Julia Svensson

Svarta barndomsbilder

1st November, 2011

Vinnaren av Svenska fotobokspriset 2011 är Maria Miesenbergers ”Sverige/Schweden”. Projektet, som har sin utgångspunkt i konstnärens egna familjefoton, har levt sitt eget liv i tjugo år.

Fotoalbum, i alla fall i sin mer traditionella form, är pågående livsprojekt. De skildrar möten och avsked, liv och död. De som först är barn på bilderna får egna barn. I ett album kan man se människors drömmar, förväntningar och verklighet.
–?Alla kan känna igen sig i det här, även om man saknar ett eget album, säger Maria Miesenberger.
Och kanske är det därför bilderna i boken ”Sverige/Schweden”, oskarpa foton från hennes egen barndom där människorna är svarta siluetter, fortfarande bjuds in till utställningar.

Allt började på 90-talet när Maria Miesenberger studerade fotografi på Konstfack i Stockholm. Hon skulle göra screentryck med platser från sin uppväxt och började leta bland familjens fotografier. Men eftersom alla bilder var befolkade började hon fylla i människorna med tusch. Då såg hon att något hände.
–?När man svärtar personerna på bilden försvinner identiteten och relationerna framträder mycket tydligare. Även om de kan bära ett nostalgiskt skimmer blir de tidlösa och väcker frågor: Vad skildrar våra familjealbum? Och vems är perspektiven? Vi har alla bilder från snarlika situationer. En bild visar barns lek – men den är skildrad ur den vuxnes val att dokumentera barns lek.
–?Mina bilder handlar inte om min familj, utan om att vara människa, att formas i en familj och om hur historien påverkar våra liv. Men jag tror att det är viktigt att utgå från något privat och personligt om man ska berätta en stark historia – men det personliga ska kunna göras allmängiltigt och beröra fler än en själv.

Vi sitter på var sin pall i ett utställningsrum på Liljevalchs konsthall i Stockholm. Just nu hänger sex av Maria Miesenbergers fotografier här, som en del av utställningen ”Helvete”.
–?Jag kan bli orolig över hur bilderna upplevs i det här sammanhanget. Vilken stämpel får bilderna på sig? Men det här rummet är ett av utställningens ljusaste rum, även om mörkret finns i bilderna. De klarar sig bra här nere i helvetet.
Men varför kom bilderna med?
–?Om man har ett album baseras ens minnen mer på bilder än på situationer. Ens föräldrar berättar om hur man var utifrån bilderna. Man kan förändra minnet genom bilder. Man kan ta idyllbilder av ett helvete och horrorbilder av en idyll.
Vilken plats har dina bilder i dag – när digitalfotot har gjort att färre gör album?
–?Att man kan förändra sin verklighet med bilder blir ännu mer markant på sociala medier, där många visar den konstruerade verkligheten offentligt. När jag satte i gång projektet hade den digitala tekniken precis kommit. Det här projektet skulle vara en svår uppgift i dag, med den flyktighet som album har när vi tar så många bilder med kameror och telefoner. Men mina bilder får ännu en dimension i och med de nya medierna.
Använder du digital teknik?
–?Nej, proceduren går till så att jag gör kontaktkartor av negativen, väljer ut bilder, gör kopior som jag svärtar. Sedan fotograferar jag de bilderna och framkallar i mörkrummet. Det är ett tidskrävande arbete. Bara de sex bilderna på Liljevalchs tog fyra månader.
Jag upplever bilderna nästan mer som måleri än foto.
–?Jag har ett intresse för det som är svårdefinierat, ambivalent. För mig är fotografi i sig inte viktigt. Man kan inte veta om bilderna är måleri, grafik eller en blyertsteckning. Jag försöker göra dem vackra och vibrerande, med lätthet, flyktighet och oskärpa. Fotovärlden är ibland så petig och för vissa är det provocerande att det inte ens finns ett korn i mina fotografier. Men det tycker jag är bra.

I boken visas projektet för första gången i sin helhet. Förutom de 88 bilderna innehåller den en novell av Elfriede Jelinek och en text som presenterar projektet, skriven av curatorn Jan-Erik Lundström. Här beskrivs bildernas svärta som ett svar på svärtan i Maria Miesenbergers pappas bakgrund, som barn i Österrike under andra världskriget.
–?Det är min pappa som tagit de flesta bilderna. Hans barndomsupplevelser har påverkat min barndom och min identitet. Man pratar om andra generationens barn till dem som upplevde Förintelsen och kriget. Det har präglat mitt sätt att se på världen och finns med all säkerhet med i det här projektet.
”Sverige/Schweden” har blivit ett slags livsprojekt. Maria Miesenberger gör inga nya bilder, men när det kommer en förfrågan kastas hon tillbaka in i skuggvarelsernas svartvita värld.
–?Det är spännande att se att bilderna lever sitt liv och fortsätter vara aktuella. Människor som vill värja sig från sin privata värld, de snubblar plötsligt in i bildernas frånvaro. En man gick runt i timmar – sedan tackade han mig för att jag gett honom hans historia och familj tillbaka. Han hade blivit av med alla sina bilder när hans föräldrar skildes. De här bilderna är samma bilder, innehåller samma frågeställningar, tystnader, uttalanden, som vi alla tampas med.

Publicerat i Dagens Nyheter 2011–11–01.

Postat av Julia Svensson - Kommentera

Vackrare världar

9th September, 2011

KONSTRECENSION. Christian-Pontus Andersson. Farewell Eden. Galleri Christian Larsen, Stockholm.

Jag tänker mig Christian-Pontus Andersson lite som den unge begravningsentreprenören David Fisher i HBO-serien ”Six feet under”.
Fisher förbereder i sin källare döda människor för visning, och med alla upptänkliga artificiella medel gör han liken mer fulländade än sina original.
Även Christian-Pontus Andersson skapar vackrare världar. Före keramikutbildningen på Konstfack ville han bli plastikkirurg. Men i stället har han gjort en internationell karriär med sina spektakulära figurer i porslin och glasfiber – knappt meterhöga avbilder av riktiga människor. Utställningen ”Farewell Eden” är som att kliva in i en förtjusande, skruvad miniversion av Madame Tussauds vaxkabinett, befolkad av konstnärens föräldrar och av hans före detta älskare.

I taket hänger den fartfyllda ”Carry me, carry me gently”, en vit svan som transporterar en naken man genom rummet, med hjälp av en stålställning. I ”Mo­ther and father (we are waiting til it has passed)” sitter föräldrarna uppflugna på en rokokosoffa, som små kungligheter, i 1700-tals­peruker och bara underkläderna. Porslinsfrisyrerna från tidigare utställningar har ersatts av äkta vara, tillverkade hos en perukmakare. Och de naturalistiska elementen, svanar, duvor, korpar och lamm, är på samma gång mytiska referenser.
I ett annat verk har modern, iförd fantastiskt miniatyr-lingerie, sin vuxne son hängandes på ryggen, i behåbanden. Här personifieras utställningens tematik: världen är förgänglig. Fastän vi inte vill måste vi skiljas från våra barn, våra föräldrar, våra kära.

I Christian-Pontus Anderssons värld associerar jag förutom till populärkultur också till sagor, Bibeln, s&m, målningar från romantiken, Jeff Koons, rasbiologi och kroppsdelar i formalin. Och till stunder i sjukhuskällare och kapell, då jag tagit avsked av människor jag tyckt mycket om.
Det är imponerande hur han verkligen har lyckats med kombinationen av det ödesmättade och det vänliga och hur den kusliga sterila känslan mildras av både humor och ett djupt personligt uttryck.
Dessutom med fulländning och hantverksskicklighet intill minsta lilla lilltå. En perfektion som ”Six feet unders” David Fisher bara kan drömma om. Inte ett kroppshår. Ingenstans kracke­lerar fasaden.

Postat av Julia Svensson - Kommentera

Arvstvist. Picasso fortsätter att förbrylla.

7th July, 2011

Picassos gamle elektriker hamnade i blåsväder i höstas när han ville värdera de 271 okända Picassoverk han enligt egen utsago fått av konstnären.
Domstolen i Grasset anser att elektrikern ljuger, då en chaufför (av Picasso kallad Nallebjörnen) också ska ha fått ärva målningar. Chauffören är dessutom död sedan 20 år – men hans fru och elektrikern är kusiner.
Historien hänger inte ihop, den är faktiskt knappast ens begriplig. Men utredningen av Picassomysteriet fortsätter, rapporterar Le Monde. Vad kan man då lära av detta? Se upp med vem som installerar ditt larm, kanske? Eller att “Konstnärer och tjänstefolk” skulle bli en såpa av annorlunda slag.

Publicerat i DN 2011–07–07.

Postat av Julia Svensson - Kommentera

I skuggan av spektaklet

4th April, 2011

Darfurnica av Nadia Plesner.

Den danska konstnären Nadia Plesner dömdes i januari till dagsböter på 37 500 danska kronor för att hon målat in en Louis Vuitton-väska i åttametersmålningen “Darfurnica”.
Tidningen Politiken rapporterar nu att de obetalda böterna stigit till 2,4 miljoner men att konstnären gläds över att ärendet tas upp i rätten igen.
Enligt Plesner är bilden på den afrikanske pojken som bär väskan ett konstverk och inte ett plagiat. Louis Vuitton syftar på att Plesner redan 2008 sålt t-shirts med samma motiv, för offren i Darfur. Då drog de tillbaka anmälan när Plesner slutade med tröjorna. Darfurnicamålningen är konstnärens statement, att hon själv väljer motiv – även om Louis Vuitton inte vill förknippas med den blodiga konflikten.
I den ojämna matchen “fattig konstnär mot modejätte” är det lätt att sympatisera med konstnären. Hennes poäng, att media intresserar sig mer för kändisar och mode än för humanitära katastrofer, stämmer ju – Plesner har själv blivit känd på kuppen. Hon gör det för en god sak. Men frågan kvarstår: vad är konst, när den överträffas av sitt eget spektakel?

Publicerad i Sydsvenskan 2011–04–04.

Postat av Julia Svensson - Kommentera

Värden att skydda

21st February, 2011

”I love Malmö” står det på kortet. Som en hälsning från flickan i röd kappa på Susanna Majoris fotografi ”High Tide”. Nu har hon kommit till Västerås. Och vem vet vart hon reser härnäst.
Västerås konstmuseum invigde i helgen utställningen ”I love Malmö” (t o m 8.5) –nordisk samtidskonst med naturtema ur Malmö konstmuseums ständigt växande samling. Med verk av bland andra Barbro Bäckström och Olafur Eliasson.

Förvisso visas utställningen ”Spår”, verk ur samlingen, just nu på Malmö konstmuseum. Men flickan i den röda kappan påminner om museets enorma magasin i hamnen och om den konst som reser till Västerås och andra ställen – men som på grund av utrymmesskäl aldrig visas för Malmöborna.
Man kan tycka att världen lider av inflation i landmärken, monumentalbyggnader, arenor och museer. Men ett nytt konstmuseum i Malmö skulle faktiskt vara värdebeständigt.

Texten publicerades i Sydsvenskan 2011–02–21. Läs den också på Sydsvenskans webb.

Postat av Julia Svensson - Kommentera

Konst i Citytunneln del 4: Christian Partos ger ljuset i tunneln

12th January, 2011

Glödlampor, ljusdioder, mekanik. Och ljusvarelser som är rädda för tåget. Konstnären Christian Partos gillar saker som rör sig.

Varje gång ett tåg kommer in vid perrongerna på Station Triangeln springer ljusvarelserna ut ur tunnlarna och omkring längs väggarna.
Konstnären Christian Partos har skapat verket “Spårsken” med hjälp av lysdiodskenor som monterats i stationsväggarna. Varelserna har sedan programmerats att våga sig fram och dra sig tillbaka.
– Man kan se ljusen som vad man vill. Kackerlackor eller små hamstrar som springer omkring, säger Christian Partos.
Christian Partos är uppväxt i Lund men bor och verkar sedan länge i Stockholm. Innan han bestämde sig för att söka konstskolor pluggade han kemi på Lunds tekniska högskola. Vilket inte var särskilt kul – så han slutade efter ett år. Däremot har han alltid gillat fysik – ett intresse som på ett självklart sätt integrerats i hans konst. I sina många offentliga verk leker han ofta med ljus, ljud, elektronik och andra fysiska fenomen.

– Jag tycker att det är roligt med saker som rör sig och håller på. Jag tror att de flesta är intresserade av saker som rör sig. Lyser det dessutom är det extra spännande. Ofta kanske man inte förknippar sådana saker med konst.
Idén till “Spårsken” hämtade han från en tidigare skulptur – en mer mekanisk variant med ljuspartiklar som åkte runt i rör.
– Jag tänkte att det skulle passa med någon sorts ljus och något som rörde sig, något som man kunde titta på en längre stund, som förändrade sig.
– Just den här varianten passar bra för att den är så lång och kan omfatta hela stationen. Ljusen rör sig för att de ska bli intressantare att titta på. För att uppnå något slags logik tänkte jag ut historien om de små gnistorna som lever i tunnlarna. De är rädda för tågen egentligen, och kommer fram när det är stilla.

Vad måste man tänka särskilt på när man gör offentlig konst?
– Det speciella är att man måste ta hänsyn till en massa saker man normalt inte behöver. De ska hålla bättre, rengöras, det är utomhus. Vissa saker kan man inte göra på grund av miljön. Men förutom materialval tycker jag inte att det är någon större skillnad.
– I offentlig miljö har det blivit betydligt större efterfrågan på ljus och ljusspel än det var för några år sedan. Det handlar naturligtvis om att det nu finns led-ljus och annan teknik som gör att man kan göra mer speciella grejer.

Christian Partos
Bakgrund: Född 1958 i Jönköping, uppväxt i Lund. Bor och arbetar i Stockholm.
Utbildning: Konstfack i Stockholm.
Tidigare: I Augustenborg i Malmö står hans bronsskulptur Droppkrona (1994).
Nästa grej: Utställning i Béthune i Frankrike i mars.
Mer info: www.partos.se

Sydsvenskan 2011–01–12.

Postat av Julia Svensson - Kommentera

Konst i Citytunneln del 2: Dubbelnatur ger hålen mening

7th January, 2011

Hon är konkret när hon är abstrakt. Hon lägger till genom att dra ifrån. Och nu är Kristina Matousch dessutom dubbelt aktuell – både med Citytunnelkonst och på Elastic Gallery.

Pelarna på station Hyllie står som nedsänkta i ett svart intet. Spegelskulpturen “Brazilian Wax” på Elastic Gallery är en box – med ett hål i. Kristina Matouschs konst går faktiskt att beskriva som ett ingenting. Tomma hål, som samtidigt bär på ett stort innehåll.
– Det är ett problem med konst-objekt – de är döda. Innan jag hittade hålet som uttrycksmedel kämpade jag mycket med konstobjektet som produkt. Hur kan man producera döda objekt som säger något om det som inte är dött? Hålet blev en utväg. Om du inte tittar på objektet kan du alltid titta genom hålet – så blir det något annat. Det fascinerar mig att ett hål kan vara ett språk i sig själv. Man kan kommunicera genom att göra hål istället för att tillfoga material – så får hålet en egen konsistens.

Konsten på station Hyllie och konsten på Elastic har inte så mycket mer gemensamt än hålen – och att de bär på en mening. Hålen i Hyllie handlar mer om platsens historia. “Minuten”, det ljusverk som cirkulerar runt entréhallens tak, står för tidsaspekten, hålen i glasen för människorna som har funnits på platsen före oss.
– De tre verken tillsammans heter Tidsfördjupningar – de tar sig an tid ur olika aspekter. Hålen runt pelarna på perrongen påminner om det som finns under, i det okända. Fördjupningen är baserad på en verklig utgrävning av en palissad. Den svarta sanden är en abstraktion av kolet som brann ner.
Även de hål som syns ovan jord, på glasrummets väggar, har dubbel betydelse.
– Det är på samma gång abstrakt och figurativ konst. Man kan välja att läsa dem som ansikten.

På utställningen “Tools” på Elastic har hålen ofta en relation till kroppsöppningar. Tillsammans med ett hårt kliniskt metallobjekt – som i redan nämnda spegelboxen “Brazilian Wax” eller den stora kaststjärnan, verket “Cutting Cunt”.
– Objekten står ju i kontrast till kroppen. Objekten är sterila och då blir kroppen ännu mer kropp. Hår, fett, hud. Alla döda material vi producerar står i kontrast till människan. Vi kan aldrig bli så perfekta som ett dött material. Eller tvärtom.

Kristina Matousch
Född: 1974 i Kalmar.
Baserad: I Malmö men bor just nu i Stockholm, där hon har Iaspis ateljéstipendium.
Aktuell: “Tidsfördjupningar”, Citytunnelns Station Hyllie. Utställningen “Tools” på Elastic i Malmö (t o m 22.1). En utsmyckning i ferrariröd plåt till parkeringshuset på Helsingborgs lasarett.
Nästa grej: Trelleborgs museum i april.

Sydsvenskan 2011–01–07.

Postat av Julia Svensson - Kommentera

Tunnelseende: konsten i Citytunneln

4th December, 2010

MALMÖ. Triangeln är Citytunnelns finrum. Hyllie är dess motsats – med undantag för Kristina Matouschs utsmyckning.
Sydsvenskans konstgranskare har tagit en förhandstitt på de tre nya stationerna. Se bildspelet här, på sydsvenskan.se. Eller ladda ned reportaget som pdf: sida1, sida2.

Jag, carolina Söderholm och Thomas Millroth. Foto: Linda Axelsson

Det är en snöig och iskall morgon när vi ger oss ned i underjorden, konstkritikerna Carolina Söderholm och Thomas Millroth, arkitekturkritiker Leo Gullbring, fotografen Linda Axelsson och jag. När vi kommer ner under Malmö central blir det inte varmare. Varken i faktisk eller bildlig bemärkelse.
Förutom att temperaturen ligger runt noll domineras Citytunnelstationerna – förutom Triangeln – av massiv nyfunktionalistisk betongarkitektur.

Gunilla Klingbergs Triangelgolv. Foto: Linda Axelsson

Och stationernas öppna struktur gör att perrongerna aldrig blir varmare än utomhus.
Känner man sig då säker, när man väntar en mörk natt i en kall och avskalad miljö? Det råder delade meningar om färgsättningen. Men vi är överens om att perrongernas stora ytor ger en känsla av trygghet.

Vid en första anblick framkallar stationernas gråhet tanken: ”Välkommen till Sverige, här är det inget som är gött.” Men den spartanska utformningen har en poäng. En station där sittplatserna är få och det inte finns godisautomanter och liknande, blir aldrig något hängställe. Vad beträffar Citytunnelns kulörer – fyra nyanser av grått – får vi lita till att människorna ger de stora salarna färg.

Reportaget publicerades ursprungligen i Sydsvenskan 2010–12–04.

Postat av Julia Svensson - Kommentera

Malmö, konsten och Moderna

7th November, 2010

På årets Modernautställning är 20 av 54 konstnärer från Malmö. Är kuratorerna ute och cyklar eller har Malmö specifika kvaliteter som konststad? Julia Svensson försöker förstå Malmös konstunder. Läs texten nedan eller på sydsvenskan.se.

Petra Bauers verk Stina Lundberg Dabrowski möter Petra Bauer (2010).

I Modernautställningen, Moderna museet i Stockholms mönstring av den svenska samtidskonsten, har 20 av 54 konstnärer gått på Malmö konsthögskola.

Kritikerkåren anklagade kuratorerna, Lisa Rosendahl, Fredrik Liew och Malmö konsthögskolas professor Gertrud Sandqvist, för att favorisera Malmö. Med tillägget att all textbaserad och sociologiskt inriktad konst från Malmö högskola gjorde utställningen enkelspårig. När jag frågar Elisabet Haglund, chef för Skissernas museum i Lund, känner hon igen tongångarna från Stockholm på 1980-talet: uppfattningen att det inte händer något på landsorten.
– Det är roligt när perspektiven förändras. Förr var det bara stockholmare på utställningarna. Konsthögskolorna i landet har olika typer av utbildningar. Det är väl jättespännande?

Kanske är det som Fredrik Liew skrev i Svenska Dagbladet, att många konstnärer från Malmö inte är en ambition utan en konsekvens. Malmö har en stark konstscen och Malmö konsthögskola ses som en av Europas bästa.
20 av 54 är en hel del – och måste ju, trots kritiken, betyda något. Enligt Elisabet Haglund har Malmö, tack vare positionen som gränsstad, ända sedan 1940- och 1950-talet haft en tradition av avantgardism och sedan situationism som vid den tiden inte utmärkte Stockholm på samma vis. Något hon upplevde när hon arbetade med några utställningar på Lunds konsthall vid 1960-talets slut.
Lisa Rosendahl, verksamhetsledare på Baltic Art Centre i Visby är född i Malmö. Hon har arbetat utomlands i femton år men fick upp ögonen för Malmö runt millenieskiftet när Charles Esche ledde Rooseum och konsthögskolan startade sitt Critical Studies-program.
– Jag träffade många konstnärer när jag arbetade på Lisson Gallery i London som gått Malmö konsthögskola men gjort internationell karriär. Signal, Elastic och Lunds Konsthall ingår i ett internationellt sammanhang. Stockholms konstvärld är rätt självupptagen. Det kanske smärtar att säga att något hänt någon annanstans?
Men Lisa Rosendahl ser ett problem i att konstnärer lämnar Malmö efter utbildningen.
– Man bor billigare i Berlin. Många försörjer sig som konstnärsassistenter, på galleri eller undervisar. Det finns färre sådana möjligheter i Malmö.

Ola Gustafsson driver Elastic i Malmö och jobbar med fem av Modernakonstnärerna, bland andra Astrid Svangren och Runo Lagomarsino. De är alla mer aktiva utanför Sverige.
– Konsthögskolan är internationellt inriktad. Om man tittar på Iaspis, som ger ateljéstipendier i utlandet, ser man att det just nu finns en Malmökonstnär i New York, en i Tokyo, en i São Paulo och en i Istanbul, säger han.
– Jag tror att kritiken mot Modernautställningen delvis bottnar i att få svenska kritiker är internationellt aktiva, de saknar kunskap om de konstnärer de inte sett ofta på Stockholmsscenen.
Leif Holmstrand, en av de utvalda Malmökonstnärerna, befinner sig för tillfället i Helsingfors med en performance. Han känner inte igen några uttrycksformer från sin högskoletid i Modernautställningen.
– Jag vet inte längre vad som menas med Malmökonstnärer då massor av kollegor är mer verksamma utsocknes och utomlands. Sen arbetar jag mycket i andra svenska städer med research och uppdrag, så jag är långt-ifrån bara “verksam i Malmö”.

Vid Hullkajen, inte jättelångt från Leif Holmstrands ateljékollektiv i Frihamnen, ligger Galleri Loyal. Amy Giunta och Martin Lilja flyttade till Malmö från Stockholm häromåret. De lockades tack vare historien, Anders Tornberg Gallery i Lund, Rooseum och Malmö konsthall. Men också på grund av institutioner med internationellt fokus, som Wanås, Ystads konstmusem, Neon i Brösarp och Louisiana. Och tack vare centrala industrilokaler som Norra Grängesbergsgatan och Norra Sorgenfri, som lockar konstnärer.
– Och för den här industrilokalen vid vattnet! I Stockholm låg vårt galleri i centrum, då kom det mycket folk till varje vernissage. Nu ligger vi längre bort och jobbar fortfarande med att nå ut till en publik, säger Amy Giunta.
De hoppades att Malmös läge skulle locka samlare från både Stockholm, Köpenhamn och Europa. Amy Giunta tror att det skulle vara svårare att starta ett galleri från scratch här.
– Du måste nästan börja i Stockholm för att komma med på kartan – det är där kontakterna finns och det är Stockholm man håller ögonen på internationellt.
– Men sedan vi flyttade hit har vi haft fler internationella besökare än vi hade i Stockholm, som vi hoppats.

På väg hem rundar jag Travemündefärjan och tänker att Malmö trots allt är Sveriges tredje stad, och det vore märkligt om staden inte hade framstående konstnärer och institutioner.
Alla jag pratat med är överens om att det finns en bättre grogrund i Malmö än det gjort på länge. Ett antal förutsättningar råkar sammanfalla just här just nu.
Infrastrukturella satsningar, som Öresundsbron, gör det lätt att ta sig hit. Hårt arbetande fristående institutioner som Signal och Lilith Performance Studio. Många gallerier, starka institutioner. Moderna museets filial. Det enda som fattas är att politiker stöttade kulturen mer. Och ett nytt konstmuseum.
Men det handlar också om vad Malmö är. En liten, kompakt stad vars internationella befolkning gör att den känns större. Att det är billigare att bo, hitta ateljé och starta galleri här än i Stockholm och Göteborg.
I samma takt som städer utvecklas flyttar sig också konstscenen. Är konstundret en ögonblicksbild? Eller är den internationella atmo-sfären här för att stanna och växa? Man kan fråga sig vad som händer med Malmös konstliv när hyrorna går upp i Norra Sorgenfri och på Norra Grängesbergsgatan. Om något sker i kulturpolitiken? Om oetablerade unga drar härifrån.
Malmökonsten är inget under. En stad har den konstscen den för tillfället förtjänar.

Fakta: Skånsk dominans

Av 54 konstnärer på årets Moderna-utställning har 20 gått på Malmö Konsthögskola:
Petra Bauer, Jonas Dahlberg, Kajsa Dahlberg, Nathalie Djurberg, Karolina Erlingsson, Luca Frei, Alexander Gutke, Per Hasselberg, Leif Holmstrand, Sara Jordenö, Victor Kopp, Runo Lagomarsino, Mats Leidenstam, Maria Lusitano Santos, Per Mårtensson, Viktor Rosdahl, Jakob Simonson, Apolonija `uaterai, Astrid Svangren, Johan Tirén, Truls Melin (gick Forum målarskola i Malmö).

Ursprungligen publicerat i Sydsvenskan 2010-11-07.

Postat av Julia Svensson - Kommentera