4th December, 2010
MALMÖ. Triangeln är Citytunnelns finrum. Hyllie är dess motsats – med undantag för Kristina Matouschs utsmyckning.
Sydsvenskans konstgranskare har tagit en förhandstitt på de tre nya stationerna. Se bildspelet här, på sydsvenskan.se. Eller ladda ned reportaget som pdf: sida1, sida2.
Jag, carolina Söderholm och Thomas Millroth. Foto: Linda Axelsson
Det är en snöig och iskall morgon när vi ger oss ned i underjorden, konstkritikerna Carolina Söderholm och Thomas Millroth, arkitekturkritiker Leo Gullbring, fotografen Linda Axelsson och jag. När vi kommer ner under Malmö central blir det inte varmare. Varken i faktisk eller bildlig bemärkelse.
Förutom att temperaturen ligger runt noll domineras Citytunnelstationerna – förutom Triangeln – av massiv nyfunktionalistisk betongarkitektur.
Gunilla Klingbergs Triangelgolv. Foto: Linda Axelsson
Och stationernas öppna struktur gör att perrongerna aldrig blir varmare än utomhus.
Känner man sig då säker, när man väntar en mörk natt i en kall och avskalad miljö? Det råder delade meningar om färgsättningen. Men vi är överens om att perrongernas stora ytor ger en känsla av trygghet.
Vid en första anblick framkallar stationernas gråhet tanken: ”Välkommen till Sverige, här är det inget som är gött.” Men den spartanska utformningen har en poäng. En station där sittplatserna är få och det inte finns godisautomanter och liknande, blir aldrig något hängställe. Vad beträffar Citytunnelns kulörer – fyra nyanser av grått – får vi lita till att människorna ger de stora salarna färg.
Reportaget publicerades ursprungligen i Sydsvenskan 2010–12–04.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
7th November, 2010
På årets Modernautställning är 20 av 54 konstnärer från Malmö. Är kuratorerna ute och cyklar eller har Malmö specifika kvaliteter som konststad? Julia Svensson försöker förstå Malmös konstunder. Läs texten nedan eller på sydsvenskan.se.
Petra Bauers verk Stina Lundberg Dabrowski möter Petra Bauer (2010).
I Modernautställningen, Moderna museet i Stockholms mönstring av den svenska samtidskonsten, har 20 av 54 konstnärer gått på Malmö konsthögskola.
Kritikerkåren anklagade kuratorerna, Lisa Rosendahl, Fredrik Liew och Malmö konsthögskolas professor Gertrud Sandqvist, för att favorisera Malmö. Med tillägget att all textbaserad och sociologiskt inriktad konst från Malmö högskola gjorde utställningen enkelspårig. När jag frågar Elisabet Haglund, chef för Skissernas museum i Lund, känner hon igen tongångarna från Stockholm på 1980-talet: uppfattningen att det inte händer något på landsorten.
– Det är roligt när perspektiven förändras. Förr var det bara stockholmare på utställningarna. Konsthögskolorna i landet har olika typer av utbildningar. Det är väl jättespännande?
Kanske är det som Fredrik Liew skrev i Svenska Dagbladet, att många konstnärer från Malmö inte är en ambition utan en konsekvens. Malmö har en stark konstscen och Malmö konsthögskola ses som en av Europas bästa.
20 av 54 är en hel del – och måste ju, trots kritiken, betyda något. Enligt Elisabet Haglund har Malmö, tack vare positionen som gränsstad, ända sedan 1940- och 1950-talet haft en tradition av avantgardism och sedan situationism som vid den tiden inte utmärkte Stockholm på samma vis. Något hon upplevde när hon arbetade med några utställningar på Lunds konsthall vid 1960-talets slut.
Lisa Rosendahl, verksamhetsledare på Baltic Art Centre i Visby är född i Malmö. Hon har arbetat utomlands i femton år men fick upp ögonen för Malmö runt millenieskiftet när Charles Esche ledde Rooseum och konsthögskolan startade sitt Critical Studies-program.
– Jag träffade många konstnärer när jag arbetade på Lisson Gallery i London som gått Malmö konsthögskola men gjort internationell karriär. Signal, Elastic och Lunds Konsthall ingår i ett internationellt sammanhang. Stockholms konstvärld är rätt självupptagen. Det kanske smärtar att säga att något hänt någon annanstans?
Men Lisa Rosendahl ser ett problem i att konstnärer lämnar Malmö efter utbildningen.
– Man bor billigare i Berlin. Många försörjer sig som konstnärsassistenter, på galleri eller undervisar. Det finns färre sådana möjligheter i Malmö.
Ola Gustafsson driver Elastic i Malmö och jobbar med fem av Modernakonstnärerna, bland andra Astrid Svangren och Runo Lagomarsino. De är alla mer aktiva utanför Sverige.
– Konsthögskolan är internationellt inriktad. Om man tittar på Iaspis, som ger ateljéstipendier i utlandet, ser man att det just nu finns en Malmökonstnär i New York, en i Tokyo, en i São Paulo och en i Istanbul, säger han.
– Jag tror att kritiken mot Modernautställningen delvis bottnar i att få svenska kritiker är internationellt aktiva, de saknar kunskap om de konstnärer de inte sett ofta på Stockholmsscenen.
Leif Holmstrand, en av de utvalda Malmökonstnärerna, befinner sig för tillfället i Helsingfors med en performance. Han känner inte igen några uttrycksformer från sin högskoletid i Modernautställningen.
– Jag vet inte längre vad som menas med Malmökonstnärer då massor av kollegor är mer verksamma utsocknes och utomlands. Sen arbetar jag mycket i andra svenska städer med research och uppdrag, så jag är långt-ifrån bara “verksam i Malmö”.
Vid Hullkajen, inte jättelångt från Leif Holmstrands ateljékollektiv i Frihamnen, ligger Galleri Loyal. Amy Giunta och Martin Lilja flyttade till Malmö från Stockholm häromåret. De lockades tack vare historien, Anders Tornberg Gallery i Lund, Rooseum och Malmö konsthall. Men också på grund av institutioner med internationellt fokus, som Wanås, Ystads konstmusem, Neon i Brösarp och Louisiana. Och tack vare centrala industrilokaler som Norra Grängesbergsgatan och Norra Sorgenfri, som lockar konstnärer.
– Och för den här industrilokalen vid vattnet! I Stockholm låg vårt galleri i centrum, då kom det mycket folk till varje vernissage. Nu ligger vi längre bort och jobbar fortfarande med att nå ut till en publik, säger Amy Giunta.
De hoppades att Malmös läge skulle locka samlare från både Stockholm, Köpenhamn och Europa. Amy Giunta tror att det skulle vara svårare att starta ett galleri från scratch här.
– Du måste nästan börja i Stockholm för att komma med på kartan – det är där kontakterna finns och det är Stockholm man håller ögonen på internationellt.
– Men sedan vi flyttade hit har vi haft fler internationella besökare än vi hade i Stockholm, som vi hoppats.
På väg hem rundar jag Travemündefärjan och tänker att Malmö trots allt är Sveriges tredje stad, och det vore märkligt om staden inte hade framstående konstnärer och institutioner.
Alla jag pratat med är överens om att det finns en bättre grogrund i Malmö än det gjort på länge. Ett antal förutsättningar råkar sammanfalla just här just nu.
Infrastrukturella satsningar, som Öresundsbron, gör det lätt att ta sig hit. Hårt arbetande fristående institutioner som Signal och Lilith Performance Studio. Många gallerier, starka institutioner. Moderna museets filial. Det enda som fattas är att politiker stöttade kulturen mer. Och ett nytt konstmuseum.
Men det handlar också om vad Malmö är. En liten, kompakt stad vars internationella befolkning gör att den känns större. Att det är billigare att bo, hitta ateljé och starta galleri här än i Stockholm och Göteborg.
I samma takt som städer utvecklas flyttar sig också konstscenen. Är konstundret en ögonblicksbild? Eller är den internationella atmo-sfären här för att stanna och växa? Man kan fråga sig vad som händer med Malmös konstliv när hyrorna går upp i Norra Sorgenfri och på Norra Grängesbergsgatan. Om något sker i kulturpolitiken? Om oetablerade unga drar härifrån.
Malmökonsten är inget under. En stad har den konstscen den för tillfället förtjänar.
Fakta: Skånsk dominans
Av 54 konstnärer på årets Moderna-utställning har 20 gått på Malmö Konsthögskola:
Petra Bauer, Jonas Dahlberg, Kajsa Dahlberg, Nathalie Djurberg, Karolina Erlingsson, Luca Frei, Alexander Gutke, Per Hasselberg, Leif Holmstrand, Sara Jordenö, Victor Kopp, Runo Lagomarsino, Mats Leidenstam, Maria Lusitano Santos, Per Mårtensson, Viktor Rosdahl, Jakob Simonson, Apolonija `uaterai, Astrid Svangren, Johan Tirén, Truls Melin (gick Forum målarskola i Malmö).
Ursprungligen publicerat i Sydsvenskan 2010-11-07.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
1st October, 2010
Det kom ett pressmeddelande. Köpenhamn bygger ny konsthall för dansk och internationell samtidskonst. Ett köpenhamnskt Tate Modern, i Carlsbergområdet.
Naturligtvis blir det arkitekttävling. Tokyobaserade Sanaa, som ligger bakom de drömskt svävande lådorna som är New Museum of Contemporary Art på Bowery i New York, har redan tackat ja.
Så ska det se ut.
På andra sidan Sundet, i staden där Sveriges största samling av nordisk samtidskonst förvaras i magasin i hamnen, kan vi inte bestämma oss. Ska vi ha ett nytt konstmuseum? Var ska det i så fall ligga? Är gamla Pildammsskolan för liten? Eller ska vi stoppa det i ett hörn i det nya kongress- och konserthuset i hamnen?
Köpenhamns nya konsthall blir klar 2013. Malmö, som redan har både Moderna museet och Konsthallen, har chans att skapa ett kluster som kan locka konstbesökare – både från Köpenhamn och andra ställen.
Mitt tips till beslutsfattarna: Gör något spektakulärt, gör det var ni vill. Bara ni gör något.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
18th December, 2009
Läs min krönika om Olafur Eliassons BMW av is, Louisiana och konstnärens roll i klimatdebatten.
I dagens Sydsvenskan.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
16th December, 2009
“Jag jobbar med spegelns metafor. Speglar har en massa bottnar. Det är dig själv du ser. Men bakom spegeln, vad finns det där? Spegeln kan ha ett djup och när spegeln är beklädd är du skyddad från den.
Idag intervjuar jag Astrid Svangren, som del två i Sydsvenskans artikelserie om Moderna Museet Malmö. Läs texten här.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
16th November, 2009
Läs mitt reportage om Malmös nya konstkvarter i dagens Sydsvenskan.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
20th June, 2008
Ola Billgren (1940-2001) “Nature morte VIII" oljemålning 1994 Malmö Konstmuseum
Konstmuseet är 2000-talets framgångsrecept. Kalmar har fått ett och danska Herning har fått ett.
I Malmö byggs köpcentrum och sportarenor – medan Sveriges största konstsamling står och samlar damm. Julia Svensson har varit på Malmöhus slott och kollat tavlorna ingen får se.
På Malmö konstmuseum hänger konsten inte på väggar. Den förvaras i små magasin på knappt 45 kvadrat bland högar av svarta elsladdar och långa rullar av bubbelplast. Museets intendent Marika Reuterswärd tittar ut över det dammiga rummet.
– Så här borde det inte få se ut. Men det visar på våra problem att få plats med allt. Och konstverken kan komma till skada.
Museet, som är en del av Malmöhus slott, äger Sveriges största ickestatliga konstsamling. I magasinen trängs över 30 000 verk: Av Ola Billgren och Carl Fredrik Hill. Ett ryskt kluster som blev kvar efter Baltiska utställningen 1914. Hermann Gotthards konstsamling som museet fick på 40-talet. Samt ett dramatiskt växande antal nordiska samtida verk av namn som Karin Mamma Andersson och Annika von Hausswolf. Museets skänkta förmögenhet ökar med två miljoner i värde varje år – tur att man har ett stort magasin i hamnen också.
Vi forcerar en skolklass och öppnar dörren till ett oljefärgsdoftande källarrum. Här hänger målningar av Carl Larsson, Edvard Munch och August Strindberg i guldglänsande ramar. Flera av Alexander Roslin-verken är inte här – de visas just nu i Stockholm, Versailles och Minneapolis.
För att komma till den permanenta utställningen måste besökaren ta sig upp för en lång trappa. Väl där samsas en bråkdel av museets konst med glasmontrar och gamla möbler. Malmö konstmuseums chef Göran Christenson känner sig instängd.
– Efterfrågan på vår samling är enorm från utlandet. Det är trevligt – men den ska ju primärt visas i Malmö. Kulturinstitutioner spelar en viktig roll för stadens image.
Men trots omständigheterna har Malmö konstmuseum fått två stjärnor i franska turistguiden Guide Michelin, berättar Göran. En ny byggnad skulle nog ge ännu fler.
Det pratas om en tid ingen verkar glömma. En guldålder under 80- och 90-talen då Malmö var en boom-stad och gallerierna plockade fram Cecilia Edefalk och andra blivande klassiker. Rubriker i Stockholm. Tack vare det nytillsatta kulturkommunalrådet Johan Bengt-Påhlsson (m) var både konsthallen, konstmuseet och Rooseum i sving.
Det nuvarande museet inreddes 1937. Tankarna på ett nytt konstmuseum i Malmö har funnits ända sedan 80-talet, berättar Malmös kulturchef Bengt Hall. Först diskuterades Kungsparken – som sen blev casino. Under hösten 2004 var det platsen i hamnen där nya hovrätten byggs idag. Bengt Hall plockar fram ritningar som ingen annan än han och kulturnämnden sett över ett förslag på ombyggnad av Pildammsskolan, från 2005. Som inte heller blev något.
Under Johan Bengt-Påhlssons tid startades samtidsmuseet Rooseum, med Lars Nittve som chef. Nittve, som nu bossar över Moderna museet i Stockholm, tror att ett nytt konstmuseum skulle komplettera Moderna museets Malmöfilial, som öppnar i gamla Rooseum till hösten. Tillsammans skulle de kunna locka turister från Danmark och Nordtyskland.
– Malmös samling är unik och borde få en bredare publik. Det är en skyldighet man har gentemot konsten.
I Expressens arkiv (991105) finns en artikel som gör upp med Malmös kulturella lågkonjunktur efter de glada åren. Socialdemokraternas återtåg 1998 utmålas som en av anledningarna till krisen.
Men det har hänt saker sedan dess. När Rooseums konstsamling auktionerades ut i fjor blev det ramaskri. Önskan om en värdig ersättare i lokalerna har gjort Moderna museets kommande filial politiskt välförankrad, både i höger- och vänsterled – något som konstmuseet också ser positivt på.
Tack vare konsthögskolan, gallerilivet och initiativ som Galleri Elastic och Teater Lilith attraherar Malmö återigen unga konstnärer. Kulturchefen Bengt Hall välkomnar stockholmare som vill lära sig om det fria kulturlivet. Det är alltså nästan mer på gång nu än under the dancing days på 90-talet. Men ändå: inget politiskt uppdrag att bygga museum.
Ordföranden i kulturnämnden, Carina Nilsson, är socialdemokrat. Hon är själv positiv men trots att hennes parti lovade att utreda museifrågan inför valet 2006 är det inte enigt. En falang inom socialdemokraterna vill inte satsa på museum så länge det finns hemlösa på gatorna och barn i kö till dagis. Precis som vänsterpartiet.
– Vi vet också att det finns synergieffekter av att ha ett starkt konstliv. Det kan i längre perspektiv gynna dem som behöver vård och omsorg, säger Carina Nilsson.
Det borgerliga blocket är däremot överens: Det går bra för Malmö – har man inte råd nu under högkonjunkturen att ta de 16,1 miljonerna per år som det kostar att bygga ett museum i hamnen, när har man det då?
En av anledningarna till att det inte blir ett museum, tror Göran Christenson, är att socialdemokraterna avskaffade kommunalrådet som enbart sysslade med kultur i slutet av 90-talet. Nu, menar han, finns det inte längre någon tillräckligt mäktig person som driver kulturfrågor – Ilmar Reepalu har ju hittills inte visat något större intresse.
Göran Christenson ler vid tanken på att en stor investerare, i stil med Percy Nilsson och Hyllie Arena, skulle erbjuda staden ett museum. Som när 50-årsjubilerande Louisiana i Danmark blev till. Men ingen finansiär har dykt upp.
Kristensson jämför med sporten.
– Trots att kulturen drar fler besökare än idrotten marknadsför Malmö sig med sport och bygger nya stora arenor, säger han. Sporten har i alla tider haft en uppbackning som kulturen inte haft. Det är typiskt svenskt – i Danmark och Tyskland satsas mycket mer på kultur. Men kultur ses av vänstern som en lyx som kan undvaras på bekostnad av vård och omsorg – och kulturen görs inte tillgänglig för så många som möjligt. Vänstern, som är emot ett konstmuseum, har alltid varit institutionsfientliga. Men det är bara av gammal vana – institutionerna har förändrats och släpper idag in unga aktörer, säger Christenson.
Turning torso är Malmös enda berömda byggnad. I högkonjunkturens Malmö byggs det förutom arenor nya stora shoppingcenter – som inte kommer att placera Malmö på den internationella konst- och arkitekturkartan. Men i kombination med en superarkitekt skulle både staden och dess konstsamling bli mer känd.
Hur kommer det sig att man inte tar den chansen?
Göran Christenson tar sig för pannan där han sitter i sitt trånga slott:
– Det är det jag inte vet. Jag kan inte förstå det. Om man ser på den totala investeringen rör det sig inte om särskilt mycket pengar. Och vi har ju faktiskt något riktigt bra att fylla huset med.
Ursprungligen publicerat på Kvällspostens kultursida 2008-07.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
Newer Entries
