4th May, 2011
BOKRECENSION. Gunnar Bergdahl. Ljudmila från Tjernobyl. Ordfront.
När Ljudmila Ignatenko var 17 år flyttade hon till Pripjat, den stad som byggdes för arbetarna i det nya kärnkraftverket i Tjernobyl. Det var en lycklig tid. De flesta som flyttade dit var unga. Husen var nya, allt var nytt.
I Gunnar Bergdahls nyskrivna reportage ”Ljudmila från Tjernobyl” som Ordfront ger ut med anledning av katastrofens 25-årsdag, berättar Ljudmila om hur hon blev kär i sin man, brandmannen Vasilij. Livet var härligt; de trodde på framtiden.
Deras lyckliga historia är skakande. Jag vet ju hur det ska gå. Vasilij går till jobbet den 26 april 1986. Han kommer aldrig hem, utan dör på sjukhuset av strålskador, 25 år gammal.
Ljudmilas röst är en gammal kvinnas röst. Hennes make är borta, deras gemensamma barn likaså. Men så börjar jag räkna. Ljudmila är född 1963. Hon är fortfarande ung. Ändå utspelar sig hennes berättelse liksom i en annan tid.
För Ljudmila själv är olyckan högst aktuell. Hon bor i Kiev i ett bostadsområde där det bor många från Tjernobyl. Många är sjuka. Många har dött. Hon påminns hela tiden.
Alla borde läsa om Ljudmila. För att inte glömma vad vi riskerar med att inte bygga heltäckande alternativ till vår nuvarande energimodell.
Publicerat i Sydsvenskan 2011–05–04.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
3rd May, 2011
BOKRECENSION. Christina Hesselholdt. Camilla and the horse. Övers Ninni Holmqvist. Kabusa
Det börjar med Alma. Hon är på semester och vandrar i Wordsworths kuperade landskap. Hon associerar Dorothy Wordsworth (som antagligen traskat över kullarna lika ofta som sin bror William) och på det faktum att William Wordsworth vid flera tillfällen skrev sina dikter utifrån sin systers anteckningar. Till exempel blev hennes beskrivningar underlag för dikten ”The Daffodils”. Apropå detta är hennes man, Kristian, trött på att hon aldrig refererar till dem som ”vi” längre, bara ”jag”. Han vill få ett erkännande. Att han var med vid Wordsworths kullar. Precis som Dorothy Wordsworth.
Titelnovellen, som har det lustiga namnet ”Camilla and the Horse”, sätter tonen för hela Christina Hellelholdts samling; excentriska noveller som jag inte blir riktigt klok på, på det där bra och smarta sättet.
Camilla och Charles är ett annat medelålders par som försöker hålla ihop. De är de enda gästerna på en strippbar, där det ingår tre drinkar i entréavgiften. Det blir en blöt natt. De umgås med de anställda kvinnorna. En kallar Charles för the horse, Camilla förälskar sig i en annan.
Det är en överraskande och udda samling där novellerna, som under ytan alla handlar om relationer, krokar i varann på ett subtilt nästan omärkligt sätt. Ett namn här, en bekant där. Man måste läsa långsamt för att inte gå miste om poängerna. Och för att hänga med på språkfesten: ”därför har vi också blivit lite, än så länge bara lite, för tjocka. Men om vi bara följs åt längs livets högt belagda landsväg, är din fettvalk min, och min fettvalk din.”
Christina Hesselholdt är sedan debuten 1991 en av Danmarks mest ansedda författare. Och precis som sina danska minimalistkollegor Naja Marie Aidt, Pia Juul och Helle Helle, bör hon läsas även här, på andra sidan Sundet.
Publicerat i Sydsvenskan 2011–05–03.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
18th April, 2011
Jonathan Safran Foer förklarar varför det är förkastligt att äta kött – ur flera olika perspektiv.
Julia Svensson kommer till två insikter: en om litteratur och en om kosthållning.
Bokrecension:
Jonathan Safran Foer
Äta djur
Övers Molle Kamnert Sjölander
Norstedts
Mina föräldrar hade, och har, ett småbruk där de bland annat föder upp får. Varje vårvinter kommer nya lamm. När jag var barn lekte jag och min bror med lammen. Vi bar omkring på dem och vi matade dem med nappflaska. Men så växte de och i oktober var det slut.
Ett av mina mer obarmhärtiga minnen från den lantliga idyllen är en höstdag då vi stod på backen och spanade efter slaktbilen. Där kom den, stor och grön. Men den bullrade förbi vår infart! Vi sprang till pappa men begrep snart det oundvikliga. Lammen skulle dö. Bara en annan dag.
Den infödde stadsbon Jonathan Safran Foer, som skrivit den i USA mycket uppmärksammade “Eating Animals”, har en helt annan historia. Han är oskuld. Han illustrerar sitt förhållande till djur med sin hund George och med sin mormors traditionella kycklinggryta. Innan han för några år sedan började forska i köttindustrin för att veta vilken mat han skulle ge sitt kommande barn, hade han aldrig besökt en gård.
Jonathan Safran Foers informationssökande om sitt barns framtida kost utvecklades snart till en besatthet. Efter ett års studier åkte han med en djurrättsaktivist till sin första djurfabrik, vilket brutalt omkullkastar alla pastorala föreställningar om ulliga lamm i hagar.
Han intervjuar lantbrukare, som säger: vill konsumenterna ha billigt kött måste vi ordna billigt kött. Djurfabriksarbetare berättar hur ben och strupar ibland knipsas av medan djuren ännu är vid medvetande. Lågavlönade anställda som efter ett antal år i kycklingbranschen måste sitta med händerna i ett varmt bad varje kväll för att uthärda värken. Han träffar en djuruppfödare som själv är vegetarian. Han ser hur djuren har det i gris-, kyckling- och kalkonfabriker.
När jag slutligen kapitulerar handlar det om fisk. Varför äter många vegetarianer fisk? Jonathan Safran Foer menar att om bara en viss procent av grisarna lider när de dödas, är det säkert att alla fiskar lider. Och utöver de som ligger på tallriken, är det många arter som riskerar att utrotas för att jag ska få sushi.
Inget av det här är egentligen nyheter – i Sverige har vi grisskandalen häromåret i färskt minne och det har skrivits mycket i ämnet. Ändå lyckas det mänskliga psyket, märkvärdigt nog, förtränga varje larm och fortsätta tjacka fläskfärs.
Om man bortser från djurplågeriet – och den globala uppvärmningen – är den billiga köttproduktionen ändå ohållbar. Antibiotikan som ges till slaktdjur i förebyggande syfte gör bakterier resistenta. Gris- och fågelfabrikerna är starkt bidragande till världshotande epidemier som svin- och fågelinfluensa.
Jonathan Safran Foer tar upp många andra ekonomi- och miljömässiga galenskaper jag inte får plats med här. Att avfärda det hela som hittepå går inte. 50 av bokens 320 sidor består av fotnoter. Två personer har anställts som faktagranskare.
Det går inte heller att påstå att informationen bara gäller USA. Europas djurhållningshistoria är i princip identisk med USA:s. Även om lantbruket skulle vara bättre i Sverige än i resten av Europa menar Foer att köttkonsumtionen ökar även här; och med den missförhållandena. Men han visar också, och det är en annan av bokens styrkor, hur lite som är svart och vitt; hur svårt det är att utröna om ett schysst lantbruk verkligen är ett schysst lantbruk.
De stora köttföretagen har naturligtvis inflytande på både forskning och politik. Så länge vi går med på att betala med vår egen, miljöns och djurens hälsa för att kunna köpa billigt kött lär det bara bli värre. Det är vi som står i köttdisken på Ica, det är vi som beställer kött på restaurang. Det är vi som bestämmer.
Vad är det då som gjort att jag själv de senaste tio åren gått från nästanvegetarian till köttfrosseri? Förutom köttrenden (idag kom nya boken “Morberg grillar” till redaktionen), bekvämlighet, köttvurmande vänner och köttstinna GI-dieter?
Det enda sättet att ta sig ur köttcirkusen är att informera sig. Jonathan Safran Foer skriver med lätt hand och utan fler pekpinnar än de fakta han presenterar. Han drar paralleller till Kafka och Tolstoj och ställer filosofiska frågor kring varför smaksinnet rankas högre än de andra sinnena. Han uppehåller sig också vid köttets sociala aspekter: är thanks-giving thanksgiving utan kalkon? Ur svenskt perspektiv: kan jul vara jul utan sill och skinka?
Under läsningen inser jag två saker. Ett: fler romanförfattare borde skriva reportageböcker. Två: Jonathan Safran Foers lysande och högst personliga uppgörelse med kött, vilken gjort att vegoburgarna ersatt hans fars smarriga kalkonburgare på grillen – har fått mig att tänka om. Förhoppningvis är de små lammen de enda djur jag fortsättningsvis kommer att äta.
Publicerad i Sydsvenskan 2011–04–18.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
14th April, 2011
Bokrecension:
Marguerite Duras
De små hästarna i Tarquinia
Översättning: Suzanne Palme.
Lind & Co.
Det är så varmt att personerna i ressällskapet sällan orkar säga godmorgon. När de inte står ut med varandra längre tar de en Campari bitter. När de inte står ut med sina tankar tar de också en.
Som Annina Rabe skriver i förordet är Marguerite Duras tidiga klassiker “De små hästarna i Tarquinia” den slutgiltiga sommarboken.
Ludi och Gina, Diana, Jacques och Sara, barnet och barnflickan. De hyr ett hus i Italien, vid en flodkant. Det är fyrtio grader. De är sysslolösa, lätt alkoholiserade. Det enda hotellet som finns serverar taskig mat. Alla är överens: värmen har sabbat deras semester.
Det är en tid då bouleklot är den enda bärbara förströelsen. Meningar som “Den stund på dagen då plikten kallade och man måste besluta sig för att påbörja vandringen mot havet” illustrerar varats så att säga olidliga lätthet för dessa isolerade turister.
De ytliga semesterfirarna är utlämnade till varandra, till Camparin och till sina avskalade dialoger. Redan 1953, går det att skönja den ödesmättade filmiska ton som utvecklades till förfining i Duras senare romaner. Och känslan, den tryckande hettan från “Halv elva en sommarkväll” återfinns också vid den italienska flodkanten.
En man som dyker upp med en båt belastas med de uttråkades krav på det okända och på äventyr. När den hängivna mamman Sara inleder en relation med mannen med båten blir romanen också en historia om noga utmejslade relationer, en metafor för livet självt om man så vill. Om människans banala önskan att ta sig någon annanstans. Till andra flodstranden, där brisen är lite svalare. Till en annan kärlek, som är mindre sliten.
Men också om gåtan: varför hon oftast till slut stannar där hon är. Inte för att hon är nöjd. Men för att hon inte orkar resa sig och hitta en ny utsiktspunkt. För att Campari är rätt gott ändå. Och för att det inte går att ta semester, varken från sig själv eller från kärleken.
Publicerad i Sydsvenskan 2011–04–14.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
7th April, 2011
Recension: Philippe Claudel
Monsieur Linh och den lilla flickan.
Övers Lisa Lindberg. Norstedts.
Monsieur Linh är den enda som har lämnat sin by för att fly med båten. Kriget har utplånat hans familj. Förutom en liten flicka, hans barnbarn, som han bär på sin arm.
På flyktingförläggningen i den namnlösa hamnstaden delar han sal med sina landsmän. Eftersom han är äldst bjuder seden att han ska serveras mat av de andra familjerna. I övrigt är det ingen som tar någon notis om honom, mer än genom en och annan hånfull kommentar.
Den franske och i hemlandet flerfaldigt prisbelönte Philippe Claudels romantrilogi om krig började med topplisteplacerade “Grå själar” (2006), som behandlar skuld- och förövarbegreppet. “Brodecks rapport” (2009) var en historia om främlingshat. Berättelsen om Monsieur Linh är den andra men sist översatta delen. I den lilla kompakta romanen är temat exilens trauma.
Med enkel prosa skildrar Claudel Monsieur Linhs totala ensamhet. Omsorgen om den lilla flickan håller den gamle och mycket skakade mannen vid liv. Rädslan för att tappa henne är snarare hans eget krampaktiga sätt att klamra sig fast i sin nya verklighet. Men på en bänk utanför förläggningen, där Monsieur Linh promenerar varje dag med flickan tryckt mot bröstet, sitter en dag en man som är lika ensam. Ingen av de två kan förstå vad den andre säger. Ändå pratar de, ändå börjar de träffas varje dag.
Trots ämnets inneboende allvar kan “Monsieur Linh och den lilla flickan” såhär långt uppfattas som en varm och lätt roman. Men när allt verkar ha ordnat sig får Monsieur Linhs liv ännu en twist. Socialarbetarna placerar honom och flickan på ett hem för dementa utanför staden. Och på grund av språkförbistringar kan den gamle mannen inte förklara för sin nyfunne vän vart han tar vägen.
Monsieur Linh irrar omkring i pyjamasbyxor bland de dementa patienterna, i desperation, fastklamrad vid flickan. Det enda han vill är att träffa sin vän. Han försöker förklara, försöker hitta en flyktväg. Det är starka scener. Och Philippe Claudel visar med lågmäld styrka hur också samhällsmaskineriets förnuft kan få galna konsekvenser.
Publicerad i Sydsvenskan 2011–04–07.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
21st February, 2011
Bokrecension. Linda Spåman. Misslyckat självmord i Mölndals bro. Albert Bonniers förlag
I Göteborgsförfattaren Linda Spåmans nyutkomna serieroman ”Misslyckat självmord i Mölndals bro” vaknar den drygt 20-åriga huvudpersonen, med samma namn som författaren, på psyket. Hon har precis försökt ta livet av sig, med hjälp av sömntabletter, kniv, rep och vodka. Hon har magpumpats.
Luttrade medpatienter och deras utbrott. Personalens hurtiga ”Upp och hoppa här ligger vi inte och drar oss”. Den finniga tjejen i rökrummet som säger att Linda tror att hon är något.
Det utlovade humorn finner jag möjligen i Lindas snarkande och av psykofarmaka uppsvällda rumskompis Ritva, besatt av tv-serien Glamour. För någon glamour är det, som ni förstår, inte tal om.
Linda själv vill bara hem och försöka igen. Med plastpåse om så krävs (ett förslag från den destruktiva väninnan Hanna).
Jämfört med andra svenska feministiska serietecknare hamnar Spåmans sårigt naivistiska rutor definitivt på fel sida rolighetsrepet. Man skrattar inte ihjäl sig direkt, åt de deprimerade tjejerna i sina fyrkantiga indieklänningar. Men det Spåman berättar bör berättas – inte minst med tanke på att antalet unga i gymnasieålder som behöver psykvård har tredubblats sedan mitten av nittiotalet medan platserna har minskat, som Sveriges Radios ”Det svenska psyket” berättade nyligen. Och att psykvårdsdebatten efter Anna Odells konstprojekt inte blev vad konstnären själv avsett.
Serieromanens sorgliga eftersmak gör med andra ord inte historien mindre relevant. Snarare tvärtom.
Texten publicerades ursprungligen i Sydsvenskan 2011–02–21. Läs också på Sydsvenskans webb.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
15th November, 2010
Bokrecension:
New Frontier Hotel av Line Blikstad. Norstedts.
När Edith är nitton år lämnar hon sin son John hos föräldrarna i Norge, och reser till Amerika. Där, på New Frontier Hotel i Las Vegas, tillbringar hon en natt med Elvis Presley på hans hotellrum. Sedan följer hon med sin nya kärlek, den svenske fotografen Evert, till Sverige.
Många år senare, i romanens nu, har kärleken tagit slut. Edith bor i ett vitt hus med barnen John. Liv och Otto. Hon jobbar på kafé och läser kärleksromaner medan hon cyklar.
Att läsa norsksvenska Line Blikstads senaste roman är som att bläddra fram och tillbaka i en familjs hemliga fotoalbum. Kapitlen följer förvisso ingen tydlig kronologi men de erinrar om minnen, känslor, scener – långt mer dramatiska än ett fotografis blekta yta. Som den tragikomiska scenen när Edith säger, till familjens schäfer Jack: ”Nu tar vi oss en sup.” Hunden Jack är bokens starkaste metafor – som säger mycket om den sönderfallande familjen. Han klättrar på väggarna och kastar sig ut från balkongen för Evert har gjort honom till alkoholist. Edith i sin tur kastar sig också ut, eller snarare bort – och tonårige John får ta ansvar för sina småsyskon.
Elvis-historien och berättelsen om när Edith nästan blev Miss California släpper aldrig taget om familjen. Otto och Liv länsar om och om igen Ediths garderob och lever sig in i de myter som bildats kring Amerika. Edith och Elvis, Edith och Evert. John bestämmer sig för att emigrera till Amerika, samma år som Elvis gör comeback.
New Frontier Hotel är både lågmäld och stark, skriven med på samma gång lätt och snirklig hand. Precis som sina danska författarkollegor Pia Juul och Helle Helle är Line Blikstad fenomenal på att förse varenda mellanrum med en krypande känsla av obehag. Med stor gestaltningsförmåga förmedlar Blikstad omärkbart vad boken egentligen handlar om bakom bilderna: en familj som eroderar när föräldrarna är olyckliga och tänker på annat.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
31st October, 2010
Jag skrattar och sliter mitt hår när jag möter karaktärerna i Malmöbaserade Nanna Johanssons andra seriealbum ”Mig blir du snart kär i”. Livsnjutaren, vännen utan liv, kvinnan som buntar ihop alla kvinnor, som hatar yngre kvinnor, som hatar kvinnor och som hatar män.
Eller mannen som vaknar kallsvettig: ”Shit, jag drömde att du var min hemmafru i ett skitobehagligt mansvälde där man till exempel gjorde profit på kvinnors dåliga självförtroenden.” Hustrun: ”Så så, drick lite varm mjölk så känns det bättre.”
Liksom debutalbumet ”Fulheten” är ”Mig blir du snart kär i” en rad raljanta enrutingar och serier som inte är den tillskruvade version av vår tillvaro som de utger sig för att vara i baksidestexten. Den är snarare en välförtjänt pungspark på verkligheten, så skruvad och egocentrisk som den faktiskt är.
På tal om skruvad. Och på tal om pung. En annan stor anledning till att jag gillar Nanna Johansson: hon gör slag i saken och behänger Turning Torso och Malmös andra märkvärdigt
höga och smala byggnader med var sitt exemplar av denna glest håriga kroppsdel.
Postat av Julia Svensson - 1 Kommentar
24th May, 2010
Idag recenserar jag Aravind Adigas novellsamling Mellan attentaten i Sydsvenskan.
Originaltitel: Between the assassinations
Översättning: Eva Mazetti-Nissen.
Brombergs.
I Aravind Adigas romaner är en bil aldrig bara en bil. Det är en ”Ambassador”. Cola är aldrig bara Cola. Det är ”Thums Up”.
2008 vann Adiga Bookerpriset för spänningsromanen ”White tiger”. I den nyöversatta novellsamlingen ”Mellan attentaten” fortsätter han att skriva som om läsaren var en ryggsäcksturist på sin första tripp till Indien. Han lyfter fram de lokala hotellens komiska felskrivningar som ”Rikssamtal till alla länder”. Att en del indier inte säger Thank you, utan Thanks you. Lätta poäng att plocka hos den, av allt att döma, tilltänkta västerländska publiken. Den inhemska har antagligen hört skämten hundra gånger förut.
Mycket i Indien har förändrats sedan åren mellan mordet på Indira Gandhi 1984 och det på hennes son Rajiv Gandhi 1991, då ”Mellan attentaten” utspelar sig. Men Indien är fortfarande ett land där mannen allra oftast utgör subjekt. Män som bestämmer. Män som ser porrfilmer på bio. Män som fantiserar om sex. Så också i Aravind Adigas texter. ”Mellan attentaten” zoomar in fjorton människoöden i den sydindiska staden Kittur – men det är först på sidan 196 som ett kvinnligt subjekt lyfts in.
Historien om unga Soumya gestaltar, liksom de övriga novellerna, hur människor tidigt skolas in i korruptions-, kast- och manssamhälle. Soumya är dotter till en fattig byggnadsarbetare och tvungen att tigga ihop tio rupier som hon ska betala till sin fars vänner. Även om hon fullföljer uppdraget får hon stryk av sin far, eftersom hennes lillebror ljuger om att hon behållit fem rupier för sig själv.
Adiga, som är bosatt i Bombay, har hyllats som det främsta namnet inom ung indisk litteratur. I grunden är han journalist och har studerat i både Oxford och New York.
Adiga gör inte anspråk på att vara annat än skönlitterär. Trots det har han kritiserats, liksom Danny Boyles Oscarvinnande film ”Slumdog Millionaire”, för att skylta med Indiens föga smickrande bakgård – istället för att visa upp landets snabba modernisering. Vilket Mira Nair och Dominique Lapierre också gjort före dem.
Många av Aravind Adigas Indienstereotyper har faktiskt en poäng. I alla fall för en turist är det en ögonöppnare att läsa om hur tjänstefolk stuvas in i husens bottenvåningar. Hur hierarkin kan fungera på ett indiskt bussbolag. Vem som egentligen bestämmer i en klunga av män iklädda skjorta, solkiga kostymbyxor och flipflopsandaler av plast.
Även om jag under läsningen kommer på mig själv med att längta efter en ny roman av den språkligt mer förfinade Arundhati Roy – som var den första indiska författaren att vinna Bookerpriset – hoppas jag att Adigas internationella framgång får politisk verkan. Att makthavare reagerar på hans historier om social frustration och det dysfunktionella i det indiska samhällets uttjänta klichébilder.
Ursprungligen publicerad i Sydsvenskan 2010–05–24.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
11th May, 2010
Den politiska kollapsen har gjort situationen i Tariq Alis forna hemland Pakistan värre än någonsin. Julia Svensson har läst hans djuplodande – och arga – berättelse. Läs recensionen i Sydsvenskan.
Ordet chamcha, ”sked” på punjabi, används av pakistanierna också för att beteckna ”nickedocka”. Vilket enligt somliga hänger ihop med britternas ankomst. Makthavare, som traditionsenligt ätit med fingrarna, apade efter sina övermän och började äta med gaffel och sked.
Under studentdemonstrationerna i Pakistan, som utbröt 1968 i samband med tioårsjubileet av den islamiska republiken, kallade demonstranterna regimtrogna politiker för ”skedar”. Ett öknamn som syftade på deras flathet – gentemot både makthavarna i hemlandet och giganterna i Washington.
Den pakistanske författaren Tariq Ali, född i en pakistansk elitfamilj, var redan som ung tongivande i protesterna. Sedan dess har han följt utvecklingen, på resor i landet eller från sitt hem i norra London.
Tariq Ali tecknar ett argt och personligt men på samma gång djuplodande porträtt av Pakistans sorgliga historia. Han berättar hur studenterna symboliskt skramlade med skedar under demonstrationerna. Varken förr eller senare har landet varit så fullt av hopp som 1968, menar han.
Den detaljrika och komplicerade berättelsen slingrar sig fram via militärdiktatorns gryende drömmar om svampmoln i den pakistanska öknen, med USA:s tvetydiga support, och klanen Bhuttos uppgångar och tragedier. Från dag ett, 14 augusti 1947, har landet styrts och utnyttjats av makthavare som handlat för sin egen vinnings skull.
I fyrtio år har Tariq Ali, som vid sidan av sitt ymniga författarskap är redaktör på New Left Review, varnat för den politiska kollaps som sedan några år tillbaka är ett faktum.
Situationen har enligt honom aldrig varit värre än nu. I landet som har världens sjätte största befolkning existerar träplogen och atomreaktorn sida vid sida. Huvudproblemen är kraven från USA, de religiösa extremisterna, den militära ledningen och korruptionen. Dessa bildar, tillsammans med fattigdom, analfabetism, opiumhandel och kvinnoförtryck, en stor olycklig familj.
Benazir Bhutto och hennes efterlevande make, presidenten Asif Ali Zardari hade, efter två ämbetsperioder, samlat på sig tillgångar på 1,5 miljarder dollar. De fattiga och medelklassen delar på korruptionsbördan. De som kan drar därifrån – bara i USA arbetar 20?000 pakistanska läkare.
Mest explosiva är de sociala och ekonomiska klyftorna, menar Ali. Om det fanns ett utbildningssystem skulle fattiga familjer inte tvingas lämna sina barn till prästerna för mat och skolgång.
Obama har beordrat fler flygangrepp i Pakistan än George W Bush, vilket sätter stor press på den pakistanska krigsmakten. Tariq Ali beräknar dessutom att Zardaris dagar vid makten snart ska vara över.
Under tiden har Pakistan gått in på sitt sextiotredje levnadsår. Rubriker som ”40 döda i självmordsdåd” och ”Attentat mot USA:s konsulat i Peshawar” är fortfarande inget nytt under solen.
Recensionen publicerades ursprungligen i Sydsvenskan 2010-05-11.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
Newer Entries
