinnans plats inte var den bästa. Det var enklare att låtsas vara en pojke. “Pojkflickan” som jag skrev år 2000 var det första jag skrev när jag började i terapi. Jag visste inte vem jag var, flicka eller pojke, fransk eller algerisk. Jag och min syster har lidit av rasism inom vår egen familj, våra morföräldrar kunde till exempel använda rasistiska uttryck, som “jävla arab”. Eftersom jag, och min far, var araber traumatiserade det mig mycket. Jag började i terapi för att försöka förlåta detta och få mina två kulturer att samsas inuti mig.
Vad har terapin gjort för din litteratur?
– “Mina onda tankar” handlar om en person som går i terapi en gång i veckan. Min egen terapi varade tre år – jag hade inbillat mig att den skulle sluka min kreativitet, men det hjälpte mig stället. Den hjälpte mig att prata om min homosexualitet. Och det var också därför jag började, jag ville inte skriva böcker som var slutna bara för att jag var rädd. Men ingen skulle ju kasta sten bara för att jag plötsligt började prata om att jag var transvestit som barn.
Som fjortonåring tvingades Nina Bouraoui att flytta till Paris – hennes mor led av allvarlig kronisk astma och var inte lycklig i Algeriet längre. Ett år senare kom fadern efter.
– Jag var enormt arg, för jag älskade Algeriet, mina vänner, min skola, mina första kärlekar. Jag kände mig uppsliten med rötterna. Jag förlorade min starka algeriska accent på två dagar. Det var som en andra födelse. Efteråt förnekade jag mitt förflutna.
– Men jag är inte arg på min mor längre. Hon sa att det skulle explodera i Algeriet. Och hon hade rätt – efter några år gick landet in i inbördeskrig.
Nina Bouraoui har aldrig återvänt till Algeriet, trots att hennes far har kvar familjens lägenhet och att hon tack vare sina algeriska läsare ofta är ditbjuden genom arbetet. Hon kan inte just nu, säger hon, hon vill inte förstöra sina minnen.
Med romanen “Sauvage” som kom på franska förra året, har hon även satt punkt för romanerna om barndomslandet. Den handlar om hennes sista år i Algeriet och är den pusselbit som fattades i trilogin om ungdomen, mellan “Pojkflickan” och “La vie heureuse”. Boken handlar också om den algeriska naturen och nordafrikanska kulturen.
– Nu har jag sagt allt jag kan om Algeriet. Boken jag skriver just nu är helt annorlunda. Man kan säga att den handlar om rädsla och fantasi. En tjock bok. Jag skulle vilja bli klar med den i mars. Voilà.
FAKTA Nina Bouraoui
Född: 1967 i Rennes, i Bretagne.
Uppväxt: Kom till Algeriet vid två månaders ålder. Flyttade till Frankrike som fjortonåring. Bodde därefter i Zürich i tre år och i Abu Dhabi, där hon tog studentexamen. Hennes far var internationell tjänsteman inom ekonomi. Hennes mor var jurist.
Tidigare: Har gett ut tretton romaner varav sex på svenska, på Elisabeth Grate förlag. Däribland “Pojkflickan” (2004) och “Kärlekens geografi” (2010). Har också skrivit två sånger på Céline Dions album “D’elles”.
Aktuell med: ” Våra kyssar är avsked” på svenska, “Sauvage” på franska. En låt på Céline Dions nästa album.
Bästa platsen i Paris: Louvren. Jag går dit för att roa mig, vila eller bara för att få tiden att gå. Det är som en kyrka för mig.
Nina Bouraoui om
Sara Stridsberg: “Sara sa att Algeriet blivit som en dekor, en teaterscen, i mina böcker. I hennes böcker kan jag också föreställa mig en sorts scener, bakom lyckta dörrar. Hon har en mycket poetisk stil, Sara.”
Arabiska revolutionen: “Jag känner mig väldigt lierad med alla de här unga människorna, särskilt kvinnorna. Jag betraktar utvecklingen med ganska orolig blick. Vägen till demokrati och frihet är lång.”
Litterära klassiker: “Många unga författare idag återvänder till det gamla. Jag har läst Balzac, Flaubert och allt det där men jag tycker att samtida litteratur är intressant. Det sägs att det kommer ut för mycket böcker. Men det kan aldrig bli för mycket!”
Publicerad i Sydsvenskan 2012–01–29.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
1st November, 2011
Vinnaren av Svenska fotobokspriset 2011 är Maria Miesenbergers ”Sverige/Schweden”. Projektet, som har sin utgångspunkt i konstnärens egna familjefoton, har levt sitt eget liv i tjugo år.
Fotoalbum, i alla fall i sin mer traditionella form, är pågående livsprojekt. De skildrar möten och avsked, liv och död. De som först är barn på bilderna får egna barn. I ett album kan man se människors drömmar, förväntningar och verklighet.
–?Alla kan känna igen sig i det här, även om man saknar ett eget album, säger Maria Miesenberger.
Och kanske är det därför bilderna i boken ”Sverige/Schweden”, oskarpa foton från hennes egen barndom där människorna är svarta siluetter, fortfarande bjuds in till utställningar.
Allt började på 90-talet när Maria Miesenberger studerade fotografi på Konstfack i Stockholm. Hon skulle göra screentryck med platser från sin uppväxt och började leta bland familjens fotografier. Men eftersom alla bilder var befolkade började hon fylla i människorna med tusch. Då såg hon att något hände.
–?När man svärtar personerna på bilden försvinner identiteten och relationerna framträder mycket tydligare. Även om de kan bära ett nostalgiskt skimmer blir de tidlösa och väcker frågor: Vad skildrar våra familjealbum? Och vems är perspektiven? Vi har alla bilder från snarlika situationer. En bild visar barns lek – men den är skildrad ur den vuxnes val att dokumentera barns lek.
–?Mina bilder handlar inte om min familj, utan om att vara människa, att formas i en familj och om hur historien påverkar våra liv. Men jag tror att det är viktigt att utgå från något privat och personligt om man ska berätta en stark historia – men det personliga ska kunna göras allmängiltigt och beröra fler än en själv.
Vi sitter på var sin pall i ett utställningsrum på Liljevalchs konsthall i Stockholm. Just nu hänger sex av Maria Miesenbergers fotografier här, som en del av utställningen ”Helvete”.
–?Jag kan bli orolig över hur bilderna upplevs i det här sammanhanget. Vilken stämpel får bilderna på sig? Men det här rummet är ett av utställningens ljusaste rum, även om mörkret finns i bilderna. De klarar sig bra här nere i helvetet.
Men varför kom bilderna med?
–?Om man har ett album baseras ens minnen mer på bilder än på situationer. Ens föräldrar berättar om hur man var utifrån bilderna. Man kan förändra minnet genom bilder. Man kan ta idyllbilder av ett helvete och horrorbilder av en idyll.
Vilken plats har dina bilder i dag – när digitalfotot har gjort att färre gör album?
–?Att man kan förändra sin verklighet med bilder blir ännu mer markant på sociala medier, där många visar den konstruerade verkligheten offentligt. När jag satte i gång projektet hade den digitala tekniken precis kommit. Det här projektet skulle vara en svår uppgift i dag, med den flyktighet som album har när vi tar så många bilder med kameror och telefoner. Men mina bilder får ännu en dimension i och med de nya medierna.
Använder du digital teknik?
–?Nej, proceduren går till så att jag gör kontaktkartor av negativen, väljer ut bilder, gör kopior som jag svärtar. Sedan fotograferar jag de bilderna och framkallar i mörkrummet. Det är ett tidskrävande arbete. Bara de sex bilderna på Liljevalchs tog fyra månader.
Jag upplever bilderna nästan mer som måleri än foto.
–?Jag har ett intresse för det som är svårdefinierat, ambivalent. För mig är fotografi i sig inte viktigt. Man kan inte veta om bilderna är måleri, grafik eller en blyertsteckning. Jag försöker göra dem vackra och vibrerande, med lätthet, flyktighet och oskärpa. Fotovärlden är ibland så petig och för vissa är det provocerande att det inte ens finns ett korn i mina fotografier. Men det tycker jag är bra.
I boken visas projektet för första gången i sin helhet. Förutom de 88 bilderna innehåller den en novell av Elfriede Jelinek och en text som presenterar projektet, skriven av curatorn Jan-Erik Lundström. Här beskrivs bildernas svärta som ett svar på svärtan i Maria Miesenbergers pappas bakgrund, som barn i Österrike under andra världskriget.
–?Det är min pappa som tagit de flesta bilderna. Hans barndomsupplevelser har påverkat min barndom och min identitet. Man pratar om andra generationens barn till dem som upplevde Förintelsen och kriget. Det har präglat mitt sätt att se på världen och finns med all säkerhet med i det här projektet.
”Sverige/Schweden” har blivit ett slags livsprojekt. Maria Miesenberger gör inga nya bilder, men när det kommer en förfrågan kastas hon tillbaka in i skuggvarelsernas svartvita värld.
–?Det är spännande att se att bilderna lever sitt liv och fortsätter vara aktuella. Människor som vill värja sig från sin privata värld, de snubblar plötsligt in i bildernas frånvaro. En man gick runt i timmar – sedan tackade han mig för att jag gett honom hans historia och familj tillbaka. Han hade blivit av med alla sina bilder när hans föräldrar skildes. De här bilderna är samma bilder, innehåller samma frågeställningar, tystnader, uttalanden, som vi alla tampas med.
Publicerat i Dagens Nyheter 2011–11–01.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
9th July, 2011
Den danska författaren Christina Hesselholdt döpte personerna i titelnovellen i boken “Camilla and the horse”, som kom på svenska i våras, efter prins Charles och Camilla.
Hur tänkte du här?
– Alla novellerna i samlingen handlar om medelålders par i Köpenhamn, som alla är bekanta med varandra på ett eller annat sätt. Just det här paret, Camilla och Charles, är på kortsemester i Berlin och går på strippbar. Det är en av stripporna som kallar dem för Camilla och Charles. Jag valde de här namnen som ett skämt med det engelska kungahuset.
Men sedan kallar strippan Charles för “the horse”. Vilket frammanar lustiga bilder i mitt huvud.
– Det var meningen att det skulle vara roligt – jag har inte funderat så mycket mer på det. Men Camilla är central. Hon och de andra karaktärerna följer med i min nästa bok, “Camilla – og resten af selskabet”, som kom ut i Danmark i fjol.
– I den boken är Camilla i England på ett bed & breakfast där prins Charles varit och där det hänger en bild på prins Charles i hallen. Men blinkningen till det engelska kungahuset är fortfarande bara på ytan. Det viktiga i novellen “Camilla and the horse” är att Camilla vänder strippbarens logik upp och ned. Hon försöker sälja sin man till en prostituerad och blir själv förälskad i en av kvinnorna. Men det är egentligen en sorglig historia som handlar om längtan. Alla längtar efter någon som inte är där eller något de inte har.
– Alma längtar efter en ny förälskelse, Camilla längtar efter en känsla av sammanhang: “Jag skulle önska att jag var Zizek. Zizek kan få allting att hänga ihop, om jag hade varit Zizek skulle jag nu, precis nu, ligga på en punisk bordell och knulla i kapp med Houellebecq, hororna skulle inte vara trafficked, bara glo-ba-li-se-ra-de pro-sti-tu-e-ra-de, kan du höra det sjungas av gregorianska munkar, eller kanske av en kastrat: glo-ba-li-se-ra-de pro-sti-tu-e-ra-de.”
Har bokens Camilla och Charles något gemensamt med verklighetens?
– De tycker om samma saker, läsning och hög fart i livet.
Publicerat i DN 2011–07–09.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
8th May, 2011
STOCKHOLM. Nicole Krauss beskrivs ofta som ett av den amerikanska litteraturens nya stjärnskott. Julia Svensson har pratat med henne om att bygga hus och att låta hjärnan arbeta som den vill.
”Böcker är det bästa sällskapet. Bara min familj och mina barn är bättre.”
Klockan är halv tio på morgonen och vi har träffats i ett konferensrum på Nicole Krauss hotell, ett stenkast från Kungliga biblioteket i Stockholm.
Det hon säger är inte särskilt förvånande. Till och med Nicole Krauss blus är litterär. Den är blå med vita små prickar och är gjord av en New York-designer vars far är den brittiske författaren Peter Mayle, han som skriver om Provence. Men butiken har tråkigt nog slagit igen.
Nicole Krauss har läst och skrivit sedan mycket tidig ålder. Med förra romanen, den mer humoristiska ”Kärlekens historia”, fick hon sitt internationella genombrott. Med sin tredje och senaste roman, ”Det stora huset”, har hon insett vilken sorts författare hon vill vara. Men mer om det senare.
* * *
”Det stora huset” är precis som ”Kärlekens historia” en roman om litteratur. Den börjar med att Nadia, som är författare, får hysa ett gäng möbler åt en kille som ger sig av till Chile. Bland möblerna återfinns ett enormt skrivbord i mörkt trä. En av dess nitton lådor är låsta.
Sedan kommer ytterligare tre berättelser: en far som har svårt att närma sig sin son, en man vars fru är ett mysterium, och ett syskonpar som överbeskyddas av sin far, den israeliske antikhandlaren. Berättelsen följer ingen tydlig röd tråd. På ytan verkar karaktärerna inte ha något gemensamt, mer än i vissa fall det stora skrivbordet. Sedan förstår jag att de alla bär på en stor sorg.
Liksom Nicole Krauss övriga romaner bottnar ”Det stora huset” i judendomen. Bokens titel är densamma som namnet på den skola som rabbi Johanan ben Zakkays grundade för att i skriftlig form återskapa minnet av det som det judiska folket förlorade efter att Jerusalem och templet bränts ner av romarna år 70.
– Det var ett helt folks förlust. Vad är en jude utan Jerusalem? Mina böcker är ett eko av detta; hur människor hanterar och formas av förluster.
– Nyligen har jag börjat tänka att skrivandet är en sorts diasporisk önskan. Att jag skriver den här boken för att skapa det stora huset igen. Kanske kan man sätta ihop minnet genom att sätta ihop alla människors förluster.
Du återkommer till Östeuropa, som din egen familj härstammar ifrån.
– Att mina mor- och farföräldrar flydde undan Förintelsen är en betydelsefull del av mitt liv, men jag skriver aldrig om Förintelsen. Jag skriver om efterverkningarna, hur människor börjar om sina liv. Det är en fascinerande tanke att människan klarar detta.
Karaktärerna delar sorgen och ensamheten. Varför vill du utforska dessa känslor?
– Jag skriver inte om sorg och ensamhet, snarare om att hantera dem. Det är en enorm ansträngning, en kamp för alla människor att kommunicera och förstå varandra. Jag känner väl till upplevelsen av att stå utanför.
* * *
Nicole Krauss ger ett sympatiskt intryck trots att hon måste vara trött, det blev sent på Brombergs förlag kvällen före. Hon talar i långa meningar med mjuk, inte särskilt stark röst, och ibland så fort att orden är svåra att urskilja. Det är lite som att läsa hennes bok; hon gör det inte lätt för någon. Inte ens för sig själv.
”Jag beundrar gärna Krauss för hennes stora förmåga, för hennes intelligenta mönsterkonstruktion. Men jag tror inte att det är där romanens låga finns. Den brinner starkare i sorgen och i känslan för det som inte sägs, knappt tål att minnas, som lever i skuggan av alla dessa ord vi har”, skrev Malin Ullgren i sin recension av boken (DN 3.5).
Men alla är inte förtjusta i Nicole Krauss utstuderade romanbyggen. Svenska nyhetsmagasinet Fokus står för den senaste i raden av vitsar som anspelar på titeln på Nicole Krauss mans Jonathan Safran Foers roman ”Extremt högt och otroligt nära”. ”Extremt smart och otroligt svalt” är rubriken på Therese Erikssons artikel om att Krauss och Safran Foer är ett alltför perfekt par som skriver alltför perfekta romaner. Andra varianter är Extremely large and incredibly expensive (amerikansk sajt om att parets hus i Brooklyn kostade 6,7 miljoner dollar) samt Extremely similar and incredibly suspicious (författaren Emma Garman kritiserade 2005, på sajten Mediabistro, likheterna i författarparets romaner).
Intelligenta, vackra och framgångsrika. Paret är som ett slags arvtagare till Siri Hustvedt och Paul Auster i det författartäta och allt mer gentrifierade Park Slope. Nicole Krauss lever, i alla fall utifrån betraktat, den urbana medelklassdrömmen. Det korrekta i att läsa Odysséen för sina söner och att inte äta kött retar en del – och anses av vissa dessutom vara en pr-kupp: förlagen utnyttjar den dubbelt romantiska lystern kring författarparet.
Men detta är inget jag frågar om. Både jag och andra journalister har fått instruktioner att inte prata om hennes man och privatliv.
* * *
– Jag utmanar inte läsaren medvetet, säger Nicole Krauss.
– Skrivprocessen är ett pussel även för mig. Det tog två och ett halvt år att skriva boken, och under två av de åren visste jag inte hur den skulle hänga ihop. Det var som att börja på min första roman: jag visste inte om jag kunde. Jag kan inte föreställa mig en författare som kan skriva utan att ha den ångesten.
– Men jag skriver bäst när jag är osäker. Då sipprar min osäkerhet in i karaktärerna. Den tredje nivån, läsarna, måste acceptera osäkerheten. Hela våra liv utspelar sig i tvivlets skugga. Vi vet aldrig om vi tar rätt beslut. Att låta läsaren dväljas i osäkerhet är ärligare än att låta dem veta allt.
När hon börjar, framför datorn, följer hon varje ny idé; hela scener, eller bara en romanfigurs röst. Somliga spår leder ingen vart.
Till slut har hon en samling figurer som känns levande. Sedan skriver hon, kapitel för kapitel.
* * *
Idén om skrivbordet utvecklades ur en novell hon skrev om sitt eget skrivbord. Kapitlet ”Simpölar”, om Arthur och Lotte i London, uppstod i Hampstead Heath, där hon bodde under sin tid i staden.
– Det var en märklig och melankolisk tid av mitt liv. Landskapet symboliserar den känslan. Jag ville tillbaka dit. Och så blev det en man som ser sin fru försvinna ner i en simpöl varje dag. Efter många sidor insåg jag att jag skrev om en man som hela sitt liv varit gift med en kvinna som var ett mysterium. Simpölen är naturligtvis en perfekt metafor för deras relation. Men historien om hålet var det som kom först.
Först nu, efter tre romaner, har Nicole Krauss förstått: Det är såhär hon vill arbeta. Nästan ingenjörslikt.
– ”Det stora huset” har blivit en karta över hur min hjärna vill tänka. Det är en djup drivkraft för mig att länka ihop figurerna. Hur kan jag bygga en struktur, ett hus, där alla bitar har sin rätta plats? Det är det som är det roliga, att finna rätt rum för varje fragment. Gör jag det börjar karaktärerna sjunga på ett sätt de inte skulle göra ensamma.
– Jag förstår nu att jag är mer bekväm i att vara obekväm, att inte veta svaret, än vad jag är i snabba lösningar. Men jag hoppas att läsaren känner att hon inte är ensam i den osäkra upplevelsen, utan att vi delar den. Som den låsta lådan i skrivbordet; jag visste själv inte förrän vid slutet vad som skulle finnas i den.
Fakta Nicole Krauss
Född: 1974 i New York. ?Bor: I Park Slope, Brooklyn, New York. ?Familj: Sedan 2004 gift med författaren Jonathan Safran Foer. Tillsammans har de två söner, två och fem år gamla. ?Utbildning: Examen i engelsk litteratur från universiteten Stanford i Kalifornien och Oxford i England. ?Bakgrund: Växte upp i en Bauhausvilla på Long Island i New York. I en läkarfamilj. Hon tog tidigt sin tillflykt till litteraturen. I tonåren började hon skriva på allvar. ?Under sin tid på Stanford fick hon kontakt med författaren Joseph Brodsky, som uppmuntrade henne. ?När hon gjorde en BBC-dokumentär om Brodsky gillade hon det långa formatet och lämnade poesin för att skriva romaner. ?Aktuell med: Romanen ”Det stora huset”, nyss utkommen på svenska. ?Tidigare verk: ”Man utan minne” (2002, 2009 på svenska) och ”Kärlekens historia”(2005).
Publicerat i Sydsvenskan 2011–05–08. Foto: Annika af Klercker.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
1st April, 2011
Kim Thúy. Foto: Johan Geniet Bävman
Kim Thúy skrev en roman om flykten från Vietnam, trettio år senare. Hon fick Kanadas finaste litteraturpris, redan på första försöket. Nu är hon i Skåne.
När Kim Thúy var tio år flydde hon med båt från södra Vietnam, undan kommunisterna. En lång resa senare, efter en vistelse i ett flyktingläger i Malaysia, gick familjen i land i Kanada. De var “boat -people”. Båtflyktingar.
Trettio år senare fick Kim Thúy en livskris och stängde sin restaurang. Hennes man sa: “Ta en månad ledigt och tänk igenom vad du verkligen vill.”
Resultatet: en mycket speciell roman. Om Vietnam, om att vara flykting, om att vara ett vietnamesiskt barn i Kanada, om att ha en son med autism, om att komma från en välbärgad familj men ha föräldrar som tar städjobb för att överleva. Om rosa plast-armband med diamanter i.
– Min dröm har alltid varit att få läsa och skriva. Men jag trodde inte att det skulle bli en bok. Jag satt framför datorskärmen och lekte med ord. Varför skrev jag just det här? Kanske för att jag var lat. Jag hade bara en månad på mig så jag skrev om det jag visste något om. Namnet, “Ru”, betyder vaggvisa. Men min restaurang hette Ru de Nam – jag ville ta ett kapitel av mitt liv och skicka det vidare.
Kim Thúy tänkte också på alla historier hon berättat för sina barn.
– Mina föräldrars generation är gamla nu. Det är viktigt för mig att försöka minnas vad de har upplevt. Jag skrev för att mina barn ska kunna gå tillbaka till det om tio år. Men det är en roman, jag har fokuserat på små detaljer. Vill min son ha det stora perspektivet måste han läsa om det på andra ställen. Det intressanta var att ge honom vår tolkning av världen just då. Jag gillar att det jag skrivit kan appliceras på många av de vietnamesiska båtflyktingarna.
Boken börjar: “Jag kom till världen under Tet-offensiven några dagar in på det nya året, Apans år, när explosionerna från de långa smatterbanden som hängde utanför husen ackompanjerades av knattret från kulsprutorna.” Sedan fortsätter det, med fragment som ofta bara är en sida långa, men som krokar i varandra. En lång medvetandeström, som jag inte kunde lägga ifrån mig.
– Jag har aldrig studerat fransk litteratur. Jag viss-te inte att strukturen var märklig, för mig kom det naturligt. Det var därför jag blev förvånad när journalisten från Le Monde ville att jag skulle förklara strukturen – i en hel timme.
Hur ser du på Vietnam idag?
– När jag jobbade som advokat bodde jag tre fyra år i Vietnam. Det var då jag lärde mig vad Vietnam var. Min farbror och mina kusiner valde att stanna kvar. De lever under den kommunistiska regimen men har inte blivit kommunister. De håller låg profil. Min farbror var politiker och journalist, och det har han slutat med. Han älskar sport, så det har han skrivit om under alla år.
Jag läste nyligen Nam Les bok “Båten” som tan-gerar samma ämne. Hur kommer det sig att den vietnamesiska båtlitteraturen kommer nu?
– Vi har helt enkelt inte haft tid att titta på vår kollektiva historia förrän nu, vi har haft fullt upp med att överleva. Jag beskriver i boken hur mina föräldrar tog städjobb, de kämpade för sina barns framtid. Efter trettio år nu är vi mer stabila, vi har en ekonomisk säkerhet. Vi kan reflektera, leva lite. Tid är lyx, skriva är en ännu större lyx. Det är därför vi har den här 1,5-generationens vietnamesiska invandrare som börjar skriva nu.
– Men jag trodde aldrig att skrivandet kunde vara ett jobb. Jag tänkte att jag skulle ha en karriär. Och jag har familj så jag kan skriva när barnen är i skolan, och när jag har tvättat klart och lagat mat. Skriva är fortfarande ingen prioritet, det känns fortfarande som ett privilegium.
Håller du på med något nytt?
– Nästa bok ligger redan klar på redaktörens skrivbord. Den kommer ut i Kanada till hösten. Jag vet inte hur jag ska summera. Inte ens “Ru” kan jag summera – den handlar om meningslösa detaljer. Och den nya boken handlar om samma sak.
_______________________________________________________
Fakta: Kim Thúy
Född: 1968 i Vietnam. Kommer från en välbärgad familj av ämbetsmän.
Bor: I Quebec i Kanada, med man och två söner.
Om språk: “Jag tänker och skriver på franska. Men strukturen och sättet jag tänker på är fortfarande vietnamesiska.”
Favoritförfattare: Andreï Makine, Nicole Krauss, Marguerite Duras, Alessandro Baricco.
Tidigare: Har jobbat som advokat, tolk och drivit restaurang.
Aktuell med: Debutromanen “Ru”, som fått Kanadas främsta litteraturpris, Governor Generals Award. Nominerades till Prix des cinq continents de la Francophonie i år och fick franska Grand Prix RTL- Lire 2010. Rättigheterna har sålts till åtta länder.
Nästa bok: En ny roman kommer i Kanada till hösten.
Publicerad i Sydsvenskan 2011–04–01.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
Older Entries
