Julia Svensson

Elly Striks universum fascinerar

7th May, 2014

KONSTUTSTÄLLNING. “Ghosts, brides and other companions”. Elly Strik. Museo de Reina Sofia, Madrid. Visas t o m 25/5.

Den holländska konstnären Elly Striks bildvärld, som under våren visas i en stor utställning i Madrid, är en upptäcktsfärd i det undermedvetna. Hårmanar växer i furiös fart mot ett primitivare tillstånd. Gåtfulla porträtt på gigantiska pappersark föreställer kranium, beslöjade brudar, brudar i vit klänning och gorillamask. Målningarna hakar i varandra tematiskt och samtliga porträtt saknar tydliga ansikten. Jag kan inte sluta titta, fastän jag vid en första anblick inte begriper vad bilderna betyder.

Elly Strik föddes 1961 i Haag men är i dag bosatt i Bryssel. Hon har sysslat med porträtt sedan tidigt 80-tal. Hennes svepande penn- och penseldrag, oftast blyerts och olja, och hennes intresse för själens djup relaterar ofta till Edvard Munch, James Ensor och andra nordeuropeiska symbolister från förra sekel­skiftet. Tematiken har ett något vidare tidsspann.
Blyertsverket “The bride fertilized by herself” går i dialog med Marcel Duchamp och hans “Bruden avklädd av sina ungkarlar t o m”. Det som gör Strik självskriven i ett spanskt sammanhang är hennes konstnärliga band till Francisco Goya. Hon driver bröllopstemat vidare i collaget där en ung Goya i hög hatt gifter sig med en äldre Goya i brudklänning. Tar Duchamp på orden: Konstnären är sin egen brud och brudgum.

Som den spanska filosofen Beatriz Preciado uttrycker det i den utförliga katalogen; det Elly Strik sysslar med är politisk psykoterapi för vår visuella historia. Hon griper in i verk ur kulturhistorien och ställer dem på huvudet. Till exempel alluderar verket “Madonna”, en avklädd brud som visar sig vara täckt av svart päls sånär som på brösten, Edvard Munchs kvinnoporträtt med samma namn. Här ertappas den patriarkala blicken.
Att kalla Elly Striks konst feministisk är för snävt. Snarare gräver hon fram människans komplexitet. Identiteten är flytande, i ständig förändring. Trots det intellektuella undersökandet, och målningarnas nitiska detaljrikedom, är upplevelsen av sinnligt och intuitivt måleri anmärkningsvärt stark. Jag vandrar förtjust, och lite skräckslagen, omkring i Elly Striks universum. Utan överdrift är “Ghosts, brides and other companions” den mest fascinerande utställning jag sett på länge. Ännu återstår att se vem som ska bli först att introducera Elly Strik för en bred svensk publik.

Artikeln publicerades i Dagens Nyheter 2014–05–07.

Postat av Julia Svensson - Kommentera

Konstdrottning. ­Hedvig Eleonora var mecenat, samlare och byggherre

10th April, 2014

BOKRECENSION. Lisa Skogh, “Material worlds. Queen Hedwig Eleonora as collector and patron of the arts (1636-1715)”, Kungliga vetenskapsakademien.

Den relativt okända drottning Hedvig Eleonora bär det tragiskt klingande epitetet “änkedrottningen”. I Lisa Skoghs avhandling “Material worlds. Queen Hedwig Eleonora as collector and patron of the arts” framgår tydligt att “tragisk” är en missvisande beskrivning.
1600-talet var ett turbulent sekel för det svenska hovet. Den betydligt mer kända drottning Kristina abdikerade och flyttade till Italien 1654 (med viktiga delar av den svenska konstskatten). Hon efterträddes av sin kusin Karl X, vars gemål Hedvig Eleonora av Holstein Gottorp var prinsessa i en tysk högkulturell adelsfamilj.
Den ständigt krigande Karl X dog efter bara sex år vid tronen. Hedvig Eleonora blev därför förmyndarregent för sin son Karl XI 1660-72 och efter hans död för barnbarnet Karl XII. Hon var också Karl XII:s representant i Sverige under fälttågen fram till 1713.

Hedvig Eleonora levde ett långt och kulturellt rikt liv. Hon hade det dittills bästa äktenskapskontraktet i Sveriges historia. Men att hon var änkedrottning gjorde monarkin ömtålig och svag.
Lisa Skogh leder i bevis att Hedvig Eleonoras konstintresse hade en medveten politisk strategi, så kallad conspicuous consumption, för att framhäva den svenska monarkin och sin egen roll som den perfekta änkedrottningen.
Hennes största monument är lustslottet Drottningholm, som hon lät far och son Tessin bygga enligt samtida franskt mode. Trappan i fransk barockstil, med skulpturer av grekiska gudar och en överdimensionerad vapensköld, skickar än i dag en politisk signal om Sveriges storhet och monarkin som iscensatt skådespel. Hennes paradsängkammare manifesterar troheten till den döde maken.
Slotten var också basen för konstsamlingarna, där Gripsholms enorma porträttsamling är särskilt framträdande. Skogh går igenom porträtten grundligt och hävdar, vilket är tänkvärt, att de har större politisk och kulturell betydelse än forskare tidigare ansett. Bilderna var en uppvisning av hennes fina stamtavla, stora kontaktnät och släkt med kulturellt kapital. Många porträtt föreställer henne själv. Alltså: den svenska konst­samlingen hade funktionen av ett gigantiskt Facebookkonto, som skulle framhäva Hedvig Eleonoras persona och imponera på besökare. Samma funktion hade hennes stora samling exotiska föremål och hennes bibliotek.

Genom historien har det ofta lagts större vikt vid manliga regenters konstsamlande och kulturintresse, och nästan inget skrivits om Hedvig Eleonoras roll som byggherre, mecenat och konstsamlare. Inte heller om hennes politiska kunskap, ekonomi, förvaltning eller kontinentala nätverk. Forskare utgår oftast från hennes makes, sons och sonsons bedrifter.
Lisa Skoghs avhandling är en imponerande studie om en drottning vars politiska betydelse negligerats. Dessutom sätts den svenska 1600-talskonsten in i Nordeuropas kulturpolitiska sammanhang.
Den berömde hovmålaren David Klöcker Ehrenstrahl porträtterade 1697 Hedvig Eleonora i guldbroderad sidenklänning med ett porträtt av Karl XI, omgiven av allegorier för de olika konstarterna. Länge kallades målningen “Allegori över Karl XI:s regenttid”. Men på senare tid har historikern Fredric Bedoire föreslagit namnet “Hedvig Eleonora som konsternas beskyddare”. En alternativ historieskrivning där änkedrottningen är i centrum och målningen hyllar hennes persona, snarare än Karl XI.
Då liksom nu höll sig monarkin med en avancerad visuell apparat. Bilderna ett politiskt maktverktyg. I över 60 år var det Hedvig Eleonora som marknadsförde kungahuset och sig själv, och lämnade ett betydande kulturarv efter sig.

Recensionen publicerades i DN Kultur 2014–04–10.

Postat av Julia Svensson - Kommentera

Datorspelare bygger om Stockholm. Den virtuella staden blir lik den verkliga

24th March, 2014

UTSTÄLLNING. Blockholm – den fantastiska staden. En utställning om Stockholm i “Minecraft”. Arkitektur- och designcentrum, Stockholm. T o m 1/6.

Om alla som ville fick chansen att bygga om Stockholm på en blank karta, vad skulle hända då?
En intressant idé, särskilt i en stad med många starka politiska viljor och intressen. I oktober släpptes så Stockholm fritt för allmänhetens kreativitet i datorspelet “Minecraft”, i konstnären Markus Bohm och arkitekten Mats Karlssons regi.
Det virtuella Stockholm – Blockholm – är rensopat från byggnader, men befintliga tomtgränser har bevarats. Sedan i höstas har 10 000 av Blockholms tomter nybebyggts, av barn och vuxna, amatörer och professionella.
Till den nyöppnade utställningen har en jury, bestående av bland andra Stockholms stadsarkitekt, valt några av byggnaderna ur “Minecraft”-världen: en regnbågsport, trädkojor och höghus har sedan rests i storlek 1:5. Tack vare “Minecrafts” kubformade block är det som att gå omkring i ett storpixlat datorspel från 80-talet.

När man fantiserar om vad som skulle hända om allas fantasi fick fritt spelrum är man gärna optimistisk. Om “vanliga” människor fick chansen att bygga upp samhället på nytt, nästan från noll, skulle det bli rättvisare, vackrare, mer demokratiskt? Många har redan försökt. När man tittar på vad som nu “byggts” ser man att det förmodligen bara skulle bli marginellt annorlunda.
I Blockholm är byggnaderna anonyma, men enligt juryn är det de professionella arkitekterna som haft svårast att släppa sargen och tänka nytt.
Utställningens naiva estetik har dock en politisk underton. “Minecraft”, som skapats av svenska företaget Mojang, används till exempel redan av FN:s boende och bosättningsorgan UN Habitat, för att ge ungdomar verktyg att presentera idéer om sina framtida städer för beslutsfattare. “Minecraft” har tidigare även gjort projekt i Sverige, där ungdomar i miljonprogramsförorter får planera sin närmiljö.

Ett dilemma med medborgardialoger i planeringsprojekt är att de i allt för många fall bara blir iscensättningar av demokrati. Ofta tillfrågas invånarna vid ett för sent skede för att någon reell påverkan ens ska vara möjlig.
“Minecraft” verkar utmärkt som kompletterande verktyg, ett gränssnitt många verkar ha lättare att kommunicera genom. Är man ovan att presentera sina idéer i tal och skrift, kan man visualisera dem. Men den springande punkten i planeringsprocesser är att det finns någon som lyssnar, vägleder och tar till sig idéerna i ett tidigt skede. Att det finns resurser. Och att idéerna inte skrotas när de kommer ut i den krassa ekonomiska verkligheten.

Publicerat i DN Kultur 2014–03–24.

Postat av Julia Svensson - Kommentera

Påkostad exposé. Louisiana spelar i en egen liga när arkitektur möter konst och antropologi

4th February, 2014

UTSTÄLLNING. Det arabiske nu. Louisiana, Humlebæk, Danmark, t o m 4/5.

Den arabiska revolutionen för tre år sedan, till stor del möjlig tack vare sociala medier, väckte hopp om en ljus och demokratisk framtid. Men den arabiska våren är en vår som väntar, tvekar. Louisianas nya stora utställning i serien om arkitektur och identitet tar avstamp i denna tvekan.
“Jag behöver en paus för att välja vilken väg jag ska ta.” Konstnären Manal al Dowayans citat hänger vid utställningens entré och handlar om nya möjligheter, men också om de utmaningar arabiska kvinnor står inför. Till exempel saknar över hälften av Saudiarabiens 13 miljoner kvinnor utbildning.

Det offentliga rummet har en annan roll i arabiska städer än i väst. Tahrirtorget i Kairo till exempel, är snarare en ogästvänlig trafikrondell än ett torg. Diktaturer i allmänhet vill ha kontroll och skapar därför inga samlingsplatser. Den tydliga gränsen mellan offentligt och privat är också typisk för traditionell arabisk arkitektur. Louisiana har låtit den jordanska konstnären Sahel al Hiyari bygga en så kallad majlis , en välkomsthall före hemmets mer privata delar. Där tas gäster emot – som om de offentliga rummen är förpassade till hemmen.
I utställningen betonas bristen på offentliga rum i arabiska städer. Samtidigt syns nybyggen på Arabiska halvön skjuta upp som missiler ur öknen. Global oljekapitalism är något ingen revolution verkar kunna stoppa. Ett av de många nordiska och västerländska arkitektkontor som verkar i Mellanöstern är danska Henning Larsen Architects. Sedan 2008 har firman ett kontor i Riyadh, där man ritat Ministry of foreign affairs och är nu i full gång med en masterplan för King Abdullah Financial District.
Norska Snøhetta och franska Jean Nouvel är två andra kontor som presenteras i avdelningen europeiska arkitekter som verkar i de arabiska länderna.
En kontrast till de västerländska hägringarna är det unga saudiska arkitektkontoret X-Architects. De formulerar en kritik mot att Arabiska halvön bebyggs med turistattraktioner och monument av stjärnarkitekter, som saknar rötter i traditionell kultur. Deras exempel är Mecka, där man rivit gammal bebyggelse för att bygga lyxhotell som ska möta pilgrimsresenärernas behov.

Louisiana spelar i en helt egen liga när det gäller att ta fram utställningar där arkitektur smälter samman med konst, politik och antropologi. Att närma sig en så vidsträckt kultursfär som den arabiska är en större utmaning än den formmässigt jämförbara utställningen New Nordic, 2012. Resultatet är en påkostad exposé med ett stort antal väsensskilda verk att fördjupa sig i, varav flera framställts specifikt för Louisiana. Den känsla av hopplöshet som kan infinna sig i förhållande till både demokratikamp och investerarnas monumentbyggen kontras med spännande enskilda initiativ och kritiska röster.

Precis innan jag ska gå faller min blick på en datorskärm. Sajten “Who”s building Guggenheim Abu Dhabi?” är den libanesiske konstnären Walid Raads manifest mot migrantarbetarnas omänskliga förhållanden under museibyggena i Abu Dhabi. Verket komplicerar bilden av vem som är vinnare och förlorare i den arabiska byggboomen. Arkitekturens baksida, om man så vill. Om det borde “Det arabiske nu” berätta mer.

Publicerad i DN Kultur 2014–02–04.

Postat av Julia Svensson - Kommentera

Ett hundliv i mänsklig tappning

20th June, 2013

KONSTRECENSION. “Hello nature”. William Wegman. Artipelag, Värmdö. Visas t o m 29/9.

William Wegman, föremål för Artipelags stora sommarutställning, är född 1943 i Massachusetts i nordöstra USA. Han växte upp före televisionen och utvecklade därför i stället ett intresse för natur, ekorrar och rådjur.
I utställningskatalogen berättar han om vildmarkslivet tillsammans med pojkkamraterna; om hur han fastnade i ett träsk och hur de fiskade varje sommar. När han inte lekte i naturen låg han på pojkrummet och läste böckerna om Bröderna Hardy, “The Hardy boys”.
Wegman har sedan 1970-talet gjort sig känd för fotografierna av sina stora, grå weimaraner. Hundbilderna är publikfriande, i ordets positiva bemärkelse. Hundar i människo­kläder, i segelbåt, bil eller bakom en butiksdisk, som sätter fingret, eller snarare tassen, på människans ovana att projicera mänskliga egenskaper på djur.
Hundnärvaron är hög; möjligen delar de husses sinne för humor. Den 30 minuter långa filmen med det vitsiga namnet “The Hardly boys in hardly gold” (1995), med hundarna i huvudrollerna som detektiver och Wegmans berättarröst i bakgrunden, är i sig värd trippen till Artipelag. Utställningen visades i fjol på ett museum i Maine. För dem som inte kan hänga med i engelskan saknar jag svensk text till filmen.

William Wegman är en konceptkonstnär som inte tar sig själv på så stort allvar. Tvärsigenom utställningen kommer han tillbaka till sina rötter, till pojkrumsläsningen och friluftslivet.  Av självklara skäl hamnar framför allt hundarna i blickfånget. Men när man tittar på hans många mindre kända verk bör man ta tid på sig; etsningar, teckningar, akvareller och fotografier av löv och barr i olika formationer. Tonen är opretentiös och bilderna är lågmält humoristiska.
Inspirerad av 80-talets måleritrend har Wegman också fotograferat de smäckra hundarna utan kläder. Kamouflerade av en klippa eller skymtandes fram, som delar av en trädstam. När jag ser bilderna funderar jag över människans och modernitetens komplicerade förhållande till naturen. Det var en het potatis redan för upplysningsfilosoferna och med dagens urbaniseringstakt och höga tillväxtkrav är frågan hyper­aktuell. Är djur och natur bäst orörda eller domesticerade? Har de någon egen mening, förutom att tjäna människan?

Kollagen är smarta i sin enkelhet, oljemålningar med gamla vykort som utgångspunkt. De för tankarna till turism och platsmarknadsföring. Till vilken grad ska och vill vi exploatera naturen?
Det kan omöjligt vara en tillfällighet; för samtidigt som Wegman ställer ut på Artipelag medverkar hans hundar i det Stockholmsbaserade klädmärket Acnes reklam för vår- och sommarkollektionen 2013. Vilket i så fall innebär en vinstsituation för alla parter: Wegman/Artipelag får mer exponering och Acne likaså. Det är en kul kampanj men samtidigt en i sammanhanget märklig idé. För även detta belyser, ofrivilligt, hur utstuderat människan använder djur och natur för sin egen vinning.

 Publicerad i DN Kultur 2013–06–20.

Postat av Julia Svensson - Kommentera

Afrikaporträtt. Jens Assur objektifierar mer än undersöker

18th April, 2013

FOTOUTSTÄLLNING. “Africa is a great country”. Jens Assur. Liljevalchs, Stockholm. Visas t o m 2/6.

Jens Assurs “Africa is a great country” öppnar efter ett år med flera stora rasismdebatter. Hans poäng att kontinenten Afrika förtjänar en mindre slentrianmässig behandling är lätt att plocka.
Utställningen är ett slags manifest; Jens Assur vill lyfta fram kontinentens explosionsartade urbana utveckling och medelklassens framväxt. Under nio månader har han rest runt till tolv afrikanska huvudstäder för att avbilda Afrika bortom stereotyper, krigshärdar och fattigdom.
Bilderna är stora, 2,5 x 3,5 meter. De är nytagna men många symboler känns återanvända från hans tidigare reportage om det moderna konsumtionssamhället och den globala uppvärmningen. En arbetare framför containrar i en hamn. Byggarbetare. Höghus. Reklamskyltar. Sopor.
Assur har arbetat mycket i Afrika och verkar ha ett stort personligt kall. Men det är konstigt att han i sin introduktionstext har valt att använda ett slentrianmässigt “vi”. “Vi pratar fortfarande om Afrika som ett enda land”, “Vi vet skamligt lite om vardagslivet i Afrika”. “Afrikaner ser oss, och ser Tintin och den vite riddaren.” Konceptet är att vardagen ska skildras på avstånd, ofta snett från ovan. Jag undrar varför. Flera av motiven är estetiskt vackra men ganska intetsägande; vyerna över stadslandskap till exempel. Att inte möta en enda blick och att flera av de avbildade männen – för det är mest män – har ryggen mot kameran, ger ett oengagerat intryck.

Ett kinesiskt tecken berättar om Kinas närvaro på kontinenten. En målning av ett tomt ansikte från Tahrirtorget symboliserar Egypten efter Mubarakeran. Men efter vardagsliv får jag leta förgäves. Varför göra en så distanserad utställning om förkunskaperna om den afrikanska kontinenten är så dåliga som sägs? Kvinnan och mannen bland kundvagnarna på en varuhusparkering i Botswana skulle kunna vara en personlig bild, men jag får inte veta vilka de är eller vad de symboliserar. Jag får bara veta att “det finns varuhus i Afrika”.
Fotografierna åtföljs av engelska texter av initierade skribenter, bland annat resonerar bloggaren och författaren Minna Salami kring den negativa synen på afrikanska kvinnor och sin ilska efter den svenska kulturministerns reaktion på Makode Lindes tårtperformance på Moderna museet ifjol.
Men trots läsvärda fördjupningar innehåller Assurs Afrikaporträtt för mycket infrastruktur och för lite liv för att bli riktigt gripande och intressant. Utgångspunkten, att ge en annan bild av en hel kontinent, är för bred och vag. Jag frågar mig varför han i stället inte valt att närma sig en stad eller en grupp människor ur medelklassen.

Utställningen finansieras av bland andra Sida, Afrikagrupperna och det delvis Kinneviksägda telebolaget Millicom. Har Assur varit styrd i sitt uppdrag är möjligen det en anledning till att helheten framstår som så sval.
Men mest handlar det om tillvägagångssättet. I det här sammanhanget objektifierar hans distanserade estetik mer än den undersöker. Som publik blir jag bara ännu en av Afrikas ovanifrånbetraktare.

Publicerad i DN Kultur 2013–04–18.

Postat av Julia Svensson - Kommentera

Träffsäker film om en bebisbesatt kvinna

14th March, 2013

 KONSTRECENSION.“Me seal baby”. Joanna Rytel. Nordin Gallery, Stockholm. Visas t o m 16/3.

Temat för Joanna Rytels senaste film är dagligen på tapeten, om inte i medierna så i tusentals trettio- och fyrtionågontings hjärnor. I “Me seal, baby” spelar Joanna Rytel själv huvudrollen som 38-årig kvinna, besatt av att få barn. Men hon vänder på mediernas slentrianmässiga kvinnokroppsvinkel. Det är pojkvännen, kallad Någon, som är infertil. Det är mycket effektivt, sällan pratades det om att unga killar har sämre spermier än förr och att miljögifter sätter sig i pungen.

Men kvinnans tankar är i centrum. Hur ska hon bli gravid om IVF-behandlingen inte fungerar? Åka på knullturné kanske? Samtidigt hyser hon en uppdämd ilska mot mannen, som vill rädda sin manliga heder och inte medger att det är på grund av honom det inte går. Han har ju dessutom fler chanser att lyckas senare, med en yngre kvinna.Orden kan verka hårda, provokativa, men orättvisan mellan könen är en realitet.

Verket innehåller även färgglada fotomontage i form av kalejdoskop, klurigt sammanfogade av nappar, bebisar och gravidmagar. Jag föreställer mig att de illustrerar en bebisbesatt persons tankebanor.
“Me seal, baby” är politisk och träffsäker. De dräpande kommentarerna rymmer även känslighet och svärta. Rytel använder ofta djur i sina filmer, här är de en symbol för tröst och trygghet. Kvinnan låter sig slickas av en schäfer i ansiktet, sälar parar sig under vatten.
Och när kvinnan till sist blir gravid, hur ska hon då komma undan mörka tankar om vad som kan hända? Det enklaste vore att förvandlas till en säl.

Publicerad i DN Kultur 2013–03–14.

Postat av Julia Svensson - Kommentera

Pilvi Takala i Stockholm. Träffsäkra studier av människan

24th January, 2013

KONSTRECENSION. “Slight chance”. Pilvi Takala. Bonniers konsthall, Stockholm. Visas t o m 31/3.

Pinsamma situationer, märkliga reaktioner. Det finska stjärnskottet Pilvi Takala ägnar sig åt att studera det som inte accepteras i olika sociala sammanhang. I en intervju läser jag att Takala inspirerats till sitt tema i Finland, där många, menar hon, är rädda för att inte passa in.
En studie i obekvämt beteende kan gå till som i verket “Bag lady”: med text och diabilder berättar Takala hur hon under en vecka driver omkring i ett köpcentrum i Berlin, med mynt och sedlar i en genomskinlig plastpåse. Det är intressant att se hur detta sätt att förvara pengar – som varken är olagligt eller farligt – provocerar fram reaktioner. Servitriser rullar med ögonen. Expediter försöker ge henne en annan påse. Två poliser vill förbjuda henne att bära sina pengar så.
Temat placerar henne i samma provokativa tradition som Sophie Calle. Men verket har en lågmäld och lite lustig tonträff, som påminner om den tillkämpat udda känslan i en Miranda July-film. Men tack vare att bilderna från köpcentret är så oestetiserade, som tagna med mobilkamera, undviker Pilvi Takala att uttrycket blir alltför forcerat sarkastiskt.

I verket “Players” upptäcker Takala koderna bland unga västerländska män i Bangkok, som lever på att spela nätpoker. I denna film är estetiken bitvis mer kollageaktig, medan humorn fått ge plats för ett mer antropologiskt uttryck. I filmen vistas hon själv i miljöerna som killarna beskriver, dricker drinkar vid poolen eller spelar biljard.
Hon uppehåller sig kring hur de tagit en genväg uppåt på samhällsstegen. I Bangkok är de plötsligt rika, umgås med affärsmän, är populära bland thailändska tjejer. Att vinna i poker ger dem inte längre lyckorus. Det är därför de fortsätter att vara framgångsrika.

Tyvärr är ljudet i filmen så dovt att det är svårt att uppfatta vad de intervjuade säger. Men i samtliga verk är tankarna mer spännande än det konstnärliga uttrycket. “Players”, liksom verket om kvinnan som saknar postnummer och därför inte har någon chans att delta i postkodlotteriet, är en träffande lek med samtidens ekonomiska verklighet – och godtycklighet.

Publicerad i DN Kultur 2013–01–24.

Postat av Julia Svensson - Kommentera

En snabbkurs i kapitalism

18th December, 2011

BOK- OCH KONSTRECENSION. Annika von Hausswolff och Jan Jörnmark. Avgrunden. Tangent förlag.

Scenariot är ödesmättat. Skyskrapor i förfall. Hotell som plundrats. Trasiga skolbänkar. Folktomma boulevarder. Detroits centrum, skriver Jan Jörnmark, är som en krigszon. Men det är inte kriget som dragit fram. Det är kapitalismen.
Jan Jörnmark är ekonomihistorikern som med sina böcker om övergivna platser gjort sig till Sveriges Mr Ruinturism.
I ”Avgrunden” reser han och konstnären Annika von Hausswolff tillsammans i finanskrisens spår. Från det en gång så blomstrande Detroit via Japans teknikrekord, in bakom järnridån och så över till smarta Silicon Valley i Kalifornien och den dödsdömda kasinoglamouren i Las Vegas. Slutligen till Kina, där industrialismens guldålder som bäst röjer runt just nu. Med nedslag i Sverige och Europa, ständigt flera steg efter.

Jan Jörnmark är varken journalist eller debattör. Han har inte gått in på nära håll för att undersöka människors villkor på de platser han besöker. Varken i nuvarande produktionsländer eller i de övergivna industristäder som inte har lyckats förvandla sig själva till turist- eller kunskapsmeckan.
Men Annika von Hausswolffs fotografier, som utgör merparten av bokens 235 sidor och nyligen ställts ut på galleri Andréhn-Schiptjenko i Stockholm, talar sitt tydliga språk. De är kusliga, ibland till och med katastrofalt vackra, porträtt av moderna ruiner. För det är vad globalisering, jakt på billig arbetskraft, konsumistiskt slöseri och vinstmaximering lämnar efter sig.
Jan Jörnmark konstaterar krasst att välfärdsstater har större problem att anpassa sig till nyliberalismen än länder som varit fattiga eller diktaturer – invånarna är helt enkelt för bortskämda. Han sammanfattar: ”Regioner, branscher och människor har drabbats av omvandlingsprocesser som ingen hade kunnat ana sig till bara några år tidigare, och vare sig holländska, ryska eller kinesiska miljoner kan lösa de enorma utmaningar vi står inför. Vår tid definieras av att ’allt fast förflyktigas’, ett tillstånd som vi behöver skaffa oss egna verktyg för att hantera.”

Det blir emellanåt lite matchreferat av det hela, där olika gubbar (ekonomi är en enkönad historia) kommer in från vänster. Pyntat med märkvärdiga anekdoter: Ulf Adelsohn (M) lagstiftade mot mobiltelefoner på 80-talet och fastnade därefter i tullen sedan han själv köpt en under en resa i Asien. Dessutom hårda läxor om ekonomiska pro­gnosers klena verklighetsförankring: antalet mobiltelefoner i världen år 2000 uppskattades till en miljon, den reella siffran blev 750 miljoner.
På några ställen skvallrar namedroppingen om att Jan Jörnmark ibland glömmer att han inte skriver för sina kolleger. Och så borde det förstås framgå vilka bilder han, och inte Annika von Hausswolff, tagit.
Men ”Avgrunden” är trots allt ett bra exempel på hur akademisk forskning kan göras allmän. På relativt få sidor begripliggörs den ekonomiska krisens drivkrafter, och kombinationen med bilder av en hyllad samtidskonstnär gör boken dessutom till en udda hybrid. En angenämare snabbkurs i kapitalism tror jag knappast att man kan hitta på svenska just nu.

Publicerad i Dagens Nyheter 2011–12–18.

Postat av Julia Svensson - Kommentera