Julia Svensson

NW. Samma gator – andra världar

19th June, 2013

BOKRECENSION. Zadie Smith. NW. Penguin Press. 

“NW”, titeln på Zadie Smiths nya roman, är också nordvästra Londons postkod. I nordväst ligger det mångkulturella arbetarklassområdet Willesden, Zadie Smiths uppväxtkvarter som också känns igen från hennes storsäljande debut “Vita tänder”(2000).
När Zadie Smith nu återvänder till sin barndoms gator är det en plats som helt undgått gentrifiering, det är rufft, fattigt. I centrum står det fiktiva höghuskomplexet Caldwell, vars torn så visionärt döpts efter brittiska filosofer: Smith, Hobbes, Bentham, Locke och Russell. Men verkligheten inuti dem är betydligt mindre ståtlig än så.
Med “Vita tänder”, en humoristisk berättelse om Londonimmigranter i flera generationer, seglade Zadie Smith snabbt upp som en av Storbritanniens litterära stjärnor. Nu har det gått sju år sedan hennes förra roman “Om skönhet”. Men de som förväntat sig ännu en episk och urbant vimlande tegelsten lär blir besvikna. Zadie Smith håller sig till sina huvudteman klass, kön och etnicitet men “NW” är smalare än vi är vana vid.

Caldwell zoomas in genom fyra 35-åringar som alla har växt upp i höghusen. Romanen börjar med att irländska Leah i god tro ger 30 pund till en drogpåverkad kvinna. Känslan av att ha blivit lurad blir kvar i henne som en tagg, även om kvinnan är fattig kan hon inte stå ut med ruttenheten.
Leah är bokens bästa karaktärsbygge. Hennes livskris punkterar effektivt 70-talistgenerationens sorgliga illusion om odödlighet. Hennes man hoppas på barn, själv förtränger hon tiden som går och äter p-piller i smyg: “Kan vi inte bara fortsätta leva som vi alltid gjort?”
Kapitlet är skrivet som en medvetandeström, med bitvis oregelbunden sättning. Zadie Smith har malt ned sitt språk till verklighetsnära uttal och korta meningar. Mother blir “mudda”, exactly blir “eggzak ly”. Livet i Willesden är på en gång fult och vackert som poesi.

I det dialogburna kapitlet om den numera drogfrie Felix slängs jag in i ett annat liv. Han och Leah vistas på samma gator men befinner sig i komplett skilda världar, så som man gör i en stad.
Stycket om Leahs bästis, jamaicanska Keisha, är indelat i 185 mer eller mindre poetiska scener. Keisha har målmedvetet gift sig med en man ur överklassen (visserligen med jamaicanskt påbrå), bytt namn till Natalie, är advokat, har två vackra barn och en fin villa vid parken. Det är gott om tidsreferenser: “Det var året då alla började säga literally .” 1980-talets Nikeskor beskrivs roligt som “Den grekiska segergudinnans rödvita luftteknologi”.
Sista delen är ett möte mellan Keisha och Nathan, en numera hemlös och kriminell man som tjejerna en gång svärmade för. “NW” har ingen direkt handling, den består snarare av tre ofärdiga romaner. Detta ger ett yxigt intryck men yxigheten är samtidigt intressant. Den fragmentariska sammansättningen bidrar till känslan av nära verklighet. “NW” är ett utsnitt av staden och några av dess invånare vid en viss tidpunkt. Det är staden som är handlingen, och jag är med på gatan, nära.
Det går att dra paralleller till kravallerna i London 2011. Segregation beskrivs ofta som fysisk, arkitektonisk, men på individnivå är den alltid krasst ekonomisk.

Mest krut läggs på den subtilt skildrade vänskapen mellan Leah och Keisha. Ekonomin är för dem nu mest ett socialt hinder, men de är ofta upptagna av sina före detta skolkamraters fattigdom, ibland på ett nostalgiskt och lite naivt vis. Leah jämför sig med den mer lyckade Keisha. Keisha känner medelklasskam och finner de ekologiska bruncherna i de fina kvarteren ytliga; men hon tar sig ändå rätten att beklaga sin mindre bemedlade familjs livsval.
Det är levande och bitterljuvt, undertonen är sorgligare än Zadie Smiths tidigare romaner. Och utöver den nära kvartersskildringen både kommenterar och bekräftar “NW” medelklassens hegemoni: berättelsen om stadens arbetarklasskvarter handlar mest om människorna som lämnat dem och tagit sig upp.

Publicerad i Sydsvenskan 2013–06–19.

Postat av Julia Svensson - Kommentera

Den segregerade staden. Kärleksförklaring till förorten

25th April, 2013

BOKRECENSION. Johanna Langhorst. “Förortshat”. Ordfront.

Jag behöver inte läsa länge för att övertygas om att journalisten Johanna Langhorst älskade att bo i Tensta. Hon bodde där i 17 år, hennes familj hade en fin hyreslägenhet, barnen trivdes i skolan och det fanns en stor gemenskap i området.
Men kvällen då hennes son blev rånad av ett grabbgäng på väg hem från tunnelbanan förändrades allt. Han mådde så dåligt av händelsen att familjen bestämde sig för att flytta.
Johanna Langhorsts reportagebok om förortshat har sin grund i det här traumat. Men förutom sorgen över att lämna sitt hem kändes flytten som att kapitulera för kritiken. Under alla år hade hon fått försvara sitt val av bostadsort.

Johanna Langhorst mår illa av den ensidiga bilden av förorten. De flesta Tenstabor hon frågar trivs nämligen i sina kvarter och tycker om närheten till grönområden och frånvaron av bilgator. Däremot, när hon frågar vad folk i Stockholms innerstad tänker på när hon säger Tensta, får hon helt andra svar. Även om de sällan varit där ogillar de platsen på grund av invandrartäthet, husens utseende och rykten om kriminalitet.
De fördomar hon beskriver är en realitet. Till exempel visar kulturgeografen Moa Tunströms avhandling “På spaning efter den goda staden” (2009) att den modernistiska arkitekturen och den funktionsseparerade stadsplaneringen varit måltavla för avsky och förutfattade meningar redan innan miljonprogrammet stod klart 1976.
Johanna Langhorst får veta att de allra flesta brott i Tensta begås av en klick på trettio unga män som börjat som stökiga tonårskillar men nu blivit vuxna och småkriminella. Hon träffar socialarbetare som dribblar bort sitt ansvar, och hon funderar över hur väl de egentligen skött sitt arbete de senaste tio åren. “Kanske hade min son inte behövt bli rånad?” frågar hon sig.

Bakom förortsområdenas dåliga rykte ligger den svenska strukturella rasismen, menar hon. Boken innehåller stycken om oengagerade tjänstemän och politiker, klasskillnader, rot- och rutavdrag, utförsäljningen av allmännyttan, bristande underhåll, segregation, friskolor, främlingsfientlighet, näthat och myntandet av begreppet “utanförskap”. Det är ett något för brett och svepande anslag. Men visar ändå att allt hänger ihop.
En stor del av ansvaret lägger hon på journalisterna – varav de flesta bor på Södermalm och inte i Tensta – som inte gjort sitt jobb och avslöjat uppenbara missförhållanden. Eftersom det är mer lönande för journalister att “förenkla och skriva målande om den farliga invandrade underklassen”. När hon själv försökte sälja in ett program om Tens­ta till P1 fick hon blankt nej. För lokalt, sade de.
Hon retar sig på de “medelålders vita män” som i medier beskriver förorten som ett misslyckat byggprojekt. Bland annat kritiserar hon arkitekten Ola Anderssons bok “Vykort från Utopia” för att peka ut den modernistiska stadsplaneringen som boven i dramat med Stockholms innerstads höga bostads- och lokalkostnader.
Konstigt nog nämns inte Per Wirténs bok “Där jag kommer från. Kriget mot förorten” (2010) som faktiskt tar efterkrigstidsbebyggelsen i försvar.

Att boken är raseridriven och har ett argt tonfall är i sig inte fel.Men talet till förortens försvar slår lätt över i onyanserade påståenden och generaliseringar, som “är man mörkhyad så förväntar sig ofta landsbygdsborna att man ska tåla att kallas neger”. Det är synd, för de hade inte behövts. Det funkar bäst när hon med exempel och inter­vjuer visar hur det ligger till. Problematiken blir tydlig redan när “Uppdrag gransknings” Janne Josefsson i en intervju målar det farliga tillståndet i förorten och säger att journalister mörkar sanningen om invandringens negativa effekter.
I dag har de flesta städer som mål att bygga tät kvartersstad, i kontrast till efterkrigsbebyggelsen. Men den modernistiska stadsplaneringen präglar en stor del av Sveriges bostadsbestånd, oavsett vad vi tycker om den. Miljonprogrammet har dessutom ett gigantiskt renoveringsbehov och redan nu ser man hur fastighetsägare väljer att renovera så dyrt att folk inte har råd att bo kvar. “Renovräkning” har det kommit att kallas.
För vem byggs staden? Jag hoppas att Johanna Langhorsts bok startar en debatt som går djupare än till förorternas utseende. För det är tydligt i boken att arkitektur inte bara handlar om stadens form.Arkitektur är ekonomi och politik.

Publicerad i DN Kultur 2013–04–25.

Postat av Julia Svensson - Kommentera

Bakom det evigt vackra

14th February, 2013

BOKRECENSION. Katherine Boo. Bakom det evigt vackra (Behind the beautiful forevers). Marcus förlag. Övers. Janne Carlsson.

Kumar bodde i Bombays största slumområde Dharavi. ”Bodde”. Om natten sov han i den smutsiga lokal där han om dagarna sorterade plastavfall från länder i väst, bland annat Sverige. Kumars stora bekymmer var hans hand; ett par år tidigare hade han skadat sig på plastskärarmaskinen. Hans lön, 680 kronor i månaden, gick fortfarande till sjukhuskostnader. Han kunde aldrig hälsa på sin familj på landsbygden i norra Indien.
Jag intervjuade Kumar 2008. Jag träffade honom två gånger men jag kommer aldrig glömma vare sig honom, bergen av sopor, eller lukten han levde i.
Minnet framkallas extra tydligt när jag läser New York-journalisten Katherine Boos reportagebok ”Bakom det evigt vackra”.
Boo, som tidigare rapporterat om urban fattigdom i USA, kom 2007 till Annawadi, ett mindre slumområde vid flygplatsen i Mumbai. Hon stannade i fyra år.
Hennes bok är gestaltad som en roman men befolkas av familjerna hon lärde känna. Riktiga namn, autentiska händelser, verkligt vardagsliv. På sätt och vis handlar den också om Kumar.

De flesta kortare reportage som skrivs om slumområden har till uppgift att vinkla fram något sorts framtidshopp ur de svåra förhållandena. Att som Boo komma riktigt nära är den ansträngning som krävs för att belysa situationen på ett rättvist sätt. Annawadi, som har drygt 30 000 invånare, syns på vägen från Mumbais flygplats till centrum. Området ligger bakom en mur, som i boken pryds av reklam för klinkerplattor: ”Beautiful forever” står det, upprepade gånger. Evigt vackra. Den muslimske sopletaren Abdul Husains mor Zehrunisa önskar sig klinkers. En olycksbådande dröm; när de börjar renovera sitt skjul blir den enbenta grannkvinnan Fatima så avundsjuk att hon i desperation tänder eld på sig själv och ger familjen Husain skulden. Så en rättsprocess, präglad av falska vittnesmål och poliskorruption, som fullständigt utarmar familjen. Straffsystemet är en marknad där de fattiga är dömda att förlora.

I bakgrunden hotar bulldozrarna som ska göra plats för bostadshus åt en växande medelklass, precis som i Dharavi. De utlovade små lägenheterna med rinnande vatten kommer dock sällan sluminvånarna till del, de köps upp av förmögna, som hyr ut dem dyrt.
Det Susanna Alakoski nyligen skrev i Dagens Nyheter stämmer även hos Boo: utöver bristen på pengar har fattiga samma problem som rika: skilsmässor, psykiska besvär, sjukdomar. Fattigdomen gör dem bara ännu svårare. I Annawadi adderas ytterligare problem: brist på rent vatten, infekterade råttbett, stenlunga och tbc (priset för att jobba med sopor), och sjuka barn som mördas på grund av kostnaden för vård.
Boken har belönats med Pulitzerpriset. Det är välförtjänt. Katherine Boo har skrivit ett gripande och empatiskt porträtt av det fruktansvärda livet i den meritokratiska staden, med schwung i både språk och berättande.
Fokus ligger på fattiga kvinnors och barns förutsättningar i den globala ekonomin; till exempel hur den ekonomiska krisen 2008 påverkade en indisk sopletare. Annawadi är en plats där kvinnor och barn tar sina liv, av hopplöshet. Boo ställer relevanta frågor. Vad är ett liv? Vad är det värt? Och för vem?

I Mumbai lever halva befolkningen i provisoriska bostäder. De relativa nivåskillnaderna mellan förmögna och fattiga, skriver Boo, skiljer dock inte sig nämnvärt i Mumbai, New York eller Nairobi. Men, undrar hon, varför exploderar inte fler ojämlika samhällen inifrån? Hon svarar själv på frågan: När kast och religion spelar mindre roll individualiseras hoppet, men också ilskan. Maktlösa individer ger andra maktlösa individer skulden för vad de saknar.
Historien om de vackra klinkerplattorna är en träffande metafor för hur den mediala berättelsen om Indiens otroliga tillväxt och nya medelklass hjälper till att hålla slummens invånare i schack.
Drömmarna – att den som anstränger sig tillräckligt ska få ett bättre liv – är tyvärr det enda av Indiens ökande välstånd som sipprar ned till Annawadi. Och de är också skälet att fattiga från landsbygden – där nöden är av annan sort – fortsätter att strömma till ett sedan länge överfullt Mumbai.

Publicerad i Magasinet Arena #1 2013.

Postat av Julia Svensson - Kommentera

Känsloladdade minnesbilder

13th December, 2012

Nina Bouraoui skriver vackert och stilistiskt genomarbetat om ett överdåd av kött, blod, sorg, sexualitet och skam under hennes sista år i Algeriet, skriver Julia Svensson.

BOKRECENSION. Nina Bouraoui. Enstörig. Övers Maria Björkman. Grate förlag.

När den fransk-algeriska författaren Nina Bouraoui var fjorton år lämnade hon landet där hon växte upp, Algeriet.
Hon har sedan dess bara återvänt i fantasin; landet utgör kuliss i stor del av hennes författarskap. “Enstörig” är, har hon sagt, den sista romanen på det här temat. Den handlar om hennes sista år i Algeriet och kompletterar hennes trilogi om ungdomen, tillsammans med “Pojkflickan” och “La vie heureuse” (ej på svenska).
Huvudpersonen Alya tittar ut genom sitt fönster i familjens lägenhet i Alger. Hon konstaterar att ljuset alltid är detsamma, men att allt annat tar slut. Det är nyår 1979 och det nya decenniet inväntas med rädsla i Alger. Men det värsta har redan hänt i trettonåriga Alyas liv; ett år tidigare försvann hennes bästa vän Sami spårlöst.
Alya är inte sig själv. Hon har “mist sin längtan efter medmänniskor och längtan efter det okända”. Så hon spelar tennis mot sin vägg i timtal, som om det vore sitt eget hjärta hon slog på.
Romanen är en medvetandeström där handlingen framåt är underordnad tillbakablickarna. I minnet rymmer Sami och Alya från en skolutflykt och reser på semester med hans psykiskt sköra mamma, som låter dem “känna på livets njutningar”, det vill säga smaka på vinet.
Bouraoui väver in Algeriet i berättelsen och skapar bilder ur minnet, det påminner om Marguerite Duras förhållande till Vietnam. Kanske är det distansen på ett par tre decennier som gör att landet framträder som ett album av vackra gulnade fotografier. Myten om torrflodskvinnan. Maneter som flyter likt plastpåsar. Den varma vinden, som för Alya är kärlekens vind. Språket är lastat med känslor och liknelser, men texten förblir här estetisk, exakt, och på gränsen till prosapoetisk.
Nina Bouraouis stil är väldigt fysisk, och hon är bäst när hon gestaltar. Läsningen störs tyvärr lite av de existentiella resonemang som kantar historien. Meningar som “Jag sa inom mig att vår ålder var som kläder som var för små för oss” och “Förut var jag ofta rädd att jag skulle bli biten av en orm; senare förstod jag att ormen anspelade på könet”. Dessa framstår snarare som efterkonstruktioner från ett vuxen som i psykoanalys satt ord på sin barndoms känslor.
Därmed inte sagt att romanen inte är läsvärd. För det är den. Ett vackert och stilistiskt genomarbetat överdåd av kött, blod, sorg, sexualitet och skam. Men inte så stringent som Bouraoui-läsare är vana vid.

Publicerad i Sydsvenskan 2012–12–13.

Postat av Julia Svensson - Kommentera

En snabbkurs i kapitalism

18th December, 2011

BOK- OCH KONSTRECENSION. Annika von Hausswolff och Jan Jörnmark. Avgrunden. Tangent förlag.

Scenariot är ödesmättat. Skyskrapor i förfall. Hotell som plundrats. Trasiga skolbänkar. Folktomma boulevarder. Detroits centrum, skriver Jan Jörnmark, är som en krigszon. Men det är inte kriget som dragit fram. Det är kapitalismen.
Jan Jörnmark är ekonomihistorikern som med sina böcker om övergivna platser gjort sig till Sveriges Mr Ruinturism.
I ”Avgrunden” reser han och konstnären Annika von Hausswolff tillsammans i finanskrisens spår. Från det en gång så blomstrande Detroit via Japans teknikrekord, in bakom järnridån och så över till smarta Silicon Valley i Kalifornien och den dödsdömda kasinoglamouren i Las Vegas. Slutligen till Kina, där industrialismens guldålder som bäst röjer runt just nu. Med nedslag i Sverige och Europa, ständigt flera steg efter.

Jan Jörnmark är varken journalist eller debattör. Han har inte gått in på nära håll för att undersöka människors villkor på de platser han besöker. Varken i nuvarande produktionsländer eller i de övergivna industristäder som inte har lyckats förvandla sig själva till turist- eller kunskapsmeckan.
Men Annika von Hausswolffs fotografier, som utgör merparten av bokens 235 sidor och nyligen ställts ut på galleri Andréhn-Schiptjenko i Stockholm, talar sitt tydliga språk. De är kusliga, ibland till och med katastrofalt vackra, porträtt av moderna ruiner. För det är vad globalisering, jakt på billig arbetskraft, konsumistiskt slöseri och vinstmaximering lämnar efter sig.
Jan Jörnmark konstaterar krasst att välfärdsstater har större problem att anpassa sig till nyliberalismen än länder som varit fattiga eller diktaturer – invånarna är helt enkelt för bortskämda. Han sammanfattar: ”Regioner, branscher och människor har drabbats av omvandlingsprocesser som ingen hade kunnat ana sig till bara några år tidigare, och vare sig holländska, ryska eller kinesiska miljoner kan lösa de enorma utmaningar vi står inför. Vår tid definieras av att ’allt fast förflyktigas’, ett tillstånd som vi behöver skaffa oss egna verktyg för att hantera.”

Det blir emellanåt lite matchreferat av det hela, där olika gubbar (ekonomi är en enkönad historia) kommer in från vänster. Pyntat med märkvärdiga anekdoter: Ulf Adelsohn (M) lagstiftade mot mobiltelefoner på 80-talet och fastnade därefter i tullen sedan han själv köpt en under en resa i Asien. Dessutom hårda läxor om ekonomiska pro­gnosers klena verklighetsförankring: antalet mobiltelefoner i världen år 2000 uppskattades till en miljon, den reella siffran blev 750 miljoner.
På några ställen skvallrar namedroppingen om att Jan Jörnmark ibland glömmer att han inte skriver för sina kolleger. Och så borde det förstås framgå vilka bilder han, och inte Annika von Hausswolff, tagit.
Men ”Avgrunden” är trots allt ett bra exempel på hur akademisk forskning kan göras allmän. På relativt få sidor begripliggörs den ekonomiska krisens drivkrafter, och kombinationen med bilder av en hyllad samtidskonstnär gör boken dessutom till en udda hybrid. En angenämare snabbkurs i kapitalism tror jag knappast att man kan hitta på svenska just nu.

Publicerad i Dagens Nyheter 2011–12–18.

Postat av Julia Svensson - Kommentera

På den rosa barrikaden

14th December, 2011

BOKRECENSION. Fanny Ambjörnsson. Rosa – den farliga färgen. Ordfront.

När jag läser genus­vetaren Fanny Ambjörnssons ”Rosa – den farliga färgen” slår det mig att jag längtat efter den här boken. Efter att någon ingående ska förklara mekanismerna bakom det faktum att jag, varje gång en kompis fått barn, står så länge vid bebishyllan och velar. Senast var jag nära att köpa en rosa body till lille Wille – rosa är ju förutom en känslig markör också den vackraste, gladaste och mest lysande färgen. Men jag lät bli. Köpte en grön.

De första Fanny Ambjörnsson skärskådar i frågan om det rosa dilemmat är de jämställdhets­ivrande medelklassföräldrarna i Stockholm, de som retar sig på att så många kläder är könsmarkerade. Redan här skär det sig: det ska synas, tycker de intervjuade, att barnet är en flicka – men flickigheten får inte gå över styr, bli för mycket rosa rysch och pysch.
Fanny Ambjörnsson ställer enkla frågor och analyserar utan pekpinnar. Men den rosa färgen är farlig just för att den speglar våra värderingar. Till och med i så kallad genusmedveten barnuppfostran upphöjs de manliga egenskaperna, kaxighet och fysisk styrka, högre än de traditionellt feminina. Fortfarande, 2011, är flickorna förändringsprojektet. Flickorna, som älskar rosa, utsätts för rosabojkott – och fostras att ta för sig för att kunna hävda sig bland de stökiga pojkarna, inte tvärtom. Små pojkar som vill klä sig i rosa riskerar att ses som för feminina alternativt bögar. När barnen blir tillräckligt stora kopierar de vuxenvärldens åsikter.

Det kan verka märkligt att den så tydligt kodade färgen rosa fram till för mindre än hundra år sedan stod för manlighet, krigiskhet och styrka, medan ljusblått var den spröda, sköra kvinnliga färgen. Som historikern Kekke Stadin skriver i ”Maktens män bär rött” (2010) bytte de två successivt plats då blått bland annat användes till soldatuniformer under världskrigen. Dock upprätthölls mannens överordning.
Under industrialismen härskade modernismens funktionella ideal, med rena, diskreta, sobra färger. Så skapades den mörka kostymens ihållande hegemoni, medan färgen och flärden förpassades till hemmet, kvinnans plats. På samma sätt växte det nordiska smakidealet fram, den avskalade estetiken. Och den rosa färgen kom att klassas som prålig och förknippas med en lägre socioekonomisk status. Dessa värderingar, visar Ambjörnsson, genomsyrar även vänster-, hbtq- och feministrörelsen. (Men står inte längre oemotsagda – den så kallade femme-inismrörelsen, relativt ny i Sverige, står på den rosa barrikaden och gör motstånd mot nedvärderandet av det feminina.)

Fanny Ambjörnsson disputerade 2004 på avhandlingen ”I en klass för sig. Genus, klass och sexualitet bland gymnasietjejer”, som handlar om genusskapande bland tjejer i tonåren. ”Rosa” hakar i den förra boken och är ett föredöme vad beträffar akademikers tredje uppgift, att kommunicera forskningen, som nyligen debatterats i DN. Boken är nyfiken, tillgänglig och skriven med lätt hand. Och leder i bevis hur något så prosaiskt som barnkläder eller rosa stekarskjortor hänger ihop med alltifrån patriarkat och politik till det modernistiska designidealet.

Vad betyder det att de enda som egentligen inte behöver bannlysa rosa i garderoben för att behålla sin status är Stureplanskillar och andra heterosexuella män med makt? Dessa tycks till och med, enligt Fanny Ambjörnssons forskning, vinna fördelar och framstå som öppensinnade genom att bära rosa (som ofta är fallet när män annekterar det traditionellt feminina).
Genom sitt rosa prisma visar Ambjörnsson hur Sverige trots en omfattande jämställdhetspolitik fortfarande är präglat av kvinnoförakt – och att många på papperet genusmedvetna också värderar manlighet högre. Det framgår deprimerande tydligt att jämställdhet fortfarande är kvinnors egen lilla angelägenhet. Att män tar på sig rosa kavaj ändrar bevisligen inte heller maktfördelningen – det är fortfarande kvinnor som måste anpassa sig till en till synes statisk manlighet.

Min enda invändning mot en i övrigt lysande bok är det sista stycket: ”Om vi alla kunde omfamna och identifiera oss med det svaga, misslyckade, pinsamma och kletiga i?stället för att så entydigt hylla det framgångsrika, kaxiga och starka, skulle världen förmodligen se annorlunda ut.”
Det har Fanny Ambjörnsson förvisso rätt i, men nog utan att egentligen ha det för avsikt punkterar ordvalet i slutklämmen resonemanget. Hon har på ett utmärkt sätt tydliggjort hur färgen rosa smittar sina bärare med femininitetens stigma och jag skulle önska att boken avslutades så här i stället: Om vi alla kunde sluta klassificera traditionellt feminina egenskaper som svaga, misslyckade, pinsamma och kletiga – då skulle världen se annorlunda ut. Det omtänksamma, omvårdande, försiktiga, mjuka, känsliga och snälla om man så vill, är kvaliteter ingen människa i längden klarar sig utan. De kännetecknar också styrka och borde också kunna leda till framgång och makt.

Publicerad i Dagens Nyheter 2011–12–14.

Postat av Julia Svensson - Kommentera

Bli en fönstertittare: Vemodigt ljus över fuktskadade träpaneler

7th December, 2011

KONSTRECENSION. Mikael Olsson. Södrakull/Frösakull. Steidl.

Södrakull var Bruno Mathssons bostad och Frösakull hans sommarhus. I ”Södrakull/Frösakull”, som nominerades till Svenska fotobokspriset tidigare i höst, når Mikael Olsson klimax i jakten på autenticitet. Ingen hade då bott i husen efter det svenska möbelhelgonet. Att titta på bilderna är som att se ett spöke.
Det senaste decenniet har det uppstått ett enormt sug efter dokumentation av 1900-talets moderna ruiner. I intervjun längst bak i boken ger även Mikael Olsson uttryck för att övergivenheten är det intressanta med Södrakull/Frösakull. Någon gång har han till och med placerat ut smuts för att förstärka effekten.

Men en av skillnaderna mellan Mikael Olssons bilder och exempelvis Jan Jörnmarks böcker om övergivna platser är att Olsson från början inte har några ambitioner att spegla en samhällsutveckling. Detta trots det tidstypiska i att det enda intresse som fanns för Frösakull, innan det kulturminnesmärktes 2007 och renoverades, var den attraktiva marken vid Tylösand.
Också Södrakull har renoverats sedan bilderna togs. Men här fångas husets övergivna interiörer genom glipor i plank och gardiner, där fotografiernas flyktighet och oskärpa betyder mer än själva föremålen. Bilderna är en fin konstfotografisk skildring av att som objuden fönstertittare tassa runtomkring Mathssons gamla domäner.
Bilderna av Frösakull, där Mikael Olsson vistats från och till under flera år, är mer dokumentära: gistna träpaneler, sjavig korrugerad plast, fuktskadade tygskynken. Fantastiska badrumsinredningar – sådana vi i dag köper i dyr reproduktion.
Frösakull porträtteras vackert, i ett återkommande ljus av vemod. Som staplarna av Evastolar – de ser ut som om de fortfarande väntar på den majdag när huset ska vädras ut för en ny sommar.

Bokens påkostade tygpärmar och laminerade fotoomslag är lika rejäla som Mathssons möbler. Och tack vare personen Bruno Mathsson blir den långt mer än en hängiven och estetiserad skildring av en kändis hem och kvarlevor.
Bruno Mathsson använde det egna hemmet, som byggdes 1960, som experimentverkstad, precis som arkitekten Eileen Gray och Mathssons amerikanska förebild Frank Lloyd Wright. Frösakull är ett laboratorium för en funktionalismens idealbostad, och för naturistens dröm om det enkla livet. Det vi ser här är hög kvalitet och beständiga värden: stora glaspartier, öppna planlösningar, men ändå skydd mot insyn.
Förfallet är nästan symboliskt. Mossan växer på den svenska enplansvillans stolta urversion.

Publicerat i Dagens Nyheter 2011–12–07.

Postat av Julia Svensson - Kommentera

Allt är i rörelse

13th October, 2011

BOKRECENSION. Ulf Lundell. Allt är i rörelse. Wahlström & Widstrand.

”Pissväderspolska” heter en låt av Ulf Lundell, som släpptes några månader efter romanen ”Vädermannen” (2008). Denna titel är, förutom en replik till Östen Warnerbring, en adekvat klagan över den österlenska hösten.
”Pissväderspolska” skulle också kunna vara titeln på den nya romanen. Ulf Lundell, som sällat sig till den karavan av 40-talister från Stockholm som befolkar Österlen året runt, är en ihärdig väderleksobservatör. Han skriver så att jag känner blåsten tränga igenom kläderna på huvudpersonen, den berömde modefotografen Joar ”Red” Cirroan, jämnårig med författaren. Hur regnet kommer in från väster, hur flaggorna fransas i kanten. Hur genomblåst han är.

Romanen tar sin början hösten 2010. Red vankar av och an i motvinden kring huset vid havet. Han rör inte sina kameror längre, den digitala tekniken har dödat lusten. Han dricker för mycket. Han inser att han kanske har tjugo år kvar av sitt liv. Vill börja om. Bli kvitt sitt förflutna.
Den Lundellska medvetandeströmmen uppehåller sig liksom den Knausgårdska vid svårigheterna med vardag och relationer. Men Red är tjugo år äldre och vet hur det kan bli om man inte pallar för familje­trycket när den manliga friheten kallar.
Lundell har nu nått punkten då det är dags att undersöka frihetstörsten hos en välbeställd sextioplussare. Var hittar man mening när man har uppnått det man ville? I ensamheten? Red tänker: ”Frihet efter 60 bör vara rå och hjärtlös. Sadistisk. Fruktansvärd. Allt gammalt slagg ska frätas bort.”
Men det gamla slagget envisas. Skulden. Barn över 30, har man ansvar för dem? Sin exfru? Vad ska man med en bror till? Jobbet med den retrospektiva fotobok han lovat förlaget? Inte ens relationen med den betydligt yngre och pikant bisexuella Anne, som verkar vara Reds enda glädjeämne i livet, stillar hans rastlöshet. Det enklaste vore att bara köra söderut. Men han kommer liksom inte i väg.

Lundell vill också i den här romanen ta tempen på den svenska samtiden. Vid sin dagliga läsning av Stockholmstidningarna mal Red slängigt på om Sossemoderater, Sverigedemokraterna i riksdagen, den skånska myllan, brun i mer än en bemärkelse. Tahrirtorget, Stockholm – fullt av hipstrar och medelklassmoderater. Jämställdheten, som är bra inte minst för sexlivet.
Även om det finns poänger är dessa ymniga kverulanssjok romanens svagaste länk. De får inte fäste i historien och analysen når sällan djupare än en ”krönikör med temperament”. De lyckade samtidsskildringarna är snarare de som flätas in i berättelsen, som exempelvis Reds motsägelsefulla upptagenhet vid olika telefonabonnemang – varför han nu har dem när han inte vill bli nådd. Den svenska medelklassträvan parodieras utmärkt i brodern Nicklas, framgångsrik vd inom förpackningsindustrin och en 10-talsversion av ”Kyssens” Kenneth Carlsson. Intill perfektion har Nicklas paketerat sitt liv: barn, ung fru, villa, vovve och BMW. Men så en morgon står han där i en sorglig hög med müsli och har slagit sin fru, som varit otrogen med grannen. Förpackningen har brustit och hans liv är plötsligt kaos – ett kaos Red mot sin vilja blir del av.

Jag har alltid förtjusats av Ulf Lundells dråpliga möten och rappa dialoger. När brodern dyker upp och saker väl börjar hända ökar farten också i Reds envägskommunikation om politik och livets dilemman.
I relationen till brodern antyds intressanta spänningar. Men i stället för att fördjupa sig i det förflutna väljer Red, som den Lundellkaraktär han ändå är, att skita i allt och ge sig av. På något så banalt som en charter till Teneriffa, där han träffar två gamla polare: den korpulente kvinnofotografen Peter Foll samt Ugg Madekus, passande nog en gråskäggig rockmusiker som tappat gnistan och tröttnat på att leva myten om sig själv. Givetvis urartar resan.
Berättelsen håller tyvärr inte heller in i mål. Det pratas mycket om livets brist på fulländning – men jag får veta för lite om vad som hänt i Reds liv för att kunna ta de existentiella diskussionerna till mig. De många monologerna gör i stället att jag som läsare stundvis blir lika alienerad från huvudpersonens liv som huvudpersonen själv. Kanske är detta författarens avsikt – men historien bär den här gången inte riktigt upp språket.
Så går ett år på Österlen. Red löser visserligen frihetens ekvation: F–S=T2 (Frihet utan sammanhang är lika med tomhet i kvadrat). Men ”Allt är i rörelse” är en ojämn roman med mycket snack och för lite rörelse.

Publicerat i Dagens Nyheter 2011–10–13.

Postat av Julia Svensson - Kommentera

Muntergökar, vik hädan

30th May, 2011

BOKRECENSION. Nina Hemmingsson. Mina vackra ögon. Kartago förlag.

De flesta känner till det tårsprutande raseri som kan infinna sig när någon behandlat en oförtjänt dåligt – till exempel gjort slut. De flesta känner också till att vänners kommentarer i dessa situationer, det kvittar hur snälla och välmenande, ofta skrapar upp nya sår. Det finns faktiskt inte många som kan ge tröst åt ett sårat ego. Men en av dem är serietecknaren Nina Hemmingsson. I hennes värld finns inga hurtiga ”mister du en står dig tusen åter”. Hon vet att de bästa skratten har vi cynismen att tacka för.
Lyckligtvis för oss som delar faiblessen för dålig stämning och inte får nog av Nina Hemmingssons enrutingar i Aftonbladet, levererar hon sina pungsparkar mot livet, samhället och patriarkatet också i form av seriealbum. I ”Mina vackra ögon”, fortsätter hon att teckna Sveriges främsta humordialoger. Som den här: ”…och han verkar ha problem med språket! ’o du mäktiga människa’ stavas ju knappast ’l-i-l-l-a-g-u-m-m-a-n’. Ja säga vad man vill men särskilt klipsk verkar han då inte.”

Jag funderar över vad som krävs för att bli som en av Nina Hemmingssons karaktärer. Hålögd och kantig, i bildlig och faktisk bemärkelse. Såhär: Avlägsna överjaget, addera en nypa tourettes och lite ur den absurt omvända könsverkligheten i Gerd Brantenbergs satirroman ”Egalias döttrar” (1977). Hemmingssons kvinnor är inte trevliga i onödan, avväpnar den rådande världsordningens mesta medlöpare; hurtbullarna, med skoningslösa kommentarer. Helt enkelt oanpassliga sanningssägare.

Men Nina Hemmingsson är inte bara hathumor när den är som bäst. Serierna under rubriken ”Prinsessan och gemålen” är subversiv kritik i form av en frispråkig och sexgalen prinsessa som kallar prinsens familj för ”pöbeln”. ”Mina vackra ögon” är också en rå serieversion av Barbara Ehrenreichs uppgörelse med den amerikanska positive thinking-industrin i boken ”Gilla läget. Hur allt gick åt helvete med positivt tänkande”.
Bitterhet och raseri kan vara en sund reaktion. Chansen finns att ett skadat ego transformeras till ett råare, starkare och gladare jag som kan åstadkomma förändringar. Nina Hemmingsson är ett steg på vägen: ”De skriver att kvinnor ska vara…jobbiga som as! Vi är snygga vad vi än har på oss, bara vi kör på utan eftertanke så är vi helt rätt. Vårens nyckelord är ångvält!”
Så bort med alla muntergökar. Bort med dem bara.

Publicerat i Sydsvenskan 2011–05–30.

Postat av Julia Svensson - Kommentera