Arkitektur på gränsen till upplösning

3rd August, 2010

I senaste numret av tidskriften Rum, har jag intervjuat den japanske arkitekten Ruye Nishizawa. Läs texten nedan.

Ruye Nishizawa.

Hans kontor har bara femtio anställda. Men med New Museum of Contemporary Art i New York, Pritzkerpriset och SErpentine Pavillion har han fått en plats bland de stora. Julia Svensson träffade Ruye Nishizawa i Malmö för att prata om att bygga hus som knappt existerar.

Antiarkitektur. Så kallar den japanske arkitekten Ryue Nishizawa sina byggnader.
– Vi har egentligen ingen speciell stil, säger han när jag träffar honom, precis innan han ska hålla föredrag på seminariet PLÅT10 i Malmös hamnområde.
När han visar bilder och berättar om sina projekt, stämmer påståendet om stillöshet ganska bra, beställarna kan inte veta i förväg vad de ska vänta sig. Arkitektbyrån SANAA, som Nishizawa driver ihop med och Kazuyo Sejima, är en egensinnig stjärna och med New Museum of Contemporary Art i New York, Pritzkerpriset och nu det franska museet LouvreLens, har de kommit att lysa allt starkare på den internationella arkitekturhimlen.

Vad deras byggnader har gemensamt är snarare deras icke-egenskaper. SANAA jobbar uteslutande med ljusa metaller, betong och glas, vilket resulterar i arkitektur så fjäderlätt att den knappt ens existerar.
– Jag älskar att använda metall och betongkonstruktioner för att skapa olika typer av rum. Metall är lätt och starkt och används för att skapa transparens – vilket inte låter sig göras med till exempel trä. Transparens är viktigt när samhället blir alltmer kosmopolitiskt. Hur ska annars vi få kontakt med människor i vår närhet? säger Ryue Nishisawa.

New Museum of Contemporary Art.

Ryue Nishisawas egen favoritmetall är aluminium. Det använde han till exempel på innertaket på Serpentine Pavillion i London men också till fasaden på New Museum of Contemporary Art. Medan rostfritt stål nästan ser svart ut när det reflekterar ljus är aluminium ljusare – och dessutom lättare att manipulera.
New Museum of Contemporary Art är utformat som sex lysande vita lådor staplade på varandra. Inuti har alla rum olika dimension och dagsljsets position skiljer sig på de olika våningarna.
– Ett museum behöver väggar för sina konstverk. Jag föreställde mig att det verkar skrämmande från utsidan med en så hög byggnad helt utan fönster. Arkitektur kan både vara öppnande och inneslutande, som ett fängelse. Jag funderade på hur byggnaden skulle få ett genomskinligt intryck. Det blev en fasad i expanderad metall med många små hål. Jag inspirerades av ett parkeringshus på Manhattan, en helt okänd byggnad. Det passar bra – det är ett bevis på att samtidskonst är ett mellanting mellan högkultur och korkad aktivitet, säger han.

Ryue Nishizawa har på sig blåjeans, vita sneakers och en klargrön tröja. Över det en lång svart rock från Comme des garçons. Han tvingas prata engelska – på tvärs mot de intervjuer som finns på internet där han till skillnad från Sejima alltid pratar japanska.
Han berättar att SANAA i snitt vinner en av tjugo-trettio tävlingar (att jämföra med Gert Wingård som vinner varannan). Han hoppas att Pritzkerpriset ska ge dem fler uppdrag.

Ryue Nishisawa, som bor i en enrummare på fyrtio kvadrat i Tokyo, arbetar från förmiddagen till sent om natten. Han har ingen familj och tar aldrig semester. Sedan han och Sejima fick uppdraget att rita Louvren-museets filial i franska staden Lens, har de sammanlagt femtio anställda – i en ickehierarkisk företagskultur där alla hjälps åt att koka kaffe, städa toaletter och gå ut med soporna.
Liksom SANAA alltid gör noggranna platsanalyser samarbetar de alltid också med klimatingenjörer. Även ur den synvinkeln är metall brukar ett bra material. Den kostar inte så mycket att köpa in – och tillverkningen är ganska energisnål. Den påverkas inte lika negativt av förorenat regn som till exempel betong.
– Det kommer allt fler regleringar som får oss att tänka på miljön. Alla måste tänka på det – människor måste bli medvetna om mycket energi de förbrukar i sin vardag.

Louvre-Lens.

Ryue Nishizawa…

…Är 44 år, och född i Tokyo, där han också bor.
…Utbildade sig på Yokohama university

1995 grundade han arkitektbyrån SANAA tillsammans med Kazuyo Sejima
Sedan 1997 driver han också den egna byrån Office of Ryue Nishizawa
2009 fick SANAA uppdraget att designa Serpentine Pavillion i London, vilket Frank Gehry, Rem Koollhaas, Daniel Libeskind och Zaha Hadid gjort tidigare.
2010 fick SANAA det prestigefyllda Pritzkerpriset.

Några av Ryue Nishisawas mest kända byggnader:
Dior Building, Tokyo, 2003
New Museum of Contemporary Art, New York, 2007.
I februari i år öppnade Rolex learning center i Lausanne, Schweiz.

Pågående projekt:
Louvre-Lens, i franska staden Lens, en påkostad systerbyggnad till museet Louvren i Paris.

Motto: Make things simple

Ursprungligen publicerat i tidskriften RUM 8:2010.

Postat av Julia Svensson - Kommentera

De kreativas apostel

18th July, 2010

Richard Floridas teorier om den kreativa klassen blev en kommersiell succé och gjorde honom till en kontroversiell akademisk rockstjärna – attackerad från både höger och vänster. I Sydsvenskan idag pratar jag med Richard Florida om Karl Marx, kritiken och om vikten av att jobba med det man älskar.

Postat av Julia Svensson - Kommentera

Den sista sången

21st April, 2010

Den inflytelserike diktaren Ragnar Thoursie debuterade för en hel pensionsålder sedan.Nu sjunger 90-åringen sin poesi från en värld som angår alla, men som sällan omtalas i litteraturen – äldreomsorgen.

Sedan Ragnar Thoursie pensionerades från sitt jobb som byråchef på AMF har han gett ut sju böcker, både poesi och romaner.
I höstas fyllde han nittio år, på äldreboendet i Nacka i Stockholms skärgård. Bara några månader tidigare lämnade han tvårumslägenheten i Nacka där han bodde med hemtjänst. Sedan i höstas, då han också gav ut den uppmärksammade diktsamlingen ”Sånger från äldreomsorgen”, har han både fått brev från många läsare. Inklusive äldre- och folkhälsoministern Maria Larsson, som använder dikterna i sina anföranden. Boken sålde slut och har tryckts i ny upplaga.

– Äldreomsorgen. Alla är på något vis berörda eller kommer att bli berörda. Och det är ett gemensamt problem för samhället.

Du skriver i förordet att boken är ett poetiskt remissvar på Äldreboendedelegationens slutbetänkande.
– Det var lite övermodigt sagt. Jag har varit både skribent och byråkrat och jag tror att mitt yttrande är intressant för att jag själv är med i verksamheten just nu. Intagen, föremål för omsorg. Jag är ingen oväsentlig remissinstans.

Ragnar Thoursie har kallats för ”folkhemmets Rimbaud”, för att han liksom den franske poeten övergav en lovande poetkarriär som ung. Som sin far lokföraren valde han att ta ett tryggt jobb i statens tjänst. En klassresa, som bland annat berättas i Anneli Jordahls bok “Klass” (2003). Han klev in på AMS och stannade i 37 år. Därefter tog han upp poesin igen. 2003 kom “Elefantsjukan”, en delvis satirisk skildring av byråkratins korridorer.

Hur har ditt jobb på AMS påverkat ditt språk som poet?
– Jag har ett utredningsspråk och ett lyriskt språk, som tydligen Svenska Akademien har upptäckt har påverkat andra författare. Så verksamheten som byråkrat har inte försämrat den lyriska texten.

Skriver du fortfarande?
– Nej, det gör jag inte. Jag sover, mycket. Jag har jobbat så mycket i mitt liv, så jag är trött på gamla dar. Faktiskt, jag har varit en väldigt stor arbetsmänniska.

Det är hans tidigare sambo Lena Cavallius som öppnar när vi kommer. Hon är på besök, det är hon varje månad. Ragnar sitter i en fåtölj. Den skildrar hemtjänsten och dagverksamheten men inte hans nuvarande hem. Bakom fåtöljen, i fönsternischen, står ett svartvitt amatörfoto på hans föräldrar och syskon, från barndomshemmet i Katrineholm. Personer som också känns igen från de tillbakablickande texterna,  som han skrev sommaren 2008.

Sånger från äldreomsorgen heter boken. Hur låter sångerna?
–  Man får tänka sig en kör av röster – de flesta med falska tonfall. Falska stämmor, ostämda – som sjunger var och en efter sin egen näbb, om man har någon näbb. En del är belåtna och en del är förbannade. En del är ingenting, bara sjuka och dåliga.

När Ragnar Thoursie ska prata om boken börjar han gråta. Tårarna går inte att stoppa.

– Du förstår perspektivet. Jag blir själv gripen av motivet, som är storartat, mycket större än boken. Äldreomsorgen är en kolossal fråga för samhället.

Ragnar Thoursie har försökt se tillvaron ur de gamlas perspektiv, i all vänlighet och tacksamhet gentemot samhället. Som i dikten Nackas Babylon:

Raja, Addis, Eva, Mirja, Nasi, Jami,

Abbi, Sirpa, Karin, Halimo, Jehosif…

Namn ur Babylons förbistring?

Nej, från Nacka kommun i Stockholms län.

Några bland de många

invandrare och infödda som sköter

oss ensamboende gamla.

Hemtjänstens tappra välfärdsarmé.


– I mitt uppdrag finns inte kritiken med på allvar, även om den skymtar fram emellanåt, säger han.

Några dikter är mörkare. Om att se tillbaka på livet och närma sig döden. Eller om försäljning av omsorg, ett exempel på en politisk förändring som skett sedan Ragnar Thoursie själv slutade inom staten.

Hur är det att vara, som du beskriver, en kund i vården?
– Man upplever sig som ett föremål för omsorg, ibland rentav ett föremål i omsorgen, som jag skriver i en av dikterna.

Lena Cavallius sufflerar, som hon ofta gör under intervjun:
– Här i Nacka kommun är det påtagligt. Först hade kommunen en del hemtjänst i egen regi. Sedan skulle allt vara valfrihet. Och så skulle du Ragnar, och andra gamla, välja mellan 42 olika anordnare. Valfrihet! Men du hade en bra biståndshandläggare på kommunen.

Vid sidan av kritiken är Ragnar tacksam. Han tillägnar boken hemtjänstens personal.

– Omsorg är i och för sig tidskrävande och krävande, säger han. Jag hade en definition här för mig själv: Omsorg är en ädlare form utav kärlek. Kärlek är i viss utsträckning i eget intresse. Omsorg är i andras intresse helt och hållet. Fri från personliga förmåner och fördelar.

Fakta: Ragnar Thoursie
Ålder: Fyller 90 den 30 september.
Yrkesliv: författare, anställd vid Arbetsmarknadsverket 1955-85. Byråchef från 1972.
Debut: år 1945 med diktsamlingen Emaljögat. Den har betytt mycket för bland andra Tomas Tranströmer och Kjell Espmark.
Andra uppmärksammade böcker: Kråkorna skrattar (1989), Elefantsjukan (2003), Igelkottsfrid (2007).
Familj: barn och barnbarn. Före detta sambon Lena Cavallius, som han känt i 30 år.
Bor: i äldreboende i Nacka.
Aktuell med: 65-årsjubileum som poet. I höstas släpptes diktsamlingen Sånger från äldreomsorgen.
Belönades med Svenska Akademiens kungliga pris i december 2008.

Texten publicerades i Sydsvenskan 2010-04-21, av misstag i en ouppdaterad med i övrigt snarlik version.
Här kan du läsa den publicerade texten.

Postat av Julia Svensson - Kommentera

Den ironiska moralisten

13th July, 2008

Intervju med författaren Gun-Britt Sundström. I <a href=”http://sydsvenskan.se/samtidigt/article345598.ece”>Sydsvenskan</a>, 2008-07-13.

Postat av Julia Svensson - Kommentera

Tidsresenären Jan Jörnmark – på spaning efter den tid som flytt

3rd July, 2008

Tidsresenären Jan Jörnmark – på spaning efter den tid som flytt. Sydsvenskan 2008-07-03.

Postat av Julia Svensson - Kommentera

  Newer Entries