Julia Svensson

Exilens vansinne

7th April, 2011

Recension: Philippe Claudel
Monsieur Linh och den lilla flickan.
Övers Lisa Lindberg. Norstedts.

Monsieur Linh är den enda som har lämnat sin by för att fly med båten. Kriget har utplånat hans familj. Förutom en liten flicka, hans barnbarn, som han bär på sin arm.
På flyktingförläggningen i den namnlösa hamnstaden delar han sal med sina landsmän. Eftersom han är äldst bjuder seden att han ska serveras mat av de andra familjerna. I övrigt är det ingen som tar någon notis om honom, mer än genom en och annan hånfull kommentar.
Den franske och i hemlandet flerfaldigt prisbelönte Philippe Claudels romantrilogi om krig började med topplisteplacerade “Grå själar” (2006), som behandlar skuld- och förövarbegreppet. “Brodecks rapport” (2009) var en historia om främlingshat. Berättelsen om Monsieur Linh är den andra men sist översatta delen. I den lilla kompakta romanen är temat exilens trauma.

Med enkel prosa skildrar Claudel Monsieur Linhs totala ensamhet. Omsorgen om den lilla flickan håller den gamle och mycket skakade mannen vid liv. Rädslan för att tappa henne är snarare hans eget krampaktiga sätt att klamra sig fast i sin nya verklighet. Men på en bänk utanför förläggningen, där Monsieur Linh promenerar varje dag med flickan tryckt mot bröstet, sitter en dag en man som är lika ensam. Ingen av de två kan förstå vad den andre säger. Ändå pratar de, ändå börjar de träffas varje dag.
Trots ämnets inneboende allvar kan “Monsieur Linh och den lilla flickan” såhär långt uppfattas som en varm och lätt roman. Men när allt verkar ha ordnat sig får Monsieur Linhs liv ännu en twist. Socialarbetarna placerar honom och flickan på ett hem för dementa utanför staden. Och på grund av språkförbistringar kan den gamle mannen inte förklara för sin nyfunne vän vart han tar vägen.

Monsieur Linh irrar omkring i pyjamasbyxor bland de dementa patienterna, i desperation, fastklamrad vid flickan. Det enda han vill är att träffa sin vän. Han försöker förklara, försöker hitta en flyktväg. Det är starka scener. Och Philippe Claudel visar med lågmäld styrka hur också samhällsmaskineriets förnuft kan få galna konsekvenser.

Publicerad i Sydsvenskan 2011–04–07.

Postat av Julia Svensson - Kommentera

En riktig pärla

5th April, 2011

I nya numret av Fredrika Bremer-förbundets feministiska tidskrift Hertha, är Ebba Witt-Brattström less på att ständigt klassas som tantfeminismens överjag. I sin sedan en tid konstanta feminist-depression har hon bestämt sig för att sluta reta sig på mediala bitterfittdebatter och istället stödja de ungfeminister som försöker göra något åt att kvinnors kroppar fortfarande våldtas, blir slagna, köps och säljs.
Witt-Brattström ser Kajsa Ekis Ekmans bok “Varat och varan” i ett historiskt perspektiv. Sexliberalismen, som förespråkades av Strindberg redan vid förra sekelskiftet (att män har rätt att tömma sig i valfritt tillgängligt sexobjekt) är tillbaka. Retoriken kring sexarbete är ett exempel.
Varat och varans verklighetsbild illustreras av Sofi Oksanen, som med “Utrensning” är arvtagare till den stora kvinnoromanens tradition.
En intressant artikel, i en tidskrift som faktiskt är en riktig pärla. Där Bang är ojämn, medial och glossig kompletterar Hertha med att vara informativ och helylle. Som ett slags, mycket behövd, fackförbundstidning för feminister.

Publicerad i Sydsvenskan 2011–04–05.

Postat av Julia Svensson - Kommentera

I skuggan av spektaklet

4th April, 2011

Darfurnica av Nadia Plesner.

Den danska konstnären Nadia Plesner dömdes i januari till dagsböter på 37 500 danska kronor för att hon målat in en Louis Vuitton-väska i åttametersmålningen “Darfurnica”.
Tidningen Politiken rapporterar nu att de obetalda böterna stigit till 2,4 miljoner men att konstnären gläds över att ärendet tas upp i rätten igen.
Enligt Plesner är bilden på den afrikanske pojken som bär väskan ett konstverk och inte ett plagiat. Louis Vuitton syftar på att Plesner redan 2008 sålt t-shirts med samma motiv, för offren i Darfur. Då drog de tillbaka anmälan när Plesner slutade med tröjorna. Darfurnicamålningen är konstnärens statement, att hon själv väljer motiv – även om Louis Vuitton inte vill förknippas med den blodiga konflikten.
I den ojämna matchen “fattig konstnär mot modejätte” är det lätt att sympatisera med konstnären. Hennes poäng, att media intresserar sig mer för kändisar och mode än för humanitära katastrofer, stämmer ju – Plesner har själv blivit känd på kuppen. Hon gör det för en god sak. Men frågan kvarstår: vad är konst, när den överträffas av sitt eget spektakel?

Publicerad i Sydsvenskan 2011–04–04.

Postat av Julia Svensson - Kommentera

Båtfolkets historiker

1st April, 2011

Kim Thúy. Foto: Johan Geniet Bävman

Kim Thúy skrev en roman om flykten från Vietnam, trettio år senare. Hon fick Kanadas finaste litteraturpris, redan på första försöket. Nu är hon i Skåne.

När Kim Thúy var tio år flydde hon med båt från södra Vietnam, undan kommunisterna. En lång resa senare, efter en vistelse i ett flyktingläger i Malaysia, gick familjen i land i Kanada. De var “boat -people”. Båtflyktingar.
Trettio år senare fick Kim Thúy en livskris och stängde sin restaurang. Hennes man sa: “Ta en månad ledigt och tänk igenom vad du verkligen vill.”
Resultatet: en mycket speciell roman. Om Vietnam, om att vara flykting, om att vara ett vietnamesiskt barn i Kanada, om att ha en son med autism, om att komma från en välbärgad familj men ha föräldrar som tar städjobb för att överleva. Om rosa plast-armband med diamanter i.
– Min dröm har alltid varit att få läsa och skriva. Men jag trodde inte att det skulle bli en bok. Jag satt framför datorskärmen och lekte med ord. Varför skrev jag just det här? Kanske för att jag var lat. Jag hade bara en månad på mig så jag skrev om det jag visste något om. Namnet, “Ru”, betyder vaggvisa. Men min restaurang hette Ru de Nam – jag ville ta ett kapitel av mitt liv och skicka det vidare.
Kim Thúy tänkte också på alla historier hon berättat för sina barn.
– Mina föräldrars generation är gamla nu. Det är viktigt för mig att försöka minnas vad de har upplevt. Jag skrev för att mina barn ska kunna gå tillbaka till det om tio år. Men det är en roman, jag har fokuserat på små detaljer. Vill min son ha det stora perspektivet måste han läsa om det på andra ställen. Det intressanta var att ge honom vår tolkning av världen just då. Jag gillar att det jag skrivit kan appliceras på många av de vietnamesiska båtflyktingarna.

Boken börjar: “Jag kom till världen under Tet-offensiven några dagar in på det nya året, Apans år, när explosionerna från de långa smatterbanden som hängde utanför husen ackompanjerades av knattret från kulsprutorna.” Sedan fortsätter det, med fragment som ofta bara är en sida långa, men som krokar i varandra. En lång medvetandeström, som jag inte kunde lägga ifrån mig.
– Jag har aldrig studerat fransk litteratur. Jag viss-te inte att strukturen var märklig, för mig kom det naturligt. Det var därför jag blev förvånad när journalisten från Le Monde ville att jag skulle förklara strukturen – i en hel timme.

Hur ser du på Vietnam idag?
– När jag jobbade som advokat bodde jag tre fyra år i Vietnam. Det var då jag lärde mig vad Vietnam var. Min farbror och mina kusiner valde att stanna kvar. De lever under den kommunistiska regimen men har inte blivit kommunister. De håller låg profil. Min farbror var politiker och journalist, och det har han slutat med. Han älskar sport, så det har han skrivit om under alla år.

Jag läste nyligen Nam Les bok “Båten” som tan-gerar samma ämne. Hur kommer det sig att den vietnamesiska båtlitteraturen kommer nu?
– Vi har helt enkelt inte haft tid att titta på vår kollektiva historia förrän nu, vi har haft fullt upp med att överleva. Jag beskriver i boken hur mina föräldrar tog städjobb, de kämpade för sina barns framtid. Efter trettio år nu är vi mer stabila, vi har en ekonomisk säkerhet. Vi kan reflektera, leva lite. Tid är lyx, skriva är en ännu större lyx. Det är därför vi har den här 1,5-generationens vietnamesiska invandrare som börjar skriva nu.
– Men jag trodde aldrig att skrivandet kunde vara ett jobb. Jag tänkte att jag skulle ha en karriär. Och jag har familj så jag kan skriva när barnen är i skolan, och när jag har tvättat klart och lagat mat. Skriva är fortfarande ingen prioritet, det känns fortfarande som ett privilegium.

Håller du på med något nytt?
– Nästa bok ligger redan klar på redaktörens skrivbord. Den kommer ut i Kanada till hösten. Jag vet inte hur jag ska summera. Inte ens “Ru” kan jag summera – den handlar om meningslösa detaljer. Och den nya boken handlar om samma sak.

_______________________________________________________

Fakta: Kim Thúy
Född: 1968 i Vietnam. Kommer från en välbärgad familj av ämbetsmän.
Bor: I Quebec i Kanada, med man och två söner.
Om språk: “Jag tänker och skriver på franska. Men strukturen och sättet jag tänker på är fortfarande vietnamesiska.”
Favoritförfattare: Andreï Makine, Nicole Krauss, Marguerite Duras, Alessandro Baricco.
Tidigare: Har jobbat som advokat, tolk och drivit restaurang.
Aktuell med: Debutromanen “Ru”, som fått Kanadas främsta litteraturpris, Governor Generals Award. Nominerades till Prix des cinq continents de la Francophonie i år och fick franska Grand Prix RTL- Lire 2010. Rättigheterna har sålts till åtta länder.
Nästa bok: En ny roman kommer i Kanada till hösten.

Publicerad i Sydsvenskan 2011–04–01.

Postat av Julia Svensson - Kommentera

Ett klipp för alla

1st April, 2011

Jag börjar med ett förtydligande: även om det behövs mer än nybyggen för att lösa problemen är det bra att det ska byggas 250 nya bostadsrätter i Rosengård och att man försöker vända utflyttningstrenden.
Men jag hänger upp mig på Andreas Konstantinidis (S) uttalande i City igår: “Man ska kunna göra bostadskarriär i Rosengård”.
Bostadskarriär är inte längre bara för rika glossiga familjer i Family Living. Det är något alla ska ha rätt till.
Själv tvingades jag in i bostadskarriären för att hyresmarknaden var lika destruktiv som arbetsmarknaden. Men några år senare oroar jag mig faktiskt mindre över min yrkeskarriär än över stigande räntor.
Det är det där ordet, som tappat sin fyndiga stuns och i takt med bostadsmarknadens hårdnande har upphöjts till allmän sanning. Bostadskarriär. Eftersom alla ska kunna göra det stora klippet. Eftersom alla bostäder överallt alltid stiger i värde. Och såklart, eftersom det ju inte finns något här i livet som att köpa, sälja och surfa på Hemnet.

Publicerad i Sydsvenskan 2011–04–01.

Postat av Julia Svensson - Kommentera

Franska band

29th March, 2011

Vi är inne i den nordiska litteraturens guldålder, sa Per Olov Enquist (bilden) på Paris bokmässa, i år med nordiskt tema.
Frankrike är den nordiska litteraturens främsta återförsäljare och varje förlag med självrespekt ger ut en nordisk författare. Senaste numret av Magazine Litteraire går igenom Norden, från isländska sagor till Selma Lagerlöf och barnlitteratur. Det som lett fram, både till deckarboomen och till mer högkvalitativa författarskap som Sofi Oksanen, Sara Stridsberg och Jonas Hassen Khemiri, är influenser utifrån, anser Le Mondes kritiker Nils C Ahl. En rik översättning av den franska nouveau roman, den magiska realismen och den amerikanska romanen.
Det är nyttigt med utifrånperspektiv. Men man kan fråga sig hur Sverige bäddar för framtida författargenerationer. Skolungdomar är mindre intresserade av språk. Förlagen översätter främst anglosaxisk litteratur. Biblioteken magasinerar böcker och bär in soffor.
Nordens litteratur är bättre än på femtio år, enligt Enquist. Men den nya vågen av unga romanförfattare måste slåss mot en korvfabrik av deckare producerade på löpande band.

Publicerad i Sydsvenskan 2011–03–29.

Postat av Julia Svensson - Kommentera

Apokalyps nu?

27th March, 2011

Foto: Peter Geniet Frennesson

25 år efter katastrofen i Tjernobyl skedde katastrofen i Fukushima. Men var finns kärnkraftsdebatten idag?
Julia Svensson åkte till Barsebäck för att hitta svar.

“Tack ni svenska vakttorn. Med plutonium tvingar vi dansken på knä.”
I scenen från Lars von Triers “Riget” betraktar Ernst-Hugo Järegård Barsebäck genom en kikare, från den danska sidan, genom dimman. När vi själva närmar oss Barsebäck, filosofen Jeanette Emt, fotografen Peter Frennesson och jag, är det via motorvägen från Malmöhållet.
På nära håll ser de två vakttornen ganska tysta och snälla ut. Informatören Maria Taranger berättar om planerna för rivningen 2020, om kurserna för kärnkraftspersonal som hålls under tiden och om det anslutande vandrarhemmet där man kan semestra. Och så får vi varsin tablettask med de två tornen och en glad sol.
Iklädda skyddskläder och med dosimeter som mäter radioaktiv strålning, går vi sedan genom korridorer med 60-talsstuk till den stora turbinhallen.
Maria Taranger använder det avdramatiserande ordet elfabrik. För det är ju vad det är. Ångan som kom från reaktorn ner i den gigantiska brandgula turbinen alstrade på sin tid el så att alla svenskar ständigt kunde ha en glödlampa tänd.
– Mig veterligen har ingen som jobbat på ett svenskt kärnkraftverk någonsin fått strålskador. Det är farligare att vara rökare i ett radonhus. Eller att köra på motorvägen till eller från jobbet.

Verket är indelat i tusen mindre rum, för att en eventuell olycka ska kunna stängas in. Golvet hålls kliniskt rent. När verket var igång var det 30 grader varmt i lokalen. Nu är det kylslaget. Men mitt hjärta slår ändå snabbare. Jeanette Emt förklarar:
–  När jag först flyttade till Lund badade vi i Lomma, med Barsebäck på nära håll. Det var både spännande och skrämmande. När det gäller människans rädsla ligger det något ganska paradoxalt i de många skyddsprocedurerna. Verksamhetens storskalighet – för en vanlig lekman går det inte att greppa magnituden av det hela. Man faller lätt in i animistiskt tänkande. Precis som man ser en naturkatastrof som argsint. Det är också något paradoxalt i att en plats som är så ren kan vara så farlig.

* * *

Barsebäck är en symbol. Det var hit som antikärnkraftsdemonstranterna vallfärdade med sina “Vad ska väck? Barsebäck”-banderoller. Det var Barse-bäck som det fossildrivna Danmark opponerade sig mot – till exempel i EkstraBladets kampanj med den lille havfrue som ett skelett i Öresund, framför reaktorerna. Barsebäck var det första kommersiella kärnkraftverk som lades ned i Sverige.
Jonas Anshelm, idéhistoriker och professor i teknik och social förändring, har bland annat skrivit boken “Mellan frälsning och domedag. Om kärnkraftens politiska idéhistoria i Sverige 1945-1999″.
– Socialdemokraterna satsade på avveckling av kärnkraften och utveckling av förnybara energikällor. Nedläggningen av Barsebäck var en slags delseger för miljörörelsen. Men statens enorma skadestånd till Sydkraft var en signal till näringslivet: det blir inte fler avvecklingar. Idag producerar vi mer el med tio verk än vi gjorde med tolv.
Kärnkraftsdebatten är nyckeln till efterkrigstidens politiska idéhistoria. Den visar ideal och framtidsdrömmar. På 50-talet hoppades ingenjörer och politiker bygga ett samhälle med gränslös tillväxt. I de fantasifulla visionerna förekom till och med apelsinodlingar i Norrland. Under rekord-åren betydde hög elförbrukning kulturell och materiell välfärd.
– Tanken var att de första kärnkraftverken skulle heta Adam och Eva. Teknikerna var gudar som skapade Edens lustgård på nytt. Kärnkraftens obegränsade energitillgång kunde frälsa världen från ondo, svält och krig. Förhållningssättet var religiöst: atomkraften var vårt öde.
– Ingenjörerna använde metaforer: tämja demoner, tämja den farliga och gåtfulla kraften som användes i bombningarna av Japan 1945. Man kan fortfarande betrakta kärnkraften som ett faustiskt kontrakt. Om Faust någon gång blir nöjd, eller önskar att tiden ska stå still, tar djävulen hans själ. Eller mer banalt: man ingår en pakt med något farligt, för att uppnå stora materiella saker.
Men de planer som fanns för kärnkraftsteknik – att med hjälp av fusionsreaktorer som hämtade bränsle ur havsvatten slippa uranberoendet, eller att använda det utbrända bränslet, med nya så kallade bridreaktorer, blev det inget av.
– Hade politikerna vetat det skulle staten aldrig ha satsat så mycket. Trots alla miljarder är vi i stort sett kvar vid 50-talets teknik.

* * *

Först i början av 70-talet började miljörörelsen tala om lågenergisamhället. Nobelpristagaren Hannes Alfvén skrev till Olof Palme om de väldiga riskerna, inspirerad av kritiken i USA. Man började tala om reaktorhaveri och atomavfall.
Centern kunde vinna riksdagsval på löften om att avveckla kärnkraften. Folk gick studiecirklar. Pjäser om kärnkraft sattes upp på Dramaten. Mellan 1973 och 1975 publicerades 150 helsidesartiklar på DN:s kultursida, kritiska mot tillväxt och kärnkraft. Tage Danielssons protester räckte till en hel bok. Men de kärnkraftspostitiva krafterna var starka. Sydsvenskans journalister protesterade när chefredaktören Olof Wahlgren 1979 krävde fyra kärnkraftspositiva artiklar på varje negativ. 1985 erbjöd sig nuvarande SJ-chefen Ulf Adelsohn att bada i reaktordammen i Forsmark.
– Det vore intressant med en återuppväckt diskussion idag, en omprövning om vad som är moraliskt acceptabelt. Hur stora risker kan vi utsätta människor för, våra barnbarn? Debatten under 70-talet var intressant: Vad är tillväxt? Vad är ett gott samhälle? Idag har det blivit som på 50-talet – kärnkraften är en fråga för teknisk expertis.

Kärnkraftsdebatten tog ny fart efter Tjernobyl. Hur länge varade det?
– Förespråkarna predikade att olyckan var en produkt av kommunismen, och en annan sorts reaktorer. Den ekonomisk-tekniska argumentationen var framgångsrik. Debatten höll i sig ett år. Sen var man tillbaka där man var före Tjernobyl. Vi kommer att se samma sak med Japan fast kanske ännu kortare. Argumenten är att det finns en helt annan risk för naturkatastrofer i Japan.
– Det är intressant att kärnkraft blivit en lösning på klimatproblemen. Men det finns en inkonsekvens. Regeringen säger att klimatfrågan är en internationell fråga. Men kärnkraft betraktas som en nationell fråga – Sveriges viktigaste sätt att minska koldioxidutsläppen. Det sätts inte in i internationella perspektiv. Om vi skulle göra det: hur många kärnkraftverk behövs det då? Vill vi se det? I alla länder, eller bara i vissa?
– Energipolitiken är mer kortsiktig idag. En statlig satsning av kärnenergiprogrammets omfattning på förnybara energikällor, exempelvis solkraft, skulle kunna få en enorm betydelse. Det är svårt att tro att staten skulle satsa som den satsade på kärnkraft på 50- och 60-talen. Det är en spännande debatt – vem är teknik-optimist, vem är pessimist? Motståndarna ses som pessimistiska av förespråkarna. Anti-rörelsen tycker att förespråkarna är pessimistiska. Båda sidor betraktar de andra som religiösa och irrationella.

* * *

Författaren och journalisten Åsa Moberg är fortfarande en av motståndarna. Hon skrev “Så började 80-talet”, en dagbok från arbetet med Linje 3.
– Jag har skrivit artiklar om kärnkraft i alla år. Då var det en massrörelse. Det var den sista folkrörelsen skulle jag säga, riktigt stora. Motrörelsen har inte försvunnit – om det funnits planer på en utbyggnad hade det funnits en.

Har du fått några reaktioner på din antikärnkraftsartikel i DN i förra veckan?
– Jättemycket positivt. Ingen har klagat. Nu har det kommit uppgifter om att det blivit radioaktivitet i dricksvattnet i Tokyo. En sådan energikälla kan man inte ha! Jag läste i Dagens industri att det till och med finns de inom industrin som ville bygga nya reaktorer i Sverige har blivit väldigt skeptiska – de är rädda om sina pengar, det är för ekonomiskt riskabelt.
– Löftet i folkomröstningen var att kärnkraften skulle avvecklas. Olyckan i Tjernobyl ledde till att det inte byggdes fler kärnkraftverk – förutom i jordbävningshotade områden i Asien. När jag debatterade med Jan Björklund i Aktuellt, sa han att de här reaktorerna är gamla och att nya är bättre. Men utanför Asien finns inte en enda ny reaktor, alla är lika gamla som våra.

Tror du att kärnkraftsdebatten är på väg in i kulturen igen?
– Inte på samma aktivistiska sätt, kärnkraften är sin egen främsta motståndare.

* * *

Apokalyps, en term inom religionen som ofta kommer på tal i katastrofsammanhang, betyder från början uppenbarelse. Och en apokalyptiker är någon som haft visioner om en nära förestående undergång.
–  Undergången åtföljs av olika tecken, som kan vara historiska händelser eller naturfenomen. Det som hänt i Japan kan relateras till något som förebådar undergången. Jordbävningen, tsunamin, kärnkraftsolyckan. Men de flesta religioner skulle nog akta sig för att dra stora växlar på det som händer i Japan, att det skulle vara en direkt intervention av Gud eller Satan, säger Ola Sigurdson, professor i tros- och livsåskådningsvetenskap.
Däremot menar han att det apokalypytiska tänkandet går att stöta på i sekulära rörelser – som till exempel antikärnkraftsrörelsen, miljörörelsen eller andra rörelser. En teknisk apokalyps.
– De riktar in sig på mänsklig hybris. Jag läser några just nu som varnar för att vi lever i en tid där människan riskerar att utplåna sig själv. Genom en miljökatastrof, eller genom krig. Ska man kalla alla som varnar för dessa problem för apokalyptiker, då har vi ett ganska stort sällskap.
Det finns också något apokalyptiskt över mediernas bevakning av katastrofen i Japan.
– Mycket av tidningsjournalistiken är apokalyptisk till sin natur. Apokalyptisk rapportering kan ge upphov till förtvivlan, oöverlagda handlingar. Men kan också driva på åtgärder. Det som också skulle vara intressant att läsa om är hur man ser på det här i Japan. De har ett förhållande till radioaktivitet som vi inte har. Denna olyckan måste frammana bilder av Japans historia, Hiroshima och Nagasaki.

* * *

På vägen ut ur Barsebäck måste vi gå på en klistermatta. Vi måste skanna av oss själva. Vi måste stoppa in kameror och block i ett konstigt skåp. Strålningen från mitt anteckningsblock mäter 0,003 kilobecquerel per kvadratmeter. Jag förstår inte, men jag vet att jag kommer att ha tvångstankar om det här när jag ligger vaken på natten.
Sedan står vi i blåsten och tittar upp mot tornen. Vinkar till Maria Taranger som kör iväg med sin bil.
– Det handlar om rädslan för de osynliga krafterna, det osynliga vilddjuret, det som kan drabba oss men som vi inte begriper. Radioaktivitet är lätt att mäta – men den vanliga människan har inte utrustning, säger Jeanette Emt.
Redan på 70-talet fanns bilden av det utbrända landskapet i folks medvetanden. Som i P C Jersilds roman “Efter floden” från 1982, där Stockholms skärgård ödelagts.
– Kärnkraft har stora moraliska proportioner. Skadeverkningar, som inte uppträder i stunden. En människa kan inte tänka 100 000 år framåt i tiden, säger Jeanette Emt.
– Kärnkraften förklarar också hur vi hanterar risker i våra liv. Vad händer om det värsta händer? Det blir totalkatastrof. Men hur sannolikt är det? De som är för framhåller att sannolikheten för att något ska hända är liten. De som är emot pratar om farans magnitud. Det som händer i Japan vet vi inte slutet på än. Vad händer om de får kontroll? Kanske blir faran mer relativiserad. Men precis som efter Tjernobyl kommer många historier att bli skrivna.

Fakta: Barsebäck

Verket har två kokvattenreaktorer som togs i drift 1975 och 1977 och stängdes 1999 respektive 2005.
Nedläggningen var en energipolitisk uppgörelse mellan S, C och V.
Slutförvaret för radioaktivt avfall vid Forsmark måste byggas ut för att ta hand om rivningsmaterialet från Barsebäck. Rivningen beräknas starta 2020.
Folkomröstningen: Sverige folkomröstade om kärnkraft 1980, som en följd av kärnkrafts-olyckan i Harrisburg i USA 1979.
Omröstningen vanns av Linje 2, att kärnkraften avvecklas i den takt som är möjlig med hänsyn till behovet av elektrisk kraft för upprätthållande av sysselsättning och välfärd. Omröstningen har kritiserats då alla tre linjerna innebar ett nej till kärnkraft på sikt.

Kraftkultur

Youtubeklipp: “Tack ni svenska vakttorn”, Ernst-Hugo Järegård i Riget.

Radioklipp: Ulf Adelsohn vill bada i Forsmark 1985″ på sr.se.

Danska kampanjen: Ekstrabladets kampanj

Litteratur: Åsa Moberg: “Så började 80-talet” och “Kärnkraft och sönderfall”. Jonas Anshelm: “Mellan kärnkraft och domedag” och “Bergsäkert eller våghalsigt”.

Filmer: “The China Syndrome”: Film om Harrisburg med Jane Fonda och Jack Lemmon. “Into Eternity”: Hyllad dokumentär av Michael Madsen om slutförvaring.

Publicerat i Sydsvenskan 2011–03–27.
Se reportaget med Peter Frennessons snygga bilder som pdf här: 110327 Kärnkraft B06, 110327 Kärnkraft B07, 110327 Kärnkraft B08

Postat av Julia Svensson - Kommentera

Svensk litteratur gör succé i Frankrike

20th March, 2011

JOnas Hassen Khemiri. Foto: Nikolaj Jakobsen

PARIS. Hemska historier från ett kallt landskap där solen aldrig skiner. Det gillar de franska läsarna. Men högarna av nordiska deckare har banat väg för den smalare litteraturen. Julia Svensson besöker bokmässan Salon du Livre i Paris, som i år har Norden som tema.

– Wallander och Millennium har lärt de franska läsarna att älska det som händer däruppe hos er. Ingen bryr sig om böcker om Rom, det känner vi redan till. Jag säger inte att vi turistar när vi läser böcker av Sofi Oksanen, men vi upptäcker något nytt.
Salon du Livres chef Bertrand Morisset dricker sin espresso i farten. En trappa ner, på det hektiska mässgolvet, marknadsförs ett sjuttiotal nordiska författare under fyra dagar. Men förvånande få av deckargiganterna är på plats – vilket ger en smått altruistisk känsla.
– Vi ville undvika klichéer. Camilla Läckberg säljer redan som smör. Sofi Oksanen är viktigare, hon har gjort succé men är inte stor här än. Men bokmässan behöver stora namn som dragplåster. Vi har bjudit in Mankell, Johan Theorin och Per Olov Enquist.

Hur plockade ni ut de andra?
– Varje land kom med förslag. Hälften av författarna skulle vara män och hälften kvinnor. Det klarar ni där uppe, i Frankrike skulle vi aldrig klara det.

Men vad kan Frankrike, med sin litterära tradition, lära av det nordiska?
– Vi har en tradition av att översätta mycket utländskt. Vi har förlag som tar större risker än till exempel nordiska, som inte ger ut mycket franskt.
– Men fransmännen är inte längre överlägsna. Den franska samtida litteraturen, det är den som är problemet.

Nathalie Fiszman, som ensam driver förlaget Serpent à Plumes, gör en paus i fixandet inför monterminglet. Hon ger huvudsakligen ut utländsk litteratur, säger hon, och hon håller med Bertrand Morisset.
– Den franska samtida litteraturen är precis som den franska samtida filmen. Den existerar inte för mig. Den utländska litteraturen är mer berättelse-buren, fantasifull. Den franska upplever jag som väldigt egocentrisk.
Nathalie Fiszman ger ut Kerstin Thorvall, Marie Jungstedt och flera andra nordiska författare. Men hos Jonas Hassen Khemiri har hon, liksom hos danska Helle Helle, hittat en ton som sticker ut.
– Montecore är en av de senaste årens största romaner. Den har många ingångar: invandring, språk, kärleken mellan en far och en son. Och så ställer den frågan: vad är en konstnär? Översättningen var dubbelt komplicerad. Montecore är ett språkexperiment. Dessutom är farbrodern i boken tunisier – och bokens tunisiska franska måste översättas korrekt.

En bit bort signerar Jonas Hassen Khemiri böcker i den stora nordiska montern. “Montecore – un tigre unique” kom ut i Frankrike redan 2008 men inför mässan lanseras den igen. Med mer uppmärksamhet som resultat – även om strömmen till Khemiris bord är mild i jämförelse med kön till Jo Nesbøs.
– Jag är så tacksam – det var min översättare som övertygade Nathalie Fiszman att ge ut “Montecore”. Översättning är häftigt – att hitta en glädje i att återskapa ett språk. Det är kul att boken nu når tunisiska läsare, säger Jonas Hassen Khemiri.
– Det är fem år sedan jag skrev den, så för mig känns det lite som att kolla på gamla skolfoton. Men jag är fortfarande stolt över boken.

De utländska förlagen måste förbereda utgivningen dubbelt så envist när författaren inte redan är etablerad i landet. Det märker Anne Swärd, vars “Till sista andetaget” kommer på franska först i augusti. Bokmässan är bara den första intervjuspäckade promotionsrundan.

Varför tror du att din bok tilltalar en fransk publik?
– Min franska förläggare gillar att boken är modern och samtidigt har en tyngd och substans, samt att den inte är rädd att beröra vissa tabun. Fransmännens styrka är tradition, så nordiska författare kan antagligen erbjuda en friskhet och ett mod att skriva nytt och självständigt i förhållande till traditionen, säger Anne Swärd.

Har du hämtat mer inspiration från fransk kultur än titeln på din bok?
– I bakgrunden av min roman skymtar “À bout de souffle”, Godards femtio år gamla men ändå moderna film. Marguerite Duras är en gammal tonårskärlek och sådana rostar som bekant aldrig. Det franska är också ordrikt, och även om jag ibland skriver mer rått än vackert så är jag kanske lite fransk. Jag passar inte i den minimalistiska nordiska litteraturfållan.

_________________________________________________________

Fakta: Salon du Livre

Pågår i Paris 18-21 mars.
Det största litterära eventet i den franskspråkiga världen, till storleken något mindre än bokmässan i Göteborg.
I det nordiska temat ingår författare från Danmark, Finland, Sverige, Norge och Island.

Svenska medverkande: Mara Lee, Anne Swärd, Sara Strisberg, Jonas Hassen Khemiri, Carl-Johan Wallgren, Annika Thor och Johanna Thydell, samt Jovnna Ánde Vest.
Medverkan finansieras till hälften av de nordiska länderna, hälften av Franska institutet.
Speciellt inbjudna av mässan är giganterna Henning Mankell, Johan Theorin och Per Olov Enquist.

Publicerad i Sydsvenskan 2011–03–20.

Postat av Julia Svensson - Kommentera

Familjefixering stör Bangs tjugoårsfest.

19th March, 2011

Tidskriften Bangs jubileumsnummer – rosa, glänsande och alldeles underbart – har sällskap i min brevlåda. Arkitekturtidskriften RUM och journalistförbundets tidning Journalisten har båda genusspecial med anledning av internationella kvinnodagen. De handlar om män som är stjärnor, kvinnor som får slitiga mellanchefspositioner men aldrig når topposterna. De handlar om hur kvinnodominansen devalverar branschernas löner. Jag hetsläser, blir rasande. Ringer mamma, som säger: “Julia, du ska inte vara så arg. Det stjäl bara en massa energi.”

Sedan öppnar jag Bang, som fyller tjugo i år. Det är ett nostalgiskt hyllningsnummer om den mest betydande mediala plattformen för genusfrågor i Sverige. Efter chocken i brevinkastet, om kvinnors könsstympade karriärsmöjligheter, borde Bang rimligtvis ge något slags tillförsikt.
Kristina Hultman blickar tillbaka på starten 1991. Ulrika Knutson konstaterar, efter en genomgång av kvinnotidskriftshistorien från Tidskrift för hemmet via Kvinnobulletinen till dagens Bang, att redan på 1800-talet sågs feminismen av yttre krafter som förlegad. Att feminismen fortfarande ältar samma saker som på 1970-talet: “äktenskapstrasslet, dammtusseländet och sexträsket”, är enligt Knutson inte deprimerande – då problemen är desamma som då, bara i en modernare kontext.
Den gemytliga känslan av jubileumsfest håller i sig ett tag. Men så skriver Maria Sveland om vägen från bitterfitta till skilsmässa, och jag får ångest. Sveland berättar hur hon visserligen har en mindre lägenhet – men som varannan-veckasmamma har hon plötsligt en massa härlig tid över att skriva, umgås och hångla med vem hon vill. Det låter som den ultimata tillvaron. I alla fall för de horder av andra ensamstående kvinnor i trettio-årsåldern som har utvecklande jobb, egna bostäder, ett utifrån sett spännande liv. Allt utom lysande framtidsutsikter för familj.

Alltför självständiga tjugoåringar straffas nämligen vid trettio. Plötsligt finns bara ett begränsat antal år kvar för barnprojeket. Det vet killarna också – men de behöver inte bestämma sig riktigt än. Och av Sveland att döma är kärnfamiljsprojektet en enda riskzon för dubbeljobb och haveri. Kanske är det korkat att ens vilja ha barn?
Då Bang fått skäll för att vara alltför inriktad på media och vit medelklass, är det egendomligt att jag som i så fall är kärnprenumeranten känner mig lika alienerad då jag läser Bang som i vilken lunchbordsdiskussion som helst. Det som förfrämligar är inte texterna om queer- och vithetsproblematik, eller bristen på dem, det är feminismens familjebildningsfixering. Pappaledighet, surrogatmödraskap och livets grottekvarn är motiverade teman. Men det finns ju, på tvärs mot Ulrika Knutsons slutsats, massor av nya livskonstellationer, massor av nya saker att bli förbannad på. Vilket jag hoppas att de nya chefredaktörerna, Johanna Palmström och Trifa Shakely, tar med sig in i nästa tjugoårsperiod.

Publicerad i Sydsvenskan 2011–03–19.

Postat av Julia Svensson - Kommentera