Hjärtskärande kontraster. Konst i dialog med Artipelags arkitektur

30th October, 2014

På konsthallen Artipelag har tio nordiska konstnärer skapat platsspecifika verk, i dialog med arkitekturen och varandra. Det blir en fin helhet.

 KONST. ”Här/nu. Ett fysiskt möte i tid och rum”. Artipelag, Värmdö. Visas t o m 2015–01–06.

Den första salen på Artipelag domineras av skulpturen ”Tripoli Lampedusa” av danske John Kørner. En ramp är täckt med en geometriskt mönstrad heltäckningsmatta, som föreställer en våg på havet. På vågen, som man kan gå upp på, balanserar en hundra år gammal eka som använts för att frakta boskap i Stockholms skärgård. Inuti ekan sitter en grupp poly­kroma glasägg
Verket handlar om migranters fruktansvärda öden på illegala resor till Europa. Kørner är uppmärksammad för
att kontrastera tragiska teman med ”glada” färger. Det gör han även här. Den mjuka blågröna heltäckningsmattan blir ett skrämmande hav. Glasäggen saknar ögon och armar. De är anonyma och hjälplösa där i båten, utan mål i sikte.

Utställningens titel ”Här/nu” är hämtad från den abstrakte expressionisten Barnett Newmans essä ”The sublime is now” (1948) där bland annat konstens rum behandlas. Den vita kuben, ett alldeles vitt rum med indirekt ljus från norr, ansågs under den tidiga modernismen som den bästa och mest neutrala platsen för konst och betraktare att mötas i. Efterkrigstidens avantgarde har därefter på olika sätt brutit med den vita kubens estetik – performancekonsten till exempel.
På Artipelag har tio nordiska konstnärer fått i uppdrag att göra platsspecifikt verk som använder sig av utställningsrummen. De flesta av dem är målade direkt på väggarna.
Kørners hjärtskärande båt går i dialog med Karin Mamma Anderssons Buñuelparafras ”Borgarklassens diskreta charm”. En väggmålning av ett borgerligt rum, en stel kuliss med trädocksaktiga personer. Ansiktsuttrycken säger ingenting. De har tråkigt.
Medan människor dör på Medelhavet sitter västvärlden och rullar tummarna, enligt Andersson själv i ett filmat samtal. Här berättar hon om sin arbetaruppväxt och klassresa till borgerligheten. Som framgångsrik konstnär säger hon sig befriad av att få göra ett verk som kommer att målas över och inte säljas.

På andra sidan om Lampedusa-verket tar Carolina Falkholts ordlek ”Skrev” upp en hel vägg. En väggmålning i samma anda som hennes tidigare omdebatterade verk. Målningen föreställer fem händer i svart, vitt och gult, som formar ordet ”skrev” med teckenspråk.
”Graffitta” är den benämning Falkholt själv använder – en konstnärlig undersökning av vad som händer om en kvinna och graffitimålare pinkar in revir i ”den vita kuben” och konstens traditionellt mansdominerade värld.
Samtidspolitisk udd har även Anastasia Axs ”Exile”. Verket ser visserligen ut att vara utfört i Jackson Pollocks expressionistiska anda, action painting, som under sin glansperiod marknadsfördes som opolitisk. Men titeln förvandlar rummet till ett svart slagfält, bränd jord. Papper och plastflaskor ligger utströdda, ger associationer till olika sorters flykt, både mental och fysisk.

Bredvid de slagkraftiga politiska verken finns också flera verk som utforskar Johans Nyréns arkitektur och utställningsrum. Jens Fänges intrikata tapet ”Huset i mörkret” är särskilt fascinerande. Med geometriska färgfält utvidgas rummet. I det fiktiva hem som skapas har Fänge fäst oljemålningar och symboler som bidrar till en surrealistisk rumsuppfattning; ett allseende öga, en tavla som fortsätter i oändlighet.
Nina Roos geometriska väggmålningar utmanar på ett sparsmakat sätt ögats och väggarnas begränsningar. Astrid Sylwan låter Artipelags fönster bli en del av sitt abstrakta måleri och Sophie Totties minimalistiska cirklar ”Face value” utmanar kubens form.
Ulrik Samuelssons och Clay Ketters verk är de enda som avviker från temat. De är intressanta i sig men har huvudsakligen traditionella tavelformat och motiv som snarare kopplar till den omgivande naturen än till rummet och nuet. Det är en brist i sammanhanget.
Men trots att verkens frågeställningar varierar håller utställningen fint samman som helhet, mycket tack vare det platsspecifika anslaget. Rummen blir en plats för en dialog mellan estetik och politik.

 

Foto: Jean-Baptiste Beranger

Publicerat i DN Kultur 2014–10–30.

 

 

Postat av Julia Svensson - Kommentera

Småskaligt och infallsrikt. Förorten omtolkas i Botkyrka

5th October, 2014

BIENNAL. Nya biennalen för konst och arkitektur. Botkyrka konsthall, Tumba samt Fittja centrum. T o m 12/10.

Miljonprogramsförorterna kommer aldrig att bli som innerstaden, det kvittar hur mycket det rivs eller förtätas. I stället borde synen på senmodernistisk arkitektur förändras, så att miljöer och platser kunde omtolkas.
Detta är kontentan av “Nya biennalen för konst och arkitektur” i Botkyrka. Under fem år har Botkyrka konsthall drivit programmet Residence Botkyrka, dit konstnärer från hela världen kommit och undersökt miljonprogramsarkitekturen. Nu, i samband med biennalen, öppnar konsthallen en samtidskonstfilial i Fittja.

I Botkyrka konsthall visas Johanna Billings 16 minuter långa video “I’m gonna live anyhow until I die”. Till uppsluppna toner av romsk violin och kontrabas (inspirerat av den italienske progressive experimentalisten Franco Battiato) springer fem barn längs Roms gator. Till slut hamnar de i en övergiven skola, där de börjar leka med manicker från 1900-talet – bland annat en skrivmaskin – och försöker begripa hur de fungerar. Billing besökte Rom under demonstrationerna mot universitetsreformen 2010 och filmen är ett suggestivt sätt att resonera kring framtiden för de barn som växer upp i en tid då populistiska politiker underminerat skolsystemet.

Den mindre traditionella delen av biennalen finns en bussresa bort i Fittja Centrum. Det första som byggts för den nya institutionen i Fittja är den sydafrikanske konstnären Michael Orchards Container. Orchard, som ägnar sig åt hållbar arkitektur, har byggt om en container till Fittjaköket. Tillsammans med närboende samlar Fittjas måltidsekolog Ayhan Aydin tillsammans med det amerikanska kock/konstnärskollektivet Openrestaurant in lokala idéer och matberättelser. Tanken är att konsthallen ska vara ambulerande. Flera verk visas intill Fittjaköket men biennalen har också flyttat in i en öde bunkeraktig byggnad som står på parkeringsplatsen ovanpå ungdomens hus. Mycket innovativt. Inuti den mörka råa kuben visas den sydafrikanska konstnären James Webbs film “Le Marché oriental”( 2008). Den dokumenterar ett muslimskt böneutrop i det nedlagda köpcentrumet Oriental plaza, som byggdes under apartheidregimen för att kunna kontrollera svartas inköp.

Biennalen är också invigningen för konstnären Mats Anderssons publika konstverk, Punkthus på Fittjaterrassen. Intill ett nybyggt bostadsområde har Andersson gjort ett mönster i markbeläggningen. Mönstret föreställer lägenhetsplaner i skala 1:1, från arkitekten Jon Höijers höghus från 1969 intill. Ett sätt att knyta samman ett gammalt område med ett nytt – och dessutom skapa ett mervärde. De 45 år gamla planerna är ett tillfälle att fundera kring hur synen på hur människor ska leva och bo har förändrats över tid. Biennalen använder flera av verken från Fittjapaviljongen, som under sommaren var del av den ännu pågående arkitekturbiennalen i Venedig (tom 23/11), som i år har modernitet som tema.

I Tumba och Fittja är moderniteten närvarande, i form av de miljonprogramsmiljöer som bara var avbildade i Venedig. Det här är ett utmärkt exempel på att mindre konsthallar kan tillåta sig att vara experimentella. Men också på att de gör skillnad på platserna där de arbetar. Verken som visas har alla spännande infallsvinklar och filialen i Fittja är ett lovande projekt. Kan man skapa en konsthall genom samarbete med lokala initiativ och organisationer? Ja det kan man. Och i den globaliserade och klimatstressade värld, som är resultatet av den moderna eran, kommer det småskaliga och lokala spela allt större roll.

Bilden: Ur Johanna Billings video “I’m gonna live anyhow until I die”.

Publicerat i Dagens Nyheter 2014–10–05.


Postat av Julia Svensson - Kommentera

Hästflickorna och världen utanför

1st October, 2014

Hästen har alltid varit en symbol för makt och status. Också i stallet styrs samvaron av hierarkier. I två konstutställningar ser Julia Svensson samhällets främlingsfientlighet och härskartekniker sippra in i hästarnas värld.

 Shiva Anoushirvani, ”Horses and haters”, Gislaveds konsthall t o m 5/10

 Sven-Erik Johansson, ”Med ryttare som förtecken”, Borås konstmuseum t o m 9/11

Ridskolor och stall är inte alls en fristad där tjejer slipper utseendefixeringen i resten av samhället, skrev hästtidningen Hippson i  veckan som gick. Psykologiforskaren Carolina Lundes projekt ”TJEJ:ISKT – tjejers idrottande, självbild och kroppsuppfattning” visar att tjejer i åldern 14–20 som rider är mer negativa till sina kroppar än tjejer som utövar andra idrotter.För den som föreställt sig att en flickornas frizon per automatik är en plats där alla flätar varandras hår, myser och dricker te, är detta subversiv information. Ur ett annat perspektiv är det alls ingen överraskning. Med jämna mellanrum författas tidningsartiklar om kvinnor som tagit hästvägen till chefskap; tack vare frånvaron av killar är stallet en chans för flickor att öva sig på traditionellt manliga roller. Det sociala sammanhanget i stallet är alltså mer eller mindre som i övriga samhället, fast i komprimerat format och med nästan bara kvinnor. Då följer även omvärldens värderingar kring utseende med in.

Konstnären Shiva Anoushirvanis (född 1979) pågående utställning ”Horses and haters” på Gislaveds konsthall ger uttryck för makt och hierarkier i stallmiljö. Anoushirvani har fotograferat unga flickor i ridkläder. Höga läderstövlar, piska, hjälm och säkerhetsväst. Symboler för att ridning är en farlig sport och det mod som krävs för att utöva den. Men ännu mer tecken på disciplin, självkontroll och kontroll över hästen.
I utställningslokalen ligger en bok framme, Anna Larsdotters ”Hästens tid. Rid- och stridskonst under stormaktstiden” (2008). Den berättar om hästen som den svenska arméns stolta stridsvagn. Den var ett vapen, ett transport­medel men också en statussymbol. Att kungligheter lät avbilda sig med sin häst var ingen tillfällighet.
Så sent som för hundra år sedan var den typiske ryttaren man och militär. Ridsportens strama stilideal är fortfarande nära besläktat med arméns hårda uttryck. Något av en paradox – hästar är väldigt känsliga och att seriöst arbeta med dem kräver empati och självkännedom. En välutbildad häst kan du med minimala medel få att göra som du vill. Som man säger: ”Där kunskapen tar slut, tar våldet vid.”

Anoushirvani ägnar sig åt sociala strukturer i sin konst. Filmen ”Det tama och det vita” använder stallmiljön för att gestalta samhället i stort. En tydlig dikotomi: Å ena sidan blonda smala flickor med egna hästar och fina ridkläder. Å andra sidan flickor med svart hår och annat etniskt ursprung, som tar hand om utrustningen och blir snorkigt bemötta av de blonda. I mellanscenerna ekar pisksnärtar över det trädbeväxta landskapet.
Ute på ridbanan ändras rollerna något. När den svarthåriga flickan sitter till häst, och den blonda kommer skjutandes på en skottkärra, kan den svarthåriga börja tala. Men man ser bara hennes läppar röra sig.
Orden ljuder först senare i filmen: ”Det stinker märkligt, ett slags kolonial urin i avståndet mellan din häst, dina nycklar till alla dina dörrar, din naturliga begåvning i härskarteknik och min historia.”
Här blir hästvärldens sociala sammanhang en träffande bild för en global historia av orättvis makt- och resursfördelning, som fortfarande är otäckt självklar. Anoushir­vanis maktanalys har ett socialt genusperspektiv – makt- och härskartekniker i samhället sipprar in i alla sammanhang, oavsett kön och ålder. Förakt för svaghet i stallet vittnar om förakt för svaghet utanför.

Också i den internationellt representerade Sven-Erik Johanssons (född 1925) verk, som just nu ställs ut på Borås konstmuseum, är ryttaren som maktsymbol i fokus.
Bronsskulpturen ”Ryttaren”, som nyligen rests utanför Borås konstmuseum, är Sven-Erik Johanssons satiriska kommentar till äldre svenska städers pompösa ryttarstatyer. En kung ska vara stor och stark. Men den här ryttaren är liten och böjd – ett tecken på svaghet. Hästen han klivit upp på ser dessutom ut att vara alltför hög. Här krackelerar ekipagets heroiska fasad.
Vid entrén till utställningen hänger en surrealistisk vinylmålning av en hjälmprydd herre till häst, den är från 1994. ”Det var tänkt att den skulle hänga i Ronneby. Men titeln är ’Översittaren’, och den skulle hänga i kommunhuset. Det blev inget köp!”, säger Johansson själv i en intervju i Borås Tidning (10/9).
I hans bilder syns att makt till stor del är en socioekonomiskt konstruerad maskerad – man föds inte till ledare, man blir det. Shiva Anoushirvani klär på sina hästflickor stövlar och ridspön. Sven-Erik Johanssons målningar har inga av ryttarens eller maktens klassiska attribut, utan med sitt myller av figurer från det undermedvetna frångår de helt kungaporträttens estetik. Genom att ge ryttarna krumma ryggar och hästarna vingliga ben tar han deras höghet ifrån dem – och ”Översittaren” blir en humoristisk stackare. Politikernas reaktion var symtomatisk.

Texten publicerades ursprungligen i Dagens Nyheter 2014–10–01.

 

Postat av Julia Svensson - Kommentera

Motkultur i urban galleridröm

29th August, 2014

KONST. Michael Manning, Emanuel Röhss m fl. Galleri Isbrytaren, Stockholm. T o m 29/9.

Konstnärsdrivna Isbrytaren på Kungsholmen i Stockholm är en urban galleridröm. 1 000 kvadratmeter före detta industrilokaler. Stora och ljusa rum, uppdelade på tre våningsplan. Naturligtvis är drömmen temporär – om ett år ska huset byggas om till exklusiva bostäder.
Det största rummet har den Los Angelesbaserade Michael Manning, som har utnämnts till en av pionjärerna inom digital konst. Här utforskar han punkens och motkulturens relation till dagens internetpolitik. Själva idén om vart internet driver konsten är egentligen mer intressant än verken i sig. TV-skärmar istället för tavlor. Stora abstrakta dukar i dekorativa klara färger, målade med hjälp av ett datorprogram. När de printats får de en fascinerande yta med transparent akrylfärg.
Emanuel Röhss platsspecifika verk “Soft Jazz” är mer jordnära. Lokalens uttryck har förvandlats genom svartvita oljemålningar i form av höga spröjsade fönster, placerade befintliga fönsternischer. Titeln, inspirerad av Oscar Niemeyer, är tematisk: här utforskas den brasilianska modernismen.
Målningarnas mönster har hämtats från ornamenterade 50-talsfönster i São Paolo. I rummet står också vitglaserade pelare, ickebärande, vars dekorerade yta tillför en sakral känsla.
Emanuel Röhss ingår i kollektivet som driver Isbrytaren. En av hans målningar återfinns i gruppens gemensamma utställning, en spännande samling där samtliga medverkande är födda på 1980-talet. Här utmärker sig bland annat en rumslig skulptur av Alfred Boman.

Publicerat i Dagens Nyheter 2014–08–29.

Postat av Julia Svensson - Kommentera

Hemmets kusliga dubbelhet

11th July, 2014

Med årets stora satsning bygger Norrköpings konstmuseum bo i det vita medelklasshemmet. Julia Svensson ser människans mörka sidor ta plats bland välmanglade dukar och prunkande fruktfat.

KONSTRECENSION. ”Hem Längtan. Vardagens ideologi och estetik” Norrköpings konstmuseum. T o m 11/1–2015.

Trots den goda tanken är undertonen hård i Ellen Keys skrift ”Skönhet för alla”. Med estetik skulle Lort-Sverige förädlas. Strand var Ellen Keys drömhus. Hit kom arbetarkvinnor för att vila upp sig, men också utbildas i Keys anda. En sorts nationell homestyling; ljusa interiörer och betoning på funktion skulle göra arbetarklassen till sundare och bättre människor.
Ellen Keys budskap är utgångspunkten utställningen ”Hem Längtan” – där särskrivningen betonar att ett hem faktiskt inte är något alla människor har. Eller för den delen längtar till.

Utställningen ger inte så mycket historisk bakgrund till varför den ideala svenska smaken blev som den blev: inspirationen från William Morris och den brittiska arts and craft-rörelsen, eller former från japansk kultur som blandades med nordiskt ljus och natur.
Bland Ellen Key-porträtten är ett målat av Hanna Pauli, hustru till konstnären Georg Pauli, som trots sin begåvning mest ägnade sig åt hem och barn. Ett typiskt scenario.
Samma sak var fallet i paret Larssons Sundborn. Här hade hemmet, mestadels iscensatt av Karin Larsson, även en avgörande roll i föreställningen om parets liv. Carl Larssons idylliserande akvareller, som visas i ett bildspel på stor skärm, framstår i dag som ett Instagramkonto med visum till evigheten. Rummen verkar rymligare, ljusare, och utan den tunga air av patriarken Carl Larsson, som genomsyrar ett besök i verklighetens Sundborn.

Det är skönt att ställa sig framför Meta Isæus Berlins nya ”Ett eget rum” (2013). Här har Sundborns klaustrofobiska atmosfär målats rakt upp och ned på duken. Ett surrealistiskt slukande rum. Ångesten är ett svart hål som väntar i ensamheten.
Bland de mest välmanglade dukar och prunkande fruktfat, gjorda för glada stunder, lever människan också sina mörkaste känslor.
Isæus Berlin är mästare på att gestalta denna hemmets kusliga dubbelhet. I samma sal står hennes installation med fyra möblerade femtiotalsinteriörer, där alla saker berövats sitt mittparti, en bild av hur hjärnan reducerar och retuscherar i efterhand. En hem som jag minns i ett romantiskt ljus kan i verkligheten vara sjavigt och fult. Men det gör inte det vackra minnet mindre giltigt.

Utställningen innehåller inte en enda guidande text. Men då verken är skickligt hängda kan tydliga linjer ändå urskiljas. Som att inredning än i dag är generellt viktigare för kvinnor, som fortfarande tillbringar mer tid i hemmets interiör.
Lena Cronqvists ”Madonnan och barnet” är självklar i sammanhanget. Liksom Lillevi Hultmans broderade bonader – klassiska kvinnliga hantverk med feministisk udd. Till exempel kuddfodralet med en mångbottnad brodyr av en liggande kvinna med kudde över huvudet. ”Det behöver inte märkas” lyder texten ovanför.

Könsfördelningen bland samtida konstnärer är fortfarande märkligt traditionell. Kvinnor ägnar sig i stor utsträckning åt hem och känslor medan män ofta tar ett mer objektivt samhällskommenterande grepp.
Anders Åbergs drygt meterhöga modell av ett ruffigt hus i Harlem från 1972 har till exempel helt skiftat betydelse. Från en symbol för urbant förfall till en lysande investering.
Mikael Lundberg har fotograferat platser där hemlösa i New York utövar sin dygnsvila. Johan Strandahls bidrar med en konsumtionskritisk installation med två kök (2013)– ett industriellt producerat och ett vars alla delar han tillverkat själv.
Utställningen rör sig dock mest inom det vita medelklasshemmets väggar. Det märks inte att det i Sverige i dag finns många hem som härstammar från andra ideal än Ellen Keys.
Detta möte orsakar estetiska komplikationer som vore intressanta att belysa närmare. För det är omvälvningarna inom kultur och genus, och deras uttryck i våra hem, som gör att Ellen Keys värden i dag förtjänar att vridas och vändas på.

Publicerad i Dagens Nyheter 2014–07–11.

Postat av Julia Svensson - Kommentera

Få ljusglimtar när cykeln ställs ut

28th June, 2014

UTSTÄLLNING. “Cykel. En stor utställning om cykel”. Arkitektur- och designcentrum, Stockholm. Visas t o m 5/10.

En utställning om cyklar är en mycket bra idé. Cykeln är glödhet just nu och en möjlighet att locka både cykelpendlande föräldrar och trendkänsliga 20-åringar.
Arkitektur- och designcentrum har lyckats samla ihop ett stort antal cyklar. De utgör ramen för utställningen, från begynnelsens “Östbergare” i trä (1869) till dagens lättviktiga kolfibercyklar, via 1970-talets hightechcykel i plast. Den som vurmar för olika cykelmodeller får möjligen sitt lystmäte. Men urvalskriterierna är oklara. Cykelsamlingen är varken en komplett designhistoria eller en fullvärdig cykelpolitisk historia.

Ett hörn vigs åt stadsplanering, med fokus på att cykling är bra för klassresor, folkhälsa och miljö. Med siffror av typen “tio cyklister ryms på samma yta som en bil” argumenterar man för att det borde skapas fler och bättre utrymmen för cykling i till exempel Stockholm. Detta, antar jag, är de flesta redan överens om. Och även om argumenten håller är cykelns förträfflighet en alltför banal tes att bygga en utställning kring.
Jag fastnar längst framför den lilla filmen om så kallade bicimáquinas. Ett initiativ i staden San Andrés Itzapa i Guatemala där cyklar byggs om till trampdrivna maskiner som kan mala ned majs och andra växter. Projektet lockar till sig många cykeltokiga européer. Men maskinerna gör nytta – de lyfter hela familjer ur fattigdom.

Ljusglimten bicimáquinas är ett av utställningens få konkreta projekt. En stor miss – med tanke på centrumets uppdrag borde tydligare fokus ha lagts på arkitektur- och stadsutvecklingsprojekt.
Som det är nu finns korta informationstexter om cykelsatsningar i Köpenhamn, Amsterdam, Hamburg, Paris och Bogotá. Även om cykelkulturen i dessa städer är vackrare i turistbroschyrerna än i verkligheten har Stockholm, i sammanhanget, mycket att leva upp till. Varför inte presentera några av de realiserade projekten? Ågadebron i Köpenhamn, Gehl Architects visioner för cykling på Manhattan, Norman Fosters idé om en cykelutopi i London. Eller projektet Cykel­köket, ett ideellt initiativ som stöds av Malmö stad?
Det finns gott om exempel att inspireras av. Nu är det närmaste Arkitektur- och designcentrum kommer arkitekturämnet en engelsk bok för 345 kronor i museishopen.

Publicerad i Dagens Nyheter 2014–06–28.

Postat av Julia Svensson - Kommentera

Elly Striks universum fascinerar

7th May, 2014

KONSTUTSTÄLLNING. “Ghosts, brides and other companions”. Elly Strik. Museo de Reina Sofia, Madrid. Visas t o m 25/5.

Den holländska konstnären Elly Striks bildvärld, som under våren visas i en stor utställning i Madrid, är en upptäcktsfärd i det undermedvetna. Hårmanar växer i furiös fart mot ett primitivare tillstånd. Gåtfulla porträtt på gigantiska pappersark föreställer kranium, beslöjade brudar, brudar i vit klänning och gorillamask. Målningarna hakar i varandra tematiskt och samtliga porträtt saknar tydliga ansikten. Jag kan inte sluta titta, fastän jag vid en första anblick inte begriper vad bilderna betyder.

Elly Strik föddes 1961 i Haag men är i dag bosatt i Bryssel. Hon har sysslat med porträtt sedan tidigt 80-tal. Hennes svepande penn- och penseldrag, oftast blyerts och olja, och hennes intresse för själens djup relaterar ofta till Edvard Munch, James Ensor och andra nordeuropeiska symbolister från förra sekel­skiftet. Tematiken har ett något vidare tidsspann.
Blyertsverket “The bride fertilized by herself” går i dialog med Marcel Duchamp och hans “Bruden avklädd av sina ungkarlar t o m”. Det som gör Strik självskriven i ett spanskt sammanhang är hennes konstnärliga band till Francisco Goya. Hon driver bröllopstemat vidare i collaget där en ung Goya i hög hatt gifter sig med en äldre Goya i brudklänning. Tar Duchamp på orden: Konstnären är sin egen brud och brudgum.

Som den spanska filosofen Beatriz Preciado uttrycker det i den utförliga katalogen; det Elly Strik sysslar med är politisk psykoterapi för vår visuella historia. Hon griper in i verk ur kulturhistorien och ställer dem på huvudet. Till exempel alluderar verket “Madonna”, en avklädd brud som visar sig vara täckt av svart päls sånär som på brösten, Edvard Munchs kvinnoporträtt med samma namn. Här ertappas den patriarkala blicken.
Att kalla Elly Striks konst feministisk är för snävt. Snarare gräver hon fram människans komplexitet. Identiteten är flytande, i ständig förändring. Trots det intellektuella undersökandet, och målningarnas nitiska detaljrikedom, är upplevelsen av sinnligt och intuitivt måleri anmärkningsvärt stark. Jag vandrar förtjust, och lite skräckslagen, omkring i Elly Striks universum. Utan överdrift är “Ghosts, brides and other companions” den mest fascinerande utställning jag sett på länge. Ännu återstår att se vem som ska bli först att introducera Elly Strik för en bred svensk publik.

Artikeln publicerades i Dagens Nyheter 2014–05–07.

 

 

Postat av Julia Svensson - Kommentera

Konstdrottning. ­Hedvig Eleonora var mecenat, samlare och byggherre

10th April, 2014

BOKRECENSION. Lisa Skogh, “Material worlds. Queen Hedwig Eleonora as collector and patron of the arts (1636-1715)”, Kungliga vetenskapsakademien.

Den relativt okända drottning Hedvig Eleonora bär det tragiskt klingande epitetet “änkedrottningen”. I Lisa Skoghs avhandling “Material worlds. Queen Hedwig Eleonora as collector and patron of the arts” framgår tydligt att “tragisk” är en missvisande beskrivning.
1600-talet var ett turbulent sekel för det svenska hovet. Den betydligt mer kända drottning Kristina abdikerade och flyttade till Italien 1654 (med viktiga delar av den svenska konstskatten). Hon efterträddes av sin kusin Karl X, vars gemål Hedvig Eleonora av Holstein Gottorp var prinsessa i en tysk högkulturell adelsfamilj.
Den ständigt krigande Karl X dog efter bara sex år vid tronen. Hedvig Eleonora blev därför förmyndarregent för sin son Karl XI 1660-72 och efter hans död för barnbarnet Karl XII. Hon var också Karl XII:s representant i Sverige under fälttågen fram till 1713.

Hedvig Eleonora levde ett långt och kulturellt rikt liv. Hon hade det dittills bästa äktenskapskontraktet i Sveriges historia. Men att hon var änkedrottning gjorde monarkin ömtålig och svag.
Lisa Skogh leder i bevis att Hedvig Eleonoras konstintresse hade en medveten politisk strategi, så kallad conspicuous consumption, för att framhäva den svenska monarkin och sin egen roll som den perfekta änkedrottningen.
Hennes största monument är lustslottet Drottningholm, som hon lät far och son Tessin bygga enligt samtida franskt mode. Trappan i fransk barockstil, med skulpturer av grekiska gudar och en överdimensionerad vapensköld, skickar än i dag en politisk signal om Sveriges storhet och monarkin som iscensatt skådespel. Hennes paradsängkammare manifesterar troheten till den döde maken.
Slotten var också basen för konstsamlingarna, där Gripsholms enorma porträttsamling är särskilt framträdande. Skogh går igenom porträtten grundligt och hävdar, vilket är tänkvärt, att de har större politisk och kulturell betydelse än forskare tidigare ansett. Bilderna var en uppvisning av hennes fina stamtavla, stora kontaktnät och släkt med kulturellt kapital. Många porträtt föreställer henne själv. Alltså: den svenska konst­samlingen hade funktionen av ett gigantiskt Facebookkonto, som skulle framhäva Hedvig Eleonoras persona och imponera på besökare. Samma funktion hade hennes stora samling exotiska föremål och hennes bibliotek.

Genom historien har det ofta lagts större vikt vid manliga regenters konstsamlande och kulturintresse, och nästan inget skrivits om Hedvig Eleonoras roll som byggherre, mecenat och konstsamlare. Inte heller om hennes politiska kunskap, ekonomi, förvaltning eller kontinentala nätverk. Forskare utgår oftast från hennes makes, sons och sonsons bedrifter.
Lisa Skoghs avhandling är en imponerande studie om en drottning vars politiska betydelse negligerats. Dessutom sätts den svenska 1600-talskonsten in i Nordeuropas kulturpolitiska sammanhang.
Den berömde hovmålaren David Klöcker Ehrenstrahl porträtterade 1697 Hedvig Eleonora i guldbroderad sidenklänning med ett porträtt av Karl XI, omgiven av allegorier för de olika konstarterna. Länge kallades målningen “Allegori över Karl XI:s regenttid”. Men på senare tid har historikern Fredric Bedoire föreslagit namnet “Hedvig Eleonora som konsternas beskyddare”. En alternativ historieskrivning där änkedrottningen är i centrum och målningen hyllar hennes persona, snarare än Karl XI.
Då liksom nu höll sig monarkin med en avancerad visuell apparat. Bilderna ett politiskt maktverktyg. I över 60 år var det Hedvig Eleonora som marknadsförde kungahuset och sig själv, och lämnade ett betydande kulturarv efter sig.

Recensionen publicerades i DN Kultur 2014–04–10.

Postat av Julia Svensson - Kommentera

Datorspelare bygger om Stockholm. Den virtuella staden blir lik den verkliga

24th March, 2014

UTSTÄLLNING. Blockholm – den fantastiska staden. En utställning om Stockholm i “Minecraft”. Arkitektur- och designcentrum, Stockholm. T o m 1/6.

Om alla som ville fick chansen att bygga om Stockholm på en blank karta, vad skulle hända då?
En intressant idé, särskilt i en stad med många starka politiska viljor och intressen. I oktober släpptes så Stockholm fritt för allmänhetens kreativitet i datorspelet “Minecraft”, i konstnären Markus Bohm och arkitekten Mats Karlssons regi.
Det virtuella Stockholm – Blockholm – är rensopat från byggnader, men befintliga tomtgränser har bevarats. Sedan i höstas har 10 000 av Blockholms tomter nybebyggts, av barn och vuxna, amatörer och professionella.
Till den nyöppnade utställningen har en jury, bestående av bland andra Stockholms stadsarkitekt, valt några av byggnaderna ur “Minecraft”-världen: en regnbågsport, trädkojor och höghus har sedan rests i storlek 1:5. Tack vare “Minecrafts” kubformade block är det som att gå omkring i ett storpixlat datorspel från 80-talet.

När man fantiserar om vad som skulle hända om allas fantasi fick fritt spelrum är man gärna optimistisk. Om “vanliga” människor fick chansen att bygga upp samhället på nytt, nästan från noll, skulle det bli rättvisare, vackrare, mer demokratiskt? Många har redan försökt. När man tittar på vad som nu “byggts” ser man att det förmodligen bara skulle bli marginellt annorlunda.
I Blockholm är byggnaderna anonyma, men enligt juryn är det de professionella arkitekterna som haft svårast att släppa sargen och tänka nytt.
Utställningens naiva estetik har dock en politisk underton. “Minecraft”, som skapats av svenska företaget Mojang, används till exempel redan av FN:s boende och bosättningsorgan UN Habitat, för att ge ungdomar verktyg att presentera idéer om sina framtida städer för beslutsfattare. “Minecraft” har tidigare även gjort projekt i Sverige, där ungdomar i miljonprogramsförorter får planera sin närmiljö.

Ett dilemma med medborgardialoger i planeringsprojekt är att de i allt för många fall bara blir iscensättningar av demokrati. Ofta tillfrågas invånarna vid ett för sent skede för att någon reell påverkan ens ska vara möjlig.
“Minecraft” verkar utmärkt som kompletterande verktyg, ett gränssnitt många verkar ha lättare att kommunicera genom. Är man ovan att presentera sina idéer i tal och skrift, kan man visualisera dem. Men den springande punkten i planeringsprocesser är att det finns någon som lyssnar, vägleder och tar till sig idéerna i ett tidigt skede. Att det finns resurser. Och att idéerna inte skrotas när de kommer ut i den krassa ekonomiska verkligheten.

Publicerat i DN Kultur 2014–03–24.

Postat av Julia Svensson - Kommentera

Påkostad exposé. Louisiana spelar i en egen liga när arkitektur möter konst och antropologi

4th February, 2014

UTSTÄLLNING. Det arabiske nu. Louisiana, Humlebæk, Danmark, t o m 4/5.

Den arabiska revolutionen för tre år sedan, till stor del möjlig tack vare sociala medier, väckte hopp om en ljus och demokratisk framtid. Men den arabiska våren är en vår som väntar, tvekar. Louisianas nya stora utställning i serien om arkitektur och identitet tar avstamp i denna tvekan.
“Jag behöver en paus för att välja vilken väg jag ska ta.” Konstnären Manal al Dowayans citat hänger vid utställningens entré och handlar om nya möjligheter, men också om de utmaningar arabiska kvinnor står inför. Till exempel saknar över hälften av Saudiarabiens 13 miljoner kvinnor utbildning.

Det offentliga rummet har en annan roll i arabiska städer än i väst. Tahrirtorget i Kairo till exempel, är snarare en ogästvänlig trafikrondell än ett torg. Diktaturer i allmänhet vill ha kontroll och skapar därför inga samlingsplatser. Den tydliga gränsen mellan offentligt och privat är också typisk för traditionell arabisk arkitektur. Louisiana har låtit den jordanska konstnären Sahel al Hiyari bygga en så kallad majlis , en välkomsthall före hemmets mer privata delar. Där tas gäster emot – som om de offentliga rummen är förpassade till hemmen.
I utställningen betonas bristen på offentliga rum i arabiska städer. Samtidigt syns nybyggen på Arabiska halvön skjuta upp som missiler ur öknen. Global oljekapitalism är något ingen revolution verkar kunna stoppa. Ett av de många nordiska och västerländska arkitektkontor som verkar i Mellanöstern är danska Henning Larsen Architects. Sedan 2008 har firman ett kontor i Riyadh, där man ritat Ministry of foreign affairs och är nu i full gång med en masterplan för King Abdullah Financial District.
Norska Snøhetta och franska Jean Nouvel är två andra kontor som presenteras i avdelningen europeiska arkitekter som verkar i de arabiska länderna.
En kontrast till de västerländska hägringarna är det unga saudiska arkitektkontoret X-Architects. De formulerar en kritik mot att Arabiska halvön bebyggs med turistattraktioner och monument av stjärnarkitekter, som saknar rötter i traditionell kultur. Deras exempel är Mecka, där man rivit gammal bebyggelse för att bygga lyxhotell som ska möta pilgrimsresenärernas behov.

Louisiana spelar i en helt egen liga när det gäller att ta fram utställningar där arkitektur smälter samman med konst, politik och antropologi. Att närma sig en så vidsträckt kultursfär som den arabiska är en större utmaning än den formmässigt jämförbara utställningen New Nordic, 2012. Resultatet är en påkostad exposé med ett stort antal väsensskilda verk att fördjupa sig i, varav flera framställts specifikt för Louisiana. Den känsla av hopplöshet som kan infinna sig i förhållande till både demokratikamp och investerarnas monumentbyggen kontras med spännande enskilda initiativ och kritiska röster.

Precis innan jag ska gå faller min blick på en datorskärm. Sajten “Who”s building Guggenheim Abu Dhabi?” är den libanesiske konstnären Walid Raads manifest mot migrantarbetarnas omänskliga förhållanden under museibyggena i Abu Dhabi. Verket komplicerar bilden av vem som är vinnare och förlorare i den arabiska byggboomen. Arkitekturens baksida, om man så vill. Om det borde “Det arabiske nu” berätta mer.

Publicerad i DN Kultur 2014–02–04.

Postat av Julia Svensson - Kommentera

Older Entries   Newer Entries