8th December, 2009
Den här månaden medverkar jag för första gången i Tidskriften RUM, nr 12.
Skriver en artikel om arkitektkontoret Cobes visioner för Nordhavnen i Köpenhamn.
Postat av Julia Svensson - 2 Kommentarer
1st December, 2009
Idag sjösattes integrationsprojektet på Sydsvenskans kultursida. Artikeln finns att läsa här, pyntad med Olof Åkerlunds eminenta Järegård-illustration.
Efter en dryg testmånad kan man då säga att Dansa med danskar-projektet är officiellt. Jag hoppas på interaktivt samarbete med dig kära läsare. Du kan till exempel:
- Ge mig uppgifter, som “nästa steg i integrationsprocessen”, “Läs Søren Kierkegaard”. “Utmana en dansk i Broloppet”. “Hitta en bra sushirestaurang” “En alternativ intressant promenad”.
- Be om tips inför helgen: Vilken är baren där det händer just nu? Vilket är det bästa galleriet?
- Eller ställa frågor: vilken är Köpenhamns coolaste frisör? Hur lär man sig danska? Hur hittar man en dansk vän?
Bara att skriva i kommentarsfältet på bloggen, eller maila. Lovar att göra mitt bästa för att hitta svar.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
13th November, 2009
För ett år sedan flyttade den danska författaren Naja Marie Aidt till New York för att skriva. I veckan premiärläste hon ur nya diktsamlingen ”Alting blinker” på Literaturhaus i Köpenhamn under den pågående litteraturfestivalen ”København læser”.
De första dikternas tema är barnet som växer upp – en metafor för Aidts egen anpassning till livet i USA. Efteråt berättar författaren om främlingskapet när hon för första gången bor utomlands. Hur hon trots skolengelskan dumförklaras. Hur det känns att inte kunna föra en intellektuell konversation. Hur hon påverkas när andra pratar pedagogiskt med henne.
I poesin drar hon paralleller till Danmarks sätt att välkomna invandrare och bevisar hur effektiv litteraturen är som politiskt uttrycksmedel:
”När du kommer till Danmark kan du klä ut dig till ett wienerbröd. Sen kan du ligga i bagarens fönster tills du blir uppäten eller slängd – så ligger du ingen till last.”
Publicerat i Sydsvenskan 2009-11-13.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
13th November, 2009
Det är inte särskilt oväntat men jag har skrivit ett rep om lindy hop-scenen i Köpenhamn, med bilder av Johan Bävman. Publiceras på Sydsvenskans nöjessidor idag.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
10th November, 2009
Poul Borum, Michael Strunge och Pia Juul. I nästan ett sekel har tidskriften Hvedekorn varit en institution inom dansk litteratur, där de flesta danska poeter och många prosaister debuterat. Men om två nummer är det slut. När Borgens förlag efter fyrtiofem år inte längre har råd riskerar Hvedekorn att dö strypdöden.
Hvedekorn har som debutanttidning en viktig roll för återväxten inom dansk litteratur. Nuvarande redaktören Lars Bukdahl satsar inte på affischnamn utan på texter av de unga lovande, de osynliga etablerade och de experimentella särlingarna.
Men det är ett tecken i tiden att Borgen, som satsar på smal litteratur, stoppar flödet till tidskrifternas flaggskepp. En realist tänker naturligtvis genast webbtidning. Vilket Bukdahl inte vill höra talas om: ”Om man utkommer på nätet har man skrivit under ett spökkontrakt.
Den ska komma ut på papper. Om inte annat har jag en skrivare med inbyggd kopiator.” säger han till Politiken.
Det är vackert sagt. Och för det nordiska litteraturklimatets skull hoppas jag att han står vid sitt ord.
Ursprungligen publicerat i Sydsvenskan 2009-11-10.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
30th October, 2009
Svenska Caroline Lanner önskade sig guld, rock’n roll, nattliga cocktails och stamgäster. Så hon startade krogen Von Fressen på Vesterbro – som redan är en mötesplats i det internationella Köpenhamn.
Läs artikeln i dagens Sydsvenskan.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
7th October, 2009
Läs min krönika om Lena Sundströms bok Världens lyckligaste folk här.
Läs Dan Jönssons utmärkta recension av boken i DN. Här.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
25th July, 2009
”Paris Frankrike” (Ellerströms förlag) är Gertrude Steins hyllning till sitt andra hemland. Med karakteristiskt flytande meningar berättar hon om fransk mat, hattar, mode, Picasso och sin döda hund. Och om hur fransmannen på en gång kan vara både fridfull och spännande. Stereotypiserande, men alltid på rätt sida av gränsen.
Boken är också en fundering över framtiden. Utgivningsåret 1940 befann sig Stein och Alice B Toklas, som så många andra parisare, på den franska landsbygden i skydd från kriget. Det var en tid när Europa skulle äga världen ännu ett litet tag.
Århundraden är som franska män, skriver Stein. Först rebelliska ungdomar. Men förr eller senare måste de bli civiliserade. Frankrike, liksom England, hade svårt att acceptera 1900-talet. Men ändå måste de två tillsammans civilisera det. Och i backspegeln: hon skulle nog ha betraktat 1900-talets slut som relativt civiliserat.
Gertrude Stein är en monumentalfigur för ett Frankrike och ett sekel som flytt. 1900-talets finurliga sagotant, en sån där som aldrig mer kommer att finnas, som man alltid kommer att sakna.
Publicerat i Sydsvenskan 2009-07-25
Postat av Julia Svensson - Kommentera
15th July, 2009
Jag minns vintern när jag cyklade omkring i cykelhjälm på Köpenhamns gator. Det spelade ingen roll att någon strök med varje gång en gul stadsbuss svängde vänster; jag har aldrig känt mig som en större tönt. Hade förträngt händelsen tills Politikens fredagsbilaga i förra veckan gav sig ut “På jagt efter svensken”.
De gör ett nedslag på Friskis och Svettis i Fælledparken. Här kan alla som vill vara med och svettas. Typiskt svenskt, säger den rödvitklädda svenska gympaledaren. Demokratisk folkhälsa.
Det kommer mer: På danska heter hockeyfrilla svenskernakke. Svenskar har inte skor inomhus, ens på nyårsafton. Allsång är en stor passion, liksom Melodifestivalen. På Illum är en tredjedel av de anställda svenskar, vilket innebär bättre service. På svenska säjer man “hejsan”.
4 664 svenskar i Köpenhamn, efter pakistanierna den näst största minoriteten, men det enda svenska som åtminstone luktar lite rock n roll är snus, som tydligen säljs svart i en hemlig kiosk på Falconer allé.
Sverige framstår som den ordentliga storasystern, som låter alla vara med och gympa. Som cyklar med hjälm, och skäms lite för det. Tönt? Det var hon själv som sa det.
Ursprungligen publicerat i Sydsvenskan 2009-07.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
15th July, 2009
En dansk väninna och jag var på Netto för att köpa glass. Hon frågade vilken sort jag ville ha. Jag sa ”kanske vanilj eller choklad”. Hon sa: ”Jeg vil ha schokoläääääde”.
Hon grabbade tag i rätt förpackning och gick till kassan. Jag stod kvar, redo att försynt diskutera glassmaker.
Jag stått så många gånger bredvid de danska pigernes prunkande vokaler och känt mig beige, oälskad och inte tillnärmelsevis lika frigjord. Jag har stått vid danska frysdiskar och anklagat mig själv för min oförmåga att vara dansk.
Lonely Planets senaste Köpenhamnsguide kommer till undsättning: ”Hygge handlar om känslan av ett vänskapligt, varmt kompanjonskap av det slag som uppstår när danskar umgås i grupp /…/undvik ämnen där era åsikter kan skilja sig åt/…/då har ni kommit nära varandra.” I en bisats nämns att den ständiga tillgången på alkohol.
En anekdot till: en fredag i juni var det fest i Köpenhamn, jag och min väninna var de enda svenskarna. Festen var segstartad. Folk drog sig undan när vi försökte prata. Men lyckligtvis kunde man köpa tysk öl för en femma i baren och när danskarna så att säga hade hamnat på andra sidan ölen hade jag och min vän om inte hamnat i festens centrum så åtminstone avancerat från skamvrån till dans(k)golvet.
Jag berättade anekdoten om glass för en dansk författare häromveckan, apropå ämnet språkförbistringar. Samtalet var en polett som trillade ner. Författaren sa att danskan har hårda vändningar – och det gör människor i Danmark hårda mot varandra. Danskarna är ett ensamt folk.
Danskan är charmig men oförsonlig. Den danska folksjälen också. Frispråkig på ytan men svår att få kontakt med.
Kanske, när man går in hårt för något, blir effekten den omvända. Precis som Nyhavn inte längre är fullt med tatuerade sjömän är hygge en institution det bara skrivs om i guideböcker. Liksom det danska frisinnet. Som danskarna själva börjat ifrågasätta: i en artikel i Information nyligen frågade man sig varför man, när man alltid värnat om rätten att säga och göra vad man vill, plötsligt vill lagstifta mot köpesex och alkoholreklam. Någon säger till och med att det är bra – att det danske frisind har gått över styr och blivit till intolerans och rasism.
Hygge blev ohygge. Frisind blev intolerans. Danskarnas sätt att umgås gör dem ensamma. Men vad kan den fattiga storebrorsan i öst egentligen säga? När de danska tågen står still berättar de sanningsenligt i högtalarna att någon hoppat framför. I Sverige heter det Signalfel. Allt heter Signalfel.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
Older Entries
Newer Entries
Idag sjösattes integrationsprojektet på Sydsvenskans kultursida. Artikeln finns att läsa här, pyntad med Olof Åkerlunds eminenta Järegård-illustration.
