29th August, 2014
Att samtidskonstens nytta är svår att mäta är självklart. För hur besvarar man en enkät om något som kastar sig framåt och bakåt i historien? Som ställer frågor, är nyanserat och kanske rentav tar sig in i ens omedvetna? Man kan faktiskt säga att svårmätbarheten är samtidskonstens värde.
I nya rapporten ”Inga undantag – värdeskapandet i små och medelstora samtidskonsthallar” visar författaren och kritikern Mikael Löfgren hur detta trots allt skapar problem när resurser ska fördelas. Så var det exempelvis under 00-talet, när kulturen på allvar gjorde sitt intåg som varumärkesbyggare i Sveriges kommuner. Det offentligas utgifter för kultur ökade då med nära 25 procent. Samtidigt nästan halverades satsningen på området ”bildkonst, arkitektur, form och design”.
Nätverket Klister, 20 mindre konstinstitutioner över hela landet, har beställt rapporten. De är mer eller mindre beroende av offentligt stöd. Alla upplever sig ha för lite personal och för lite resurser för fortbildning. Nästan ingen har intäkter från kafé och butik, men nästan alla har dyra lokalhyror.
Trots armodet är de värdefulla för konstlivets ekosystem. Många stora konstnärskap, som visas på stora populära institutioner, har i ett tidigt skede plockats upp av en mindre. Den lilla institutionen är nödvändig – otacksamt nog på ett stadium där det ännu inte finns något kommersiellt värde. Samtidskonsthallen har mer utrymme att experimentera än större institutioner. Vilket naturligtvis kommer övriga konstlivet till del.
Med stöd i samtida forskning argumenterar Mikael Löfgren för konstens roll i lokalsamhället. Den bidrar både med konstnärlig bildning och är en öppen plats för demokratiska dialoger. Dessutom har konsthallen social relevans, ekonomisk potential och profilerar en plats.
Men: man får inte glömma att de viktigaste effekterna av konsthallens arbete kommer först långt efter avslutade budgetår och mandatperioder. I en tid präglad av ekonomisk kris betraktas en konsthall lätt som något man kan spara in på, trots att dålig ekonomi är ett slöseri med de medel som faktiskt investeras. Eller något som kan bytas ut mot något annat, som i den ekonomiska kalkylen ser ut att ge mer kortsiktig avkastning.
”Inga undantag” är ett välbehövligt inlägg i debatten om konsthallarnas nytta. För politiker och tjänstemän, som inte anser sig ha tid att läsa hela rapporten, avslutas de 60 glest satta sidorna med en tydlig lista med slutsatser och förslag. Inga ursäkter, alltså.
Publicerad i Dagens Nyheter 2014–08–29.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
11th July, 2014
Med årets stora satsning bygger Norrköpings konstmuseum bo i det vita medelklasshemmet. Julia Svensson ser människans mörka sidor ta plats bland välmanglade dukar och prunkande fruktfat.
KONSTRECENSION. ”Hem Längtan. Vardagens ideologi och estetik” Norrköpings konstmuseum. T o m 11/1–2015.
Trots den goda tanken är undertonen hård i Ellen Keys skrift ”Skönhet för alla”. Med estetik skulle Lort-Sverige förädlas. Strand var Ellen Keys drömhus. Hit kom arbetarkvinnor för att vila upp sig, men också utbildas i Keys anda. En sorts nationell homestyling; ljusa interiörer och betoning på funktion skulle göra arbetarklassen till sundare och bättre människor.
Ellen Keys budskap är utgångspunkten utställningen ”Hem Längtan” – där särskrivningen betonar att ett hem faktiskt inte är något alla människor har. Eller för den delen längtar till.
Utställningen ger inte så mycket historisk bakgrund till varför den ideala svenska smaken blev som den blev: inspirationen från William Morris och den brittiska arts and craft-rörelsen, eller former från japansk kultur som blandades med nordiskt ljus och natur.
Bland Ellen Key-porträtten är ett målat av Hanna Pauli, hustru till konstnären Georg Pauli, som trots sin begåvning mest ägnade sig åt hem och barn. Ett typiskt scenario.
Samma sak var fallet i paret Larssons Sundborn. Här hade hemmet, mestadels iscensatt av Karin Larsson, även en avgörande roll i föreställningen om parets liv. Carl Larssons idylliserande akvareller, som visas i ett bildspel på stor skärm, framstår i dag som ett Instagramkonto med visum till evigheten. Rummen verkar rymligare, ljusare, och utan den tunga air av patriarken Carl Larsson, som genomsyrar ett besök i verklighetens Sundborn.
Det är skönt att ställa sig framför Meta Isæus Berlins nya ”Ett eget rum” (2013). Här har Sundborns klaustrofobiska atmosfär målats rakt upp och ned på duken. Ett surrealistiskt slukande rum. Ångesten är ett svart hål som väntar i ensamheten.
Bland de mest välmanglade dukar och prunkande fruktfat, gjorda för glada stunder, lever människan också sina mörkaste känslor.
Isæus Berlin är mästare på att gestalta denna hemmets kusliga dubbelhet. I samma sal står hennes installation med fyra möblerade femtiotalsinteriörer, där alla saker berövats sitt mittparti, en bild av hur hjärnan reducerar och retuscherar i efterhand. En hem som jag minns i ett romantiskt ljus kan i verkligheten vara sjavigt och fult. Men det gör inte det vackra minnet mindre giltigt.
Utställningen innehåller inte en enda guidande text. Men då verken är skickligt hängda kan tydliga linjer ändå urskiljas. Som att inredning än i dag är generellt viktigare för kvinnor, som fortfarande tillbringar mer tid i hemmets interiör.
Lena Cronqvists ”Madonnan och barnet” är självklar i sammanhanget. Liksom Lillevi Hultmans broderade bonader – klassiska kvinnliga hantverk med feministisk udd. Till exempel kuddfodralet med en mångbottnad brodyr av en liggande kvinna med kudde över huvudet. ”Det behöver inte märkas” lyder texten ovanför.
Könsfördelningen bland samtida konstnärer är fortfarande märkligt traditionell. Kvinnor ägnar sig i stor utsträckning åt hem och känslor medan män ofta tar ett mer objektivt samhällskommenterande grepp.
Anders Åbergs drygt meterhöga modell av ett ruffigt hus i Harlem från 1972 har till exempel helt skiftat betydelse. Från en symbol för urbant förfall till en lysande investering.
Mikael Lundberg har fotograferat platser där hemlösa i New York utövar sin dygnsvila. Johan Strandahls bidrar med en konsumtionskritisk installation med två kök (2013)– ett industriellt producerat och ett vars alla delar han tillverkat själv.
Utställningen rör sig dock mest inom det vita medelklasshemmets väggar. Det märks inte att det i Sverige i dag finns många hem som härstammar från andra ideal än Ellen Keys.
Detta möte orsakar estetiska komplikationer som vore intressanta att belysa närmare. För det är omvälvningarna inom kultur och genus, och deras uttryck i våra hem, som gör att Ellen Keys värden i dag förtjänar att vridas och vändas på.
Publicerad i Dagens Nyheter 2014–07–11.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
7th May, 2014
KONSTUTSTÄLLNING. “Ghosts, brides and other companions”. Elly Strik. Museo de Reina Sofia, Madrid. Visas t o m 25/5.
Den holländska konstnären Elly Striks bildvärld, som under våren visas i en stor utställning i Madrid, är en upptäcktsfärd i det undermedvetna. Hårmanar växer i furiös fart mot ett primitivare tillstånd. Gåtfulla porträtt på gigantiska pappersark föreställer kranium, beslöjade brudar, brudar i vit klänning och gorillamask. Målningarna hakar i varandra tematiskt och samtliga porträtt saknar tydliga ansikten. Jag kan inte sluta titta, fastän jag vid en första anblick inte begriper vad bilderna betyder.
Elly Strik föddes 1961 i Haag men är i dag bosatt i Bryssel. Hon har sysslat med porträtt sedan tidigt 80-tal. Hennes svepande penn- och penseldrag, oftast blyerts och olja, och hennes intresse för själens djup relaterar ofta till Edvard Munch, James Ensor och andra nordeuropeiska symbolister från förra sekelskiftet. Tematiken har ett något vidare tidsspann.
Blyertsverket “The bride fertilized by herself” går i dialog med Marcel Duchamp och hans “Bruden avklädd av sina ungkarlar t o m”. Det som gör Strik självskriven i ett spanskt sammanhang är hennes konstnärliga band till Francisco Goya. Hon driver bröllopstemat vidare i collaget där en ung Goya i hög hatt gifter sig med en äldre Goya i brudklänning. Tar Duchamp på orden: Konstnären är sin egen brud och brudgum.
Som den spanska filosofen Beatriz Preciado uttrycker det i den utförliga katalogen; det Elly Strik sysslar med är politisk psykoterapi för vår visuella historia. Hon griper in i verk ur kulturhistorien och ställer dem på huvudet. Till exempel alluderar verket “Madonna”, en avklädd brud som visar sig vara täckt av svart päls sånär som på brösten, Edvard Munchs kvinnoporträtt med samma namn. Här ertappas den patriarkala blicken.
Att kalla Elly Striks konst feministisk är för snävt. Snarare gräver hon fram människans komplexitet. Identiteten är flytande, i ständig förändring. Trots det intellektuella undersökandet, och målningarnas nitiska detaljrikedom, är upplevelsen av sinnligt och intuitivt måleri anmärkningsvärt stark. Jag vandrar förtjust, och lite skräckslagen, omkring i Elly Striks universum. Utan överdrift är “Ghosts, brides and other companions” den mest fascinerande utställning jag sett på länge. Ännu återstår att se vem som ska bli först att introducera Elly Strik för en bred svensk publik.
Artikeln publicerades i Dagens Nyheter 2014–05–07.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
10th April, 2014
BOKRECENSION. Lisa Skogh, “Material worlds. Queen Hedwig Eleonora as collector and patron of the arts (1636-1715)”, Kungliga vetenskapsakademien.
Den relativt okända drottning Hedvig Eleonora bär det tragiskt klingande epitetet “änkedrottningen”. I Lisa Skoghs avhandling “Material worlds. Queen Hedwig Eleonora as collector and patron of the arts” framgår tydligt att “tragisk” är en missvisande beskrivning.
1600-talet var ett turbulent sekel för det svenska hovet. Den betydligt mer kända drottning Kristina abdikerade och flyttade till Italien 1654 (med viktiga delar av den svenska konstskatten). Hon efterträddes av sin kusin Karl X, vars gemål Hedvig Eleonora av Holstein Gottorp var prinsessa i en tysk högkulturell adelsfamilj.
Den ständigt krigande Karl X dog efter bara sex år vid tronen. Hedvig Eleonora blev därför förmyndarregent för sin son Karl XI 1660-72 och efter hans död för barnbarnet Karl XII. Hon var också Karl XII:s representant i Sverige under fälttågen fram till 1713.
Hedvig Eleonora levde ett långt och kulturellt rikt liv. Hon hade det dittills bästa äktenskapskontraktet i Sveriges historia. Men att hon var änkedrottning gjorde monarkin ömtålig och svag.
Lisa Skogh leder i bevis att Hedvig Eleonoras konstintresse hade en medveten politisk strategi, så kallad conspicuous consumption, för att framhäva den svenska monarkin och sin egen roll som den perfekta änkedrottningen.
Hennes största monument är lustslottet Drottningholm, som hon lät far och son Tessin bygga enligt samtida franskt mode. Trappan i fransk barockstil, med skulpturer av grekiska gudar och en överdimensionerad vapensköld, skickar än i dag en politisk signal om Sveriges storhet och monarkin som iscensatt skådespel. Hennes paradsängkammare manifesterar troheten till den döde maken.
Slotten var också basen för konstsamlingarna, där Gripsholms enorma porträttsamling är särskilt framträdande. Skogh går igenom porträtten grundligt och hävdar, vilket är tänkvärt, att de har större politisk och kulturell betydelse än forskare tidigare ansett. Bilderna var en uppvisning av hennes fina stamtavla, stora kontaktnät och släkt med kulturellt kapital. Många porträtt föreställer henne själv. Alltså: den svenska konstsamlingen hade funktionen av ett gigantiskt Facebookkonto, som skulle framhäva Hedvig Eleonoras persona och imponera på besökare. Samma funktion hade hennes stora samling exotiska föremål och hennes bibliotek.
Genom historien har det ofta lagts större vikt vid manliga regenters konstsamlande och kulturintresse, och nästan inget skrivits om Hedvig Eleonoras roll som byggherre, mecenat och konstsamlare. Inte heller om hennes politiska kunskap, ekonomi, förvaltning eller kontinentala nätverk. Forskare utgår oftast från hennes makes, sons och sonsons bedrifter.
Lisa Skoghs avhandling är en imponerande studie om en drottning vars politiska betydelse negligerats. Dessutom sätts den svenska 1600-talskonsten in i Nordeuropas kulturpolitiska sammanhang.
Den berömde hovmålaren David Klöcker Ehrenstrahl porträtterade 1697 Hedvig Eleonora i guldbroderad sidenklänning med ett porträtt av Karl XI, omgiven av allegorier för de olika konstarterna. Länge kallades målningen “Allegori över Karl XI:s regenttid”. Men på senare tid har historikern Fredric Bedoire föreslagit namnet “Hedvig Eleonora som konsternas beskyddare”. En alternativ historieskrivning där änkedrottningen är i centrum och målningen hyllar hennes persona, snarare än Karl XI.
Då liksom nu höll sig monarkin med en avancerad visuell apparat. Bilderna ett politiskt maktverktyg. I över 60 år var det Hedvig Eleonora som marknadsförde kungahuset och sig själv, och lämnade ett betydande kulturarv efter sig.
Recensionen publicerades i DN Kultur 2014–04–10.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
20th June, 2013
KONSTRECENSION. “Hello nature”. William Wegman. Artipelag, Värmdö. Visas t o m 29/9.
William Wegman, föremål för Artipelags stora sommarutställning, är född 1943 i Massachusetts i nordöstra USA. Han växte upp före televisionen och utvecklade därför i stället ett intresse för natur, ekorrar och rådjur.
I utställningskatalogen berättar han om vildmarkslivet tillsammans med pojkkamraterna; om hur han fastnade i ett träsk och hur de fiskade varje sommar. När han inte lekte i naturen låg han på pojkrummet och läste böckerna om Bröderna Hardy, “The Hardy boys”.
Wegman har sedan 1970-talet gjort sig känd för fotografierna av sina stora, grå weimaraner. Hundbilderna är publikfriande, i ordets positiva bemärkelse. Hundar i människokläder, i segelbåt, bil eller bakom en butiksdisk, som sätter fingret, eller snarare tassen, på människans ovana att projicera mänskliga egenskaper på djur.
Hundnärvaron är hög; möjligen delar de husses sinne för humor. Den 30 minuter långa filmen med det vitsiga namnet “The Hardly boys in hardly gold” (1995), med hundarna i huvudrollerna som detektiver och Wegmans berättarröst i bakgrunden, är i sig värd trippen till Artipelag. Utställningen visades i fjol på ett museum i Maine. För dem som inte kan hänga med i engelskan saknar jag svensk text till filmen.
William Wegman är en konceptkonstnär som inte tar sig själv på så stort allvar. Tvärsigenom utställningen kommer han tillbaka till sina rötter, till pojkrumsläsningen och friluftslivet. Av självklara skäl hamnar framför allt hundarna i blickfånget. Men när man tittar på hans många mindre kända verk bör man ta tid på sig; etsningar, teckningar, akvareller och fotografier av löv och barr i olika formationer. Tonen är opretentiös och bilderna är lågmält humoristiska.
Inspirerad av 80-talets måleritrend har Wegman också fotograferat de smäckra hundarna utan kläder. Kamouflerade av en klippa eller skymtandes fram, som delar av en trädstam. När jag ser bilderna funderar jag över människans och modernitetens komplicerade förhållande till naturen. Det var en het potatis redan för upplysningsfilosoferna och med dagens urbaniseringstakt och höga tillväxtkrav är frågan hyperaktuell. Är djur och natur bäst orörda eller domesticerade? Har de någon egen mening, förutom att tjäna människan?
Kollagen är smarta i sin enkelhet, oljemålningar med gamla vykort som utgångspunkt. De för tankarna till turism och platsmarknadsföring. Till vilken grad ska och vill vi exploatera naturen?
Det kan omöjligt vara en tillfällighet; för samtidigt som Wegman ställer ut på Artipelag medverkar hans hundar i det Stockholmsbaserade klädmärket Acnes reklam för vår- och sommarkollektionen 2013. Vilket i så fall innebär en vinstsituation för alla parter: Wegman/Artipelag får mer exponering och Acne likaså. Det är en kul kampanj men samtidigt en i sammanhanget märklig idé. För även detta belyser, ofrivilligt, hur utstuderat människan använder djur och natur för sin egen vinning.
Publicerad i DN Kultur 2013–06–20.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
18th April, 2013
FOTOUTSTÄLLNING. “Africa is a great country”. Jens Assur. Liljevalchs, Stockholm. Visas t o m 2/6.
Jens Assurs “Africa is a great country” öppnar efter ett år med flera stora rasismdebatter. Hans poäng att kontinenten Afrika förtjänar en mindre slentrianmässig behandling är lätt att plocka.
Utställningen är ett slags manifest; Jens Assur vill lyfta fram kontinentens explosionsartade urbana utveckling och medelklassens framväxt. Under nio månader har han rest runt till tolv afrikanska huvudstäder för att avbilda Afrika bortom stereotyper, krigshärdar och fattigdom.
Bilderna är stora, 2,5 x 3,5 meter. De är nytagna men många symboler känns återanvända från hans tidigare reportage om det moderna konsumtionssamhället och den globala uppvärmningen. En arbetare framför containrar i en hamn. Byggarbetare. Höghus. Reklamskyltar. Sopor.
Assur har arbetat mycket i Afrika och verkar ha ett stort personligt kall. Men det är konstigt att han i sin introduktionstext har valt att använda ett slentrianmässigt “vi”. “Vi pratar fortfarande om Afrika som ett enda land”, “Vi vet skamligt lite om vardagslivet i Afrika”. “Afrikaner ser oss, och ser Tintin och den vite riddaren.” Konceptet är att vardagen ska skildras på avstånd, ofta snett från ovan. Jag undrar varför. Flera av motiven är estetiskt vackra men ganska intetsägande; vyerna över stadslandskap till exempel. Att inte möta en enda blick och att flera av de avbildade männen – för det är mest män – har ryggen mot kameran, ger ett oengagerat intryck.
Ett kinesiskt tecken berättar om Kinas närvaro på kontinenten. En målning av ett tomt ansikte från Tahrirtorget symboliserar Egypten efter Mubarakeran. Men efter vardagsliv får jag leta förgäves. Varför göra en så distanserad utställning om förkunskaperna om den afrikanska kontinenten är så dåliga som sägs? Kvinnan och mannen bland kundvagnarna på en varuhusparkering i Botswana skulle kunna vara en personlig bild, men jag får inte veta vilka de är eller vad de symboliserar. Jag får bara veta att “det finns varuhus i Afrika”.
Fotografierna åtföljs av engelska texter av initierade skribenter, bland annat resonerar bloggaren och författaren Minna Salami kring den negativa synen på afrikanska kvinnor och sin ilska efter den svenska kulturministerns reaktion på Makode Lindes tårtperformance på Moderna museet ifjol.
Men trots läsvärda fördjupningar innehåller Assurs Afrikaporträtt för mycket infrastruktur och för lite liv för att bli riktigt gripande och intressant. Utgångspunkten, att ge en annan bild av en hel kontinent, är för bred och vag. Jag frågar mig varför han i stället inte valt att närma sig en stad eller en grupp människor ur medelklassen.
Utställningen finansieras av bland andra Sida, Afrikagrupperna och det delvis Kinneviksägda telebolaget Millicom. Har Assur varit styrd i sitt uppdrag är möjligen det en anledning till att helheten framstår som så sval.
Men mest handlar det om tillvägagångssättet. I det här sammanhanget objektifierar hans distanserade estetik mer än den undersöker. Som publik blir jag bara ännu en av Afrikas ovanifrånbetraktare.
Publicerad i DN Kultur 2013–04–18.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
14th March, 2013
KONSTRECENSION.“Me seal baby”. Joanna Rytel. Nordin Gallery, Stockholm. Visas t o m 16/3.
Temat för Joanna Rytels senaste film är dagligen på tapeten, om inte i medierna så i tusentals trettio- och fyrtionågontings hjärnor. I “Me seal, baby” spelar Joanna Rytel själv huvudrollen som 38-årig kvinna, besatt av att få barn. Men hon vänder på mediernas slentrianmässiga kvinnokroppsvinkel. Det är pojkvännen, kallad Någon, som är infertil. Det är mycket effektivt, sällan pratades det om att unga killar har sämre spermier än förr och att miljögifter sätter sig i pungen.
Men kvinnans tankar är i centrum. Hur ska hon bli gravid om IVF-behandlingen inte fungerar? Åka på knullturné kanske? Samtidigt hyser hon en uppdämd ilska mot mannen, som vill rädda sin manliga heder och inte medger att det är på grund av honom det inte går. Han har ju dessutom fler chanser att lyckas senare, med en yngre kvinna.Orden kan verka hårda, provokativa, men orättvisan mellan könen är en realitet.
Verket innehåller även färgglada fotomontage i form av kalejdoskop, klurigt sammanfogade av nappar, bebisar och gravidmagar. Jag föreställer mig att de illustrerar en bebisbesatt persons tankebanor.
“Me seal, baby” är politisk och träffsäker. De dräpande kommentarerna rymmer även känslighet och svärta. Rytel använder ofta djur i sina filmer, här är de en symbol för tröst och trygghet. Kvinnan låter sig slickas av en schäfer i ansiktet, sälar parar sig under vatten.
Och när kvinnan till sist blir gravid, hur ska hon då komma undan mörka tankar om vad som kan hända? Det enklaste vore att förvandlas till en säl.
Publicerad i DN Kultur 2013–03–14.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
24th January, 2013
KONSTRECENSION. “Slight chance”. Pilvi Takala. Bonniers konsthall, Stockholm. Visas t o m 31/3.
Pinsamma situationer, märkliga reaktioner. Det finska stjärnskottet Pilvi Takala ägnar sig åt att studera det som inte accepteras i olika sociala sammanhang. I en intervju läser jag att Takala inspirerats till sitt tema i Finland, där många, menar hon, är rädda för att inte passa in.
En studie i obekvämt beteende kan gå till som i verket “Bag lady”: med text och diabilder berättar Takala hur hon under en vecka driver omkring i ett köpcentrum i Berlin, med mynt och sedlar i en genomskinlig plastpåse. Det är intressant att se hur detta sätt att förvara pengar – som varken är olagligt eller farligt – provocerar fram reaktioner. Servitriser rullar med ögonen. Expediter försöker ge henne en annan påse. Två poliser vill förbjuda henne att bära sina pengar så.
Temat placerar henne i samma provokativa tradition som Sophie Calle. Men verket har en lågmäld och lite lustig tonträff, som påminner om den tillkämpat udda känslan i en Miranda July-film. Men tack vare att bilderna från köpcentret är så oestetiserade, som tagna med mobilkamera, undviker Pilvi Takala att uttrycket blir alltför forcerat sarkastiskt.
I verket “Players” upptäcker Takala koderna bland unga västerländska män i Bangkok, som lever på att spela nätpoker. I denna film är estetiken bitvis mer kollageaktig, medan humorn fått ge plats för ett mer antropologiskt uttryck. I filmen vistas hon själv i miljöerna som killarna beskriver, dricker drinkar vid poolen eller spelar biljard.
Hon uppehåller sig kring hur de tagit en genväg uppåt på samhällsstegen. I Bangkok är de plötsligt rika, umgås med affärsmän, är populära bland thailändska tjejer. Att vinna i poker ger dem inte längre lyckorus. Det är därför de fortsätter att vara framgångsrika.
Tyvärr är ljudet i filmen så dovt att det är svårt att uppfatta vad de intervjuade säger. Men i samtliga verk är tankarna mer spännande än det konstnärliga uttrycket. “Players”, liksom verket om kvinnan som saknar postnummer och därför inte har någon chans att delta i postkodlotteriet, är en träffande lek med samtidens ekonomiska verklighet – och godtycklighet.
Publicerad i DN Kultur 2013–01–24.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
2nd January, 2012
Under julhelgen läser jag Zlatan-boken och sedan Per Svenssons ”Malmö – Sveriges svenskaste stad”. Det påminner mig om att när jag flyttade till Malmö 2004, efter plugg i Lund, hade ölhaken vid Möllevången nyss börjat uppgraderas till bohemchica barer.
Sedan gick det undan. Det har skrivits en hel doktorsavhandling om hur Ilmar Reepalu (S), Malmös så att säga starke man, ”förvandlade industristaden på dekis till kulturellt kunskapsmecka” och samtidigt gjorde invånarna till devota Malmömissionärer.
Också med arkitektur kan man övertyga omvärlden om att något faktiskt händer. Men bästa beviset på att man lever i en hajp är när ens vänner från Stockholm vill komma på besök. De säger att ”det känns som utomlands”, äter falafel och kommenterar plastpåsarna som kommer flygande från torghandeln. På asiatiska restauranger viftar de med sina 500-kronorssedlar när de upptäcker att de är värda mycket mer än hemma. En parodi. Ändå tar man med dem till Turning Torso och på promenader i gamla industriområden där konstnärer och bilmekaniker samsas med mer tvivelaktiga verksamheter.
Utöver de redan nämnda har det under 2011 kommit runt 20 böcker om Malmö, läser jag i Sydsvenskan. Torbjörn Flygts ”Outsider”, Karin Thunbergs ”En dag ska jag ta mig någon annanstans”, Kristian Lundbergs ”Och allt skall vara kärlek”, Lukas Moodyssons ”Döden & Co”. Vid sidan av Malmöskildrarna finns neomalmöiterna, den unga eller nyinflyttade författarpopulationen. I Karl Ove Knausgårds ”Min kamp” har gatunamnen mer förbifladdrande effekt. Så även i Amanda Svenssons ”Välkommen till den här världen”, även om romanens skildring av unga mäns svårmodiga navelpetande i ett kollektiv vid Möllevången är alldeles autentisk. Listan på neomalmöiter kan göras lång: Marjaneh Bakhtiari, Azita Ghahreman, Ida Börjel, Pär Thörn.
Det har givetvis funnits författare i Malmö även tidigare (Hjalmar Gullberg!) men utan Malmös så kallade förvandling hade neomalmöiterna bott någon annanstans. I en Stockholmsförort, eller åtminstone i Lund.
Litteraturboomen går att översätta till konstscenen och det övriga kulturlivet. Även om det finns mer att önska, till exempel ett nytt konstmuseum, så blomstrar Malmö just nu. De författare, gallerister och konstnärer jag frågat gillar Malmö: det är enklare och billigare att hitta bostad, ateljé och starta galleri här än i Stockholm och Göteborg. Det finns torghandel och att man kan cykla överallt och Öresundsbron tillsammans med Malmös internationella befolkning gör att staden känns större.
Naturligtvis har Malmö baksidor, se Sydsvenskanjournalisten Niklas Orrenius text om främlingsfientlighet här i DN (13/12), eller hans kolleger Tobias Barkman och Joakim Palmkvists bok ”Maffiakrig. Nio avrättade män och staden de levde i”.
När jag passerar baklavabageriet på Ystadsgatan, gatan jag alltid längtar till, funderar jag på hur länge Malmö ska få ha sin hajp.
Upplever staden bara några goda år, då ett antal gynnsamma faktorer råkar sammanfalla – så som det kan vara när ett område börjar förändras, då folk börjat strömma till men innan man måste ta enorma banklån för att bo där?
Kanske förvandlas stadskärnan, likt den i Stockholm, till en tokdyr tjänstemannasfär. Kanske trängs mångfalden ut i kanterna, kanske hittar de unga och kreativa snart nya marker. Eller blir det tvärtom och staden inte förmår föda sina talanger?
Utgången beror på konjunkturer och på politiska beslut. Men vad som än händer blir det en läxa inte bara för Malmö, utan för alla städer. För det handlar egentligen inte om hur höga hus man bygger – man har bara den stad, och det kulturliv, man förtjänar.
Publicerat i Dagens Nyheter 2012–01–12.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
7th December, 2011
KONSTRECENSION. Mikael Olsson. Södrakull/Frösakull. Steidl.
Södrakull var Bruno Mathssons bostad och Frösakull hans sommarhus. I ”Södrakull/Frösakull”, som nominerades till Svenska fotobokspriset tidigare i höst, når Mikael Olsson klimax i jakten på autenticitet. Ingen hade då bott i husen efter det svenska möbelhelgonet. Att titta på bilderna är som att se ett spöke.
Det senaste decenniet har det uppstått ett enormt sug efter dokumentation av 1900-talets moderna ruiner. I intervjun längst bak i boken ger även Mikael Olsson uttryck för att övergivenheten är det intressanta med Södrakull/Frösakull. Någon gång har han till och med placerat ut smuts för att förstärka effekten.
Men en av skillnaderna mellan Mikael Olssons bilder och exempelvis Jan Jörnmarks böcker om övergivna platser är att Olsson från början inte har några ambitioner att spegla en samhällsutveckling. Detta trots det tidstypiska i att det enda intresse som fanns för Frösakull, innan det kulturminnesmärktes 2007 och renoverades, var den attraktiva marken vid Tylösand.
Också Södrakull har renoverats sedan bilderna togs. Men här fångas husets övergivna interiörer genom glipor i plank och gardiner, där fotografiernas flyktighet och oskärpa betyder mer än själva föremålen. Bilderna är en fin konstfotografisk skildring av att som objuden fönstertittare tassa runtomkring Mathssons gamla domäner.
Bilderna av Frösakull, där Mikael Olsson vistats från och till under flera år, är mer dokumentära: gistna träpaneler, sjavig korrugerad plast, fuktskadade tygskynken. Fantastiska badrumsinredningar – sådana vi i dag köper i dyr reproduktion.
Frösakull porträtteras vackert, i ett återkommande ljus av vemod. Som staplarna av Evastolar – de ser ut som om de fortfarande väntar på den majdag när huset ska vädras ut för en ny sommar.
Bokens påkostade tygpärmar och laminerade fotoomslag är lika rejäla som Mathssons möbler. Och tack vare personen Bruno Mathsson blir den långt mer än en hängiven och estetiserad skildring av en kändis hem och kvarlevor.
Bruno Mathsson använde det egna hemmet, som byggdes 1960, som experimentverkstad, precis som arkitekten Eileen Gray och Mathssons amerikanska förebild Frank Lloyd Wright. Frösakull är ett laboratorium för en funktionalismens idealbostad, och för naturistens dröm om det enkla livet. Det vi ser här är hög kvalitet och beständiga värden: stora glaspartier, öppna planlösningar, men ändå skydd mot insyn.
Förfallet är nästan symboliskt. Mossan växer på den svenska enplansvillans stolta urversion.
Publicerat i Dagens Nyheter 2011–12–07.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
Older Entries
Newer Entries
Med årets stora satsning bygger Norrköpings konstmuseum bo i det vita medelklasshemmet. Julia Svensson ser människans mörka sidor ta plats bland välmanglade dukar och prunkande fruktfat.
