En snabbkurs i kapitalism

18th December, 2011

BOK- OCH KONSTRECENSION. Annika von Hausswolff och Jan Jörnmark. Avgrunden. Tangent förlag.

Scenariot är ödesmättat. Skyskrapor i förfall. Hotell som plundrats. Trasiga skolbänkar. Folktomma boulevarder. Detroits centrum, skriver Jan Jörnmark, är som en krigszon. Men det är inte kriget som dragit fram. Det är kapitalismen.
Jan Jörnmark är ekonomihistorikern som med sina böcker om övergivna platser gjort sig till Sveriges Mr Ruinturism.
I ”Avgrunden” reser han och konstnären Annika von Hausswolff tillsammans i finanskrisens spår. Från det en gång så blomstrande Detroit via Japans teknikrekord, in bakom järnridån och så över till smarta Silicon Valley i Kalifornien och den dödsdömda kasinoglamouren i Las Vegas. Slutligen till Kina, där industrialismens guldålder som bäst röjer runt just nu. Med nedslag i Sverige och Europa, ständigt flera steg efter.

Jan Jörnmark är varken journalist eller debattör. Han har inte gått in på nära håll för att undersöka människors villkor på de platser han besöker. Varken i nuvarande produktionsländer eller i de övergivna industristäder som inte har lyckats förvandla sig själva till turist- eller kunskapsmeckan.
Men Annika von Hausswolffs fotografier, som utgör merparten av bokens 235 sidor och nyligen ställts ut på galleri Andréhn-Schiptjenko i Stockholm, talar sitt tydliga språk. De är kusliga, ibland till och med katastrofalt vackra, porträtt av moderna ruiner. För det är vad globalisering, jakt på billig arbetskraft, konsumistiskt slöseri och vinstmaximering lämnar efter sig.
Jan Jörnmark konstaterar krasst att välfärdsstater har större problem att anpassa sig till nyliberalismen än länder som varit fattiga eller diktaturer – invånarna är helt enkelt för bortskämda. Han sammanfattar: ”Regioner, branscher och människor har drabbats av omvandlingsprocesser som ingen hade kunnat ana sig till bara några år tidigare, och vare sig holländska, ryska eller kinesiska miljoner kan lösa de enorma utmaningar vi står inför. Vår tid definieras av att ’allt fast förflyktigas’, ett tillstånd som vi behöver skaffa oss egna verktyg för att hantera.”

Det blir emellanåt lite matchreferat av det hela, där olika gubbar (ekonomi är en enkönad historia) kommer in från vänster. Pyntat med märkvärdiga anekdoter: Ulf Adelsohn (M) lagstiftade mot mobiltelefoner på 80-talet och fastnade därefter i tullen sedan han själv köpt en under en resa i Asien. Dessutom hårda läxor om ekonomiska pro­gnosers klena verklighetsförankring: antalet mobiltelefoner i världen år 2000 uppskattades till en miljon, den reella siffran blev 750 miljoner.
På några ställen skvallrar namedroppingen om att Jan Jörnmark ibland glömmer att han inte skriver för sina kolleger. Och så borde det förstås framgå vilka bilder han, och inte Annika von Hausswolff, tagit.
Men ”Avgrunden” är trots allt ett bra exempel på hur akademisk forskning kan göras allmän. På relativt få sidor begripliggörs den ekonomiska krisens drivkrafter, och kombinationen med bilder av en hyllad samtidskonstnär gör boken dessutom till en udda hybrid. En angenämare snabbkurs i kapitalism tror jag knappast att man kan hitta på svenska just nu.

Publicerad i Dagens Nyheter 2011–12–18.

Postat av Julia Svensson - Kommentera

På den rosa barrikaden

14th December, 2011

BOKRECENSION. Fanny Ambjörnsson. Rosa – den farliga färgen. Ordfront.

När jag läser genus­vetaren Fanny Ambjörnssons ”Rosa – den farliga färgen” slår det mig att jag längtat efter den här boken. Efter att någon ingående ska förklara mekanismerna bakom det faktum att jag, varje gång en kompis fått barn, står så länge vid bebishyllan och velar. Senast var jag nära att köpa en rosa body till lille Wille – rosa är ju förutom en känslig markör också den vackraste, gladaste och mest lysande färgen. Men jag lät bli. Köpte en grön.

De första Fanny Ambjörnsson skärskådar i frågan om det rosa dilemmat är de jämställdhets­ivrande medelklassföräldrarna i Stockholm, de som retar sig på att så många kläder är könsmarkerade. Redan här skär det sig: det ska synas, tycker de intervjuade, att barnet är en flicka – men flickigheten får inte gå över styr, bli för mycket rosa rysch och pysch.
Fanny Ambjörnsson ställer enkla frågor och analyserar utan pekpinnar. Men den rosa färgen är farlig just för att den speglar våra värderingar. Till och med i så kallad genusmedveten barnuppfostran upphöjs de manliga egenskaperna, kaxighet och fysisk styrka, högre än de traditionellt feminina. Fortfarande, 2011, är flickorna förändringsprojektet. Flickorna, som älskar rosa, utsätts för rosabojkott – och fostras att ta för sig för att kunna hävda sig bland de stökiga pojkarna, inte tvärtom. Små pojkar som vill klä sig i rosa riskerar att ses som för feminina alternativt bögar. När barnen blir tillräckligt stora kopierar de vuxenvärldens åsikter.

Det kan verka märkligt att den så tydligt kodade färgen rosa fram till för mindre än hundra år sedan stod för manlighet, krigiskhet och styrka, medan ljusblått var den spröda, sköra kvinnliga färgen. Som historikern Kekke Stadin skriver i ”Maktens män bär rött” (2010) bytte de två successivt plats då blått bland annat användes till soldatuniformer under världskrigen. Dock upprätthölls mannens överordning.
Under industrialismen härskade modernismens funktionella ideal, med rena, diskreta, sobra färger. Så skapades den mörka kostymens ihållande hegemoni, medan färgen och flärden förpassades till hemmet, kvinnans plats. På samma sätt växte det nordiska smakidealet fram, den avskalade estetiken. Och den rosa färgen kom att klassas som prålig och förknippas med en lägre socioekonomisk status. Dessa värderingar, visar Ambjörnsson, genomsyrar även vänster-, hbtq- och feministrörelsen. (Men står inte längre oemotsagda – den så kallade femme-inismrörelsen, relativt ny i Sverige, står på den rosa barrikaden och gör motstånd mot nedvärderandet av det feminina.)

Fanny Ambjörnsson disputerade 2004 på avhandlingen ”I en klass för sig. Genus, klass och sexualitet bland gymnasietjejer”, som handlar om genusskapande bland tjejer i tonåren. ”Rosa” hakar i den förra boken och är ett föredöme vad beträffar akademikers tredje uppgift, att kommunicera forskningen, som nyligen debatterats i DN. Boken är nyfiken, tillgänglig och skriven med lätt hand. Och leder i bevis hur något så prosaiskt som barnkläder eller rosa stekarskjortor hänger ihop med alltifrån patriarkat och politik till det modernistiska designidealet.

Vad betyder det att de enda som egentligen inte behöver bannlysa rosa i garderoben för att behålla sin status är Stureplanskillar och andra heterosexuella män med makt? Dessa tycks till och med, enligt Fanny Ambjörnssons forskning, vinna fördelar och framstå som öppensinnade genom att bära rosa (som ofta är fallet när män annekterar det traditionellt feminina).
Genom sitt rosa prisma visar Ambjörnsson hur Sverige trots en omfattande jämställdhetspolitik fortfarande är präglat av kvinnoförakt – och att många på papperet genusmedvetna också värderar manlighet högre. Det framgår deprimerande tydligt att jämställdhet fortfarande är kvinnors egen lilla angelägenhet. Att män tar på sig rosa kavaj ändrar bevisligen inte heller maktfördelningen – det är fortfarande kvinnor som måste anpassa sig till en till synes statisk manlighet.

Min enda invändning mot en i övrigt lysande bok är det sista stycket: ”Om vi alla kunde omfamna och identifiera oss med det svaga, misslyckade, pinsamma och kletiga i?stället för att så entydigt hylla det framgångsrika, kaxiga och starka, skulle världen förmodligen se annorlunda ut.”
Det har Fanny Ambjörnsson förvisso rätt i, men nog utan att egentligen ha det för avsikt punkterar ordvalet i slutklämmen resonemanget. Hon har på ett utmärkt sätt tydliggjort hur färgen rosa smittar sina bärare med femininitetens stigma och jag skulle önska att boken avslutades så här i stället: Om vi alla kunde sluta klassificera traditionellt feminina egenskaper som svaga, misslyckade, pinsamma och kletiga – då skulle världen se annorlunda ut. Det omtänksamma, omvårdande, försiktiga, mjuka, känsliga och snälla om man så vill, är kvaliteter ingen människa i längden klarar sig utan. De kännetecknar också styrka och borde också kunna leda till framgång och makt.

Publicerad i Dagens Nyheter 2011–12–14.

Postat av Julia Svensson - Kommentera

Bli en fönstertittare: Vemodigt ljus över fuktskadade träpaneler

7th December, 2011

KONSTRECENSION. Mikael Olsson. Södrakull/Frösakull. Steidl.

Södrakull var Bruno Mathssons bostad och Frösakull hans sommarhus. I ”Södrakull/Frösakull”, som nominerades till Svenska fotobokspriset tidigare i höst, når Mikael Olsson klimax i jakten på autenticitet. Ingen hade då bott i husen efter det svenska möbelhelgonet. Att titta på bilderna är som att se ett spöke.
Det senaste decenniet har det uppstått ett enormt sug efter dokumentation av 1900-talets moderna ruiner. I intervjun längst bak i boken ger även Mikael Olsson uttryck för att övergivenheten är det intressanta med Södrakull/Frösakull. Någon gång har han till och med placerat ut smuts för att förstärka effekten.

Men en av skillnaderna mellan Mikael Olssons bilder och exempelvis Jan Jörnmarks böcker om övergivna platser är att Olsson från början inte har några ambitioner att spegla en samhällsutveckling. Detta trots det tidstypiska i att det enda intresse som fanns för Frösakull, innan det kulturminnesmärktes 2007 och renoverades, var den attraktiva marken vid Tylösand.
Också Södrakull har renoverats sedan bilderna togs. Men här fångas husets övergivna interiörer genom glipor i plank och gardiner, där fotografiernas flyktighet och oskärpa betyder mer än själva föremålen. Bilderna är en fin konstfotografisk skildring av att som objuden fönstertittare tassa runtomkring Mathssons gamla domäner.
Bilderna av Frösakull, där Mikael Olsson vistats från och till under flera år, är mer dokumentära: gistna träpaneler, sjavig korrugerad plast, fuktskadade tygskynken. Fantastiska badrumsinredningar – sådana vi i dag köper i dyr reproduktion.
Frösakull porträtteras vackert, i ett återkommande ljus av vemod. Som staplarna av Evastolar – de ser ut som om de fortfarande väntar på den majdag när huset ska vädras ut för en ny sommar.

Bokens påkostade tygpärmar och laminerade fotoomslag är lika rejäla som Mathssons möbler. Och tack vare personen Bruno Mathsson blir den långt mer än en hängiven och estetiserad skildring av en kändis hem och kvarlevor.
Bruno Mathsson använde det egna hemmet, som byggdes 1960, som experimentverkstad, precis som arkitekten Eileen Gray och Mathssons amerikanska förebild Frank Lloyd Wright. Frösakull är ett laboratorium för en funktionalismens idealbostad, och för naturistens dröm om det enkla livet. Det vi ser här är hög kvalitet och beständiga värden: stora glaspartier, öppna planlösningar, men ändå skydd mot insyn.
Förfallet är nästan symboliskt. Mossan växer på den svenska enplansvillans stolta urversion.

Publicerat i Dagens Nyheter 2011–12–07.

Postat av Julia Svensson - Kommentera

Allt är i rörelse

13th October, 2011

BOKRECENSION. Ulf Lundell. Allt är i rörelse. Wahlström & Widstrand.

”Pissväderspolska” heter en låt av Ulf Lundell, som släpptes några månader efter romanen ”Vädermannen” (2008). Denna titel är, förutom en replik till Östen Warnerbring, en adekvat klagan över den österlenska hösten.
”Pissväderspolska” skulle också kunna vara titeln på den nya romanen. Ulf Lundell, som sällat sig till den karavan av 40-talister från Stockholm som befolkar Österlen året runt, är en ihärdig väderleksobservatör. Han skriver så att jag känner blåsten tränga igenom kläderna på huvudpersonen, den berömde modefotografen Joar ”Red” Cirroan, jämnårig med författaren. Hur regnet kommer in från väster, hur flaggorna fransas i kanten. Hur genomblåst han är.

Romanen tar sin början hösten 2010. Red vankar av och an i motvinden kring huset vid havet. Han rör inte sina kameror längre, den digitala tekniken har dödat lusten. Han dricker för mycket. Han inser att han kanske har tjugo år kvar av sitt liv. Vill börja om. Bli kvitt sitt förflutna.
Den Lundellska medvetandeströmmen uppehåller sig liksom den Knausgårdska vid svårigheterna med vardag och relationer. Men Red är tjugo år äldre och vet hur det kan bli om man inte pallar för familje­trycket när den manliga friheten kallar.
Lundell har nu nått punkten då det är dags att undersöka frihetstörsten hos en välbeställd sextioplussare. Var hittar man mening när man har uppnått det man ville? I ensamheten? Red tänker: ”Frihet efter 60 bör vara rå och hjärtlös. Sadistisk. Fruktansvärd. Allt gammalt slagg ska frätas bort.”
Men det gamla slagget envisas. Skulden. Barn över 30, har man ansvar för dem? Sin exfru? Vad ska man med en bror till? Jobbet med den retrospektiva fotobok han lovat förlaget? Inte ens relationen med den betydligt yngre och pikant bisexuella Anne, som verkar vara Reds enda glädjeämne i livet, stillar hans rastlöshet. Det enklaste vore att bara köra söderut. Men han kommer liksom inte i väg.

Lundell vill också i den här romanen ta tempen på den svenska samtiden. Vid sin dagliga läsning av Stockholmstidningarna mal Red slängigt på om Sossemoderater, Sverigedemokraterna i riksdagen, den skånska myllan, brun i mer än en bemärkelse. Tahrirtorget, Stockholm – fullt av hipstrar och medelklassmoderater. Jämställdheten, som är bra inte minst för sexlivet.
Även om det finns poänger är dessa ymniga kverulanssjok romanens svagaste länk. De får inte fäste i historien och analysen når sällan djupare än en ”krönikör med temperament”. De lyckade samtidsskildringarna är snarare de som flätas in i berättelsen, som exempelvis Reds motsägelsefulla upptagenhet vid olika telefonabonnemang – varför han nu har dem när han inte vill bli nådd. Den svenska medelklassträvan parodieras utmärkt i brodern Nicklas, framgångsrik vd inom förpackningsindustrin och en 10-talsversion av ”Kyssens” Kenneth Carlsson. Intill perfektion har Nicklas paketerat sitt liv: barn, ung fru, villa, vovve och BMW. Men så en morgon står han där i en sorglig hög med müsli och har slagit sin fru, som varit otrogen med grannen. Förpackningen har brustit och hans liv är plötsligt kaos – ett kaos Red mot sin vilja blir del av.

Jag har alltid förtjusats av Ulf Lundells dråpliga möten och rappa dialoger. När brodern dyker upp och saker väl börjar hända ökar farten också i Reds envägskommunikation om politik och livets dilemman.
I relationen till brodern antyds intressanta spänningar. Men i stället för att fördjupa sig i det förflutna väljer Red, som den Lundellkaraktär han ändå är, att skita i allt och ge sig av. På något så banalt som en charter till Teneriffa, där han träffar två gamla polare: den korpulente kvinnofotografen Peter Foll samt Ugg Madekus, passande nog en gråskäggig rockmusiker som tappat gnistan och tröttnat på att leva myten om sig själv. Givetvis urartar resan.
Berättelsen håller tyvärr inte heller in i mål. Det pratas mycket om livets brist på fulländning – men jag får veta för lite om vad som hänt i Reds liv för att kunna ta de existentiella diskussionerna till mig. De många monologerna gör i stället att jag som läsare stundvis blir lika alienerad från huvudpersonens liv som huvudpersonen själv. Kanske är detta författarens avsikt – men historien bär den här gången inte riktigt upp språket.
Så går ett år på Österlen. Red löser visserligen frihetens ekvation: F–S=T2 (Frihet utan sammanhang är lika med tomhet i kvadrat). Men ”Allt är i rörelse” är en ojämn roman med mycket snack och för lite rörelse.

Publicerat i Dagens Nyheter 2011–10–13.

Postat av Julia Svensson - Kommentera

Muntergökar, vik hädan

30th May, 2011

BOKRECENSION. Nina Hemmingsson. Mina vackra ögon. Kartago förlag.

De flesta känner till det tårsprutande raseri som kan infinna sig när någon behandlat en oförtjänt dåligt – till exempel gjort slut. De flesta känner också till att vänners kommentarer i dessa situationer, det kvittar hur snälla och välmenande, ofta skrapar upp nya sår. Det finns faktiskt inte många som kan ge tröst åt ett sårat ego. Men en av dem är serietecknaren Nina Hemmingsson. I hennes värld finns inga hurtiga ”mister du en står dig tusen åter”. Hon vet att de bästa skratten har vi cynismen att tacka för.
Lyckligtvis för oss som delar faiblessen för dålig stämning och inte får nog av Nina Hemmingssons enrutingar i Aftonbladet, levererar hon sina pungsparkar mot livet, samhället och patriarkatet också i form av seriealbum. I ”Mina vackra ögon”, fortsätter hon att teckna Sveriges främsta humordialoger. Som den här: ”…och han verkar ha problem med språket! ’o du mäktiga människa’ stavas ju knappast ’l-i-l-l-a-g-u-m-m-a-n’. Ja säga vad man vill men särskilt klipsk verkar han då inte.”

Jag funderar över vad som krävs för att bli som en av Nina Hemmingssons karaktärer. Hålögd och kantig, i bildlig och faktisk bemärkelse. Såhär: Avlägsna överjaget, addera en nypa tourettes och lite ur den absurt omvända könsverkligheten i Gerd Brantenbergs satirroman ”Egalias döttrar” (1977). Hemmingssons kvinnor är inte trevliga i onödan, avväpnar den rådande världsordningens mesta medlöpare; hurtbullarna, med skoningslösa kommentarer. Helt enkelt oanpassliga sanningssägare.

Men Nina Hemmingsson är inte bara hathumor när den är som bäst. Serierna under rubriken ”Prinsessan och gemålen” är subversiv kritik i form av en frispråkig och sexgalen prinsessa som kallar prinsens familj för ”pöbeln”. ”Mina vackra ögon” är också en rå serieversion av Barbara Ehrenreichs uppgörelse med den amerikanska positive thinking-industrin i boken ”Gilla läget. Hur allt gick åt helvete med positivt tänkande”.
Bitterhet och raseri kan vara en sund reaktion. Chansen finns att ett skadat ego transformeras till ett råare, starkare och gladare jag som kan åstadkomma förändringar. Nina Hemmingsson är ett steg på vägen: ”De skriver att kvinnor ska vara…jobbiga som as! Vi är snygga vad vi än har på oss, bara vi kör på utan eftertanke så är vi helt rätt. Vårens nyckelord är ångvält!”
Så bort med alla muntergökar. Bort med dem bara.

Publicerat i Sydsvenskan 2011–05–30.

Postat av Julia Svensson - Kommentera

Liksom i en annan tid

4th May, 2011

BOKRECENSION. Gunnar Bergdahl. Ljudmila från Tjernobyl. Ordfront.

När Ljudmila Ignatenko var 17 år flyttade hon till Pripjat, den stad som byggdes för arbetarna i det nya kärnkraftverket i Tjernobyl. Det var en lycklig tid. De flesta som flyttade dit var unga. Husen var nya, allt var nytt.
I Gunnar Bergdahls nyskrivna reportage ”Ljudmila från Tjernobyl” som Ordfront ger ut med anledning av katastrofens 25-årsdag, berättar Ljudmila om hur hon blev kär i sin man,  brandmannen Vasilij. Livet var härligt; de trodde på framtiden.
Deras lyckliga historia är skakande. Jag vet ju hur det ska gå. Vasilij går till jobbet den 26 april 1986. Han kommer aldrig hem, utan dör på sjukhuset av strålskador, 25 år gammal.
Ljudmilas röst är en gammal kvinnas röst. Hennes make är borta, deras gemensamma barn likaså. Men så börjar jag räkna. Ljudmila är född 1963. Hon är fortfarande ung. Ändå utspelar sig hennes berättelse liksom i en annan tid.
För Ljudmila själv är olyckan högst aktuell. Hon bor i Kiev i ett bostadsområde där det bor många från Tjernobyl. Många är sjuka. Många har dött. Hon påminns hela tiden.
Alla borde läsa om Ljudmila. För att inte glömma vad vi riskerar med att inte bygga heltäckande alternativ till vår nuvarande energimodell.

Publicerat i Sydsvenskan 2011–05–04.

Postat av Julia Svensson - Kommentera

Krokiga relationer

3rd May, 2011

BOKRECENSION. Christina Hesselholdt. Camilla and the horse. Övers Ninni Holmqvist. Kabusa

Det börjar med Alma. Hon är på semester och vandrar i Wordsworths kuperade landskap. Hon associerar Dorothy Wordsworth (som antagligen traskat över kullarna lika ofta som sin bror William) och på det faktum att William Wordsworth vid flera tillfällen skrev sina dikter utifrån sin systers anteckningar. Till exempel blev hennes beskrivningar underlag för dikten ”The Daffodils”. Apropå detta är hennes man, Kristian, trött på att hon aldrig refererar till dem som ”vi” längre, bara ”jag”. Han vill få ett erkännande. Att han var med vid Wordsworths kullar. Precis som Dorothy Wordsworth.

Titelnovellen, som har det lustiga namnet ”Camilla and the Horse”, sätter tonen för hela Christina Hellelholdts samling; excentriska noveller som jag inte blir riktigt klok på, på det där bra och smarta sättet.
Camilla och Charles är ett annat medelålders par som försöker hålla ihop. De är de enda gästerna på en strippbar, där det ingår tre drinkar i entréavgiften. Det blir en blöt natt. De umgås med de anställda kvinnorna. En kallar Charles för the horse, Camilla förälskar sig i en annan.

Det är en överraskande och udda samling där novellerna, som under ytan alla handlar om relationer, krokar i varann på ett subtilt nästan omärkligt sätt. Ett namn här, en bekant där. Man måste läsa långsamt för att inte gå miste om poängerna. Och för att hänga med på språkfesten: ”därför har vi också blivit lite, än så länge bara lite, för tjocka. Men om vi bara följs åt längs livets högt belagda landsväg, är din fettvalk min, och min fettvalk din.”
Christina Hesselholdt är sedan debuten 1991 en av Danmarks mest ansedda författare. Och precis som sina danska minimalistkollegor Naja Marie Aidt, Pia Juul och Helle Helle, bör hon läsas även här, på andra sidan Sundet.

Publicerat i Sydsvenskan 2011–05–03.

Postat av Julia Svensson - Kommentera

Köttets olustar

18th April, 2011

Jonathan Safran Foer förklarar varför det är förkastligt att äta kött –  ur flera olika perspektiv.
Julia Svensson kommer till två insikter: en om litteratur och en om kosthållning.

Bokrecension:
Jonathan Safran Foer
Äta djur
Övers Molle Kamnert Sjölander
Norstedts

Mina föräldrar hade, och har, ett småbruk där de bland annat föder upp får. Varje vårvinter kommer nya lamm. När jag var barn lekte jag och min bror med lammen. Vi bar omkring på dem och vi matade dem med nappflaska. Men så växte de och i oktober var det slut.
Ett av mina mer obarmhärtiga minnen från den lantliga idyllen är en höstdag då vi stod på backen och spanade efter slaktbilen. Där kom den, stor och grön. Men den bullrade förbi vår infart! Vi sprang till pappa men begrep snart det oundvikliga. Lammen skulle dö. Bara en annan dag.
Den infödde stadsbon Jonathan Safran Foer, som skrivit den i USA mycket uppmärksammade “Eating Animals”, har en helt annan historia. Han är oskuld. Han illustrerar sitt förhållande till djur med sin hund George och med sin mormors traditionella kycklinggryta. Innan han för några år sedan började forska i köttindustrin för att veta vilken mat han skulle ge sitt kommande barn, hade han aldrig besökt en gård.

Jonathan Safran Foers informationssökande om sitt barns framtida kost utvecklades snart till en besatthet. Efter ett års studier åkte han med en djurrättsaktivist till sin första djurfabrik, vilket brutalt omkullkastar alla pastorala föreställningar om ulliga lamm i hagar.
Han intervjuar lantbrukare, som säger: vill konsumenterna ha billigt kött måste vi ordna billigt kött. Djurfabriksarbetare berättar hur ben och strupar ibland knipsas av medan djuren ännu är vid medvetande. Lågavlönade anställda som efter ett antal år i kycklingbranschen måste sitta med händerna i ett varmt bad varje kväll för att uthärda värken. Han träffar en djuruppfödare som själv är vegetarian. Han ser hur djuren har det i gris-, kyckling- och kalkonfabriker.
När jag slutligen kapitulerar handlar det om fisk. Varför äter många vegetarianer fisk? Jonathan Safran Foer menar att om bara en viss procent av grisarna lider när de dödas, är det säkert att alla fiskar lider. Och utöver de som ligger på tallriken, är det många arter som riskerar att utrotas för att jag ska få sushi.

Inget av det här är egentligen nyheter – i Sverige har vi grisskandalen häromåret i färskt minne och det har skrivits mycket i ämnet. Ändå lyckas det mänskliga psyket, märkvärdigt nog, förtränga varje larm och fortsätta tjacka fläskfärs.
Om man bortser från djurplågeriet – och den globala uppvärmningen – är den billiga köttproduktionen ändå ohållbar. Antibiotikan som ges till slaktdjur i förebyggande syfte gör bakterier resistenta. Gris- och fågelfabrikerna är starkt bidragande till världshotande epidemier som svin- och fågelinfluensa.
Jonathan Safran Foer tar upp många andra ekonomi- och miljömässiga galenskaper jag inte får plats med här. Att avfärda det hela som hittepå går inte. 50 av bokens 320 sidor består av fotnoter. Två personer har anställts som faktagranskare.
Det går inte heller att påstå att informationen bara gäller USA. Europas djurhållningshistoria är i princip identisk med USA:s. Även om lantbruket skulle vara bättre i Sverige än i resten av Europa menar Foer att köttkonsumtionen ökar även här; och med den missförhållandena. Men han visar också, och det är en annan av bokens styrkor, hur lite som är svart och vitt; hur svårt det är att utröna om ett schysst lantbruk verkligen är ett schysst lantbruk.
De stora köttföretagen har naturligtvis inflytande på både forskning och politik. Så länge vi går med på att betala med vår egen, miljöns och djurens hälsa för att kunna köpa billigt kött lär det bara bli värre. Det är vi som står i köttdisken på Ica, det är vi som beställer kött på restaurang. Det är vi som bestämmer.

Vad är det då som gjort att jag själv de senaste tio åren gått från nästanvegetarian till köttfrosseri? Förutom köttrenden (idag kom nya boken “Morberg grillar” till redaktionen), bekvämlighet, köttvurmande vänner och köttstinna GI-dieter?
Det enda sättet att ta sig ur köttcirkusen är att informera sig. Jonathan Safran Foer skriver med lätt hand och utan fler pekpinnar än de fakta han presenterar. Han drar paralleller till Kafka och Tolstoj och ställer filosofiska frågor kring varför smaksinnet rankas högre än de andra sinnena. Han uppehåller sig också vid köttets sociala aspekter: är thanks-giving thanksgiving utan kalkon? Ur svenskt perspektiv: kan jul vara jul utan sill och skinka?
Under läsningen inser jag två saker. Ett: fler romanförfattare borde skriva reportageböcker. Två: Jonathan Safran Foers lysande och högst personliga uppgörelse med kött, vilken gjort att vegoburgarna ersatt hans fars smarriga kalkonburgare på grillen – har fått mig att tänka om. Förhoppningvis är de små lammen de enda djur jag fortsättningsvis kommer att äta.

Publicerad i Sydsvenskan 2011–04–18.

Postat av Julia Svensson - Kommentera

En olidlig lätthet i hettan

14th April, 2011

Bokrecension:
Marguerite Duras
De små hästarna i Tarquinia
Översättning: Suzanne Palme.
Lind & Co.

Det är så varmt att personerna i ressällskapet sällan orkar säga godmorgon. När de inte står ut med varandra längre tar de en Campari bitter. När de inte står ut med sina tankar tar de också en.
Som Annina Rabe skriver i förordet är Marguerite Duras tidiga klassiker “De små hästarna i Tarquinia” den slutgiltiga sommarboken.
Ludi och Gina, Diana, Jacques och Sara, barnet och barnflickan. De hyr ett hus i Italien, vid en flodkant. Det är fyrtio grader. De är sysslolösa, lätt alkoholiserade. Det enda hotellet som finns serverar taskig mat. Alla är överens: värmen har sabbat deras semester.

Det är en tid då bouleklot är den enda bärbara förströelsen. Meningar som “Den stund på dagen då plikten kallade och man måste besluta sig för att påbörja vandringen mot havet” illustrerar varats så att säga olidliga lätthet för dessa isolerade turister.
De ytliga semesterfirarna är utlämnade till varandra, till Camparin och till sina avskalade dialoger. Redan 1953, går det att skönja den ödesmättade filmiska ton som utvecklades till förfining i Duras senare romaner. Och känslan, den tryckande hettan från “Halv elva en sommarkväll” återfinns också vid den italienska flodkanten.

En man som dyker upp med en båt belastas med de uttråkades krav på det okända och på äventyr. När den hängivna mamman Sara inleder en relation med mannen med båten blir romanen också en historia om noga utmejslade relationer, en metafor för livet självt om man så vill. Om människans banala önskan att ta sig någon annanstans. Till andra flodstranden, där brisen är lite svalare. Till en annan kärlek, som är mindre sliten.
Men också om gåtan: varför hon oftast till slut stannar där hon är. Inte för att hon är nöjd. Men för att hon inte orkar resa sig och hitta en ny utsiktspunkt. För att Campari är rätt gott ändå. Och för att det inte går att ta semester, varken från sig själv eller från kärleken.

Publicerad i Sydsvenskan 2011–04–14.

Postat av Julia Svensson - Kommentera

Exilens vansinne

7th April, 2011

Recension: Philippe Claudel
Monsieur Linh och den lilla flickan.
Övers Lisa Lindberg. Norstedts.

Monsieur Linh är den enda som har lämnat sin by för att fly med båten. Kriget har utplånat hans familj. Förutom en liten flicka, hans barnbarn, som han bär på sin arm.
På flyktingförläggningen i den namnlösa hamnstaden delar han sal med sina landsmän. Eftersom han är äldst bjuder seden att han ska serveras mat av de andra familjerna. I övrigt är det ingen som tar någon notis om honom, mer än genom en och annan hånfull kommentar.
Den franske och i hemlandet flerfaldigt prisbelönte Philippe Claudels romantrilogi om krig började med topplisteplacerade “Grå själar” (2006), som behandlar skuld- och förövarbegreppet. “Brodecks rapport” (2009) var en historia om främlingshat. Berättelsen om Monsieur Linh är den andra men sist översatta delen. I den lilla kompakta romanen är temat exilens trauma.

Med enkel prosa skildrar Claudel Monsieur Linhs totala ensamhet. Omsorgen om den lilla flickan håller den gamle och mycket skakade mannen vid liv. Rädslan för att tappa henne är snarare hans eget krampaktiga sätt att klamra sig fast i sin nya verklighet. Men på en bänk utanför förläggningen, där Monsieur Linh promenerar varje dag med flickan tryckt mot bröstet, sitter en dag en man som är lika ensam. Ingen av de två kan förstå vad den andre säger. Ändå pratar de, ändå börjar de träffas varje dag.
Trots ämnets inneboende allvar kan “Monsieur Linh och den lilla flickan” såhär långt uppfattas som en varm och lätt roman. Men när allt verkar ha ordnat sig får Monsieur Linhs liv ännu en twist. Socialarbetarna placerar honom och flickan på ett hem för dementa utanför staden. Och på grund av språkförbistringar kan den gamle mannen inte förklara för sin nyfunne vän vart han tar vägen.

Monsieur Linh irrar omkring i pyjamasbyxor bland de dementa patienterna, i desperation, fastklamrad vid flickan. Det enda han vill är att träffa sin vän. Han försöker förklara, försöker hitta en flyktväg. Det är starka scener. Och Philippe Claudel visar med lågmäld styrka hur också samhällsmaskineriets förnuft kan få galna konsekvenser.

Publicerad i Sydsvenskan 2011–04–07.

Postat av Julia Svensson - Kommentera

Older Entries   Newer Entries