Julia Svensson

Med känsla för stollar

18th September, 2010

Peter Høeg har ännu en gång lämnat livet på Jylland för ett gästspel i offentligheten. I dagens Sydsvenskan har jag pratat med honom om hans nya roman, litteraturen som lekplats och de inre elefanterna. Läs nedan, på sydsvenskan.se, eller som pdf (då får du dessutom se fotografgeniet Linda Axelssons bild): sida 1, sida 2.

Peter Høeg reser sig när vi kommer in rummet. Han är kortare än jag föreställt mig. Det grånande håret på ända. Djupt liggande ögon. Gröna säckiga denimbyxor och randig T-shirt.

Han ler och tar i hand. Ett fast handslag. Sedan bjuder han på ingefärste.

– Jag har bott i Afrika. Därför har ingefära en speciell plats i mitt liv. Det lyfter utan att speeda.

Sedan lutar han sig tillbaka i förlagets röda soffa.

Peter Høeg tröttnade på offentligheten efter ”Fröken Smillas känsla för snö”. Då gav han 150 intervjuer på ett år. Nu visar han sig bara när han skrivit en ny bok. Han har redan träffat massor av journalister här i det lilla rummet på förlaget Rosinante i Köpenhamn.

Den nya romanen, ”Elefantskötarnas barn”, släpps samtidigt i både Danmark, Sverige och Tyskland.

Han är spänd på recensionerna. Inför ”Den tysta flickan”, som släpptes med buller och bång efter tio års liv i skymundan, var kritikerkåren oense.

”Med känsla för snömos” var till exempel rubriken för Daniel Sandströms recension i Sydsvenskan.

– Det var mycket dramatiskt. Jag undrar fortfarande över kritiken. Kanske har det att göra med att det var en mycket komplicerad bok? Det var första gången jag skrev om medvetenhet,

hjärta och religion, så det fick också en chockeffekt. Det kan vara en förklaring.

En elefantskötare, som i den nya bokens titel, är någon som har en inre elefant att ta hand om, en våldsam passion. Det har uppskattningsvis 50 000 andra danskar – däribland några Peter Høeg känner. Men inte han själv.

– Jag upplever mig själv som rätt genomsnittlig och normal. Min mamma har en elefant, hon är en mycket intensiv person. Men det är en väldigt snäll elefant.

”Elefantskötarnas barn” handlar om barnen till två passionerade stollar. Fadern är präst, modern spelar orgel. När föräldrarna en dag försvinner slungas syskonen Peter och Tilte

ut i ett äventyr bland excentriska new age-ledare och kloakentreprenörer med klasskomplex. Barnen flyr undan sekter och kriminella grupper.

Huvudkaraktären Peter, en fjortonåring där femtiotreåringens berättarröst lyser igenom, dök upp när Peter Høeg blev ombedd att skriva en barnbok – vilket han tackade nej till efter

några veckors försök.

”Børnebog” är barnbok på svenska, förklarar han. Sedan berättar han att han för första gången tänker sig en bestämd publik för sin bok.

– Jag ser framför mig en familj av flera generationer som läser tillsammans. Som familjemänniska söker jag alltid sammanhang där jag kan umgås jämlikt med barnen. Man kan känna en djup gemensam glädje när man läser högt ur Astrid Lindgrens böcker.Det är en dröm att skriva något som når människor i olika åldrar.

Peters storasyster Tilte är en rödhårig flicka med skinn på näsan. Lite som Pippi Långstrump. Eller Smilla. Eller en inverterad Lisbeth Salander.

– Jag har alltid önskat mig en syster. Jag tror att den svåra vägen till kvinnorna är lättare då. Och jag känner att det kvinnliga har ändrat sig och tar större plats i kulturen än det gjorde

förr. Förändringen av det kvinnliga i vår djupare medvetenhet, kommer till uttryck i mina och andras böcker.

”Fröken Smillas känsla för snö” var en av de första storsäljarna i den skandinaviska spänningslitteraturen. Hur ser du på deckarboomen?

– Jag läser inte så mycket. Jag har läst så mycket i mitt liv att jag inte längre behöver input utifrån. Precis som jag har vänner som är kompositörer, som aldrig lyssnar på musik.

– Men jag älskar spänning. När jag var barn läste jag Tintin och Tarzan. Jag hade stora upplevelser med Enid Blytons Fem-böcker. När jag blev äldre läste jag ”Greven av Monte Cristo”, Shakespeare och Borges. Jag tycker inte att det är mindre fint att ha en stor upplevelse med Tarzan än att ha det med Borges. Det är en artificiellt skapad skillnad, som har att göra med att upprätthålla en hegemoni.

När ”Fröken Smillas känsla för snö” kom ut var Peter Høeg 35. Nu är han 53. Han har flyttat ut på landet, skiljt sig och lever sedan fem år med en ny sambo, som är kock. Men egentligen

har inget förändrats.

– Min vardag ser ungefär ut som när jag var trettio. Då var det tre saker som betydde något: att ställa upp för mina barn, min kärlekspartner och mina vänner. Att skriva så bra som

jag kunde. Att komma lite djupare in i mig själv. Allt annat – offentligheten, resor, pengar, upplevelser som film och teater – kom längre ner på listan. Detta har inte ändrat sig. Men

känslan av att ha kortare tid kvar innan jag dör är mycket starkare idag än den var för femton år sedan. En enda lång arbetssträcka. Jag måste prioritera ännu noggrannare.

Sedan många år bor Peter Høeg i Norre Snede på Jylland, i närheten av den spirituelle ledaren Jes Bertelsens ”Vækstcenteret”. Bertelsen, som från början är doktor i idéhistoria, undervisar i medvetandeträning och meditation. Deras vänskap har väckt uppståndelse. Bland annat fick Peter Høegs förra roman kritik för att vara reklam för en religiös sekt.

Peter Høeg förklarar:

– Vækstcenteret är ett försök att göra en icke trosbaserad, icke new age och icke dogmatisk gemenskap där människor bor nära varandra och mediterar tillsammans varje dag. För

att hitta djup i en annars stressig tillvaro. Detta är ovanligt i Skandinavien.Men nu samarbetar vi med universitetet och medverkar i en tankesmedja för den danska folkskolan. I alla fall den danska offentligheten börjar förstå att det här med Vækstcenteret, jag och Jes Bertelsen, inte handlar om religion eller new age.

Också i den nya boken lyser Peter Høegs egen jakt på inre frid igenom. I historiens eskalerande galenskap stannar syskonen ibland upp och resonerar kring dörrar till alternativa

världar, ensamhet och att det aldrig är för sent att få en lycklig barndom.

Hemligheten bakom det upphöjda och professionella lugn som svävar över Peter Høeg är att sitta på en kudde. Så har han mediterat varje dag i 25 år. Men att skriva har också blivit en

ritual. Varje morgon efter frukost håller koncentrationen i två–tre timmar – mer blir det inte när han är hemma och har barn omkring sig. Den tredje meditationsformen är att träna hjärtat.

Att vara vänlig.

– Vänlighet är inget som kommer automatiskt, särskilt inte för en egoistisk person som jag. Det är något man kan träna dagligen med sina barn och sin kæreste. Att vara för fylld av mig själv blir ett hinder. Att träna mentalt och få ro i min vardag handlar om att få mer kontakt med mig själv och mina medmänniskor.

– Du och jag upplever förmodligen helt olika saker, trots att vi sitter i samma rum, säger han.

Det enda under intervjun som får Peter Høeg att skruva lite på sig i soffan är minnet av den svenska Expressenjournalisten Natalia Kazmierska som kom oanmäld och knackade på. 2005,

då han inte hade visat sig offentligt på tio år.

Han kippar efter andan.

– Jag var naiv. Jag kände tillit till den journalisten. Det var imponerande att hon rest genom halva Danmark för att hitta mig. En ung flicka som står och knackar på. Henne vill man inte köra bort. Men jag sa att ”du får inte säga nu att jag skrivit en ny bok, för då kommer det en enorm press på mitt liv och på mina barn”. Men hon skulle få den första och största intervjun

senare. Hon lovade.

– Så reser hon hem och då kommer det. Krasch! I alla europeiska tidningar och i USA.

Peter Høeg slår ut med armarna.

– Jag hade glömt under de tio år jag dragit mig undan hur stor pressen är på er journalister. Jag kommer aldrig mer att lita på en journalist. Hon fick en fjäder i hatten och the breaking

news.

Det är dags att ta porträttbilder. Peter Høeg har redan gjort klart att han inte vill gå ut bland människor. Så det blir vid ett stort fönster i trapphuset. Han har förberett för fotograferingen.

– Jag har med en extra tröja. En svart polo. Så jag kan ha den, eller den här randiga?

När han hoppat upp i fönsterkarmen frågar fotografen Linda Axelsson om han sitter någorlunda bekvämt.

– Jag vill att det ska vara en bra upplevelse för dig, svarar han då.

…………………………………………………………………………………………………………………………………………….

Peter Høeg

Född: 1957.
Bor: i Norre Snede på Jylland, med sambo och barn.
Bakgrund: innan han blev författare hade han bland annat pluggat litteraturvetenskap i Köpenhamn och jobbat som idrottslärare och sjöman.

Aktuell med: ”Elefantskötarnas barn”, som har sålts till tolv länder. Det tyska förlaget Hanser har upprättat romanens fiktiva ö Finø på internet, under namnet Tiltes insel.

Tidigare verk: Debuterade 1988 med ”Föreställningar om det tjugonde århundradet”. ”Berättelser om natten” kom 1990. Fick internationellt genombrott med ”Fröken Smillas känsla för snö” (1992). Efter ”De kanske lämpade” 1993 kom ”Kvinnan och apan” 1996. Därefter drog han sig tillbaka i tio år. ”Den tysta flickan” (2006) utkom i över tjugo länder.

Postat av Julia Svensson - 2 Kommentarer

Mord i sinnet

28th August, 2010

Läs min intervju med Pia Juul. Nedan eller i dagens Sydsvenskan. Eller hämta pdf:erna så får du helheten, med Peter Frennessons skitsnygga bilder: sidan 1, sidan 2.

Hon är ett av Danmarks allra största författarnamn. Och hon skriver allt. Poesi, romaner, dramatik, noveller. Julia Svensson har träffat Pia Juul, det senaste tillskottet i Danska Akademien, och pratat om deckare som inte är deckare.

Det är Pia Juuls lediga dag. Hon står och väntar på oss innanför entrén. Svarta solglasögon i håret, en svart klänning, en prickig sjal.
Det var hon som föreslog att vi skulle träffas på Litteraturfestivalen här på Louisiana. Hennes hus är betydligt mer svårtillgängligt: en jägmästargård i skogen bortom all lokaltrafik.
Dagen före har hon haft uppläsning ur sin nya bok ”Radioteateret: Vi sender: KOBLENZ : en digtsamling” – uppkallad efter den nedlagda danska radioteatern. Teater som inte är teater, utan en dikt. Nästa dag ska hon vara dagens överraskning och läsa ur romanen ”Mordet på Halland”, som nyss kommit på svenska. På lördagen ska hon intervjua skotska författaren Ali Smith, vars böcker hon översätter till danska.

När vi går över Louisianas gräsmatta berättar hon att hon och de andra författarna här bor i något som heter Sauntehus Slotshotel, ett slott som inte är ett slott. Vi sätter oss på en brygga vid stranden. ”Mordet på Halland” hyllades när den kom i Danmark och Pia Juul fick Danske Banks litteraturpris. Romanen börjar som en deckare med att huvudpersonen Bess vaknar av ett skott. När hon kommer ut på gatan finner hon sin man, Halland, mördad.
Men där tar kriminalromanen slut. Istället får vi lära känna Bess, som successivt upptäcker att Halland inte alls var den man hon trodde att hon kände. En deckare som inte är en deckare alltså.
– Jag har läst många deckare, säger Pia Juul. Svenske Kjell Eriksson är bra men inte lika berömd som de andra. Han skriver realistiskt om man jämför med Arne Dahl och Stieg Larsson. Bipersonerna är viktigare hos honom. Jag har alltid tänkt att jag ville skriva en bok som uppehåller sig mer vid vittnet. I ”Mordet på Halland” har jag skrivit om änkan till den mördade, och polisen och mördaren blir bipersoner.
– En läsare har föreslagit att jag skulle skriva en omvänd berättelse nu, ”Mordet på Halland” som en riktig deckare, där polisen är huvudperson. Men det får någon annan göra.

Döpte du den till ”Mordet på Halland” för att sälja fler böcker?
– ”Mordet på Halland” var min arbetstitel, jag kunde inte ändra den. Jag vill gärna sälja många böcker – och jag skulle vilja veta vad som hänt om den hetat något helt annat. Så det kanske var dumt. Eller smart. Det var mer problematiskt när den kom ut. Det är många som bara läser deckare.

Har titeln gett dig en ny läsekrets?
– Ja! Men jag har också märkt att väldigt många bara läser romaner. På uppläsningar, när jag ibland läst noveller, har det visat sig att många inte känner igen formatet. Så jag har träffat många nya läsare.

Vad är historien bakom namnet Halland? För en svensk är det förvirrande. Som Mordet på Blekinge, eller Mordet på Själland.
– Jag vet! Det är förvirrande också för danskar. Men han fick det namnet och sedan gick det inte att ändra på, han hette Halland. Jag tror att det existerar som namn i Norge.

”Mordet på Halland ” är bara din tredje roman sedan du debuterade för 25 år sedan. Varför har du inte skrivit fler?
– Jag vet inte. Min första roman kom 1990 men sen kom annat skrivande emellan.

För många är ju novellen vägen till romanen.
– Ja. Men det är helt olika genrer – man kan ha talang för det ena men inte det andra. Den stora danska novellförfattaren, Peter Seeberg, gick över från romaner – och skrev de mest fantastiska noveller. Att komma på att han inte behövde skriva romaner var en stor lättnad, sa han.
– Noveller är en fantastisk genre. Förläggarna vill hellre ge ut romaner, det säljer bättre, och det är svårare att sammanfatta vad en novellsamling handlar om. Med novellen påbörjar du ett litet verk varje gång. De flesta har ambitionen att skriva ”en riktig bok”, och då menar de roman. Men jag vill skriva allt.

Pia Juul pratar riksdanska, säger hon själv. Men jylländskan kryper fram när hon träffar sina föräldrar. Annars har hennes författarskap påverkats mer av den lantliga uppväxten än hennes dialekt.
– Vi bodde i en by på Jylland från att jag var sex till jag var arton. Då flyttade jag till Aarhus – som är en liten storstad. Jag skriver ofta om byar och småstäder – det är nog för att man upplever allting så starkt när man är barn och tonåring. ”Mordet på Halland” utspelar sig i en liten stad, vad som i Danmark kallas køpstad. Byn och køpstaden har mycket gemensamt. Det är först i Köpenhamn som du kan göra vad du vill utan att någon lägger sig i.
– Nu bor jag på landet igen. Men på Sydsjälland är det många som flyttat från Köpenhamn. Det är helt annat jämfört med när jag var barn, vi flyttade till Jylland från Själland. Det var svårt att komma in i det lilla slutna bysamhället. Jag blev väl mottagen men kände mig aldrig integrerad. Det värsta man kunde vara på Jylland var att vara köpenhamnare. Och var man från Själland så var man från Köpenhamn.

Pia Juuls föräldrar var båda lärare och barnboksförfattare. Hennes eget skrivande började när hon fyllde nio och fick sin första dagbok.
– Jag skrev alltid dagbok och hade väldigt många brevvänner. Annars började det med att jag skrev dikter i gymnasiet, som så många. Mina föräldrar läste och skrev mycket – men båda hade vanliga jobb. Jag skrev och försörjde mig på olika ströjobb i Köpenhamn men tänkte att jag skulle utbilda mig till något. Då hade jag redan mött den man som är min man idag. Han sa: Om du ska vara författare, ska du inte bara skriva?
– När man blir författare ställer man sig utanför samhället. Man kan få stipendier. Om man plötsligt har pengar kan man resa någonstans. Men man får ingen föräldrapenning om man inte har haft något riktigt jobb innan. Det är ett osäkert liv. Men fritt. Om man har nerver till det.
Vid sidan av författandet jobbar Pia Juul som översättare. Men just nu har hon inte översatt på ett halvår. Danske Banks litteraturpris gav henne mer tid att skriva, och det är hon glad för.
– Annars skriver jag på mina egna grejer emellanåt. När jag har översatt en timme kanske jag byter. Eller så skriver jag på natten. Eller översätter på natten. Det är mycket ostrukturerat som du hör.

Ibland åker hon till Jylland för att få skrivtid. Det ska hon göra i oktober och november.
– Jag pratar aldrig så mycket om det jag håller på med. Men om det finns en genre som handlar om mord utan att vara deckare, så är det en sådan. Den danske författaren Henning Mortensen kallar det för kriminalistiska romaner.
Pia Juul kallas ibland minimalist. Ett av hennes litterära kännemärken är att hon med vardagliga detaljer gestaltar de stora frågorna.

Du buntas ofta ihop med Naja Marie Aidt och Helle Helle, två andra danska författare som kamouflerar stora frågor i dansk vardag.
– Det är mina två vänner! Vi mejlar nästan varje dag. Naja Marie har jag känt längst. Jag tycker om vad de skriver, men jag tycker också att vi skriver väldigt olika.

Pratar ni om vad ni skriver?
– Nej. Jag vet att Helle skriver på en ny roman men det är det enda jag vet. Och för mig är det farligt att berätta för mycket. Jag säger att nu går det dåligt, eller nu går det riktigt bra. Men det är allt.

Dina dikter och noveller handlar också ofta om mord och död. Författare som blir mördade. Hur kommer det sig?
– Jag har aldrig tänkt på det på det sättet. Det har nog att göra med att jag har läst så många deckare. Men när tre av mina dramatiska texter kom ut i en bok hade de till och med en pistol på framsidan – för det är en pistol med i alla tre berättelserna.

Vilken är din favoritdeckare?
– Hjalmar Söderbergs ”Doktor Glas”. Det är min ”yndlingsbog”. Jag älskar korta romaner. Och det är en slags deckare men det handlar inte om jakten på en brottsling. Kerstin Ekmans fantastiska ”Händelser vid vatten” är på många sätt också en deckare.

Men en traditionell deckare?
– Problemet med de så kallat ”riktiga” deckarna är att de liknar varandra för mycket. De följer samma oskrivna regler – det gör dem trygga för läsaren men det blir svårt att framhäva en. Det börjar med kaos, som detektiven eller polisen ska få ordning på. Det är så det ska vara.

Kommer du själv att skriva en deckare?
– Om jag kunde skulle jag vilja. Och det kanske jag gör en dag.

Efter lunch är det dags för Karl Ove Knausgaards framträdande på Louisiana Litteraturfestival. Pia Juul sitter på översta raden i konsertsalen, inte på någon av de reserverade författarstolarna längst fram.
En författare som inte beter sig som en författare. Hon låtsas som att hon är vem som helst.

Pia Juul

Född: 1962. Uppväxt i Himmerland på Jylland, bor i dag söder om Præstø på Sjælland.

Familj: Två döttrar, 8 och 24. En man som är arkitekt.

Aktuell: Romanen ”Mordet på Halland” har nyligen kommit på svenska. På danska ”Radioteateret: Vi sender: KOBLENZ : en digtsamling”.

Besöker Bokmässan i Göteborg i september.

Utmärkelse: Tilldelades ifjol Danske Banks Litteraturpris, ett av Danmarks största på 300 000 danska kronor, där läsarna själva röstar fram en pristagare.

Pia Juul om Norden:
– Jag har ingen särskild känsla för det nordiska. Men det är en fantastisk gåva – tillsammans har de nordiska språken en enormt stor litteratur som vi kan läsa på originalspråk. Men för mig är norska exotiskt och mer främmande än svenskan.

Ursprungligen publicerat i Sydsvenskan 2010–08–28.

Postat av Julia Svensson - Kommentera

Samtal med skaparen

8th August, 2010

Sist jag var i Stockholm gjorde jag en intervju med Inger Edelfeldt, tillsammans med fotografen Casper Hedberg. Läs intervjun i dagens Sydsvenskan, eller nedan.

Inger Edelfeldts produktivitet är häpnadsväckande. Nu i sommar kom ”Samtal med djävulen” – en roman om vad
som kan hända om man får en alltför sträng uppfostran. Och i november är det vernissage för hennes konstutställning.

STOCKHOLM. Inger Edelfeldt vill träffas på Medelhavsmuseet i Stockholm. Bland grekiska vaser och romerska marmorporträtt utan näsor. Det är ett fint museum tycker hon – trots att alla skatterna släpats dit från andra kulturer. På grund av sommaren träffas vi inte i hennes ateljé. Den trettio kvadrat­meter stora enrummaren, där hon målar tavlor inför en konst utställning i höst, har visserligen luftkonditionering – men den låter som hela Arlanda. Vad beträffar hennes hem får jag bara veta att hon bor i en förort.
Den högtidliga, nästan kyrklika atmosfären på museet – höga tak och romerskt välvda fönster – passar bra i sammanhanget. Inger Edelfeldts nya roman har kyrkan som spelplats.

”Samtal med djävulen” är en historia hon haft i bakhuvudet länge. Två kusiner träffas, de har inte setts på fyrtio år. Den ene, Paul, är kvar i frikyrkan där de växte upp. Den andre, Asger, har lämnat kyrkan och blivit diakon. De möts på ett tåg och Paul kontaktar därefter Asger för att komma på besök.
– Själva romanen är helt och hållet en konstruktion. Pauls och Asgers gemensamma bakgrund är en påhittad frikyrka. Men jag är inte ute efter att slå på frikyrkor. Jag vet att församlingarna kan vara helt olika, och att de även kan vara öppna och kärleksfulla. Pastor Åke Green som uppmärksammades för ett antal år sen är förhoppningsvis ett undantag.

– Farfar var fripredikant, med en lång så kallad syndlista. Men han var inte ansluten till någon kyrka, han reste runt i Orsa finnmark och svavelosade på egen hand. Jag har aldrig träffat honom.

Men temat för boken är ändå inte religion.
– Jag vill inte ge mig in i en religions debatt. Den handlar snarare om psykologi och vad som kan hända när man får en väldigt sträng uppfostran, där naturliga känslor förträngs. Det är Paul jag har velat undersöka. Han kom till först av de två, sedan tog det lite tid att hitta på en sparringpartner åt honom. Pauls gestalt är en symbol för något gammalt som finns i samhället. Tankar om straff, belöning, godhet, ondska, rätt och fel. Han har försökt städa rent i sitt psyke med horribla resultat.
– Asger står för något nyare. Namnet Asger är lite lustigt – ”asker” – det kan betyda att han är den som frågar. När Paul hör att Asger är diakon nuförtiden spetsar han öronen. Han kan inte låta bli att höra av sig, trots att det väcker så många av hans sår.

Det bär Inger Edelfeldt emot att prata om boken, eftersom den i sig knappast ger några svar – utan snarare ställer fler frågor. Det är också svårt att avslöja berättelsens kärna, vad det är som Paul vill bikta. Det hoppas hon att recensenterna inte heller gör. Det vore som att tala om vem som var den skyldige i en deckare. Men visst, Paul är en slags förövare.
– Jag tänker att det är en bok man kan ha i en läsecirkel. Boken kan inspirera till frågor och tankegångar: religion, livsmening, historia, auktoritet, kvinno- och mansroll, ansvar. Paul är ett exempel på vad det kan göra med en människa att stanna i en lydnadsroll, där en auktoritet ger regler och man tränger bort oönskade känslor. Asger har, efter att han uteslöts ur församlingen, istället levt i ett slags dionysiskt uppror som är helt förståeligt men som han har fått betala dyrt för. Båda är traumatiserade men Asger, som har velat ge sig i kast med hela sin personlighet, har nått en accepterande människosyn som är främmande för Paul.

Du har lovordats länge och mycket för din förmåga att gestalta olika sorters människor. Har du något knep när det gäller att skriva trovärdig dia log och inre monolog?
– Jag vet faktiskt inte. Det kommer naturligt tror jag. Och när det inte gör det läser jag högt för mig själv, så att det ska låta bra. Man har fallenhet för vissa saker. Något jag däremot inte är så bra på är myllrande romaner med stora familjer. Det blir gärna den här typen av små kammarspel, med få personer inblandade.
– Egentligen tycker jag att den här historien passar för att bli film, det hoppas jag att den blir.

När vi träffas har Inger Edelfeldt nyss kommit hem från ett minisemesterpaket i Lidköping, tillsammans med sin kille. Men när man ser den Joyce Carol Oates-mässiga produktionstakten i hennes cv, och adderar bildkonsten, är det svårt att tänka sig att det finns utrymme för semester. Eller att en vanlig dag i hennes liv oftast är ganska ostrukturerad. Om hon skriver på en bok tar det mycket plats, säger hon. Men inte på fasta tider. I perioder är hon ganska overksam. Att hon har skrivit så mycket beror på att hon är snabb i vändningarna när hon väl skriver, att idéer tar henne med storm. Hon gör inte så mycket illustrationer längre, inte sedan det humoristiska seriealbumet ”Den manliga mystiken” kom ut förra året – tjugotvå år efter ”Den kvinnliga mystiken”. Det senaste året har hon målat mycket, halvabstrakta bilder, inför en konstutställning i november.
Den enda fasta rutinen är de yogaövningar hon gör på morgonen. Därefter har hon kanske ett framträdande, eller en coachningssession med någon av sina klienter.
Engagemanget i Zen Coaching resulterade i vintras i en psykologibok – ”Hur jag lärde mig älska mina värsta känslor” – som fick mycket uppmärksamhet.

När jag läste den fick jag intrycket att ”Samtal med djävulen” är ett slags pendang?

– Idén till ”Samtal med djävulen” fanns ju innan jag tog utbildningen i Zen Coaching, som ”Hur jag lärde mig älska”-boken handlar om. Men det kan stämma. I Zen Coaching finns en hel del av den acceptans och det empatiska förhållningssätt som finns i Asgers karaktär.

Vad var det som fick dig att skriva ”Hur jag lärde mig älska …”?

– När jag började med Zen Coaching var det en stor lättnad för mig att få lite mindre av den inre kritikern och lite mer av självacceptans, avslappning och kroppsupplevelse, bland annat. Att få ett annat sätt att se på skuld och skam. Jag föreställde mig att det fanns andra därute som också behövde den lättnaden. Responsen tyder på det, den har varit överväldigande positiv och boken är inne på sin andra tryckning.

Vad tycker du om trenden med kbt [kognitiv beteendeterapi] och mindfulness?

– Den tredje vågens terapiformer påminner delvis om varandra, och är ofta inspirerade av mindfulness. Zen Coaching likaså. Jag tänker att det är en livssyn som behövs just nu. Vi är så stressade och påverkade av straff och belöning på olika sätt. Kanske kan man tänka sig att ett slags paradigmskifte sker just när det behövs. I livets tjänst så att säga, för att livet vill överleva.

Både i ”Samtal med djävulen” och ”Hur jag lärde mig älska…” får jag intrycket av att du tycker att de flesta människor skulle behöva lära känna sig själva bättre. Kan man uppmuntra människor till mer introspektion?

– De flesta uppfostras till att inte se sin inre kärna. Det kan aldrig vara fel om man vet lite mer om sig och sitt eget själsliv. Allt smärtsamt vi får veta om världen kan skapa en sådan maktlöshet. Om man ska dra sitt strå till stacken är det väl bra att veta vilket strå som är ens, så att säga. Då kan man få en realistisk känsla för vad man själv kan bidra med.

Du var bara 21 år när du debuterade, och sedan dess har du försörjt dig på att skriva och illustrera. Det låter helt otroligt.

– Det var det enda jag behärskade. Och det var lättare för unga på den tiden. Man kunde bo billigt, äta billigt. Det är inte alls den pressade livssituationen som unga har idag. Det enda jag har läst på universitetet är ungerska – och det är en helt annan historia.

Vilken sorts böcker läste du som ung?

– Jag läste mycket fantasy. Jag och min kompis var troligtvis två av de första så kallade goterna. Vi brukade klä oss i svarta kläder, gå runt på stan och väsa saker på latin. ”Per aspera ad astra” och ”Ut desint vires, tamen est laudanda voluntas!” med mera.

– Men vi visste inte att vi var goter. Jag kommer ihåg att jag gjorde ett par vampyrtänder av tuggummi som jag hade på foton. Då kunde man inte veta att vampyrer skulle vara grejen fyrtio år senare.

Hahaha. Du var före din tid.

– Ja, haha. Det har alltid varit mitt problem.

Inger Edelfeldt har en blogg också, som hon startade i oktober förra året när hon blev upprörd över en presentation av ”Hur jag lärde mig älska mina värsta känslor”.
– Jag ville skriva om hur jag själv ser på saker. I intervjuer är det alltid intervjuarens tolkning som kommer fram, hur väl hon eller han än vill mig. Men jag vill inte ha en blogg som polemiserar och lockar till hätska kommentarer, så det blir ett lätt kåserande tonfall. Det står väldigt mycket om min pojkväns tax.

Några dagar efter intervjun läser jag på bloggen om vårt möte. Att Inger Edelfeldt aldrig vänjer sig vid att bli fotograferad, hur rar fotografen än är. Att hon just nu ligger sömnlös av oro över hösten och att hon i samband med boksläppet kommer att behöva svara på existentiella frågor av den typ hon just svarat på. Hon skriver: ”Jag jagas av en önskan att kunna förklara kontentan av viktiga existentiella teman så att alla kan förstå vad jag menar – en fullständigt omöjlig uppgift.”

När ”Samtal med djävulen” recenseras planerar hon att tälta i blåbärsskogen.

Inger Edelfeldt
Ålder: 54 år.

Är född och bor i Stockholm.

Yrke: Författare, illustratör och konstnär, flerfaldigt prisbelönt.

Familj: Micke, musiker. Och ibland tillgång till hans två barn. Aktuell med romanen ”Samtal med djävulen”. Samt en konstutställning i november, på galleri Konst & Folk på Hornsgatan i Stockholm.

Tidigare verk: Ett flertal romaner, novellsamlingar och seriealbum, på senare år ”Den manliga mystiken”, ”Namnbrunnen” och ”Finns det liv på mars?”. I fjol kom psykologiboken ”Hur jag lärde mig älska mina värsta känslor”.

Blogg: edelfeldt.blogspot.com.

Zen Coaching
Skapat av Kåre Landfald. Har beröringspunkter med bland annat mindfulness, men är också starkt inspirerat av Nonviolent communication, en konfliktlösnings- och kommunikations metod. Coachen ger medveten närvaro och stöd i att under söka sådant man upplever som obehagligt i sitt inre, och se det förvandlas till något fruktbart.

Postat av Julia Svensson - Kommentera

Arkitektur på gränsen till upplösning

3rd August, 2010

I senaste numret av tidskriften Rum, har jag intervjuat den japanske arkitekten Ruye Nishizawa. Läs texten nedan.

Hans kontor har bara femtio anställda. Men med New Museum of Contemporary Art i New York, Pritzkerpriset och SErpentine Pavillion har han fått en plats bland de stora. Julia Svensson träffade Ruye Nishizawa i Malmö för att prata om att bygga hus som knappt existerar.

Antiarkitektur. Så kallar den japanske arkitekten Ryue Nishizawa sina byggnader.
– Vi har egentligen ingen speciell stil, säger han när jag träffar honom, precis innan han ska hålla föredrag på seminariet PLÅT10 i Malmös hamnområde.
När han visar bilder och berättar om sina projekt, stämmer påståendet om stillöshet ganska bra, beställarna kan inte veta i förväg vad de ska vänta sig. Arkitektbyrån SANAA, som Nishizawa driver ihop med och Kazuyo Sejima, är en egensinnig stjärna och med New Museum of Contemporary Art i New York, Pritzkerpriset och nu det franska museet LouvreLens, har de kommit att lysa allt starkare på den internationella arkitekturhimlen.

Vad deras byggnader har gemensamt är snarare deras icke-egenskaper. SANAA jobbar uteslutande med ljusa metaller, betong och glas, vilket resulterar i arkitektur så fjäderlätt att den knappt ens existerar.
– Jag älskar att använda metall och betongkonstruktioner för att skapa olika typer av rum. Metall är lätt och starkt och används för att skapa transparens – vilket inte låter sig göras med till exempel trä. Transparens är viktigt när samhället blir alltmer kosmopolitiskt. Hur ska annars vi få kontakt med människor i vår närhet? säger Ryue Nishisawa.

Ryue Nishisawas egen favoritmetall är aluminium. Det använde han till exempel på innertaket på Serpentine Pavillion i London men också till fasaden på New Museum of Contemporary Art. Medan rostfritt stål nästan ser svart ut när det reflekterar ljus är aluminium ljusare – och dessutom lättare att manipulera.
New Museum of Contemporary Art är utformat som sex lysande vita lådor staplade på varandra. Inuti har alla rum olika dimension och dagsljsets position skiljer sig på de olika våningarna.
– Ett museum behöver väggar för sina konstverk. Jag föreställde mig att det verkar skrämmande från utsidan med en så hög byggnad helt utan fönster. Arkitektur kan både vara öppnande och inneslutande, som ett fängelse. Jag funderade på hur byggnaden skulle få ett genomskinligt intryck. Det blev en fasad i expanderad metall med många små hål. Jag inspirerades av ett parkeringshus på Manhattan, en helt okänd byggnad. Det passar bra – det är ett bevis på att samtidskonst är ett mellanting mellan högkultur och korkad aktivitet, säger han.

Ryue Nishizawa har på sig blåjeans, vita sneakers och en klargrön tröja. Över det en lång svart rock från Comme des garçons. Han tvingas prata engelska – på tvärs mot de intervjuer som finns på internet där han till skillnad från Sejima alltid pratar japanska.
Han berättar att SANAA i snitt vinner en av tjugo-trettio tävlingar (att jämföra med Gert Wingård som vinner varannan). Han hoppas att Pritzkerpriset ska ge dem fler uppdrag.

Ryue Nishisawa, som bor i en enrummare på fyrtio kvadrat i Tokyo, arbetar från förmiddagen till sent om natten. Han har ingen familj och tar aldrig semester. Sedan han och Sejima fick uppdraget att rita Louvren-museets filial i franska staden Lens, har de sammanlagt femtio anställda – i en ickehierarkisk företagskultur där alla hjälps åt att koka kaffe, städa toaletter och gå ut med soporna.
Liksom SANAA alltid gör noggranna platsanalyser samarbetar de alltid också med klimatingenjörer. Även ur den synvinkeln är metall brukar ett bra material. Den kostar inte så mycket att köpa in – och tillverkningen är ganska energisnål. Den påverkas inte lika negativt av förorenat regn som till exempel betong.
– Det kommer allt fler regleringar som får oss att tänka på miljön. Alla måste tänka på det – människor måste bli medvetna om mycket energi de förbrukar i sin vardag.

Ryue Nishizawa…

…Är 44 år, och född i Tokyo, där han också bor.
…Utbildade sig på Yokohama university

1995 grundade han arkitektbyrån SANAA tillsammans med Kazuyo Sejima
Sedan 1997 driver han också den egna byrån Office of Ryue Nishizawa
2009 fick SANAA uppdraget att designa Serpentine Pavillion i London, vilket Frank Gehry, Rem Koollhaas, Daniel Libeskind och Zaha Hadid gjort tidigare.
2010 fick SANAA det prestigefyllda Pritzkerpriset.

Några av Ryue Nishisawas mest kända byggnader:
Dior Building, Tokyo, 2003
New Museum of Contemporary Art, New York, 2007.
I februari i år öppnade Rolex learning center i Lausanne, Schweiz.

Pågående projekt:
Louvre-Lens, i franska staden Lens, en påkostad systerbyggnad till museet Louvren i Paris.

Motto: Make things simple

Ursprungligen publicerat i tidskriften RUM 8:2010.

Postat av Julia Svensson - Kommentera

De kreativas apostel

18th July, 2010

Richard Floridas teorier om den kreativa klassen blev en kommersiell succé och gjorde honom till en kontroversiell akademisk rockstjärna – attackerad från både höger och vänster. I Sydsvenskan idag pratar jag med Richard Florida om Karl Marx, kritiken och om vikten av att jobba med det man älskar.

Postat av Julia Svensson - Kommentera

Den sista sången

21st April, 2010

Den inflytelserike diktaren Ragnar Thoursie debuterade för en hel pensionsålder sedan.Nu sjunger 90-åringen sin poesi från en värld som angår alla, men som sällan omtalas i litteraturen – äldreomsorgen.

Sedan Ragnar Thoursie pensionerades från sitt jobb som byråchef på AMF har han gett ut sju böcker, både poesi och romaner.
I höstas fyllde han nittio år, på äldreboendet i Nacka i Stockholms skärgård. Bara några månader tidigare lämnade han tvårumslägenheten i Nacka där han bodde med hemtjänst. Sedan i höstas, då han också gav ut den uppmärksammade diktsamlingen ”Sånger från äldreomsorgen”, har han både fått brev från många läsare. Inklusive äldre- och folkhälsoministern Maria Larsson, som använder dikterna i sina anföranden. Boken sålde slut och har tryckts i ny upplaga.

– Äldreomsorgen. Alla är på något vis berörda eller kommer att bli berörda. Och det är ett gemensamt problem för samhället.

Du skriver i förordet att boken är ett poetiskt remissvar på Äldreboendedelegationens slutbetänkande.
– Det var lite övermodigt sagt. Jag har varit både skribent och byråkrat och jag tror att mitt yttrande är intressant för att jag själv är med i verksamheten just nu. Intagen, föremål för omsorg. Jag är ingen oväsentlig remissinstans.

Ragnar Thoursie har kallats för ”folkhemmets Rimbaud”, för att han liksom den franske poeten övergav en lovande poetkarriär som ung. Som sin far lokföraren valde han att ta ett tryggt jobb i statens tjänst. En klassresa, som bland annat berättas i Anneli Jordahls bok “Klass” (2003). Han klev in på AMS och stannade i 37 år. Därefter tog han upp poesin igen. 2003 kom “Elefantsjukan”, en delvis satirisk skildring av byråkratins korridorer.

Hur har ditt jobb på AMS påverkat ditt språk som poet?
– Jag har ett utredningsspråk och ett lyriskt språk, som tydligen Svenska Akademien har upptäckt har påverkat andra författare. Så verksamheten som byråkrat har inte försämrat den lyriska texten.

Skriver du fortfarande?
– Nej, det gör jag inte. Jag sover, mycket. Jag har jobbat så mycket i mitt liv, så jag är trött på gamla dar. Faktiskt, jag har varit en väldigt stor arbetsmänniska.

Det är hans tidigare sambo Lena Cavallius som öppnar när vi kommer. Hon är på besök, det är hon varje månad. Ragnar sitter i en fåtölj. Den skildrar hemtjänsten och dagverksamheten men inte hans nuvarande hem. Bakom fåtöljen, i fönsternischen, står ett svartvitt amatörfoto på hans föräldrar och syskon, från barndomshemmet i Katrineholm. Personer som också känns igen från de tillbakablickande texterna,  som han skrev sommaren 2008.

Sånger från äldreomsorgen heter boken. Hur låter sångerna?
–  Man får tänka sig en kör av röster – de flesta med falska tonfall. Falska stämmor, ostämda – som sjunger var och en efter sin egen näbb, om man har någon näbb. En del är belåtna och en del är förbannade. En del är ingenting, bara sjuka och dåliga.

När Ragnar Thoursie ska prata om boken börjar han gråta. Tårarna går inte att stoppa.

– Du förstår perspektivet. Jag blir själv gripen av motivet, som är storartat, mycket större än boken. Äldreomsorgen är en kolossal fråga för samhället.

Ragnar Thoursie har försökt se tillvaron ur de gamlas perspektiv, i all vänlighet och tacksamhet gentemot samhället. Som i dikten Nackas Babylon:

Raja, Addis, Eva, Mirja, Nasi, Jami,

Abbi, Sirpa, Karin, Halimo, Jehosif…

Namn ur Babylons förbistring?

Nej, från Nacka kommun i Stockholms län.

Några bland de många

invandrare och infödda som sköter

oss ensamboende gamla.

Hemtjänstens tappra välfärdsarmé.

– I mitt uppdrag finns inte kritiken med på allvar, även om den skymtar fram emellanåt, säger han.

Några dikter är mörkare. Om att se tillbaka på livet och närma sig döden. Eller om försäljning av omsorg, ett exempel på en politisk förändring som skett sedan Ragnar Thoursie själv slutade inom staten.

Hur är det att vara, som du beskriver, en kund i vården?
– Man upplever sig som ett föremål för omsorg, ibland rentav ett föremål i omsorgen, som jag skriver i en av dikterna.

Lena Cavallius sufflerar, som hon ofta gör under intervjun:
– Här i Nacka kommun är det påtagligt. Först hade kommunen en del hemtjänst i egen regi. Sedan skulle allt vara valfrihet. Och så skulle du Ragnar, och andra gamla, välja mellan 42 olika anordnare. Valfrihet! Men du hade en bra biståndshandläggare på kommunen.

Vid sidan av kritiken är Ragnar tacksam. Han tillägnar boken hemtjänstens personal.

– Omsorg är i och för sig tidskrävande och krävande, säger han. Jag hade en definition här för mig själv: Omsorg är en ädlare form utav kärlek. Kärlek är i viss utsträckning i eget intresse. Omsorg är i andras intresse helt och hållet. Fri från personliga förmåner och fördelar.

Fakta: Ragnar Thoursie
Ålder: Fyller 90 den 30 september.
Yrkesliv: författare, anställd vid Arbetsmarknadsverket 1955-85. Byråchef från 1972.
Debut: år 1945 med diktsamlingen Emaljögat. Den har betytt mycket för bland andra Tomas Tranströmer och Kjell Espmark.
Andra uppmärksammade böcker: Kråkorna skrattar (1989), Elefantsjukan (2003), Igelkottsfrid (2007).
Familj: barn och barnbarn. Före detta sambon Lena Cavallius, som han känt i 30 år.
Bor: i äldreboende i Nacka.
Aktuell med: 65-årsjubileum som poet. I höstas släpptes diktsamlingen Sånger från äldreomsorgen.
Belönades med Svenska Akademiens kungliga pris i december 2008.

Texten publicerades i Sydsvenskan 2010-04-21, av misstag i en ouppdaterad med i övrigt snarlik version.
Här kan du läsa den publicerade texten.

Postat av Julia Svensson - Kommentera

Den ironiska moralisten

13th July, 2008

Intervju med författaren Gun-Britt Sundström. I <a href=”http://sydsvenskan.se/samtidigt/article345598.ece”>Sydsvenskan</a>, 2008-07-13.

Postat av Julia Svensson - Kommentera

Tidsresenären Jan Jörnmark – på spaning efter den tid som flytt

3rd July, 2008

Tidsresenären Jan Jörnmark – på spaning efter den tid som flytt. Sydsvenskan 2008-07-03.

Postat av Julia Svensson - Kommentera