20th June, 2013
KONSTRECENSION. “Hello nature”. William Wegman. Artipelag, Värmdö. Visas t o m 29/9.
William Wegman, föremål för Artipelags stora sommarutställning, är född 1943 i Massachusetts i nordöstra USA. Han växte upp före televisionen och utvecklade därför i stället ett intresse för natur, ekorrar och rådjur.
I utställningskatalogen berättar han om vildmarkslivet tillsammans med pojkkamraterna; om hur han fastnade i ett träsk och hur de fiskade varje sommar. När han inte lekte i naturen låg han på pojkrummet och läste böckerna om Bröderna Hardy, “The Hardy boys”.
Wegman har sedan 1970-talet gjort sig känd för fotografierna av sina stora, grå weimaraner. Hundbilderna är publikfriande, i ordets positiva bemärkelse. Hundar i människokläder, i segelbåt, bil eller bakom en butiksdisk, som sätter fingret, eller snarare tassen, på människans ovana att projicera mänskliga egenskaper på djur.
Hundnärvaron är hög; möjligen delar de husses sinne för humor. Den 30 minuter långa filmen med det vitsiga namnet “The Hardly boys in hardly gold” (1995), med hundarna i huvudrollerna som detektiver och Wegmans berättarröst i bakgrunden, är i sig värd trippen till Artipelag. Utställningen visades i fjol på ett museum i Maine. För dem som inte kan hänga med i engelskan saknar jag svensk text till filmen.
William Wegman är en konceptkonstnär som inte tar sig själv på så stort allvar. Tvärsigenom utställningen kommer han tillbaka till sina rötter, till pojkrumsläsningen och friluftslivet. Av självklara skäl hamnar framför allt hundarna i blickfånget. Men när man tittar på hans många mindre kända verk bör man ta tid på sig; etsningar, teckningar, akvareller och fotografier av löv och barr i olika formationer. Tonen är opretentiös och bilderna är lågmält humoristiska.
Inspirerad av 80-talets måleritrend har Wegman också fotograferat de smäckra hundarna utan kläder. Kamouflerade av en klippa eller skymtandes fram, som delar av en trädstam. När jag ser bilderna funderar jag över människans och modernitetens komplicerade förhållande till naturen. Det var en het potatis redan för upplysningsfilosoferna och med dagens urbaniseringstakt och höga tillväxtkrav är frågan hyperaktuell. Är djur och natur bäst orörda eller domesticerade? Har de någon egen mening, förutom att tjäna människan?
Kollagen är smarta i sin enkelhet, oljemålningar med gamla vykort som utgångspunkt. De för tankarna till turism och platsmarknadsföring. Till vilken grad ska och vill vi exploatera naturen?
Det kan omöjligt vara en tillfällighet; för samtidigt som Wegman ställer ut på Artipelag medverkar hans hundar i det Stockholmsbaserade klädmärket Acnes reklam för vår- och sommarkollektionen 2013. Vilket i så fall innebär en vinstsituation för alla parter: Wegman/Artipelag får mer exponering och Acne likaså. Det är en kul kampanj men samtidigt en i sammanhanget märklig idé. För även detta belyser, ofrivilligt, hur utstuderat människan använder djur och natur för sin egen vinning.
Publicerad i DN Kultur 2013–06–20.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
18th April, 2013
FOTOUTSTÄLLNING. “Africa is a great country”. Jens Assur. Liljevalchs, Stockholm. Visas t o m 2/6.
Jens Assurs “Africa is a great country” öppnar efter ett år med flera stora rasismdebatter. Hans poäng att kontinenten Afrika förtjänar en mindre slentrianmässig behandling är lätt att plocka.
Utställningen är ett slags manifest; Jens Assur vill lyfta fram kontinentens explosionsartade urbana utveckling och medelklassens framväxt. Under nio månader har han rest runt till tolv afrikanska huvudstäder för att avbilda Afrika bortom stereotyper, krigshärdar och fattigdom.
Bilderna är stora, 2,5 x 3,5 meter. De är nytagna men många symboler känns återanvända från hans tidigare reportage om det moderna konsumtionssamhället och den globala uppvärmningen. En arbetare framför containrar i en hamn. Byggarbetare. Höghus. Reklamskyltar. Sopor.
Assur har arbetat mycket i Afrika och verkar ha ett stort personligt kall. Men det är konstigt att han i sin introduktionstext har valt att använda ett slentrianmässigt “vi”. “Vi pratar fortfarande om Afrika som ett enda land”, “Vi vet skamligt lite om vardagslivet i Afrika”. “Afrikaner ser oss, och ser Tintin och den vite riddaren.” Konceptet är att vardagen ska skildras på avstånd, ofta snett från ovan. Jag undrar varför. Flera av motiven är estetiskt vackra men ganska intetsägande; vyerna över stadslandskap till exempel. Att inte möta en enda blick och att flera av de avbildade männen – för det är mest män – har ryggen mot kameran, ger ett oengagerat intryck.
Ett kinesiskt tecken berättar om Kinas närvaro på kontinenten. En målning av ett tomt ansikte från Tahrirtorget symboliserar Egypten efter Mubarakeran. Men efter vardagsliv får jag leta förgäves. Varför göra en så distanserad utställning om förkunskaperna om den afrikanska kontinenten är så dåliga som sägs? Kvinnan och mannen bland kundvagnarna på en varuhusparkering i Botswana skulle kunna vara en personlig bild, men jag får inte veta vilka de är eller vad de symboliserar. Jag får bara veta att “det finns varuhus i Afrika”.
Fotografierna åtföljs av engelska texter av initierade skribenter, bland annat resonerar bloggaren och författaren Minna Salami kring den negativa synen på afrikanska kvinnor och sin ilska efter den svenska kulturministerns reaktion på Makode Lindes tårtperformance på Moderna museet ifjol.
Men trots läsvärda fördjupningar innehåller Assurs Afrikaporträtt för mycket infrastruktur och för lite liv för att bli riktigt gripande och intressant. Utgångspunkten, att ge en annan bild av en hel kontinent, är för bred och vag. Jag frågar mig varför han i stället inte valt att närma sig en stad eller en grupp människor ur medelklassen.
Utställningen finansieras av bland andra Sida, Afrikagrupperna och det delvis Kinneviksägda telebolaget Millicom. Har Assur varit styrd i sitt uppdrag är möjligen det en anledning till att helheten framstår som så sval.
Men mest handlar det om tillvägagångssättet. I det här sammanhanget objektifierar hans distanserade estetik mer än den undersöker. Som publik blir jag bara ännu en av Afrikas ovanifrånbetraktare.
Publicerad i DN Kultur 2013–04–18.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
14th March, 2013
KONSTRECENSION.“Me seal baby”. Joanna Rytel. Nordin Gallery, Stockholm. Visas t o m 16/3.
Temat för Joanna Rytels senaste film är dagligen på tapeten, om inte i medierna så i tusentals trettio- och fyrtionågontings hjärnor. I “Me seal, baby” spelar Joanna Rytel själv huvudrollen som 38-årig kvinna, besatt av att få barn. Men hon vänder på mediernas slentrianmässiga kvinnokroppsvinkel. Det är pojkvännen, kallad Någon, som är infertil. Det är mycket effektivt, sällan pratades det om att unga killar har sämre spermier än förr och att miljögifter sätter sig i pungen.
Men kvinnans tankar är i centrum. Hur ska hon bli gravid om IVF-behandlingen inte fungerar? Åka på knullturné kanske? Samtidigt hyser hon en uppdämd ilska mot mannen, som vill rädda sin manliga heder och inte medger att det är på grund av honom det inte går. Han har ju dessutom fler chanser att lyckas senare, med en yngre kvinna.Orden kan verka hårda, provokativa, men orättvisan mellan könen är en realitet.
Verket innehåller även färgglada fotomontage i form av kalejdoskop, klurigt sammanfogade av nappar, bebisar och gravidmagar. Jag föreställer mig att de illustrerar en bebisbesatt persons tankebanor.
“Me seal, baby” är politisk och träffsäker. De dräpande kommentarerna rymmer även känslighet och svärta. Rytel använder ofta djur i sina filmer, här är de en symbol för tröst och trygghet. Kvinnan låter sig slickas av en schäfer i ansiktet, sälar parar sig under vatten.
Och när kvinnan till sist blir gravid, hur ska hon då komma undan mörka tankar om vad som kan hända? Det enklaste vore att förvandlas till en säl.
Publicerad i DN Kultur 2013–03–14.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
24th January, 2013
KONSTRECENSION. “Slight chance”. Pilvi Takala. Bonniers konsthall, Stockholm. Visas t o m 31/3.
Pinsamma situationer, märkliga reaktioner. Det finska stjärnskottet Pilvi Takala ägnar sig åt att studera det som inte accepteras i olika sociala sammanhang. I en intervju läser jag att Takala inspirerats till sitt tema i Finland, där många, menar hon, är rädda för att inte passa in.
En studie i obekvämt beteende kan gå till som i verket “Bag lady”: med text och diabilder berättar Takala hur hon under en vecka driver omkring i ett köpcentrum i Berlin, med mynt och sedlar i en genomskinlig plastpåse. Det är intressant att se hur detta sätt att förvara pengar – som varken är olagligt eller farligt – provocerar fram reaktioner. Servitriser rullar med ögonen. Expediter försöker ge henne en annan påse. Två poliser vill förbjuda henne att bära sina pengar så.
Temat placerar henne i samma provokativa tradition som Sophie Calle. Men verket har en lågmäld och lite lustig tonträff, som påminner om den tillkämpat udda känslan i en Miranda July-film. Men tack vare att bilderna från köpcentret är så oestetiserade, som tagna med mobilkamera, undviker Pilvi Takala att uttrycket blir alltför forcerat sarkastiskt.
I verket “Players” upptäcker Takala koderna bland unga västerländska män i Bangkok, som lever på att spela nätpoker. I denna film är estetiken bitvis mer kollageaktig, medan humorn fått ge plats för ett mer antropologiskt uttryck. I filmen vistas hon själv i miljöerna som killarna beskriver, dricker drinkar vid poolen eller spelar biljard.
Hon uppehåller sig kring hur de tagit en genväg uppåt på samhällsstegen. I Bangkok är de plötsligt rika, umgås med affärsmän, är populära bland thailändska tjejer. Att vinna i poker ger dem inte längre lyckorus. Det är därför de fortsätter att vara framgångsrika.
Tyvärr är ljudet i filmen så dovt att det är svårt att uppfatta vad de intervjuade säger. Men i samtliga verk är tankarna mer spännande än det konstnärliga uttrycket. “Players”, liksom verket om kvinnan som saknar postnummer och därför inte har någon chans att delta i postkodlotteriet, är en träffande lek med samtidens ekonomiska verklighet – och godtycklighet.
Publicerad i DN Kultur 2013–01–24.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
18th December, 2011
BOK- OCH KONSTRECENSION. Annika von Hausswolff och Jan Jörnmark. Avgrunden. Tangent förlag.
Scenariot är ödesmättat. Skyskrapor i förfall. Hotell som plundrats. Trasiga skolbänkar. Folktomma boulevarder. Detroits centrum, skriver Jan Jörnmark, är som en krigszon. Men det är inte kriget som dragit fram. Det är kapitalismen.
Jan Jörnmark är ekonomihistorikern som med sina böcker om övergivna platser gjort sig till Sveriges Mr Ruinturism.
I ”Avgrunden” reser han och konstnären Annika von Hausswolff tillsammans i finanskrisens spår. Från det en gång så blomstrande Detroit via Japans teknikrekord, in bakom järnridån och så över till smarta Silicon Valley i Kalifornien och den dödsdömda kasinoglamouren i Las Vegas. Slutligen till Kina, där industrialismens guldålder som bäst röjer runt just nu. Med nedslag i Sverige och Europa, ständigt flera steg efter.
Jan Jörnmark är varken journalist eller debattör. Han har inte gått in på nära håll för att undersöka människors villkor på de platser han besöker. Varken i nuvarande produktionsländer eller i de övergivna industristäder som inte har lyckats förvandla sig själva till turist- eller kunskapsmeckan.
Men Annika von Hausswolffs fotografier, som utgör merparten av bokens 235 sidor och nyligen ställts ut på galleri Andréhn-Schiptjenko i Stockholm, talar sitt tydliga språk. De är kusliga, ibland till och med katastrofalt vackra, porträtt av moderna ruiner. För det är vad globalisering, jakt på billig arbetskraft, konsumistiskt slöseri och vinstmaximering lämnar efter sig.
Jan Jörnmark konstaterar krasst att välfärdsstater har större problem att anpassa sig till nyliberalismen än länder som varit fattiga eller diktaturer – invånarna är helt enkelt för bortskämda. Han sammanfattar: ”Regioner, branscher och människor har drabbats av omvandlingsprocesser som ingen hade kunnat ana sig till bara några år tidigare, och vare sig holländska, ryska eller kinesiska miljoner kan lösa de enorma utmaningar vi står inför. Vår tid definieras av att ’allt fast förflyktigas’, ett tillstånd som vi behöver skaffa oss egna verktyg för att hantera.”
Det blir emellanåt lite matchreferat av det hela, där olika gubbar (ekonomi är en enkönad historia) kommer in från vänster. Pyntat med märkvärdiga anekdoter: Ulf Adelsohn (M) lagstiftade mot mobiltelefoner på 80-talet och fastnade därefter i tullen sedan han själv köpt en under en resa i Asien. Dessutom hårda läxor om ekonomiska prognosers klena verklighetsförankring: antalet mobiltelefoner i världen år 2000 uppskattades till en miljon, den reella siffran blev 750 miljoner.
På några ställen skvallrar namedroppingen om att Jan Jörnmark ibland glömmer att han inte skriver för sina kolleger. Och så borde det förstås framgå vilka bilder han, och inte Annika von Hausswolff, tagit.
Men ”Avgrunden” är trots allt ett bra exempel på hur akademisk forskning kan göras allmän. På relativt få sidor begripliggörs den ekonomiska krisens drivkrafter, och kombinationen med bilder av en hyllad samtidskonstnär gör boken dessutom till en udda hybrid. En angenämare snabbkurs i kapitalism tror jag knappast att man kan hitta på svenska just nu.
Publicerad i Dagens Nyheter 2011–12–18.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
7th December, 2011
KONSTRECENSION. Mikael Olsson. Södrakull/Frösakull. Steidl.
Södrakull var Bruno Mathssons bostad och Frösakull hans sommarhus. I ”Södrakull/Frösakull”, som nominerades till Svenska fotobokspriset tidigare i höst, når Mikael Olsson klimax i jakten på autenticitet. Ingen hade då bott i husen efter det svenska möbelhelgonet. Att titta på bilderna är som att se ett spöke.
Det senaste decenniet har det uppstått ett enormt sug efter dokumentation av 1900-talets moderna ruiner. I intervjun längst bak i boken ger även Mikael Olsson uttryck för att övergivenheten är det intressanta med Södrakull/Frösakull. Någon gång har han till och med placerat ut smuts för att förstärka effekten.
Men en av skillnaderna mellan Mikael Olssons bilder och exempelvis Jan Jörnmarks böcker om övergivna platser är att Olsson från början inte har några ambitioner att spegla en samhällsutveckling. Detta trots det tidstypiska i att det enda intresse som fanns för Frösakull, innan det kulturminnesmärktes 2007 och renoverades, var den attraktiva marken vid Tylösand.
Också Södrakull har renoverats sedan bilderna togs. Men här fångas husets övergivna interiörer genom glipor i plank och gardiner, där fotografiernas flyktighet och oskärpa betyder mer än själva föremålen. Bilderna är en fin konstfotografisk skildring av att som objuden fönstertittare tassa runtomkring Mathssons gamla domäner.
Bilderna av Frösakull, där Mikael Olsson vistats från och till under flera år, är mer dokumentära: gistna träpaneler, sjavig korrugerad plast, fuktskadade tygskynken. Fantastiska badrumsinredningar – sådana vi i dag köper i dyr reproduktion.
Frösakull porträtteras vackert, i ett återkommande ljus av vemod. Som staplarna av Evastolar – de ser ut som om de fortfarande väntar på den majdag när huset ska vädras ut för en ny sommar.
Bokens påkostade tygpärmar och laminerade fotoomslag är lika rejäla som Mathssons möbler. Och tack vare personen Bruno Mathsson blir den långt mer än en hängiven och estetiserad skildring av en kändis hem och kvarlevor.
Bruno Mathsson använde det egna hemmet, som byggdes 1960, som experimentverkstad, precis som arkitekten Eileen Gray och Mathssons amerikanska förebild Frank Lloyd Wright. Frösakull är ett laboratorium för en funktionalismens idealbostad, och för naturistens dröm om det enkla livet. Det vi ser här är hög kvalitet och beständiga värden: stora glaspartier, öppna planlösningar, men ändå skydd mot insyn.
Förfallet är nästan symboliskt. Mossan växer på den svenska enplansvillans stolta urversion.
Publicerat i Dagens Nyheter 2011–12–07.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
9th September, 2011
KONSTRECENSION. Christian-Pontus Andersson. Farewell Eden. Galleri Christian Larsen, Stockholm.
Jag tänker mig Christian-Pontus Andersson lite som den unge begravningsentreprenören David Fisher i HBO-serien ”Six feet under”.
Fisher förbereder i sin källare döda människor för visning, och med alla upptänkliga artificiella medel gör han liken mer fulländade än sina original.
Även Christian-Pontus Andersson skapar vackrare världar. Före keramikutbildningen på Konstfack ville han bli plastikkirurg. Men i stället har han gjort en internationell karriär med sina spektakulära figurer i porslin och glasfiber – knappt meterhöga avbilder av riktiga människor. Utställningen ”Farewell Eden” är som att kliva in i en förtjusande, skruvad miniversion av Madame Tussauds vaxkabinett, befolkad av konstnärens föräldrar och av hans före detta älskare.
I taket hänger den fartfyllda ”Carry me, carry me gently”, en vit svan som transporterar en naken man genom rummet, med hjälp av en stålställning. I ”Mother and father (we are waiting til it has passed)” sitter föräldrarna uppflugna på en rokokosoffa, som små kungligheter, i 1700-talsperuker och bara underkläderna. Porslinsfrisyrerna från tidigare utställningar har ersatts av äkta vara, tillverkade hos en perukmakare. Och de naturalistiska elementen, svanar, duvor, korpar och lamm, är på samma gång mytiska referenser.
I ett annat verk har modern, iförd fantastiskt miniatyr-lingerie, sin vuxne son hängandes på ryggen, i behåbanden. Här personifieras utställningens tematik: världen är förgänglig. Fastän vi inte vill måste vi skiljas från våra barn, våra föräldrar, våra kära.
I Christian-Pontus Anderssons värld associerar jag förutom till populärkultur också till sagor, Bibeln, s&m, målningar från romantiken, Jeff Koons, rasbiologi och kroppsdelar i formalin. Och till stunder i sjukhuskällare och kapell, då jag tagit avsked av människor jag tyckt mycket om.
Det är imponerande hur han verkligen har lyckats med kombinationen av det ödesmättade och det vänliga och hur den kusliga sterila känslan mildras av både humor och ett djupt personligt uttryck.
Dessutom med fulländning och hantverksskicklighet intill minsta lilla lilltå. En perfektion som ”Six feet unders” David Fisher bara kan drömma om. Inte ett kroppshår. Ingenstans krackelerar fasaden.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
30th August, 2011
RECENSION. ”Manmade environment – nya nordiska landskap”. Arkitekturmuseet. Stockholm
På ”Manmade environment” är landskapsarkitekturen frälsaren i kampen för ett hållbart samhälle. Bara att konstatera att modernismens grundidé ännu genomsyrar arkitekturen i Norden: vurmen för planering.
Utställningens olika projekt ger sammantaget intrycket av att samhället febrilt försöker reparera mänsklighetens misstag och samtidigt förbereda för framtida klimatförändringar.
Infrastruktur är elementärt. Utanför Kuopio i Finland har det byggts nya förorter för 15?000 personer – som alla länkas samman av det nytänkande ”Saaristokatu” – en väg av öar. Förorterna, som ligger i ett naturskönt landskap av sjöar och öar, knyts ihop med centrum genom cykelbanor och pendlarvänliga bussrutter.
När glesbygden letar nya inkomstkällor är det också naturen som måste leverera. Västdanska Hvide Sande kompletterar fiskenäringen med turism och man har därför knutit samman stranden och samhället med en promenadvänlig markskulptur i tegel.
Men även i städerna blir landskapsarkitekturen verktyg i konkurrensen om skattebetalare och besökare. Det socialt belastade Nørrebroparken i Köpenhamn har blivit en mötesplats. Den före detta industristaden Malmö har fått uppmärksammade Stapelbäddsparken och ekostadsdelen Augustenborg.
Texter och bilder av projekten hänger från taket som ett slags topografi, vilket är snyggt men gör det svårt att veta vilka bilder som hänger ihop med vilken text.
Filmen ”En resa från Gedser till Nordkap” tar ett antropologiskt och mer levande grepp på det nordiska landskapet och dess invånare. Men då ”Manmade environment”, som producerats av Norsk form och Dansk Arkitektur Center, spänner över så många av landskapsarkitekturens områden är utställningen inte så mycket mer än svepande hyllningar av enskilda succéprojekt.
Det är i sig spännande men trist att det inte finns mer fördjupning på plats – både om de enskilda platserna och kring landskapsarkitekturens större sammanhang. Till exempel saknar jag det politiska resonemanget: få saker manifesterar politisk handlingskraft som ett arkitektprojekt.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
Newer Entries