Andrzej Ploski tecknar en ny historia

27th February, 2011

Fler kvinnor. Fler författare utanför Europa. När boken ”Världens litteraturer” utkommer i mars framträder litteraturhistorien i annan skepnad. Julia Svensson har träffat Lundakonstnären Andrzej Ploski, som har tecknat bilderna i boken.

Foto: Amelie Herbertsson

Foto: Amelie Herbertsson

Illustration av Harry Potter.

Illustration av Harry Potter.

Andrzej Ploskis ateljé är ett på gränsen till kalt rum längst upp i ett 70-talshus, en bit från Kattesund. Golvet är fläckigt av färg. Väggen också. Taket bär spår av rök från många cigaretter. Här har du varit vild, säger jag. Andrzej Ploski ursäktar röran.
– Jag ska snart ha storstädning, säger han. Det måste jag ha ibland.
Det som ligger framme är ett svensk-polskt lexikon och Les Murrays diktsamling ”Den svarta hunden”, som han illustrerat för Brombergs förlag.
Han har inte kvar en enda av bilderna till ”Världens litteraturer” hemma – han har skickat alla till förlaget.
Han erbjuder en stol med dyna av brun tejp och sedan frågar han om han ska demonstrera hur han tecknar.
Ögonbryn. Näsborrar och markerade kindben. Öron. Stora. Till sist den svarta sidbenan.
– När jag tecknade Kafka fick jag associationer till fladdermöss. Stora öron, blicken. Jag tänkte alltid på ”Förvandlingen”, som spelas på teatern i Malmö nu, att han är som en insekt, en bagge. Fast han är lång och smal.

Hade Kafka verkligen så stora öron?
– I vissa fall har jag överdrivit vissa drag hos författaren, som att jag gjort Kafka mer demonisk, och med större öron. Jag har lite grann försökt markera deras profil som författare.
Sedan drar han två streck över Kafka­porträttet och börjar om.
– Ni ser, det blir inte bra på morgonen. Jag måste värma upp, rita flera teckningar innan jag kommer igång, säger han. Så har det varit när jag målat författarna, jag har fått upprepa motivet flera gånger innan det blir bra.

Under två intensiva månader har Andrzej Ploski gjort nära sexhundra illustrationer till ”Världens litteraturer”. Runt tvåhundra av dem har sedan valts ut. Mest författarporträtt men också illustrationer från verken. Kafkas ”Processen”, Tolstojs ”Anna Karenina”, Cervantes ”Don Quijote”.
Bildernas snabba och enkla karaktär är inspirerad av gamla kinesiska och japanska alfabet.
Ibland har han målat med tempera, en vattenbaserad färg som är mer täckande än akvarell, ibland med tusch, som ger ett lite mjukare intryck.
– Alla bilder är tecknade från det bildmaterial som fanns. Men jag har inte kopierat fotografier – det var viktigt att det var teckningar med tydliga penseldrag, att jag fick tolka på mitt sätt. Sen frågade jag mig: Ska jag porträttera dem så att jag får associationer till deras verk? Men jag tyckte att det var viktigare att boken får en grafisk helhet, att jag konsekvent har använt samma teknik.
– Det svåraste var författarna från tredje världen, där fanns inte så mycket bildmaterial. Det var alltid lättare då det fanns flera bilder, som till exempel Hemingway.

Har du läst alla författare du porträtterat?
– Det var omöjligt att läsa alla – det skulle ta lång tid. Men naturligtvis känner jag till en del sedan tidigare. Jag har haft högt tempo och ritat flera olika författare varje dag. Mellan personerna har jag tagit cigarettpauser – för att rensa huvudet och börja på nästa.
”Världens litteraturer” är tänkt som en modernare litteraturhistoria, vilket bland annat avspeglar sig i bokens urval av författare. Större andel kvinnor. Dessutom handlar bara hälften av boken om Europa.
– Det var omöjligt att porträttera alla, så jag fick välja själv. Men när jag var klar tyckte redaktören inte att jag hade ritat tillräckligt många bilder av författare från tredje världen. Och trots att jag noterat att det var väldigt många intressanta kvinnliga författare med i boken hade jag inte ritat tillräckligt många kvinnor. Så jag fick bakläxa.

Andrzej Ploski
Född:
1949 i Kielce, Polen.
Bor: I Lund.
Familj: Fru, barn och barnbarn.
Tidigare: Har illustrerat Jan Mårtenssons lundaprofiler och tecknat för Ellerströms förlag.
Aktuell med: Illustrationer i ”Världens litteraturer”.

Världens litteraturer
Boken ”Världens litteraturer” kommer ut på förlaget Studentlitteratur. Den vänder sig både till studenter och till allmänheten. Margareta Petersson, litteraturprofessor, är redaktör för boken. Författare är bland andra Gunilla Lindberg-Wada (Japan), Marja Kaikkonen (Kina), Lena Kåreland (barnlitteratur). Från Lund bidrar Rikard Schönström (nordisk litteratur), Bo Holmberg (Västasien) och Björn Larsson (censur).
Boken är uppdelad i fem tidsepoker, och inom varje epok går man igenom de olika världsdelarna från öst till väst – detta för att läsaren ska få en känsla för större historiska sammanhang.
Med boken får man också tillgång till en webbsida, med specialskrivna artiklar, ett par tusen uppslagsord och en tidslinje. Sidan har automatisk koppling till National­encyklopedins författarpresentationer.
Det svenska forskningsprojekt som lade grunden för ”Världens litteraturer” har också utvecklats internationellt. Det brittiska förlaget Blackwell planerar utgivning i fyra band år 2013.

Hallå där…
… Margareta Petersson, professor i litteraturvetenskap vid Linnéuniversitetet och redaktör för ”Världens litteraturer”.

Vad är nytt med den här boken?
– Litteraturhistoria är ett gammalt ämne och i Sverige sysslar vi mest med svensk litteratur. Samtidigt har vi en studentgrupp som är alltmer berest och har ett stort intresse av kinesisk, indisk och latinamerikansk litteratur och historia. Vi lever i en globaliserad värld med störtskurar av information från alla håll. När man läser litteratur får man ett inifrånperspektiv, också på ganska främmande världar.

Var det du som fick idén till boken?
– Egentligen var det Karin Palmkvist på Studentlitteratur i Lund. Men jag hade jobbat med ett annat projekt tidigare, som handlade om problem som uppstår när man försöker skriva om litteratur i ett globalt perspektiv. Så jag var rätt lättövertalad när Karin vände sig till mig.

Vilken är din egen forskningsbakgrund?
– Jag har internationella intressen – som många andra som var unga på 60-talet. Jag skrev min avhandling om bilden av Indien, och sedan har jag skrivit ett par böcker om indo-engelsk  litteratur.
– Jag har skrivit en bok om Salman Rushdies fyra första romaner. Jag blev rätt frustrerad över hur ”Satansverserna” hanterades. Dels de våldsamma iranska protesterna, men också att västerländska kritiker hade svårt att hantera det som skedde. En del tolkade det som att ”muslimer inte förstod sig på fiktion”. Min utgångspunkt i boken var att gå igenom romanen, och se vad som stötte muslimer. Jag tittade också på Rushdies intresse för blandkulturer, hybrida kulturer, som han alltid lyfter fram som något positivt.

Vad innebär det att ta hänsyn till genusperspektivet, som ni gjort i ”Världens litteraturer”?
– En av de stora bristerna i äldre litteraturhistoria är att den är genomgående manlig och därför ensidig. Vitsen med litteraturen är de många perspektiven. Alla som skriver i den här boken har försökt ge utrymme åt många röster.
– En stor förändring är att Europa bara får halva utrymmet. Därigenom är det mycket som försvunnit.Vi har inte många författarbiografier och vi har varit mycket strängare i urvalet – men vi försöker ge större linjer, sammanhang, situationer, historisk kontext till litteraturen. Jag tror att detta är en perspektivförskjutning. Med nya perspektiv ser man också det gamla och välkända på ett nytt sätt.

Texten publicerades i Sydsvenskan 2011–02–27. Läs också på webben. Eller som pdf: 110227 INTERVJU Ploski s1110227 INTERVJU Ploski s2

Postat av Julia Svensson - Kommentera

Konst i Citytunneln del 4: Christian Partos ger ljuset i tunneln

12th January, 2011

Glödlampor, ljusdioder, mekanik. Och ljusvarelser som är rädda för tåget. Konstnären Christian Partos gillar saker som rör sig.

Varje gång ett tåg kommer in vid perrongerna på Station Triangeln springer ljusvarelserna ut ur tunnlarna och omkring längs väggarna.
Konstnären Christian Partos har skapat verket “Spårsken” med hjälp av lysdiodskenor som monterats i stationsväggarna. Varelserna har sedan programmerats att våga sig fram och dra sig tillbaka.
– Man kan se ljusen som vad man vill. Kackerlackor eller små hamstrar som springer omkring, säger Christian Partos.
Christian Partos är uppväxt i Lund men bor och verkar sedan länge i Stockholm. Innan han bestämde sig för att söka konstskolor pluggade han kemi på Lunds tekniska högskola. Vilket inte var särskilt kul – så han slutade efter ett år. Däremot har han alltid gillat fysik – ett intresse som på ett självklart sätt integrerats i hans konst. I sina många offentliga verk leker han ofta med ljus, ljud, elektronik och andra fysiska fenomen.

– Jag tycker att det är roligt med saker som rör sig och håller på. Jag tror att de flesta är intresserade av saker som rör sig. Lyser det dessutom är det extra spännande. Ofta kanske man inte förknippar sådana saker med konst.
Idén till “Spårsken” hämtade han från en tidigare skulptur – en mer mekanisk variant med ljuspartiklar som åkte runt i rör.
– Jag tänkte att det skulle passa med någon sorts ljus och något som rörde sig, något som man kunde titta på en längre stund, som förändrade sig.
– Just den här varianten passar bra för att den är så lång och kan omfatta hela stationen. Ljusen rör sig för att de ska bli intressantare att titta på. För att uppnå något slags logik tänkte jag ut historien om de små gnistorna som lever i tunnlarna. De är rädda för tågen egentligen, och kommer fram när det är stilla.

Vad måste man tänka särskilt på när man gör offentlig konst?
– Det speciella är att man måste ta hänsyn till en massa saker man normalt inte behöver. De ska hålla bättre, rengöras, det är utomhus. Vissa saker kan man inte göra på grund av miljön. Men förutom materialval tycker jag inte att det är någon större skillnad.
– I offentlig miljö har det blivit betydligt större efterfrågan på ljus och ljusspel än det var för några år sedan. Det handlar naturligtvis om att det nu finns led-ljus och annan teknik som gör att man kan göra mer speciella grejer.

Christian Partos
Bakgrund:
Född 1958 i Jönköping, uppväxt i Lund. Bor och arbetar i Stockholm.
Utbildning: Konstfack i Stockholm.
Tidigare: I Augustenborg i Malmö står hans bronsskulptur Droppkrona (1994).
Nästa grej: Utställning i Béthune i Frankrike i mars.
Mer info: www.partos.se

Sydsvenskan 2011–01–12.

Postat av Julia Svensson - Kommentera

Konst i Citytunneln del 2: Dubbelnatur ger hålen mening

7th January, 2011

Hon är konkret när hon är abstrakt. Hon lägger till genom att dra ifrån. Och nu är Kristina Matousch dessutom dubbelt aktuell – både med Citytunnelkonst och på Elastic Gallery.

Pelarna på station Hyllie står som nedsänkta i ett svart intet. Spegelskulpturen “Brazilian Wax” på Elastic Gallery är en box – med ett hål i. Kristina Matouschs konst går faktiskt att beskriva som ett ingenting. Tomma hål, som samtidigt bär på ett stort innehåll.
– Det är ett problem med konst-objekt – de är döda. Innan jag hittade hålet som uttrycksmedel kämpade jag mycket med konstobjektet som produkt. Hur kan man producera döda objekt som säger något om det som inte är dött? Hålet blev en utväg. Om du inte tittar på objektet kan du alltid titta genom hålet – så blir det något annat. Det fascinerar mig att ett hål kan vara ett språk i sig själv. Man kan kommunicera genom att göra hål istället för att tillfoga material – så får hålet en egen konsistens.

Konsten på station Hyllie och konsten på Elastic har inte så mycket mer gemensamt än hålen – och att de bär på en mening. Hålen i Hyllie handlar mer om platsens historia. “Minuten”, det ljusverk som cirkulerar runt entréhallens tak, står för tidsaspekten, hålen i glasen för människorna som har funnits på platsen före oss.
– De tre verken tillsammans heter Tidsfördjupningar – de tar sig an tid ur olika aspekter. Hålen runt pelarna på perrongen påminner om det som finns under, i det okända. Fördjupningen är baserad på en verklig utgrävning av en palissad. Den svarta sanden är en abstraktion av kolet som brann ner.
Även de hål som syns ovan jord, på glasrummets väggar, har dubbel betydelse.
– Det är på samma gång abstrakt och figurativ konst. Man kan välja att läsa dem som ansikten.

På utställningen “Tools” på Elastic har hålen ofta en relation till kroppsöppningar. Tillsammans med ett hårt kliniskt metallobjekt – som i redan nämnda spegelboxen “Brazilian Wax” eller den stora kaststjärnan, verket “Cutting Cunt”.
– Objekten står ju i kontrast till kroppen. Objekten är sterila och då blir kroppen ännu mer kropp. Hår, fett, hud. Alla döda material vi producerar står i kontrast till människan. Vi kan aldrig bli så perfekta som ett dött material. Eller tvärtom.

Kristina Matousch
Född: 1974 i Kalmar.
Baserad: I Malmö men bor just nu i Stockholm, där hon har Iaspis ateljéstipendium.
Aktuell: “Tidsfördjupningar”, Citytunnelns Station Hyllie. Utställningen “Tools” på Elastic i Malmö (t o m 22.1). En utsmyckning i ferrariröd plåt till parkeringshuset på Helsingborgs lasarett.
Nästa grej: Trelleborgs museum i april.

Sydsvenskan 2011–01–07.

Postat av Julia Svensson - Kommentera

Livet går före formen

29th December, 2010

Köpenhamns bästa bostadsområde heter Bo01 och ligger i Malmö. I alla fall enligt den danske arkitekten Jan Gehl.
Julia Svensson mötte honom för ett samtal om Malmö och arkitekturen i Sydsvenskans serie om staden sedd från andra horisonter. Läs nedan, på sydsvenskan.se, eller som pdf: s 1, s 2.

Jan Gehl.

Jan Gehl.

När Jan Gehl, professor emeritus på Kunstakademiets Arkitektskole i Köpenhamn, och ägare till den internationella arkitektfirman Gehl Architects, tar med medarbetare och kunder på studieresa är det numera till Malmö han åker. Inte för några enstaka byggnaders skull – utan för stadsplaneringens.
När vi möts har han varit på jobbmöte i Västra hamnen. Innan han tar tåget tillbaka till Köpenhamn hinner vi med en hastig fika på Malmö central.
Vad är speciellt med Malmö ur köpenhamnsk synvinkel?
– De nya områdena du finner i Malmö är bättre än de nya du hittar i Köpenhamn. Där finns det mycket som är dåligt – bland annat Ørestad. Det jag tycker om med Malmös Bo01 är att man på allvar ger upp med de anakronistiska modernistiska planidéerna. I Bo01 är man mer observant på idén om en multifunktionell stad. Man hyllar utemiljön och man tar sig an människan. Vilket motsvarar de behov som finns på 2000-talet.
Hur menar du då?
– Går vi tillbaka i tiden, till miljonprogrammens decennier, har vi ingen arkitektur att hurra för. Det handlade om att bygga staden som en maskin – och det ser likadant ut över hela Europa. Malmö var inte intressant på 1970- och 80-talen. Vi har en räcka dåliga områden i Köpenhamn – det har ni också i Malmö. Men på den svenska sidan har man gjort upp med de modernistiska tankegångarna. I danska Ørestad ser stadsplaneringen på många sätt ut som den i det modernistiska Rosengård – skillnaden är att husen ritades av bättre arkitekter.

Allt började 1965, när Jan Gehl och hans fru, psykologen Ingrid Gehl, reste till Italien. Där studerade de tillsammans hur människorna använde stadens olika rum: folk stod och pratade i gathörn eller träffades på något av stadens torg.
Då blev det tydligt för dem varför människor inte hade reagerat lika positivt som man trott på de nya storskaliga och välplanerade bostadsområdena i Europa och USA. Där huset var stora, liknade varandra och bara innehöll bostäder och inte butiker, caféer och nöjen, fick människor inte naturlig kontakt med varandra. De reagerade också starkt mot att trafiken dikterade – och dikterar fortfarande – människors villkor i städerna.
Boken ”Livet mellem husen”, som Jan Gehl skrev efter Italienresan, är fyrtio år senare översatt till mer än tjugo språk. Tidigare i år kom uppföljaren ”Cities for people”.
Jan Gehl studerar inte form, som de flesta andra som sysslar med arkitektur. Han studerar liv. Sedan Gehl Architects startades för tio år sedan har han utvecklat urbana strategier åt städer över hela världen – till exempel i New York. Sedan många år är det trafiken som bestämmer på Manhattan. Men genom att räkna människor och studera människors beteenden undersöker Gehl hur folk vill använda staden. På Manhattan är de proppfulla trottoarerna ett stort problem. Det finns nästan inga bänkar eller caféer där man kan vila och uppleva stadslivet. Det är jobbigt för människor med rollator eller barnvagn. Det är också svårt att uppmuntra folk att gå istället för att ta bilen. Att cykla på Manhattan var tills ganska nyligen inte ens att tänka på.
De senaste femton åren har Malmö haft en visionär politisk ledning som samarbetat tätt med näringslivet – och lyckats vända stadens negativa utveckling på många områden. Ur ditt perspektiv – var sticker Malmö ut?
– Där Malmö verkligen drar fram är inom stadsbyggnad – kreativa politiker, duktig stadsarkitekt och stadsträdgårdsmästare, har varit i stånd att införa en mer holistisk syn på stadsplanering. Malmös arbete med internationalisering, arkitektkonst, torg, gator och cykelvägar är bra. Men också fina tankar om kunskapsstaden och den blandade stadsmiljön lyfter staden till internationellt hög klass.
En anledning till problemen med de moderna områdena är att de byggdes snabbt och var genomplanerade. De gamla städerna växte däremot fram under lång tid, efter människors behov. En sak är att bygga nya stadsdelar – som Bo01. Men hur ska man göra med den redan existerande modernistiska staden, som Rosengård?
– Vårt kontor är involverade i ett stadsförbättringsprojekt i Rosengård. Det är mycket viktigt att man gått igång att reparera det gamla. Rosengård får en tågstation nästa år och stadsdelen kan växa ihop med stadskärnan.
Vad tycker du om den byggda arkitekturen i Sverige?
– Arkitekturen är mindre intressant i Sverige än i Danmark eller Norge. Alltid när man kommer till Sverige kan man se det på husen, att nu är du fanimej i Sverige. Varför är det svårare att hitta fem begåvade svenska arkitekter än danska eller finska? Det handlar bland annat om att det i Danmark, i förhållande till invånarantalet, finns dubbelt så många arkitekter som i Sverige. I Sverige ritar arkitekterna koncept – men byggmästarna bygger och får sista ordet. Så är det inte i Danmark.
– Det finns en skillnad i utbildningen också – den svenska arkitektutbildningen ligger under tekniska högskolan och den danska under konstakademin och kulturministeriet. Men många av dessa historiska skillnader mellan utbildningar och praxis är nu hastigt under förändring, och det är goda nyheter för arkitekturen i Öresundsregionen. Det är också därför vi är så glada för våra svenska medarbetare.

Texten publicerades ursprungligen i Sydsvenskan 2010–12–29.

Postat av Julia Svensson - Kommentera

Ur bild – men kvar i centrum

18th December, 2010

När de stora morgontidningarna monterar ned sin kulturbevakning rustar
Sveriges Television upp.
I dagens Sydsvenskan
har jag intervjuat Eva Beckman – om att göra tv,
kolla på Top Model och sträva mot centrum.

Eva Beckman. Foto: Anna Simonsson

Eva Beckman. Foto: Anna Simonsson

Daniel Sjölin flirtar med kameran. Själv sitter jag i Babels studiopublik och får lära mig att applådera på beställning. Eva Beckman syns inte till någonstans.
När vi träffas några dagar senare, på hennes rum i SVT-huset på Gärdet, berättar hon att det här är den stora förändringen med att bli programchef. Hon har gått från att vara den som gör till att gå på möten och leda andra som gör.

– Jag har varit så intimt förknippad med Babel, så jag försöker hålla mig borta från det projektet med flit. Men jag har levt hela mitt liv med att göra program. Först i radio och sen i tv. Jag har älskat att stå i mitten av en redaktion. SVT-huset är ju de männi­skor som jobbar här. Ljussättare som klättrar i taket inför en direktsändning och är alldeles röda i ansiktet av upphetsning, fortfarande, fastän de har jobbat i fyrtio år. Redigerare som sätter sin heder i pant för att rädda en när man kommer med ett svampigt material. Nu är jag lite skild från det där, atmosfären, grupparbetet. Att vara chef är en annan sorts kreativitet – jag ska få andra människor kreativa.

Hur gör man det, får andra männi­skor kreativa?
– Jag litar blint på dem jag jobbar med. Jag har SVT-husets bästa folk. Det jag ska göra är att skapa utrymme för dem. Stålar och sändningstid. Och hitta de bästa programidéerna och utveckla dem.

Redan 2010 hade SVT-kulturen en bra budget – och för det nya året tillkommer ytterligare 30 miljoner. Kommer intresset för kultur-tv att vara fortsatt lika stort och satsas på lika mycket i framtiden? Eller kommer Sverige att gå åt samma håll som till exempel Danmark, där DR blir alltmer kommersialiserat?
– När jag ser DR är jag så himla glad att jag är på SVT. Inte bara SVT i förhållande till andra public service-bolag eller andra tv-kanaler. Utan även i förhållande till kulturjournalistik överhuvudtaget. SVT har verkligen satsat modigt, under flera år. Jag hoppas att det kommer att fortsätta på minst den här nivån. Svensk public service är privilegierad – att vi har tillgång till dagliga kulturnyheter, ett timslångt veckoaktuellt program som Babel, dyrt, med muskler. Och Kobra och kulturdokumentärerna. Och jag har inte en känsla av att befinna mig under hot och det är otroligt skönt.

Din syster Åsa Beckman är kritikchef på Dagens Nyheters kulturredaktion. Du får trettio miljoner medan hennes redaktion säger upp hälften av medarbetarna. Vad tror du om nedskärningarna på tidningarnas kultursidor?
– Jag känner mig insyltad, så jag pratar inte specifikt om DN. Men det är en beklaglig och fruktansvärt tråkig utveckling. Och jag har svårt att tro att det uppskattas av läsarna. Å andra sidan har det varit kris för kulturjournalistiken och tidningarnas kultursidor sedan jag började jobba. Och de har alltid överlevt. Men det är klart att det börjar kännas som att man når en smärtgräns.

Eva Beckman har en välbekant röst som jag ändå skulle ha svårt att placera om jag fick frågan. Självklart kraftfull men ändå mjuk. Den har funnits som ett bakgrundsljud i vardagen i tjugo år. Först tio år i radion. Sedan tio år i SVT.
Eva Beckman växte upp i den lilla byn Prästmon i Ångermanland. Som barn pratade hon bred norrländska, fast med tungrots-r eftersom hennes mamma var från Skåne. På högstadiet tränade hon bort de skånska r:en för att hon var rädd för att bli mobbad.
– Sedan flyttade vi till Köping, och där blev jag verkligen supermobbad. Jag började prata västmanländska. När jag lade bort den hade jag ingen dialekt kvar. Men norrländskan skulle jag gärna haft – jag gillar dialekter, det är snyggt.
Det är ingen slump att både Eva och Åsa Beckman – och deras lillebror Jonas – jobbar med kultur.
– Det var viktigt med böcker och musik hemma. Pappa skrev och det blev en stor del av vår identitet. Vi hade kontakt med Stockholm genom pappa. För många är kulturvärlden som en annan planet, men det var det inte för oss. Att jobba på tv var inte något främmande. Men jag har enorm respekt för personer som kommer till den här världen av helt egen kraft, utan att ha försprång.
När Eva Beckman var 25 började hon jobba på Sveriges Radio. 1989.

– Det var en brytningstid. Radions kulturutbud var inte särskilt journalistiskt när jag började. Det fanns inomestetiska program som Filmburken, Konstronden, Bokfönstret. Men vi hade en jättepigg chef som hette Svante Weyler. Under Gulfkriget gick han runt och skrek att: ”Vi måste sända direkt! Världen brinner!” Jag och Cecilia Uddén satt och ringde som galningar. ”Varför tiger de intellektuella i Mellanöstern? Vad säger Nawal El Saadawi?” Det var ett nytt sätt att jobba på. Vi rev väggar mellan fin- och populärkultur, mellan Sverige och världen, kultur och samhälle. Kulturen säger någonting om världen, livet, utanför själva uttrycket. Det är där jag tycker kultur blir riktigt intressant. Tio år senare gick jag över till SVT – ungefär samtidigt som samma utveckling skedde även där.

Eva Hamilton skrev i ett debattinlägg: ”Att göra tv-pro gram för en smal samhälls- och kulturintresserad elit är ganska lätt. SVT gör det varje dag. Att göra tv för hela svenska folket är betydligt svårare.” Vad tänker du om det?
– Jag tror att Eva Hamilton, med all respekt, underskattar svårigheten att göra program för en elit. Det är inte nödvändigtvis lättare. Om vi nu ens ska tala om en elit, jag gillar inte ordet. Men hennes poäng var att vi har en generation vuxna människor mellan 30 och 59 som väljer bort SVT. De kollar på fyran. Det är tydligt, det är där vi är svaga.
– Nu är ålder ett ganska knepigt begrepp att förhålla sig till i just min genre, det är inte säkert att en 68-årig Karin Boye-älskare är mer annorlunda än en 16-årig. Men visst ska man fundera på varför en stor grupp väljer bort SVT. Det är en utmaning för hela företaget. Är det något med hur vi gör våra program? Vad vi berättar? Jag tar det på stort allvar.
– Just nu tänker jag jättemycket på jobbet och jag tittar noga på alla sorters tv, som Top Model. Och funderar. ”Tänk om man skulle hälla finkulturen i en superkommersiell dramaturgisk form? Vad gör det att de lägger på den där speaken nu, vad händer då? Vad är knepet? Varför tappar jag sugen här på mitten?”

Att rekrytera DN-krönikören Hanna Hellquist som programledare är ett led i ett strategiskt arbete – att ändra på att det nästan bara är män som leder kulturprogrammen.
– Det är en klassiker – när vi har idémöten kommer det alltid upp förslag på män. Sedan är det någon som säger ”ska vi inte ha en kvinna med?”. Vi är oerhört ålderdomliga i våra hjärnor, på ett sätt som faktiskt kan ge en panik, tycker jag. Nyheterna sköter sig perfekt. Även kulturnyheterna, helt perfekt. De övriga kulturprogrammen har haft väldigt många manliga profiler. Men det är inte ett dugg svårt att hitta kvinnliga profiler om man bara anstränger sig lite. Det är aslätt.
Det har aldrig varit ett mål för Eva Beckman att nå en hög position. Däremot har hon svårt, säger hon, att inta en passiv roll. Hon tycker om att ha inflytande över något större. Men trots det är det reporteryrket, inte chefandet, som hon gillar bäst.
– När jag slutade som genrechef 2000 krävde jag att få bli reporter. Det var två tre otroligt lyckliga år. Jag älskar att vara reporter. Jag skulle gärna ha fortsatt med det. Sen skulle Babel startas, och så blev jag producent och projektledare, och det var roligt. Det är inte så nu men tidigare har jag ibland längtat efter att slippa ansvar. Du vet, som chef sitter man där ensam och dignar under ansvarsbördan och hör folk skrattande gå med klirrande Systemkassar hem till sin familj.

Jag läste i en artikel att du inte hinner äta lunch.
– Under lunchen har jag administrativ tid, haha. Nej, visst äter jag lunch emellanåt. Men jag har alltid jobbat mycket. Med det nya jobbet har det inte direkt varit någon succé med hemmalivet. Men jag gjorde värsta lyxgrejen i helgen. Min son Jack var hos min syster. Då bokade jag in min man Sam och mig på Clarion Sign vid Norra Bantorget. Sen var vi turister i Vasastan en hel helg. Vågat va?

Eva Beckman

Född: 1964.

Familj: Maken Sam och sonen Jack, 10 år. Syster Åsa Beckman, kritik­chef på DN kultur, bror Jonas Beckman, undertextare på SVT. Dotter till författaren Erik Beckman.

Bor: Vid Mariatorget, på Söder i Stockholm.

Aktuell som: ­ Programchef på SVT Kultur & Samhälle, sedan i februari.

Bakgrund: Kulturvetarlinjen med idéhistoria som huvudämne. Poppius journalistskola. DI:s radioproducentutbildning, och tv-reportage. Har jobbat tio år på radio, lite längre på tv. Var producent för litteraturprogrammet Babel 2005–2010.

Eva Beckman om…

tidningen Mama:
– Jag har fortfarande inte missat ett enda nummer av tidningen Mama. Trots att jag baktalar den hela tiden och ideologiskt ser den tidningen som fienden, har jag aldrig missat ett nummer. Och alltid läst den från pärm till pärm. Det kan jag själv undra över. Det är inte något skämmigt, det är bara enormt konstigt.

…att läsa:
– Jag har precis läst ut Karl Ove Knausgårds ”Min kamp”. Den är fantastisk. Sedan jag slutade med Babel är mitt läsande mer lustfyllt. Jag var teaterkritiker i tre år vilket har gett mig en livslång teaterleda, som jag inte hämtat mig från. Det kommer aldrig att hända med litteraturen.

…framtiden:
– Man kan välja att se hela medieutvecklingen som ett gigantiskt hot. Men det är också en spännande tid. Vad är uppdraget för public service? Är det som de säger att om fem år har vi inga tv-tablåer? Den förra hotbilden var att vi skulle överge att se på tv i rutan. Men det knasiga är att tv-tittandet ökar på laptoppen och mobilen, men det fortsätter att öka i rutan också.

Texten publicerades ursprungligen i Sydsvenskan 2010–12–18. Texten går också att läsa på Sydsvenskan.se eller som pdf (101218 Eva Beckman 1, 101218 Eva Beckman 2).

Postat av Julia Svensson - Kommentera

Konsten att släppa en bomb

5th December, 2010

Konsten är att låta Noomi Rapace släppa sin bomb i precis rätt tid. På fredag har den prisbelönta filmen Svinalängorna äntligen premiär. I dagens Sydsvenskan intervjuar jag regissören Pernilla August. Läs nedan eller på sydsvenskan.se.

Pernilla August i Humlegården, plåtad av Niklas Larsson.

Pernilla August är överväldigad. Hennes regidebut, långfilmen Svinalängorna, har redan före premiären fått publikpriset i Venedig, Region Skånes kulturpris och juryns specialpris på filmfestivalen i São Paolo. Att filmen, som baseras på Susanna Alakoskis roman med samma namn, når en världspublik tror Pernilla August handlar om dess allmängiltighet.
– Barn som far illa och lever i dysfunktionella familjer, det är en aktuell problematik som finns överallt och aldrig verkar försvinna. Det, och att den handlar om en vuxen persons uppgörelse med den egna barndomen.
– Det är en historia vi alla kan relatera till. Gud vad många historier det finns med alkoholproblem och utsatta barn. Många jag mött säger: det här är precis som min mamma. Det känns så viktigt att berätta. Jag har själv inte alls levt den här historien men jag kan känna igen mig i unga Leenas betraktande av världen.

Romanförlagan handlar om unga Leenas uppväxt i det nybyggda bostadsområdet Fridhem i Ystad, med finska alkoholiserade arbetarklassföräldrar. I Pernilla Augusts och Lolita Rays manus har Leena, som i filmen spelas av Noomi Rapace, blivit vuxen. Tillsammans med sin make Johan (Ola Rapace) och sina två döttrar återvänder hon till Ystad där modern ligger på sin dödsbädd. Barndomen spelas upp i hennes inre – fyllefester, simtävlingar, hur hon fick ta hand om sin lillebror Sakari.

Hur kom du på att du ville göra film av Alakoskis bok?
– Jag läste boken och blev så tagen av den här lilla tjejen, Leena. Hon gick rakt in i mitt hjärta. Hennes kamp, hennes överlevnad. Samtidigt läste jag att Drakfilm köpt rättigheterna till boken och dagen efter ringde Ralf Karlsson och frågade.

Historien har en socialrealistisk, politisk underton. Är det medvetet?
– Jag har inte tänkt politiskt, men klass- och invandrarproblematiken som kommer ur boken är politik. Mitt fokus har legat mer på det psykologiska planet, det är mitt intresse och min arena. Det politiska ligger som en matta under berättelsen.

Att regissera långfilm var mycket roligare än Pernilla August tänkt sig. Till och med det hon trodde skulle bli jobbigt, klippningen och det tekniska. Hon hade med sig ett tryggt team med personer hon arbetat med tidigare. Hennes regissörsförebild och mentor i projektet har varit danske Per Fly.

Vad var det svåraste med regissörsarbetet?
– Att inte göra karikatyrer av finnarna, mamman och pappan. Det var som att hoppa på isflak. Alla fallgroparna fanns där: finnarna, invandrare, alkohol. Där fick jag stor hjälp av Outi Mäenpää och Ville Virtanen som spelar mamman och pappan. De försvarade sina rollfigurer.

Tehilla Blad gör en jätteprestation som unga Leena. Hur var det att regissera barn?
– Jag var skraj för det i början. De här barnen är så kloka, vetgiriga och har ett stort allvar i sig. Det blev som med vanliga skådisar. En skådespelare behöver en trygg och varm miljö där man vågar slänga sig ut och falla.
– Man måste bara vara extra försiktig med barnen. Nu är det så lyckligt att alla barnen faktiskt är syskon. Det ger en ton av närhet.

Hur valde du Noomi Rapace?
– Jag tänkte först att hon var för ung. Men så såg jag henne när hon spelade Medea på Dramaten – och där spelade hon mor. Noomi var klockren som Leena. Kombinationen att hon går och bär på en bomb, samtidigt som hon är alldeles mjuk. Som regissör måste man få henne att hålla i tyglarna och inte släppa bomben förrän i sista scenen.
– Att Noomi och Ola har varit ett par hjälpte också. Det ligger en sorts självklarhet över deras relation, sättet de tar i varandra och pratar. Olas porträtt av Johan har glimten i ögat. Han är så oneurotisk. Ola skulle faktiskt kunna bli en Hugh Grant-figur. Det var Ola från filmen Tillsammans jag ville åt.

Jag gillar hur du gestaltar att Noomi glider över i gamla mönster när hon kommer in i sitt barndomshem. Som att hon börjar dricka direkt ur kranen, precis som hon gjorde som barn.
– Jag älskar sådana gentagelser. Det arbetade vi med i manuset. Och Leena hade så lätt kunnat gå den vägen. Upprepa sin egen historia. Men hon kommer inte att göra det. Hon kommer att få att ganska okej liv efter det här.

Har du någon egen favoritscen?
– När socialen kommer på besök, och så julen. Och slutet. När Noomi får släppa sin bomb.

Vi träffas dagen efter galapremiären. När vi är klara ska Pernilla August åka hem och sova. Vad som ska hända sedan vet hon inte.
– Jag längtar efter att spela själv faktiskt. Och regisserandet – det är som om jag hela tiden letar omedvetet: är det här film? Det här? Men först ska jag ta det lugnt ett tag.

Texten publicerades ursprungligen i Sydsvenskan 2010–12–05.

Postat av Julia Svensson - 2 Kommentarer

En jävel på kärlek

27th November, 2010

Under alla år som gått sedan jag första gången hörde ”Regn hos mig” på radio, har jag tänkt att den här mannen verkar ha svaren.
Men det har aldrig blivit av att skriva och fråga. Läs min intervju med Orup här eller i dagens Sydsvenskan.

Foto: Anna Simonsson

Foto: Anna Simonsson

Nu är det en regnig måndagsmorgon och jag har just, utan paraply, tagit mig till Fridhemsplan. Här har Orup sin skrivarlya.
När jag säger att hans låtar är den svenska popens svar på ”Sex and the City”, en låt för varje kärleksdilemma, skrattar han lite.
Din musik har alltid varit något att känna igen sig i när det är jävligt. Med en distanserad glimt i ögat, liksom. Så jag tänkte be dig om hjälp. För varje scenario behöver jag en Orup­låt och ett råd:

En passionerad kärlek slutade med skrik och bråk för tio år sedan. En dag när jag kommer hem står han där. Han har en unge i bilen och han vill bli kompis. Själv blir jag bara förbannad.
–?Det är det där: ”Kom inte hit och stöka”. Jag kollar på tv-serien Californication, där har de ett sånt förhållande. Lyssna på låten ”Stopp, nej, gå härifrån” från Lena Philipssons första platta. Den handlar om att avsluta ett förhållande flera gånger, och få en invitation att gå in i det igen. Då kan man bli arg när den andra personen söker upp en. Och rädd. Det är bäst att säga nej.

Scenario nummer 2. En väldigt stadgad kille vill följa med mig hem på te.
–?”Du kan få mig när du vill”, på Lenas platta ”Jag ångrar ingenting” (2005). Det här är ett vanligt scenario i popmusiken. I verkligheten blir det mycket gråt och tandagnisslan innan man har tagit sig ur en sådan relation. Försök själv att prata förstånd med någon som är i en sådan situation!
–?Ett sådant förhållande ger mycket också men går det för långt kan du bli helt förstörd. Men människan är bra på att repa sig och det brukar ordna sig. Just i början får man fråga sig hur mycket man behöver kärleken – om man kan skita i den eller måste ha den just nu, av just den personen.

Jag träffar en kille som gillar mig men inte vill ha en relation. Jag har ställt ett ultimatum. Vad ska jag lyssna på medan jag väntar på svaret?
–?Nu sätter du mig på pottan! Där har du en människa med en empatisk spärr jag inte kan relatera till. Jag skulle nog lägga benen på ryggen. Det finns relationer jag hellre skulle droppa stearin på näsan än gå tillbaka till.

Okej. Nu ligger jag i en säng bredvid en fantastisk pojkvän som vill att vi ska vara tillsammans i hundra år. Själv vill jag bara springa därifrån.
–?Det finns en låt på ”Faktiskt” som heter ”Någon måste gå”. Den handlar om att livet har gått i stå. Man kan faktiskt älska någon och ändå känna att relationen inte bär längre. De som varit tillsammans länge älskar var­and­ra men en del skulle må bättre av att avsluta relationen. Någon måste ta steget och träffa någon annan, det är ofta vad som händer.

Jag ligger vaken klockan fyra på natten och oroar mig för att jag aldrig kommer att träffa någon.
–?Här tänker jag på en sång på “Stockholm och andra ställen”: ”Drick inte när du är ledsen”. Den handlar om en man som blivit lämnad. Hans besatthet har slagit över till vansinne. Han lever i ett drömskt tillstånd och han vet inte vem som druckit ur alla flaskorna han har i sitt hem. Den ska du lyssna på för att se att någon kan ha det värre. På natten hinner man tänka, det gör alla människor. Natt, säng, ensam i sängen. Inom country används den scenen otroligt mycket.

Dagen efter att min pojkvän gjort slut kommer våren. Själv går jag omkring och gråter bakom ett par solglasögon.
–?”Regn hos mig” och ”Stockholm” handlar om det. Mår man dåligt blir människor äckliga, fula och elaka och staden blir likaså. Det hjälper inte att fly eller flytta. Man får tycka synd om sig själv ett tag, sedan får man gaska upp sig.
–?The Temptations ”I Wish It Would Rain”, som handlar om att när det regnade har man en plausibel anledning att vara deprimerad. ”Varför sjunger fåglarna?”, en låt på ett sorgligt bortglömt album jag gjort till Kayo. ”A House Is Not a Home”, som Burt Bacharach and Hal David gjorde till Dionne Warwick handlar också om det där – att det enda som betyder något i livet är de människor som omger en.

*

För Orup är låtskrivandet inte så romantiskt. Det handlar om att sitta vid sitt instrument ”från nio halv tio till fyrablecket”. Han kommer på en textrad, kanske något han läser på engels­ka och översätter till svenska, då blir det roligare. Sedan sjunger han raderna tills han hittar något som låter bra.
–?Blir jag skämsig slänger jag. Jag litar på magkänslan. Jag tror på att sitta vid sitt instrument varje dag, inte att vänta på inspiration. Jag tror på hög produktion, då är chansen större att det blir något bra.
Utifrån textraderna bygger han scenarion kring hur han själv skulle handla. Inget scenario är helt självupplevt men i varje text finns moment ur hans eget liv. Fast han kommer aldrig att säga vilka det är, då blir det inget kul.

Inför den nya skivan kände Orup att han hade vänt och vridit på samma ämne i tjugofem år och behövde en ny vinkel. Därför har Johan Kinde, Orups bästa kompis och gudfar till ett av hans barn, skrivit sex av nio texter.
–?Johan är bokförfattare och har alltid en bra story på lager. Vi umgås mycket men har olika livsstilar. Jag är gift och har familj, han är den evige ungkarlen. I texterna har han utgått från min situation och byggt scenarion kring den. Men nu är jag sugen på att skriva egna texter igen.

Hur hör man när det är Johan som skrivit och inte du?
–?Johan är mer nostalgisk och romantisk. Han jobbar mer med dramatik och han skäms inte i sina texter, som jag. Hans texter är mer som storys. Jag har gått in och ändrat när det är fraser jag tycker är för sentimentala. Om jag skäms när jag sjunger, då är det inte bra.

Efter de två första plattorna kände du dig inmålad i ett hörn, som lustigkurre i cowboyhatt, trots framgången. Som i ”Stackars lilla rika flicka”.
–?Jag var egocentrerad då. Det var därför jag gjorde ”Orupean Songs” en engelskspråkig soulbaserad platta, som inte gick så bra. Ska man ha en lång karriär får man inse att det kommer att gå upp och ned. Då är det vettigt att dämpa det där att männi­skor väntar sig något speciellt av en. Man tröttnar och till sist tröttnar publiken också. Men jag är tacksam för tiden med hitsen.

För tio år sedan kände Orup att de gamla låtarna stod i vägen. Då tog han paus från offentligheten och började skriva enstaka låtar till andra.
–?Men först efter två album med Lena hittade jag tillbaka till varför jag gör musik: För att tillfredsställa mig själv. Jag har aldrig tidigare jobbat med en så bra röst. Lena är en riktig sångerska, hon har humor, kan showa och dansar bra. Att låtarna sjöngs av en tjej gav ett annat perspektiv. Jag kunde använda ord som mascara.
I våras gjorde Orup en engångsspelning på Debaser i Stockholm, där han bara spelade låtar från sin första skiva. I främsta raden stod tjugoåriga tjejer och skrek. Längre bak stod folk som jag, som växt upp med låtarna.
Inför den kommande soloturnén, som är den första på tio år, vet han inte om uppslutningen kommer att bli lika stor.
–?Det är läskigt. Jag är medveten om att de nya låtarna står sig slätt mot det folk vuxit upp med. Mycket av min publik är i min egen ålder. Om de kommer och tittar live jag vet inte. Det kan gå fullständigt åt helvete. Men jag kan inte låta bli saker bara för det.

Hur gör du för att förnya dig musikaliskt nu?
–?Jag brukar ha nya ledord. Den nya skivan, ”Född i november”, är arenapop. Stora arrangemang, stora melodier och ganska dramatiska texter. Men jag tror inte att folk upplever skillnaderna lika stora som jag. Till förra plattan var ledordet ”England”. År 2000 var ledordet ”disco”.

Vad lyssnar du helst på?
–?På 70-talssoul och tidig hårdrock, det jag lyssnade på när jag växte upp. Jag gillar brittiska Hurts, arvtagare till Pet Shop Boys. Och den amerikanska duon She & Him. De har en oskuldsfullhet i melodierna som för tankarna till tidigt 60-tal. En modern bräcklighet. Det är lite vingligt och det gillar jag. Lite slammigt spelat.

Har du funderat på att skriva något annat än låtar? Dina teman skulle funka som tv-manus, eller som noveller?
–?Nej aldrig. Jag är dålig på att planera mina ord, de hoppar som de vill. Jag skulle ha svårt att göra en längre berättelse. Det skulle bli för akademiskt. Jag har alltid haft bökigt med självgoda intellektuella och sådant som själv kallar sig för kultur. Jag har alltid hyllat ytan, vilket i sig också är snobbigt att göra, haha.

Hur kommer det sig att du fortfarande skriver om kärlekstrauman?
–?Jag har en förkärlek för att skriva om relationers baksidor. Om när det har gått åt helvete, inte om ”när jag träffade min fru och vi var så kära”, haha. Men jag har inget stormigt liv själv, jag fyller snart 52 och lever i min andra långa relation. Kanske är det för att jag saknar dramatiken som jag skriver om den.

Fakta: Orup

Namn: Thomas Eriksson.
Ålder: Fyller 52 den 29 november.
Bor: På Lidingö med fru Pernilla, och tre barn, Charlie 9, Isidor 10 och Kid 18.
Aktuell med: Nya skivan ”Född i november”.
Gillar att: Träna, spela tv-spel och datorspel. Se på tv-serier. Film är tråkigt och förutsägbart, tv-serier är ett mycket bättre format.
Nojar över: Mina barns liv och leverne och mina egna listplaceringar och recensioner. Och en källarrenovering som aldrig tar slut.
Läser: The occasional semesterbok. Jag har bytt ut kvällsläsningen mot tv-serier på min Ipad. När jag läser läser jag facklitteratur, tidskrifter och fotbollstidningar.

Läs också: Anna Hellstens recension av Född i november.
Orups bästa i urval: Spotifyguide till Orups musik (Listan innehåller inga låtar från Orupean songs eftersom albumet inte finns på Spotify.)

Texten publicerades ursprungligen i Sydsvenskan 2010–11–27.

Postat av Julia Svensson - Kommentera

Med känsla för stollar

18th September, 2010

Peter Høeg har ännu en gång lämnat livet på Jylland för ett gästspel i offentligheten. I dagens Sydsvenskan har jag pratat med honom om hans nya roman, litteraturen som lekplats och de inre elefanterna. Läs nedan, på sydsvenskan.se, eller som pdf (då får du dessutom se fotografgeniet Linda Axelssons bild): sida 1, sida 2.

Peter Høeg reser sig när vi kommer in rummet. Han är kortare än jag föreställt mig. Det grånande håret på ända. Djupt liggande ögon. Gröna säckiga denimbyxor och randig T-shirt.

Han ler och tar i hand. Ett fast handslag. Sedan bjuder han på ingefärste.

– Jag har bott i Afrika. Därför har ingefära en speciell plats i mitt liv. Det lyfter utan att speeda.

Sedan lutar han sig tillbaka i förlagets röda soffa.

Peter Høeg tröttnade på offentligheten efter ”Fröken Smillas känsla för snö”. Då gav han 150 intervjuer på ett år. Nu visar han sig bara när han skrivit en ny bok. Han har redan träffat massor av journalister här i det lilla rummet på förlaget Rosinante i Köpenhamn.

Den nya romanen, ”Elefantskötarnas barn”, släpps samtidigt i både Danmark, Sverige och Tyskland.

Han är spänd på recensionerna. Inför ”Den tysta flickan”, som släpptes med buller och bång efter tio års liv i skymundan, var kritikerkåren oense.

”Med känsla för snömos” var till exempel rubriken för Daniel Sandströms recension i Sydsvenskan.

– Det var mycket dramatiskt. Jag undrar fortfarande över kritiken. Kanske har det att göra med att det var en mycket komplicerad bok? Det var första gången jag skrev om medvetenhet,

hjärta och religion, så det fick också en chockeffekt. Det kan vara en förklaring.

En elefantskötare, som i den nya bokens titel, är någon som har en inre elefant att ta hand om, en våldsam passion. Det har uppskattningsvis 50 000 andra danskar – däribland några Peter Høeg känner. Men inte han själv.

– Jag upplever mig själv som rätt genomsnittlig och normal. Min mamma har en elefant, hon är en mycket intensiv person. Men det är en väldigt snäll elefant.

”Elefantskötarnas barn” handlar om barnen till två passionerade stollar. Fadern är präst, modern spelar orgel. När föräldrarna en dag försvinner slungas syskonen Peter och Tilte

ut i ett äventyr bland excentriska new age-ledare och kloakentreprenörer med klasskomplex. Barnen flyr undan sekter och kriminella grupper.

Huvudkaraktären Peter, en fjortonåring där femtiotreåringens berättarröst lyser igenom, dök upp när Peter Høeg blev ombedd att skriva en barnbok – vilket han tackade nej till efter

några veckors försök.

”Børnebog” är barnbok på svenska, förklarar han. Sedan berättar han att han för första gången tänker sig en bestämd publik för sin bok.

– Jag ser framför mig en familj av flera generationer som läser tillsammans. Som familjemänniska söker jag alltid sammanhang där jag kan umgås jämlikt med barnen. Man kan känna en djup gemensam glädje när man läser högt ur Astrid Lindgrens böcker.Det är en dröm att skriva något som når människor i olika åldrar.

Peters storasyster Tilte är en rödhårig flicka med skinn på näsan. Lite som Pippi Långstrump. Eller Smilla. Eller en inverterad Lisbeth Salander.

– Jag har alltid önskat mig en syster. Jag tror att den svåra vägen till kvinnorna är lättare då. Och jag känner att det kvinnliga har ändrat sig och tar större plats i kulturen än det gjorde

förr. Förändringen av det kvinnliga i vår djupare medvetenhet, kommer till uttryck i mina och andras böcker.

”Fröken Smillas känsla för snö” var en av de första storsäljarna i den skandinaviska spänningslitteraturen. Hur ser du på deckarboomen?

– Jag läser inte så mycket. Jag har läst så mycket i mitt liv att jag inte längre behöver input utifrån. Precis som jag har vänner som är kompositörer, som aldrig lyssnar på musik.

– Men jag älskar spänning. När jag var barn läste jag Tintin och Tarzan. Jag hade stora upplevelser med Enid Blytons Fem-böcker. När jag blev äldre läste jag ”Greven av Monte Cristo”, Shakespeare och Borges. Jag tycker inte att det är mindre fint att ha en stor upplevelse med Tarzan än att ha det med Borges. Det är en artificiellt skapad skillnad, som har att göra med att upprätthålla en hegemoni.

När ”Fröken Smillas känsla för snö” kom ut var Peter Høeg 35. Nu är han 53. Han har flyttat ut på landet, skiljt sig och lever sedan fem år med en ny sambo, som är kock. Men egentligen

har inget förändrats.

– Min vardag ser ungefär ut som när jag var trettio. Då var det tre saker som betydde något: att ställa upp för mina barn, min kärlekspartner och mina vänner. Att skriva så bra som

jag kunde. Att komma lite djupare in i mig själv. Allt annat – offentligheten, resor, pengar, upplevelser som film och teater – kom längre ner på listan. Detta har inte ändrat sig. Men

känslan av att ha kortare tid kvar innan jag dör är mycket starkare idag än den var för femton år sedan. En enda lång arbetssträcka. Jag måste prioritera ännu noggrannare.

Sedan många år bor Peter Høeg i Norre Snede på Jylland, i närheten av den spirituelle ledaren Jes Bertelsens ”Vækstcenteret”. Bertelsen, som från början är doktor i idéhistoria, undervisar i medvetandeträning och meditation. Deras vänskap har väckt uppståndelse. Bland annat fick Peter Høegs förra roman kritik för att vara reklam för en religiös sekt.

Peter Høeg förklarar:

– Vækstcenteret är ett försök att göra en icke trosbaserad, icke new age och icke dogmatisk gemenskap där människor bor nära varandra och mediterar tillsammans varje dag. För

att hitta djup i en annars stressig tillvaro. Detta är ovanligt i Skandinavien.Men nu samarbetar vi med universitetet och medverkar i en tankesmedja för den danska folkskolan. I alla fall den danska offentligheten börjar förstå att det här med Vækstcenteret, jag och Jes Bertelsen, inte handlar om religion eller new age.

Också i den nya boken lyser Peter Høegs egen jakt på inre frid igenom. I historiens eskalerande galenskap stannar syskonen ibland upp och resonerar kring dörrar till alternativa

världar, ensamhet och att det aldrig är för sent att få en lycklig barndom.

Hemligheten bakom det upphöjda och professionella lugn som svävar över Peter Høeg är att sitta på en kudde. Så har han mediterat varje dag i 25 år. Men att skriva har också blivit en

ritual. Varje morgon efter frukost håller koncentrationen i två–tre timmar – mer blir det inte när han är hemma och har barn omkring sig. Den tredje meditationsformen är att träna hjärtat.

Att vara vänlig.

– Vänlighet är inget som kommer automatiskt, särskilt inte för en egoistisk person som jag. Det är något man kan träna dagligen med sina barn och sin kæreste. Att vara för fylld av mig själv blir ett hinder. Att träna mentalt och få ro i min vardag handlar om att få mer kontakt med mig själv och mina medmänniskor.

– Du och jag upplever förmodligen helt olika saker, trots att vi sitter i samma rum, säger han.

Det enda under intervjun som får Peter Høeg att skruva lite på sig i soffan är minnet av den svenska Expressenjournalisten Natalia Kazmierska som kom oanmäld och knackade på. 2005,

då han inte hade visat sig offentligt på tio år.

Han kippar efter andan.

– Jag var naiv. Jag kände tillit till den journalisten. Det var imponerande att hon rest genom halva Danmark för att hitta mig. En ung flicka som står och knackar på. Henne vill man inte köra bort. Men jag sa att ”du får inte säga nu att jag skrivit en ny bok, för då kommer det en enorm press på mitt liv och på mina barn”. Men hon skulle få den första och största intervjun

senare. Hon lovade.

– Så reser hon hem och då kommer det. Krasch! I alla europeiska tidningar och i USA.

Peter Høeg slår ut med armarna.

– Jag hade glömt under de tio år jag dragit mig undan hur stor pressen är på er journalister. Jag kommer aldrig mer att lita på en journalist. Hon fick en fjäder i hatten och the breaking

news.

Det är dags att ta porträttbilder. Peter Høeg har redan gjort klart att han inte vill gå ut bland människor. Så det blir vid ett stort fönster i trapphuset. Han har förberett för fotograferingen.

– Jag har med en extra tröja. En svart polo. Så jag kan ha den, eller den här randiga?

När han hoppat upp i fönsterkarmen frågar fotografen Linda Axelsson om han sitter någorlunda bekvämt.

– Jag vill att det ska vara en bra upplevelse för dig, svarar han då.

…………………………………………………………………………………………………………………………………………….

Peter Høeg

Född: 1957.
Bor: i Norre Snede på Jylland, med sambo och barn.
Bakgrund: innan han blev författare hade han bland annat pluggat litteraturvetenskap i Köpenhamn och jobbat som idrottslärare och sjöman.

Aktuell med: ”Elefantskötarnas barn”, som har sålts till tolv länder. Det tyska förlaget Hanser har upprättat romanens fiktiva ö Finø på internet, under namnet Tiltes insel.

Tidigare verk: Debuterade 1988 med ”Föreställningar om det tjugonde århundradet”. ”Berättelser om natten” kom 1990. Fick internationellt genombrott med ”Fröken Smillas känsla för snö” (1992). Efter ”De kanske lämpade” 1993 kom ”Kvinnan och apan” 1996. Därefter drog han sig tillbaka i tio år. ”Den tysta flickan” (2006) utkom i över tjugo länder.

Postat av Julia Svensson - 2 Kommentarer

Mord i sinnet

28th August, 2010

Läs min intervju med Pia Juul. Nedan eller i dagens Sydsvenskan. Eller hämta pdf:erna så får du helheten, med Peter Frennessons skitsnygga bilder: sidan 1, sidan 2.

Hon är ett av Danmarks allra största författarnamn. Och hon skriver allt. Poesi, romaner, dramatik, noveller. Julia Svensson har träffat Pia Juul, det senaste tillskottet i Danska Akademien, och pratat om deckare som inte är deckare.

Foto: Kabusa Böcker

Det är Pia Juuls lediga dag. Hon står och väntar på oss innanför entrén. Svarta solglasögon i håret, en svart klänning, en prickig sjal.
Det var hon som föreslog att vi skulle träffas på Litteraturfestivalen här på Louisiana. Hennes hus är betydligt mer svårtillgängligt: en jägmästargård i skogen bortom all lokaltrafik.
Dagen före har hon haft uppläsning ur sin nya bok ”Radioteateret: Vi sender: KOBLENZ : en digtsamling” – uppkallad efter den nedlagda danska radioteatern. Teater som inte är teater, utan en dikt. Nästa dag ska hon vara dagens överraskning och läsa ur romanen ”Mordet på Halland”, som nyss kommit på svenska. På lördagen ska hon intervjua skotska författaren Ali Smith, vars böcker hon översätter till danska.

När vi går över Louisianas gräsmatta berättar hon att hon och de andra författarna här bor i något som heter Sauntehus Slotshotel, ett slott som inte är ett slott. Vi sätter oss på en brygga vid stranden. ”Mordet på Halland” hyllades när den kom i Danmark och Pia Juul fick Danske Banks litteraturpris. Romanen börjar som en deckare med att huvudpersonen Bess vaknar av ett skott. När hon kommer ut på gatan finner hon sin man, Halland, mördad.
Men där tar kriminalromanen slut. Istället får vi lära känna Bess, som successivt upptäcker att Halland inte alls var den man hon trodde att hon kände. En deckare som inte är en deckare alltså.
– Jag har läst många deckare, säger Pia Juul. Svenske Kjell Eriksson är bra men inte lika berömd som de andra. Han skriver realistiskt om man jämför med Arne Dahl och Stieg Larsson. Bipersonerna är viktigare hos honom. Jag har alltid tänkt att jag ville skriva en bok som uppehåller sig mer vid vittnet. I ”Mordet på Halland” har jag skrivit om änkan till den mördade, och polisen och mördaren blir bipersoner.
– En läsare har föreslagit att jag skulle skriva en omvänd berättelse nu, ”Mordet på Halland” som en riktig deckare, där polisen är huvudperson. Men det får någon annan göra.

Döpte du den till ”Mordet på Halland” för att sälja fler böcker?
– ”Mordet på Halland” var min arbetstitel, jag kunde inte ändra den. Jag vill gärna sälja många böcker – och jag skulle vilja veta vad som hänt om den hetat något helt annat. Så det kanske var dumt. Eller smart. Det var mer problematiskt när den kom ut. Det är många som bara läser deckare.

Har titeln gett dig en ny läsekrets?
– Ja! Men jag har också märkt att väldigt många bara läser romaner. På uppläsningar, när jag ibland läst noveller, har det visat sig att många inte känner igen formatet. Så jag har träffat många nya läsare.

Vad är historien bakom namnet Halland? För en svensk är det förvirrande. Som Mordet på Blekinge, eller Mordet på Själland.
– Jag vet! Det är förvirrande också för danskar. Men han fick det namnet och sedan gick det inte att ändra på, han hette Halland. Jag tror att det existerar som namn i Norge.

”Mordet på Halland ” är bara din tredje roman sedan du debuterade för 25 år sedan. Varför har du inte skrivit fler?
– Jag vet inte. Min första roman kom 1990 men sen kom annat skrivande emellan.

För många är ju novellen vägen till romanen.
– Ja. Men det är helt olika genrer – man kan ha talang för det ena men inte det andra. Den stora danska novellförfattaren, Peter Seeberg, gick över från romaner – och skrev de mest fantastiska noveller. Att komma på att han inte behövde skriva romaner var en stor lättnad, sa han.
– Noveller är en fantastisk genre. Förläggarna vill hellre ge ut romaner, det säljer bättre, och det är svårare att sammanfatta vad en novellsamling handlar om. Med novellen påbörjar du ett litet verk varje gång. De flesta har ambitionen att skriva ”en riktig bok”, och då menar de roman. Men jag vill skriva allt.

Pia Juul pratar riksdanska, säger hon själv. Men jylländskan kryper fram när hon träffar sina föräldrar. Annars har hennes författarskap påverkats mer av den lantliga uppväxten än hennes dialekt.
– Vi bodde i en by på Jylland från att jag var sex till jag var arton. Då flyttade jag till Aarhus – som är en liten storstad. Jag skriver ofta om byar och småstäder – det är nog för att man upplever allting så starkt när man är barn och tonåring. ”Mordet på Halland” utspelar sig i en liten stad, vad som i Danmark kallas køpstad. Byn och køpstaden har mycket gemensamt. Det är först i Köpenhamn som du kan göra vad du vill utan att någon lägger sig i.
– Nu bor jag på landet igen. Men på Sydsjälland är det många som flyttat från Köpenhamn. Det är helt annat jämfört med när jag var barn, vi flyttade till Jylland från Själland. Det var svårt att komma in i det lilla slutna bysamhället. Jag blev väl mottagen men kände mig aldrig integrerad. Det värsta man kunde vara på Jylland var att vara köpenhamnare. Och var man från Själland så var man från Köpenhamn.

Pia Juuls föräldrar var båda lärare och barnboksförfattare. Hennes eget skrivande började när hon fyllde nio och fick sin första dagbok.
– Jag skrev alltid dagbok och hade väldigt många brevvänner. Annars började det med att jag skrev dikter i gymnasiet, som så många. Mina föräldrar läste och skrev mycket – men båda hade vanliga jobb. Jag skrev och försörjde mig på olika ströjobb i Köpenhamn men tänkte att jag skulle utbilda mig till något. Då hade jag redan mött den man som är min man idag. Han sa: Om du ska vara författare, ska du inte bara skriva?
– När man blir författare ställer man sig utanför samhället. Man kan få stipendier. Om man plötsligt har pengar kan man resa någonstans. Men man får ingen föräldrapenning om man inte har haft något riktigt jobb innan. Det är ett osäkert liv. Men fritt. Om man har nerver till det.
Vid sidan av författandet jobbar Pia Juul som översättare. Men just nu har hon inte översatt på ett halvår. Danske Banks litteraturpris gav henne mer tid att skriva, och det är hon glad för.
– Annars skriver jag på mina egna grejer emellanåt. När jag har översatt en timme kanske jag byter. Eller så skriver jag på natten. Eller översätter på natten. Det är mycket ostrukturerat som du hör.

Ibland åker hon till Jylland för att få skrivtid. Det ska hon göra i oktober och november.
– Jag pratar aldrig så mycket om det jag håller på med. Men om det finns en genre som handlar om mord utan att vara deckare, så är det en sådan. Den danske författaren Henning Mortensen kallar det för kriminalistiska romaner.
Pia Juul kallas ibland minimalist. Ett av hennes litterära kännemärken är att hon med vardagliga detaljer gestaltar de stora frågorna.

Du buntas ofta ihop med Naja Marie Aidt och Helle Helle, två andra danska författare som kamouflerar stora frågor i dansk vardag.
– Det är mina två vänner! Vi mejlar nästan varje dag. Naja Marie har jag känt längst. Jag tycker om vad de skriver, men jag tycker också att vi skriver väldigt olika.

Pratar ni om vad ni skriver?
– Nej. Jag vet att Helle skriver på en ny roman men det är det enda jag vet. Och för mig är det farligt att berätta för mycket. Jag säger att nu går det dåligt, eller nu går det riktigt bra. Men det är allt.

Dina dikter och noveller handlar också ofta om mord och död. Författare som blir mördade. Hur kommer det sig?
– Jag har aldrig tänkt på det på det sättet. Det har nog att göra med att jag har läst så många deckare. Men när tre av mina dramatiska texter kom ut i en bok hade de till och med en pistol på framsidan – för det är en pistol med i alla tre berättelserna.

Vilken är din favoritdeckare?
– Hjalmar Söderbergs ”Doktor Glas”. Det är min ”yndlingsbog”. Jag älskar korta romaner. Och det är en slags deckare men det handlar inte om jakten på en brottsling. Kerstin Ekmans fantastiska ”Händelser vid vatten” är på många sätt också en deckare.

Men en traditionell deckare?
– Problemet med de så kallat ”riktiga” deckarna är att de liknar varandra för mycket. De följer samma oskrivna regler – det gör dem trygga för läsaren men det blir svårt att framhäva en. Det börjar med kaos, som detektiven eller polisen ska få ordning på. Det är så det ska vara.

Kommer du själv att skriva en deckare?
– Om jag kunde skulle jag vilja. Och det kanske jag gör en dag.

Efter lunch är det dags för Karl Ove Knausgaards framträdande på Louisiana Litteraturfestival. Pia Juul sitter på översta raden i konsertsalen, inte på någon av de reserverade författarstolarna längst fram.
En författare som inte beter sig som en författare. Hon låtsas som att hon är vem som helst.

Pia Juul

Född: 1962. Uppväxt i Himmerland på Jylland, bor i dag söder om Præstø på Sjælland.

Familj: Två döttrar, 8 och 24. En man som är arkitekt.

Aktuell: Romanen ”Mordet på Halland” har nyligen kommit på svenska. På danska ”Radioteateret: Vi sender: KOBLENZ : en digtsamling”.

Besöker Bokmässan i Göteborg i september.

Utmärkelse: Tilldelades ifjol Danske Banks Litteraturpris, ett av Danmarks största på 300 000 danska kronor, där läsarna själva röstar fram en pristagare.

Pia Juul om Norden:
– Jag har ingen särskild känsla för det nordiska. Men det är en fantastisk gåva – tillsammans har de nordiska språken en enormt stor litteratur som vi kan läsa på originalspråk. Men för mig är norska exotiskt och mer främmande än svenskan.

Ursprungligen publicerat i Sydsvenskan 2010–08–28.

Postat av Julia Svensson - Kommentera

Samtal med skaparen

8th August, 2010

Sist jag var i Stockholm gjorde jag en intervju med Inger Edelfeldt, tillsammans med fotografen Casper Hedberg. Läs intervjun i dagens Sydsvenskan, eller nedan.


Inger Edelfeldts produktivitet är häpnadsväckande. Nu i sommar kom ”Samtal med djävulen” – en roman om vad
som kan hända om man får en alltför sträng uppfostran. Och i november är det vernissage för hennes konstutställning.

”Jag måste erkänna en sak. Och det är att jag läser inte så mycket. Men jag brukar framhålla en bok som var en stor läsupplevelse, ’Oryx and Crake’ av Margaret Atwood. Väldigt mycket av utrymmet i min skalle upptas av bild, psykologi och av en läkande tomhet, förhoppningsvis”, säger Inger Edelfeldt. FOTO: CASPER HEDBERG


STOCKHOLM. Inger Edelfeldt vill träffas på Medelhavsmuseet i Stockholm. Bland grekiska vaser och romerska marmorporträtt utan näsor. Det är ett fint museum tycker hon – trots att alla skatterna släpats dit från andra kulturer. På grund av sommaren träffas vi inte i hennes ateljé. Den trettio kvadrat­meter stora enrummaren, där hon målar tavlor inför en konst utställning i höst, har visserligen luftkonditionering – men den låter som hela Arlanda. Vad beträffar hennes hem får jag bara veta att hon bor i en förort.
Den högtidliga, nästan kyrklika atmosfären på museet – höga tak och romerskt välvda fönster – passar bra i sammanhanget. Inger Edelfeldts nya roman har kyrkan som spelplats.

”Samtal med djävulen” är en historia hon haft i bakhuvudet länge. Två kusiner träffas, de har inte setts på fyrtio år. Den ene, Paul, är kvar i frikyrkan där de växte upp. Den andre, Asger, har lämnat kyrkan och blivit diakon. De möts på ett tåg och Paul kontaktar därefter Asger för att komma på besök.
– Själva romanen är helt och hållet en konstruktion. Pauls och Asgers gemensamma bakgrund är en påhittad frikyrka. Men jag är inte ute efter att slå på frikyrkor. Jag vet att församlingarna kan vara helt olika, och att de även kan vara öppna och kärleksfulla. Pastor Åke Green som uppmärksammades för ett antal år sen är förhoppningsvis ett undantag.

– Farfar var fripredikant, med en lång så kallad syndlista. Men han var inte ansluten till någon kyrka, han reste runt i Orsa finnmark och svavelosade på egen hand. Jag har aldrig träffat honom.

Men temat för boken är ändå inte religion.
– Jag vill inte ge mig in i en religions debatt. Den handlar snarare om psykologi och vad som kan hända när man får en väldigt sträng uppfostran, där naturliga känslor förträngs. Det är Paul jag har velat undersöka. Han kom till först av de två, sedan tog det lite tid att hitta på en sparringpartner åt honom. Pauls gestalt är en symbol för något gammalt som finns i samhället. Tankar om straff, belöning, godhet, ondska, rätt och fel. Han har försökt städa rent i sitt psyke med horribla resultat.
– Asger står för något nyare. Namnet Asger är lite lustigt – ”asker” – det kan betyda att han är den som frågar. När Paul hör att Asger är diakon nuförtiden spetsar han öronen. Han kan inte låta bli att höra av sig, trots att det väcker så många av hans sår.

Det bär Inger Edelfeldt emot att prata om boken, eftersom den i sig knappast ger några svar – utan snarare ställer fler frågor. Det är också svårt att avslöja berättelsens kärna, vad det är som Paul vill bikta. Det hoppas hon att recensenterna inte heller gör. Det vore som att tala om vem som var den skyldige i en deckare. Men visst, Paul är en slags förövare.
– Jag tänker att det är en bok man kan ha i en läsecirkel. Boken kan inspirera till frågor och tankegångar: religion, livsmening, historia, auktoritet, kvinno- och mansroll, ansvar. Paul är ett exempel på vad det kan göra med en människa att stanna i en lydnadsroll, där en auktoritet ger regler och man tränger bort oönskade känslor. Asger har, efter att han uteslöts ur församlingen, istället levt i ett slags dionysiskt uppror som är helt förståeligt men som han har fått betala dyrt för. Båda är traumatiserade men Asger, som har velat ge sig i kast med hela sin personlighet, har nått en accepterande människosyn som är främmande för Paul.

Du har lovordats länge och mycket för din förmåga att gestalta olika sorters människor. Har du något knep när det gäller att skriva trovärdig dia log och inre monolog?
– Jag vet faktiskt inte. Det kommer naturligt tror jag. Och när det inte gör det läser jag högt för mig själv, så att det ska låta bra. Man har fallenhet för vissa saker. Något jag däremot inte är så bra på är myllrande romaner med stora familjer. Det blir gärna den här typen av små kammarspel, med få personer inblandade.
– Egentligen tycker jag att den här historien passar för att bli film, det hoppas jag att den blir.

När vi träffas har Inger Edelfeldt nyss kommit hem från ett minisemesterpaket i Lidköping, tillsammans med sin kille. Men när man ser den Joyce Carol Oates-mässiga produktionstakten i hennes cv, och adderar bildkonsten, är det svårt att tänka sig att det finns utrymme för semester. Eller att en vanlig dag i hennes liv oftast är ganska ostrukturerad. Om hon skriver på en bok tar det mycket plats, säger hon. Men inte på fasta tider. I perioder är hon ganska overksam. Att hon har skrivit så mycket beror på att hon är snabb i vändningarna när hon väl skriver, att idéer tar henne med storm. Hon gör inte så mycket illustrationer längre, inte sedan det humoristiska seriealbumet ”Den manliga mystiken” kom ut förra året – tjugotvå år efter ”Den kvinnliga mystiken”. Det senaste året har hon målat mycket, halvabstrakta bilder, inför en konstutställning i november.
Den enda fasta rutinen är de yogaövningar hon gör på morgonen. Därefter har hon kanske ett framträdande, eller en coachningssession med någon av sina klienter.
Engagemanget i Zen Coaching resulterade i vintras i en psykologibok – ”Hur jag lärde mig älska mina värsta känslor” – som fick mycket uppmärksamhet.

När jag läste den fick jag intrycket att ”Samtal med djävulen” är ett slags pendang?

– Idén till ”Samtal med djävulen” fanns ju innan jag tog utbildningen i Zen Coaching, som ”Hur jag lärde mig älska”-boken handlar om. Men det kan stämma. I Zen Coaching finns en hel del av den acceptans och det empatiska förhållningssätt som finns i Asgers karaktär.

Vad var det som fick dig att skriva ”Hur jag lärde mig älska …”?

– När jag började med Zen Coaching var det en stor lättnad för mig att få lite mindre av den inre kritikern och lite mer av självacceptans, avslappning och kroppsupplevelse, bland annat. Att få ett annat sätt att se på skuld och skam. Jag föreställde mig att det fanns andra därute som också behövde den lättnaden. Responsen tyder på det, den har varit överväldigande positiv och boken är inne på sin andra tryckning.

Vad tycker du om trenden med kbt [kognitiv beteendeterapi] och mindfulness?

– Den tredje vågens terapiformer påminner delvis om varandra, och är ofta inspirerade av mindfulness. Zen Coaching likaså. Jag tänker att det är en livssyn som behövs just nu. Vi är så stressade och påverkade av straff och belöning på olika sätt. Kanske kan man tänka sig att ett slags paradigmskifte sker just när det behövs. I livets tjänst så att säga, för att livet vill överleva.

Både i ”Samtal med djävulen” och ”Hur jag lärde mig älska…” får jag intrycket av att du tycker att de flesta människor skulle behöva lära känna sig själva bättre. Kan man uppmuntra människor till mer introspektion?

– De flesta uppfostras till att inte se sin inre kärna. Det kan aldrig vara fel om man vet lite mer om sig och sitt eget själsliv. Allt smärtsamt vi får veta om världen kan skapa en sådan maktlöshet. Om man ska dra sitt strå till stacken är det väl bra att veta vilket strå som är ens, så att säga. Då kan man få en realistisk känsla för vad man själv kan bidra med.

Du var bara 21 år när du debuterade, och sedan dess har du försörjt dig på att skriva och illustrera. Det låter helt otroligt.

– Det var det enda jag behärskade. Och det var lättare för unga på den tiden. Man kunde bo billigt, äta billigt. Det är inte alls den pressade livssituationen som unga har idag. Det enda jag har läst på universitetet är ungerska – och det är en helt annan historia.

Vilken sorts böcker läste du som ung?

– Jag läste mycket fantasy. Jag och min kompis var troligtvis två av de första så kallade goterna. Vi brukade klä oss i svarta kläder, gå runt på stan och väsa saker på latin. ”Per aspera ad astra” och ”Ut desint vires, tamen est laudanda voluntas!” med mera.

– Men vi visste inte att vi var goter. Jag kommer ihåg att jag gjorde ett par vampyrtänder av tuggummi som jag hade på foton. Då kunde man inte veta att vampyrer skulle vara grejen fyrtio år senare.

Hahaha. Du var före din tid.

– Ja, haha. Det har alltid varit mitt problem.

Inger Edelfeldt har en blogg också, som hon startade i oktober förra året när hon blev upprörd över en presentation av ”Hur jag lärde mig älska mina värsta känslor”.
– Jag ville skriva om hur jag själv ser på saker. I intervjuer är det alltid intervjuarens tolkning som kommer fram, hur väl hon eller han än vill mig. Men jag vill inte ha en blogg som polemiserar och lockar till hätska kommentarer, så det blir ett lätt kåserande tonfall. Det står väldigt mycket om min pojkväns tax.

Några dagar efter intervjun läser jag på bloggen om vårt möte. Att Inger Edelfeldt aldrig vänjer sig vid att bli fotograferad, hur rar fotografen än är. Att hon just nu ligger sömnlös av oro över hösten och att hon i samband med boksläppet kommer att behöva svara på existentiella frågor av den typ hon just svarat på. Hon skriver: ”Jag jagas av en önskan att kunna förklara kontentan av viktiga existentiella teman så att alla kan förstå vad jag menar – en fullständigt omöjlig uppgift.”

När ”Samtal med djävulen” recenseras planerar hon att tälta i blåbärsskogen.

Inger Edelfeldt
Ålder:
54 år.

Är född och bor i Stockholm.

Yrke: Författare, illustratör och konstnär, flerfaldigt prisbelönt.

Familj: Micke, musiker. Och ibland tillgång till hans två barn. Aktuell med romanen ”Samtal med djävulen”. Samt en konstutställning i november, på galleri Konst & Folk på Hornsgatan i Stockholm.

Tidigare verk: Ett flertal romaner, novellsamlingar och seriealbum, på senare år ”Den manliga mystiken”, ”Namnbrunnen” och ”Finns det liv på mars?”. I fjol kom psykologiboken ”Hur jag lärde mig älska mina värsta känslor”.

Blogg: edelfeldt.blogspot.com.

Zen Coaching
Skapat av Kåre Landfald. Har beröringspunkter med bland annat mindfulness, men är också starkt inspirerat av Nonviolent communication, en konfliktlösnings- och kommunikations metod. Coachen ger medveten närvaro och stöd i att under söka sådant man upplever som obehagligt i sitt inre, och se det förvandlas till något fruktbart.

Postat av Julia Svensson - Kommentera

Older Entries   Newer Entries