Hjort är gjort

29th December, 2011

Jonathan Safran Foer överbevisade Julia Svensson om att det är fel att äta kött. Hennes beslut kom att utsättas för hårda prövningar under julen.

Jag är på restaurang och har beslutsångest. Rödbetsrårakor med chèvre – bara tanken tråkar ut mig. Rödbetans lite fadda smak med getostens koftiga sälta. Det här med röd­betor och getost till vegetarianerna, hur länge ska kockarna envisas?
Mina vänner bestämmer sig, en efter en. Jag prokrastinerar. Fokuserar en stund på kristallkronorna i taket, de är nog från fyrtiotalet. Stora, vackra, gnistrande, och på något sätt kan jag inte stå ut med att äta rödbetor under dem. Rödbetor för 170 spänn.
När jag låter min mun snabbt uttala orden ”jag tar hjorten” till servitören är det som att träda ut ur mig själv för en sekund. En framtvingad kontrollförlust, ungefär som när man måste ringa ett samtal man oroat sig för. Tankarna svischar i mitt huvud, eller snarare, det är en hjort som springer. Runt runt.

När köttet kommer in, tillsammans med ett spritsat torn av potatispuré, tänker jag på honom. Hjorten. Eller var det en hon? Jag tuggar. Blir mätt. Sedan är han borta. Från tallriken. Men det har gått flera veckor och han springer i mitt huvud, än.
I våras läste jag reportageboken ”Äta djur” där New York-författaren Jonathan Safran Foer besöker gårdar och intervjuar köttbönder. Han ser ben knipsas av på djur som ännu lever och träffar lågavlönade anställda med arbetsskador. Det som berörde mig mest var fisk-vegetarianernas självbedrägeri. Om bara en del av grisarna lider när de slaktas är det säkert att alla fiskar lider. Många arter utöver dem som äts riskerar dessutom att utrotas.
Men, som jag skrev i recensionen i april, ingenting av det här är nyheter. Vi har Östersjön om knuten och grisskandalen häromåret i färskt minne.

En given följd av den hisnande läsupplevelsen var emellertid att jag lovade att sluta äta kött och fisk, allt utom lammen på mina föräldrars gård.
Såhär efter julen, den stora kötthögtiden, sammanfattar jag: hittills har det gått sådär. Om jag ska klappa mig själv lite på axeln har Jonathan Safran Foers bok i alla fall fått mig att helt sluta köpa kött i affär, inklusive franska charkuterier som jag älskar. Till ljudet av karnivorernas hånfulla flin åt jag majs och vegetarisk korv på sommarens grillfester. Jag har lärt mig tycka om tofu i thaimat och jag steker bara ekologisk och frigående omelett.
Däremot fallerade projektet delvis då jag snart bestämde mig för att äta de djur som var så att säga ”glada medan de levde”. Därav också ovanstående procedur kring att beställa hjort.

Jag är fullt medveten om hjortscenariots löjlighet och om min egen dåliga karaktär. Människor slutar äta kött varje dag. Jag har många vänner som aldrig tröttnar på rödbetor och som tycker att en pinjenöt är livets lilla goda. Djurrättsfilosofen Peter Singer anser att alla varelser som kan känna smärta förtjänar lika mycket omsorg. Filosofen Tom Regan menar att vi inte bör utnyttja djur eftersom de har ett liv som är viktigt för dem – oavsett deras nytta för människan (liksom fattiga inte existerar för att tjäna rika och svarta inte för att tjäna vita). Men oavsett om man delar dessa åsikter borde varje någorlunda upplyst människa rimligen – givet köttproduktionens, världssvältens och miljöns erbarmliga tillstånd – vilja sluta äta djur. Vegetarian är inget svårt att vara. Det är bara att bli.

I den nyutkomna reportageboken ”Matens pris”, som Sveriges radio-journalisterna Malin Olofsson och Daniel Öhman nyligen tilldelades Stora journalistpriset för, är miljön i fokus. De berättar hur Amazonas skövlas till förmån för enorma sojaplantager som används för att tillverka foder till europeiska djur. Bönder i Brasilien blir sjuka och dör på grund av bekämpningsmedel på dessa plantager, spädbarn får i sig giftet via modersmjölken.
Trots detta importerar svenska Lantmännen soja till djurfoder därifrån. Den svenska sjunde AP-fonden, och därmed svenska folket, har indirekt intressen i bolaget Syngenta som säljer det giftiga medlet para­kvat i Brasilien.
Knäckfrågan i ”Matens pris” är dock densamma som i ”Äta djur”. Kött kräver flera gånger mer energi än vegetabiliska livsmedel. I Sverige har köttkonsumtionen ökat med 50 procent på 20 år och genomsnittssvensken äter 70 procent mer protein är han eller hon behöver. Slutade alla slentrianäta kött och animalieprodukter skulle man, förutom minskad fetma och färre hjärt- och kärlsjukdomar, kunna uppnå en övergripande förändring av hela jordens växtodling.

Det går att lösa det mesta på ekologisk väg. Men även om allt fler är beredda att betala lite mer för ekologisk eller närproducerad mat är nästan varannan vara i våra matkassar importerad, inte sällan från en annan kontinent. Dessutom är maten billigare än någonsin.
Idag säljer ekologiska producenter, som till exempel Ängavallen i Skåne, sitt kött dyrare och tar endast ut ett par procent i vinst. Därför förblir dessa företag små och levererar inte till de butiker där de flesta av oss köper vår mat. De storskaliga företag som intervjuats i ”Matens pris” och ”Äta djur” säger alla samma sak: om de inte erbjuder tillräckligt billigt kött går de under.
Dessa utmärkta granskningar handlar egentligen inte om mat utan speglar kapitalismen i sin mest utstuderade form.

De senaste åren har det gjorts en hel del journalistik på temat. Så sent som i höstas publicerade Dagens Arbete ett stort reportage från företaget Foxconn i Schenzhen i Kina, orten som kallas ”hela världens verkstadsgolv”. Här har arbetarna börjat ta livet av sig på grund av de usla villkoren.
Jag glömmer heller aldrig den skakande boken ”Sjukt billigt – vem betalar priset för ditt extrapris?” (2008) där Thella Johnson, Ola Wong och Jörgen Huitfeldt granskar den kinesiska smycke- och stenindustrin.
Berättelser av den här typen gör mig frustrerad och uppgiven. De är fantastiska yrkesprestationer och vinner ofta priser, men når sällan till de politiska diskussioner där de hör hemma. När den ekonomiska krisen eskalerar blir miljö och arbetares villkor genast ickefrågor – trots att vilket barn som helst som följt årets SVT-julkalender kan se hur tätt förbundet politikens tillväxtmantra är med missförhållandena. Man kan visserligen hävda att vi ”hjälper” de nya ekonomierna till välstånd – men måste då också fråga sig till vilket pris.

Det må låta förnumstigt men tål att sägas igen: att vi kan konsumera som om det inte fanns någon morgondag beror på att djur lider, fattiga människor utnyttjas och att jordens resurser exploateras.
Den amerikanske urbankritikern James Howard Kunstler, som skrivit om politik, ekonomi, oljekris och klimatförändringar i boken ”The Long Emergency” formulerar samtidsmänniskans monumentala brist på verklighetsförankring på ett träffsäkert vis: ”We suffer from too much magic”.
Ju mer medveten jag som privatperson blir om produktionsförhållanden och naturresurser, desto mer schizofren ter sig min vardag. Eftersom företagen levererar det folket vill ha signalerar alla mina inköp hur jag vill att världen ska se ut.
Ta paradoxen att jag för att kunna skriva den här konsumtionskritiska artikeln, alltså arbeta, är beroende av min Macbook-dator och av att fattiga kineser jobbar 13-timmars nattskift för 1?500 kronor i månaden. Eller varför inte den absurda kärlek jag kände för datorn då den var ny.

Ekonomihistorikern Jan Jörnmark sammanfattar i den nyutkomna boken ”Avgrunden” hur den aggressiva kapitalismen i kombination med globalisering gått över styr på bara några få decennier. Det är bara att konstatera att människan är en hopplöst förändringsobenägen figur som inte alls globaliserats i samma takt. De flesta känner till vad vi utsätter världen för. Dessvärre är mänsklighetens empatiförmåga fortfarande kvar i det gamla jordbrukssamhället – den lyser med sin frånvaro när det gäller det som befinner sig utanför vårt direkta synfält.
Carema-skandalen från i höstas är ett tydligt exempel. Största skälet till att vi reagerar är inte missförhållandena i sig, utan att det handlar om vår egen mormor och inte om försvars­lösa grisar eller fattiga arbetare.

Jag firade julen på Österlen. Julbordet är vegetarianens allra knivigaste dilemma: någon du älskar matar dig med kött. Jag vet inte om det kallas kärlek eller feghet men på jul­afton tog jag en bit skinka (en rätt vars överlevnad antagligen bara handlar om envisa traditioner och hemgjord senap).
På grund av mitt irrande i menyernas gråzoner sitter Jonathan Safran Foer numera ständigt som en apa på min axel. Under julen har han tjattrat allt högre: Vår rikedom betyder inte att djuren och resten av världen är till för att tjäna oss.
Det är dags att bita i den sura rödbetan. Det håller inte att avfärda rättviseresonemanget som utilitarism, verkligheten är för påträngande. Både för miljöns, andra människors och inte minst för vår egen värdighets skull måste vi som faktiskt kan avstå en del av vårt välstånd och börja betala mer för mindre – eller snarare, betala vad saker i själva verket kostar. Att sluta äta kött, i alla fall det massproducerade och icke ekologiska, är både en symboliskt viktig och relativt okomplicerad manifestation.

Publicerat i Sydsvenskan 2011–12–29.

Postat av Julia Svensson - Kommentera

Poeten bakom stängslet

4th December, 2011

Tomas Tranströmer, som får Nobelpriset i litteratur i nästa vecka, är inte bara poet – utan även psykolog. Hur har det påverkat hans diktning? Julia Svensson åkte till Roxtuna­anstalten för att få svar.

Femtio år senare, i Roxtuna. Taggtrådsstängslet kring anstalten tornar upp sig. Här får ingen passera, inte ens journalister som letar efter en litterär Nobelpristagares poetiska rötter. Ute är det grått, fem plusgrader. Det blåser ruggiga vindar från Roxen.
Hit, till Roxtuna strax utanför Linköping, flyttade Tomas Tranströmer som 29-åring. Mycket av samlingen ”Klanger och spår” från 1966 speglar livet, naturen och arbetssituationen på anstalten. Särskilt dikterna ”Långsam musik” och ”Under tryck”. Eller här i ”Vinterns formler”:

Anstaltens paviljonger

utställda i mörkret

lyser som tv-skärmar

2007 flyttade Roxtunas verksamhet till den mer storskaliga anstalten i Skänninge. Specialfastigheter, som äger de tomma lokalerna, låter oss inte komma in. Men med oss har vi den före detta bevakningsföreståndaren Tore Wredenmark, som arbetade på Roxtuna i 42 år, 1957–1999.
– På 60-talet var jag tillsynsman och hade inte så mycket kontakt med Tomas Tranströmer. Jag visste att han diktade, men tänkte mer på honom som en bra medarbetare. Det han uträttade var till gagn både för de intagna och för personalen.
Tore visar ett foto från ett födelsedagsfirande 1961 där både han och Tomas Tranströmers ryggar syns. Trots att han inte besökt Roxtuna på fem år minns han tydligt. Han pekar ut den så kallade psykologbostaden på Grönlundsvägen där Tomas Tranströmer bodde mellan 1960 och 1965 medMonica och döttrarna. Fem rum och kök. Ett rum mindre än läkarbostaden. Fast nu har villan täckts med blågrå panel och fått en tillbyggnad.
I folkmun kallades Roxtuna för ”Lyxtuna” och öppnandet 1955 skedde under stora protester.
Tidningen Östgöten berättar att lokalbefolkningen var rädd för att de intagna pojkarna skulle rymma – särskilt som området på den tiden inte omgärdades av någon fängelsemur.
Tio år senare skrev Dagens Nyheter om hur det gick för ”Europas modernaste och kanske dyraste ungdomsanstalt”. På den tiden var det ovanligt att anstalter hade psykologer – men på Roxtuna ville man, efter amerikansk modell, fostra brottslingarna till ansvarskännande medborgare.
I DN berättade Tomas Tranströmer om arbetet med att återanpassa de intagna till samhället: ”De flesta som kommer till Roxtuna har aldrig varit sociala. De avskyr samhället, knegarna och hela härligheten. De misstror vårt språk, våra normer och vårt sätt att leva. De är väl anpassade, men till en helt annan miljö. De vill inte alls bli som vi.
Dikten ”Under tryck” kallar Tranströmer, enligt Staffan Bergstens nya Tranströmerbiografi, ”ett minnesmärke över den stressande och betydligt mer ansvarstyngda tiden på Roxtuna”:

Vi är närvarande på en arbetsplats i darrning,

där havsdjupet plötsligt kan uppenbara sig –

snäckor och telefoner susar

I den ljusgula byggnaden närmast grinden hade han sin mottagning. Intill låg köket och gymnastiksalen. I området, som är omgärdat av sjön Roxen, skog och lantbruksmark, står ett antal paviljonger utspridda. Tore Wredenmark berättar att i de slutna avdelningarna fick de intagna bo till exempel om de misskött permissionen, försökt rymma, arbetsvägrat eller ertappats berusade, efter att ha tagit sniff, tabletter eller bult, som de gjorde på jästa äpplen. Det fanns också en bilverkstad, en snickeriverkstad och en trädgård där internerna arbetade.

Psykologarbetet har påverkat Tranströmer både genom den fysiska miljön och mötet med patienterna. Det säger Niklas Schiöler, författare och poesiforskare vid Lunds universitet, som har skrivit flera böcker om Tranströmer, bland annat den nyutgivna ”Ledstången i mörkret”.
– Poesin och psykologin har många gånger sammantvinnats, vilket märks både i dikterna och i hans syn på det mänskliga. Det finns en del fragment av fallbeskrivningar i hans diktning.
Influenserna har också varit tematiska. Tomas Tranströmers allra första diktsamling börjar med strofen ”Uppvaknandet är ett fallskärmshopp från drömmen”. Vilket bara är ett första smakprov på hur intresset för drömmar skulle bli en vital del av hans författarskap.
– Drömsekvenser förekommer ofta. Han har sagt i en intervju att 1900-talets film och djuppsykologi har ändrat vårt sätt att drömma – vi drömmer mer filmlikt. Han föreslog att någon skulle undersöka 1700-talets drömmar – hur man nu skulle göra en sådan undersökning. Men tanken är spännande.
Ett annat tecken på inspiration från psykolog yrket är, menar Niklas Schiöler, fascinationen över att det överhuvudtaget finns något som vi kan uppfatta som och kalla jag. Detta till skillnad från en del andra postmodernt influerade poeter, där jaget blir mer av en social eller språklig konstruktion.
– Jaget är för Tranströmer verkligt, om än gränslöst, med förbindelser i tid, rum och till and ra människor. Dikttiteln ”Inomhuset är oändligt” är en bra sammanfattning. Människans gränser löper längre bort än vi föreställer oss. Däri ligger också gåtan i att vara människa. Tomas Tranströmer ger inga svar men öppnar dörren till sitt mentala inre. Sedan tror jag att intresset för det mångfacetterade psyket också är besläktat med hans religiösa intresse.
– Vad jag tror är viktigt med hans psykologiska verksamhet i förhållande till poesin är att han alltid varit skeptisk mot systembyggen, oavsett om de är religiösa, psykologiska eller poetiska. Jung eller Freud går inte att använda som facit. Men han har tagit intryck av surrealistisk poesi som sysslat mycket med det mentala eller drömmarna. Dikten ”Drömseminarium” visar på ett psyke som överskrider de bortträngda upplevelserna hos Freud och inte heller rör sig på Jungs kollektiva torg av arketypiska schabloner.

Hur har hans poetiska språk påverkats av psykologverksamheten?
– Tematiskt i hans diktning finns hela tiden det här att öppna dörren på glänt för att se vad som finns i varje människa. Vad gäller bildspråket har det gått slentrian i att beskriva Tranströmer som metaforernas mästare. Det är inte bara fråga om snygga fyndiga bildformuleringar. Han drar bort ridån och visar oss de möjligheter, existentiella, psykiska rum som är en del av oss.

Ragnar Thoursie (1919–2010) är en poet vars författarskap till viss del går att likna vid Tomas Tranströmers. Båda debuterade unga för att sedan träda in i en yrkesroll – Thoursie mer än Tranströmer, då han under många år gav upp poesikarriären för arbetet som byråchef förArbetsmarknadsstyrelsen, Ams.
I ”Elefantsjukan” skildrar Ragnar Thoursie inte utan humor tiden i byråkratins korridorer.
Inte minst i Thoursies storslagna ”Sånger från äldreomsorgen”, den sista diktsamlingen, har dikten präglats av hans samhällsengagemang. Thoursie kallar diktsamlingen ”ett poetiskt remissvar på Äldreboendedelegationens slutbetänkande”. ”Jag har varit både skribent och byråkrat och jag tror att mitt yttrande är intressant för att jag själv är med i verksamheten just nu. Intagen, föremål för omsorg. Jag är ingen oväsentlig remissinstans”, sa han när jag intervjuade honom hösten 2009.
– Ragnar Thoursie var kanske den största förebilden när Tranströmer debuterade – av honom lärde han sig väldigt mycket kring bildspråkstekniken, säger Niklas Schiöler.
– När Tranströmer recenserade Thoursies ”Sidor i dagsljus”, i tidningen Arbetaren, skrev han mest om Thoursies debut ”Emaljögat”. Han var väldigt positiv. Det är uppenbart att Thoursies två första diktsamlingar har förlöst mycket hos Tranströmer.

Väldigt få poeter kan leva på sina författarskap – det udda med Tomas Tranströmers yrke var snarare platsen, ett fängelse. I biografin ”Tomas Tranströmer – ett diktarporträtt”, som utkom i våras, skriver Staffan Bergsten att arbetet på Roxtuna till sist blev ohållbart. Inte på grund av arbetet i sig, utan för att han inte hade tid att skriva. Hösten 1965 sökte han sig därför istället till PA-rådet i Västerås, för ett halvtidsjobb. Där utgjordes hans klienter inte av kriminella – utan av personer som av olika skäl inte kunde fullgöra sina tidigare arbetsuppgifter.
I Västerås stannade han kvar, i ett radhus i utkanten av staden. I Staffan Bergstens biografi finns ett familjefoto från början av 70-talet som säger mycket om den redan då mycket efterfrågade poetens liv. Här sitter Tomas, Monica, döttrarna och hunden Frida på trappan utanför radhuset. Inga divalater – Tomas Tranströmer ser i sin tjänstemannakavaj ut som vilken familjefar som helst.
Han utgjorde ingen del av 1960-talets politiska strömningar i litteraturen – vilket han på en del håll kritiserades för. Han kände sig inte delaktig i det svenska kulturlivet, så som det manifesterade sig i massmedier och tidskrifter. Men han tog för den sakens skull inte avstånd vare sig från radikala idéer eller sina vänner i kultursfären.
Tomas Tranströmers dikter är alltså betydligt ovanligare än sin upphovsman. Författaren och akademiledamoten Per Wästberg beskriver det träffande i sina memoarer, ”Vägarna till Afrika”: ”Medan många av mina vänner hävdar att författaren till sin natur är en främling i samhället, var Tomas mer insatt i dess funktioner än de flesta /…/”Han sökte sig inte bort från verkligheten utan ned i den – som när en dykare grans kar fartygets undersida. Han lät oss uppfatta signalerna från själens bortvända hälft.”

Man skulle kunna kalla honom för en metapoet – psykologen vars poesi också används i andra psykologers arbete.
Anna Kåver är psykolog, psykoterapeut och författare både till fackböcker och de mer populära ”Att leva ett liv, inte vinna ett krig” och ”Himmel, helvete och allt däremellan”. På hennes mottagning i Uppsalahänger Tranströmercitat sedan många år synliga för patienterna.?– Strofen ”Det finns mitt i skogen en oväntad glänta, som bara hittas av den som gått vilse” står till exempel på ett bord mellan våra fåtöljer. Jag kommenterar det inte så mycket men jag ser att mina patienter sneglar på det. Några kommenterar det. Kanske är det så att i den allra djupaste depression, hos dem som lider allra mest, finns det kvaliteter och synsätt som inte är tillgängliga för andra. Som också kan bli en väg ut ur det svåra. Ett annat citat är ”De som inte kan vistas någon annanstans än på sin framsida. De som aldrig är tankspridda. De som aldrig öppnar fel dörr och får se en skymt av den oidentifierade. Gå förbi dem!”

Vad är det i hans poesi som gör att den fungerar på din mottagning?
– Jag jobbar bland annat med medveten närvaro, mindfulness och acceptans. Jag tycker att hans texter genomsyras av acceptans av livets tillstånd. I metaforiska beskrivningar finns döden, smärtan, hur livet ser ut för oss alla. Hans dikter innehåller mycket medveten närvaro om naturen och de små detaljerna i tillvaron. Ofta formulerar han sig väldigt trösterikt. Att läsa hans poesi är väldigt lugnande. Han hittar essensen av det allmänmänskliga. Det som är den svåra delen i att vara människa blir lite mindre svår i hans texter. Ibland har han gans ka mycket humor, en varm glimt i ögat, det är inte så många som pratar om det.

Hur fungerar poetisk humor i terapi?
– Att ha en glimt i ögat, att ibland vara lite vanvördig tillsammans med, inte mot, patienten om livets villkor är ett viktigt inslag i terapin. Att kunna se det dråpliga även i det mest nattsvarta. Man måste naturligtvis känna in varje enskild patient, om han eller hon är mottaglig för humor. Men då kan det bli alldeles förlösande.??– Jag gillar ju också Wis?awa Szymborska. Jag tycker att hon och Tomas Tranströmer har samma förmåga att i sina formuleringar vrida till verkligheten, så att den får en oväntad touch.

Redan då Tomas Tranströmer arbetade på Stockholms psykotekniska institut 1959 skrev han den lilla samlingen ”Fängelse”, som består av nio haikudikter – en nyårsgåva till sin vän Åke Nordin, anstaltschef på Hällby ungdomsfängelse. Dikterna var, skriver Staffan Bergsten i biografin, en föraning om den miljö som skulle möta honom på Roxtuna där han genom Nordins förmedling fick anställning året därpå.
När jag står här, vid taggtrådsstängslet i Roxtuna mitt i det östgötska landskapet, är det inte svårt att föreställa sig denna scen, där mjuka drag tränger igenom ungdomsförbrytarens tuffa yta:

När rymmaren greps

bar han fickorna fulla

med kantareller

När jag försöker kontakta Tomas Tranströmer fär jag veta av förlaget att han är bortrest. Men i senaste numret av Psykologtidningen rekommenderar han särskilt dikten ”Galleriet” för läsarna. En lång dikt som tog nästan tio år att skriva, och som illustrerar hans yrkesliv. På ett motell vid E3 kommer ansikten från hans psykologliv upp som snapshots ”genom glömskans vita vägg”.

Den här kvinnan köper och köper saker

för att kasta i gapet på tomrummen

som smyger bakom henne

 

Herr X vågar inte lämna sin våning

Ett mörkt staket av mångtydiga människor

står mellan honom

och den ständigt bortrullande horisonten

I Roxtuna kommer en kvinna i trettio-årsåldern fram till oss. Hennes rosa luvjacka är den enda färgklicken på den i övrigt folktomma gatan. Hon är nyinflyttad. Men hennes mormor och morfar bodde i byn, arbetade här. Och de kände Tore Wredenmark. Hon minns hur de intagna ”gick omkring lösa”, när hon lekte på lekplatsen som barn.
Tore Wredenmark minns också.
– Anstalten var ett litet samhälle i samhället. Från Stockholm hittade man knappt hit. Men det ändrar sig fort. Det växer igen. Och så vidare.
Idag kantas vägen till den tomma anstalten av nya stora villor.

Psykologen Tomas Tranströmer

Året efter examen (1957) anställdes han vid Psykotekniska institutet vid Stockholms högskola. Förutom psykologi hade han studerat litteratur och religionshistoria. Han började skriva poesi 1947.
1960–1966 var Tranströmer fängelsepsykolog och kurator vid en anstalt för unga kriminella i Roxtuna i Linköpings kommun.
Under 35 år bodde och verkade han i Västerås, bland annat var han halvtidsanställd på Personal administrativa rådet (PA-rådet) och Arbetsmarknadsinstitutet (AMI).

——————————————————-

“En utkiksplats mot samhället”

”Litteraturförgiftning”. Det skulle Tomas Tranströmer ha fått om han inte haft sin psykologverksamhet, skrev författaren Eva Ström i Sydsvenskannär det tillkännagivits att Tranströmer ska få Nobelpriset. Det syftade på en artikel i Lyrikvännen från 1981, där han sa att han skulle få problem om han lämnade sitt ”borgerliga yrke” och blev heltidspoet. Han skulle få en känsla av att parasitera samt sakna direktkontakten med den vanliga människans problem.
Eva Ström själv arbetade heltid som läkare åren 1974-1988 och förstår resonemanget.
– Jag var en av alla dem som gick upp på morgonen och gick till jobbet. Jag fick aldrig skrivkramp, skrivande var förenat med frihet. Och läkaryrket gav mig en utkiksplats mot samhället som inte var min egen lägenhet eller det egna jaget. Jag lärde känna mig själv, var min empati är, mina gränser. Jag tänkte mycket på hur människor fungerar i kritiska situationer.
Hennes eget skrivande, säger hon på telefon, har på många sätt influerats av läkaryrket, både av miljöerna och språket.
Hos Tranströmer hittar hon inte riktigt samma drag.
– Jag tycker det vetenskapliga språket är oerhört vackert. Det är fullt av känslor som inte uttalas. Det är ett språk som söker precision. Hos Tranströmer tycker jag inte att det återfinns som stildrag från psykologins vetenskapliga språk. På så vis är inte hans yrkesverksamhet synlig. Men hans språk är klart och pregnant och har en ekonomisk enkelhet, som också naturvetenskapligt språk kan ha, när det är som bäst.

Hur tycker du att Tranströmers poesi influerats av psykologyrket?
?– I ”Klanger och spår” nämns en anstalt, som kan vara Roxtuna. Men raderna är allmänt hållna. Den höga uppskattningen av drömvärlden finns ju i psykologyrket, åtminstone inom vissa skolor, men detta är ju ett gemensamt drag med exempelvis hela modernismen, och inte bara modernismen utan litteraturen i stort från Bibeln till Cartarescu. Dikten ”Galleriet” är viktig som exempel på hans yrkesverksamhet.

—————————————————–

”En exemplarisk mellanskiktspoet”

Johan Jönson kom för ett par år sedan ut med ”Efter arbetsschema”, en hyllad diktsamling på 800 sidor som handlar om att jobba i vården och på fabrik, vilket han själv också gjort mycket. Arbete, säger han när vi träffas på Café Vinterviken i Aspudden, är med undantag för klassiska arbetarförfattare, ett bra och ganska oexploaterat ämne i litteraturen.
– Jag var förundrad över att det så sällan skildras hur människor drar ihop pengar. Men det räcker inte att ha ett intressant ämne. Det man skriver måste vara estetiskt intressant. Jag kan till exempel sätta samman en teoretisk passage från filosofen Jacques Rancière med en vuxenblöja. Utan att vara säker på vad som ska uppstå. Man kan använda sig av upprepade arbetsrörelser – det är lättare att illustrera i poesi än i en roman.

Hur tycker du att yrkeslivet avspeglar sig i Tomas Tranströmers författarskap?
– Väldigt lite, förutom den allmänna mellanskiktspositionen, den tycker jag är tydlig. Annars tycker jag inte att den framträder alls. Jag upplever att Tomas Tranströmer uppfyller kraven på en exemplarisk mellanskiktspoet. Han har ett halvtidsjobb som psykolog och skriver skör poesi på fritiden.

Hur menar du då?
– I mångt och mycket tycker jag att han reproducerar en sorts tjänstemannaklass perception av tillvaron, av livet, omvärlden och sinnesintrycken. Också hans omtalade metaforer, även om han får syn på något nytt.

Finns det några likheter mellan Tranströmers arbete och ditt?
– Inga större likheter. Förutom att båda har insyn i behövande personers verklighet. Men vi svarar väldigt olika på det i vår poesi. En psykolog är i toppen på näringskedjan på en sådan arbetsplats, de jobb jag haft har varit längst ner, vilket bidrar till våra olika perspektiv. Jag föreställer mig att psykologer trivs på jobbet i större utsträckning än vad vårdare och skötare gör. Det är min gissning.
– Att vara författare eller poet idag är också en ny fattigdomsform, om man inte har familj som kan bära upp en.

 

Publicerat i Sydsvenskan 2011–12–04. Klicka på länken får du även se fotograf Anna Simomssons fina bilder.

Postat av Julia Svensson - Kommentera

Bruno bjuder in

27th October, 2011

När svensk Forms tidskrift Form och Forum AID smälte samman, för inte så värst länge sedan, bytte Form både format och tappning och Forum AID:s Daniel Golling blev chefredaktör. Den nya tidskriften Bruno är vad Forms tidigare redaktion, Staffan Bengtsson och Jelena Zetterström, gjorde fast helt utan annan finansiering än annonser.
Behövs det verkligen ännu en tidskrift om form, arkitektur och design? När jag läst konstaterar jag att Bruno är ganska ensam som kulturtidskrift i Sverige om att förutom arkitektur och design också ge plats åt konsthantverk, konst och mode. Dessutom udda i sitt angreppssätt, att minska på nyhetsbetonade notiser till fördel för historiska tillbakablickar.

Första numrets tema är Ljuva 90-tal. Ett, med chefredaktörens egna ord, skönmålande porträtt av ett decennium då konsterna exploderade i Stockholm. Det är frapperande hur 90-talet förvandlats till ett lysande då. Wallpaper hajpade Stockholm, Bo Kaspers slog igenom, musiktidningen Pop startade, Spray var den stora nätcommunityn och Dan Wolgers gjorde en konstkupp med reklambyrån Rififi. De predigitala strukturerna fanns ännu kvar, men man kunde känna det nya millenniet närma sig. Men att många som är tongivande idag var unga och hippa på 90-talet spelar givetvis in när decenniet alltmer börjar höljas i ett mytologiserande skimmer liknande 40-talisternas vurmande för sitt 60-tal.

Utöver detta intervjuas den nu 90-åriga konsthantverkaren Hertha Hillfon, designern Diana Orving, Stockholmsaktuella Andrea Zittel, och så utforskas designmaterialet papper.
Bruno (undrar när ett arkitekturmagasin ska döpas till Gert?) är en matig och varierad tidning. Formgivningen drar, även vid sidan av det underbara A5-formatet åt Filter-hållet, snygg och inbjudande. Med 90-talstemat tar Bruno, enligt redaktionen, också avstamp för att ge sig in i framtiden. Det ser jag fram emot.

 

Publicerad i Sydsvenskan 2011–10–27.

Postat av Julia Svensson - Kommentera

Värsting med adverb

11th June, 2011

I höst kommer Michel Houellebecqs Goncourtprisvinnare ”La carte et le territoire”, ut på svenska. Tidskriften 10-tal är ute i god tid och publicerar i sitt senaste nummer ett elvasidigt porträtt från amerikanska The Paris Rewiew.
Skribenten Susannah Hunnewell är rädd för att han ska dricka sig full och göra närmanden, det är han känd för. Men under de två dagarna i hans övernattningsetta i Paris lullar han omkring i morgontofflor och röker på en elektrisk cigarrett. Och slumrar till flera gånger under samtalet.
”Islam är en idiotisk religion.” ”Om folk inte har något sexliv, det är bara för att de är fula.” Gamla skandaler och nya kontroversiella uttalanden till trots är intervjun ingen omtumlande upplevelse – även om den är mycket välresearchad och läsvärd.
Att det intressantaste snarare är att läsa om Houellebecqs arbetssätt (han använder adverb fastän andra hatar adverb) och litterära inspiration (han börjar gråta när han tänker på Bröderna Karamazov) säger något både om Houellebecq och om tillståndet i världen: ett enfant terrible överraskar sällan.

Publicerat i Sydsvenskan 2011–06–11.

Postat av Julia Svensson - Kommentera

Der er et yndigt land

1st June, 2011

I vintras i Buenos Aires träffade jag på en svensk kompis av en slump. Jag blev inte förvånad. De urbana innerstadslandskapen har blivit ett eget land med Starbucksmuffins som nationalrätt. Man är borta men hemma.
Nästa sommar, tänkte jag, då ska jag bilsemestra i Danmark. Där kommer jag inte att träffa på någon.
Idén om Danmark har nu fått näring, tack vare boken “Danmark Dejligst – 100 fredninger” som ges ut av 100-årsjubilerande Danmarks Naturfredningsforening. För ärligt, hur många tänker på Danmark som ett land bortom Pia Kjærsgaard, øl och röda pølser; ett land där naturen är äventyrlig, dramatisk och unik?
De gröna kullarna Helnæs bobakker på Fyn. Björkskogen i Vestamager – dit man faktiskt kan ta metron från Köpenhamn. Och på den jylländska ön Furs nordkust (bilden) har i 55 miljoner år lera och mikroskopiska algskallar skrapats samman till en Grand Canyonlik klippa. Människan däremot, har bara bott där i 5 000 år.
Den danska nationalsången får plötsligt en ny innebörd.

Publicerat i Sydsvenskan 2011–06–01.

Postat av Julia Svensson - Kommentera

Muntergökar, vik hädan

30th May, 2011

BOKRECENSION. Nina Hemmingsson. Mina vackra ögon. Kartago förlag.

De flesta känner till det tårsprutande raseri som kan infinna sig när någon behandlat en oförtjänt dåligt – till exempel gjort slut. De flesta känner också till att vänners kommentarer i dessa situationer, det kvittar hur snälla och välmenande, ofta skrapar upp nya sår. Det finns faktiskt inte många som kan ge tröst åt ett sårat ego. Men en av dem är serietecknaren Nina Hemmingsson. I hennes värld finns inga hurtiga ”mister du en står dig tusen åter”. Hon vet att de bästa skratten har vi cynismen att tacka för.
Lyckligtvis för oss som delar faiblessen för dålig stämning och inte får nog av Nina Hemmingssons enrutingar i Aftonbladet, levererar hon sina pungsparkar mot livet, samhället och patriarkatet också i form av seriealbum. I ”Mina vackra ögon”, fortsätter hon att teckna Sveriges främsta humordialoger. Som den här: ”…och han verkar ha problem med språket! ’o du mäktiga människa’ stavas ju knappast ’l-i-l-l-a-g-u-m-m-a-n’. Ja säga vad man vill men särskilt klipsk verkar han då inte.”

Jag funderar över vad som krävs för att bli som en av Nina Hemmingssons karaktärer. Hålögd och kantig, i bildlig och faktisk bemärkelse. Såhär: Avlägsna överjaget, addera en nypa tourettes och lite ur den absurt omvända könsverkligheten i Gerd Brantenbergs satirroman ”Egalias döttrar” (1977). Hemmingssons kvinnor är inte trevliga i onödan, avväpnar den rådande världsordningens mesta medlöpare; hurtbullarna, med skoningslösa kommentarer. Helt enkelt oanpassliga sanningssägare.

Men Nina Hemmingsson är inte bara hathumor när den är som bäst. Serierna under rubriken ”Prinsessan och gemålen” är subversiv kritik i form av en frispråkig och sexgalen prinsessa som kallar prinsens familj för ”pöbeln”. ”Mina vackra ögon” är också en rå serieversion av Barbara Ehrenreichs uppgörelse med den amerikanska positive thinking-industrin i boken ”Gilla läget. Hur allt gick åt helvete med positivt tänkande”.
Bitterhet och raseri kan vara en sund reaktion. Chansen finns att ett skadat ego transformeras till ett råare, starkare och gladare jag som kan åstadkomma förändringar. Nina Hemmingsson är ett steg på vägen: ”De skriver att kvinnor ska vara…jobbiga som as! Vi är snygga vad vi än har på oss, bara vi kör på utan eftertanke så är vi helt rätt. Vårens nyckelord är ångvält!”
Så bort med alla muntergökar. Bort med dem bara.

Publicerat i Sydsvenskan 2011–05–30.

Postat av Julia Svensson - Kommentera

Romaningenjören

8th May, 2011

STOCKHOLM. Nicole Krauss beskrivs ofta som ett av den amerikanska litteraturens nya stjärnskott. Julia Svensson har pratat med henne om att bygga hus och att låta hjärnan arbeta som den vill.

”Böcker är det bästa sällskapet. Bara min familj och mina barn är bättre.”
Klockan är halv tio på morgonen och vi har träffats i ett konferensrum på Nicole Krauss hotell, ett stenkast från Kungliga biblioteket i Stockholm.
Det hon säger är inte särskilt förvånande. Till och med Nicole Krauss blus är litterär. Den är blå med vita små prickar och är gjord av en New York-designer vars far är den brittiske författaren Peter Mayle, han som skriver om Provence. Men butiken har tråkigt nog slagit igen.
Nicole Krauss har läst och skrivit sedan mycket tidig ålder. Med förra romanen, den mer humoristiska ”Kärlekens historia”, fick hon sitt internationella genombrott. Med sin tredje och senaste roman, ”Det stora huset”, har hon insett vilken sorts författare hon vill vara. Men mer om det senare.

* * *

”Det stora huset” är precis som ”Kärlekens historia” en roman om litteratur. Den börjar med att Nadia, som är författare, får hysa ett gäng möbler åt en kille som ger sig av till Chile. Bland möblerna återfinns ett enormt skrivbord i mörkt trä. En av dess nitton lådor är låsta.
Sedan kommer ytterligare tre berättelser: en far som har svårt att närma sig sin son, en man vars fru är ett mysterium, och ett syskonpar som överbeskyddas av sin far, den israeliske antikhandlaren. Berättelsen följer ingen tydlig röd tråd. På ytan verkar karaktärerna inte ha något gemensamt, mer än i vissa fall det stora skrivbordet. Sedan förstår jag att de alla bär på en stor sorg.
Liksom Nicole Krauss övriga romaner bottnar ”Det stora huset” i judendomen. Bokens titel är densamma som namnet på den skola som rabbi Johanan ben Zakkays grundade för att i skriftlig form återskapa minnet av det som det judiska folket förlorade efter att Jerusalem och templet bränts ner av romarna år 70.
– Det var ett helt folks förlust. Vad är en jude utan Jerusalem? Mina böcker är ett eko av detta; hur människor hanterar och formas av förluster.
– Nyligen har jag börjat tänka att skrivandet är en sorts diasporisk önskan. Att jag skriver den här boken för att skapa det stora huset igen. Kanske kan man sätta ihop minnet genom att sätta ihop alla människors förluster.

Du återkommer till Östeuropa, som din egen familj härstammar ifrån.
– Att mina mor- och farföräldrar flydde undan Förintelsen är en betydelsefull del av mitt liv, men jag skriver aldrig om Förintelsen. Jag skriver om efterverkningarna, hur människor börjar om sina liv. Det är en fascinerande tanke att människan klarar detta.

Karaktärerna delar sorgen och ensamheten. Varför vill du utforska dessa känslor?
– Jag skriver inte om sorg och ensamhet, snarare om att hantera dem. Det är en enorm ansträngning, en kamp för alla människor att kommunicera och förstå varandra. Jag känner väl till upplevelsen av att stå utanför.

* * *

Nicole Krauss ger ett sympatiskt intryck trots att hon måste vara trött, det blev sent på Brombergs förlag kvällen före. Hon talar i långa meningar med mjuk, inte särskilt stark röst, och ibland så fort att orden är svåra att urskilja. Det är lite som att läsa hennes bok; hon gör det inte lätt för någon. Inte ens för sig själv.
”Jag beundrar gärna Krauss för hennes stora förmåga, för hennes intelligenta mönsterkonstruktion. Men jag tror inte att det är där romanens låga finns. Den brinner starkare i sorgen och i känslan för det som inte sägs, knappt tål att minnas, som lever i skuggan av alla dessa ord vi har”, skrev Malin Ullgren i sin recension av boken (DN 3.5).
Men alla är inte förtjusta i Nicole Krauss utstuderade romanbyggen. Svenska nyhetsmagasinet Fokus står för den senaste i raden av vitsar som anspelar på titeln på Nicole Krauss mans Jonathan Safran Foers roman ”Extremt högt och otroligt nära”. ”Extremt smart och otroligt svalt” är rubriken på Therese Erikssons artikel om att Krauss och Safran Foer är ett alltför perfekt par som skriver alltför perfekta romaner. Andra varianter är Extremely large and incredibly expensive (amerikansk sajt om att parets hus i Brooklyn kostade 6,7 miljoner dollar) samt Extremely similar and incredibly suspicious (författaren Emma Garman kritiserade 2005, på sajten Mediabistro, likheterna i författarparets romaner).
Intelligenta, vackra och framgångsrika. Paret är som ett slags arvtagare till Siri Hustvedt och Paul Auster i det författartäta och allt mer gentrifierade Park Slope. Nicole Krauss lever, i alla fall utifrån betraktat, den urbana medelklassdrömmen. Det korrekta i att läsa Odysséen för sina söner och att inte äta kött retar en del – och anses av vissa dessutom vara en pr-kupp: förlagen utnyttjar den dubbelt romantiska lystern kring författarparet.
Men detta är inget jag frågar om. Både jag och andra journalister har fått instruktioner att inte prata om hennes man och privatliv.

* * *

– Jag utmanar inte läsaren medvetet, säger Nicole Krauss.
– Skrivprocessen är ett pussel även för mig. Det tog två och ett halvt år att skriva boken, och under två av de åren visste jag inte hur den skulle hänga ihop. Det var som att börja på min första roman: jag visste inte om jag kunde. Jag kan inte föreställa mig en författare som kan skriva utan att ha den ångesten.
– Men jag skriver bäst när jag är osäker. Då sipprar min osäkerhet in i karaktärerna. Den tredje nivån, läsarna, måste acceptera osäkerheten. Hela våra liv utspelar sig i tvivlets skugga. Vi vet aldrig om vi tar rätt beslut. Att låta läsaren dväljas i osäkerhet är ärligare än att låta dem veta allt.
När hon börjar, framför datorn, följer hon varje ny idé; hela scener, eller bara en romanfigurs röst. Somliga spår leder ingen vart.
Till slut har hon en samling figurer som känns levande. Sedan skriver hon, kapitel för kapitel.

* * *

Idén om skrivbordet utvecklades ur en novell hon skrev om sitt eget skrivbord. Kapitlet ”Simpölar”, om Arthur och Lotte i London, uppstod i Hampstead Heath, där hon bodde under sin tid i staden.
– Det var en märklig och melankolisk tid av mitt liv. Landskapet symboliserar den känslan. Jag ville tillbaka dit. Och så blev det en man som ser sin fru försvinna ner i en simpöl varje dag. Efter många sidor insåg jag att jag skrev om en man som hela sitt liv varit gift med en kvinna som var ett mysterium. Simpölen är naturligtvis en perfekt metafor för deras relation. Men historien om hålet var det som kom först.
Först nu, efter tre romaner, har Nicole Krauss förstått: Det är såhär hon vill arbeta. Nästan ingenjörslikt.
– ”Det stora huset” har blivit en karta över hur min hjärna vill tänka. Det är en djup drivkraft för mig att länka ihop figurerna. Hur kan jag bygga en struktur, ett hus, där alla bitar har sin rätta plats? Det är det som är det roliga, att finna rätt rum för varje fragment. Gör jag det börjar karaktärerna sjunga på ett sätt de inte skulle göra ensamma.
– Jag förstår nu att jag är mer bekväm i att vara obekväm, att inte veta svaret, än vad jag är i snabba lösningar. Men jag hoppas att läsaren känner att hon inte är ensam i den osäkra upplevelsen, utan att vi delar den. Som den låsta lådan i skrivbordet; jag visste själv inte förrän vid slutet vad som skulle finnas i den.

Fakta Nicole Krauss

Född: 1974 i New York. ?Bor: I Park Slope, Brooklyn, New York. ?Familj: Sedan 2004 gift med författaren Jonathan Safran Foer. Tillsammans har de två söner, två och fem år gamla. ?Utbildning: Examen i engelsk litteratur från universiteten Stanford i Kalifornien och Oxford i England. ?Bakgrund: Växte upp i en Bauhausvilla på Long Island i New York. I en läkarfamilj. Hon tog tidigt sin tillflykt till litteraturen. I tonåren började hon skriva på allvar. ?Under sin tid på Stanford fick hon kontakt med författaren Joseph Brodsky, som uppmuntrade henne. ?När hon gjorde en BBC-dokumentär om Brodsky gillade hon det långa formatet och lämnade poesin för att skriva romaner. ?Aktuell med: Romanen ”Det stora huset”, nyss utkommen på svenska. ?Tidigare verk: ”Man utan minne” (2002, 2009 på svenska) och ”Kärlekens historia”(2005).

Publicerat i Sydsvenskan 2011–05–08. Foto: Annika af Klercker.

Postat av Julia Svensson - Kommentera

Liksom i en annan tid

4th May, 2011

BOKRECENSION. Gunnar Bergdahl. Ljudmila från Tjernobyl. Ordfront.

När Ljudmila Ignatenko var 17 år flyttade hon till Pripjat, den stad som byggdes för arbetarna i det nya kärnkraftverket i Tjernobyl. Det var en lycklig tid. De flesta som flyttade dit var unga. Husen var nya, allt var nytt.
I Gunnar Bergdahls nyskrivna reportage ”Ljudmila från Tjernobyl” som Ordfront ger ut med anledning av katastrofens 25-årsdag, berättar Ljudmila om hur hon blev kär i sin man,  brandmannen Vasilij. Livet var härligt; de trodde på framtiden.
Deras lyckliga historia är skakande. Jag vet ju hur det ska gå. Vasilij går till jobbet den 26 april 1986. Han kommer aldrig hem, utan dör på sjukhuset av strålskador, 25 år gammal.
Ljudmilas röst är en gammal kvinnas röst. Hennes make är borta, deras gemensamma barn likaså. Men så börjar jag räkna. Ljudmila är född 1963. Hon är fortfarande ung. Ändå utspelar sig hennes berättelse liksom i en annan tid.
För Ljudmila själv är olyckan högst aktuell. Hon bor i Kiev i ett bostadsområde där det bor många från Tjernobyl. Många är sjuka. Många har dött. Hon påminns hela tiden.
Alla borde läsa om Ljudmila. För att inte glömma vad vi riskerar med att inte bygga heltäckande alternativ till vår nuvarande energimodell.

Publicerat i Sydsvenskan 2011–05–04.

Postat av Julia Svensson - Kommentera

Krokiga relationer

3rd May, 2011

BOKRECENSION. Christina Hesselholdt. Camilla and the horse. Övers Ninni Holmqvist. Kabusa

Det börjar med Alma. Hon är på semester och vandrar i Wordsworths kuperade landskap. Hon associerar Dorothy Wordsworth (som antagligen traskat över kullarna lika ofta som sin bror William) och på det faktum att William Wordsworth vid flera tillfällen skrev sina dikter utifrån sin systers anteckningar. Till exempel blev hennes beskrivningar underlag för dikten ”The Daffodils”. Apropå detta är hennes man, Kristian, trött på att hon aldrig refererar till dem som ”vi” längre, bara ”jag”. Han vill få ett erkännande. Att han var med vid Wordsworths kullar. Precis som Dorothy Wordsworth.

Titelnovellen, som har det lustiga namnet ”Camilla and the Horse”, sätter tonen för hela Christina Hellelholdts samling; excentriska noveller som jag inte blir riktigt klok på, på det där bra och smarta sättet.
Camilla och Charles är ett annat medelålders par som försöker hålla ihop. De är de enda gästerna på en strippbar, där det ingår tre drinkar i entréavgiften. Det blir en blöt natt. De umgås med de anställda kvinnorna. En kallar Charles för the horse, Camilla förälskar sig i en annan.

Det är en överraskande och udda samling där novellerna, som under ytan alla handlar om relationer, krokar i varann på ett subtilt nästan omärkligt sätt. Ett namn här, en bekant där. Man måste läsa långsamt för att inte gå miste om poängerna. Och för att hänga med på språkfesten: ”därför har vi också blivit lite, än så länge bara lite, för tjocka. Men om vi bara följs åt längs livets högt belagda landsväg, är din fettvalk min, och min fettvalk din.”
Christina Hesselholdt är sedan debuten 1991 en av Danmarks mest ansedda författare. Och precis som sina danska minimalistkollegor Naja Marie Aidt, Pia Juul och Helle Helle, bör hon läsas även här, på andra sidan Sundet.

Publicerat i Sydsvenskan 2011–05–03.

Postat av Julia Svensson - Kommentera

Snålskjutskarusell

29th April, 2011

”Köpa boken i säcken” är rubriken på ett reportage i Svensk Bokhandels sommarnummer. Det handlar om kändisböcker. Ett fenomen som på senare år tagits till nya höjder.
Carolina Gynning är inte ny i bokbranschen – men i vår kommer hennes debutroman, som hon övertalats att skriva av sin förläggare och som är den första av tre. Sofi Fahrman är en annan som skriver på beställning; Morgan Alling ytterligare en.
De är kommersiellt säkra kort och har redan bevisat att de kan få ur sig hyfsad text. Förlagen åker snålskjuts på den mediala karriären. Romanutgivningens cyniska verklighet, som skapat en helt ny yrkesgrupp: bokproducenter som hjälper kändisarna.
Förvisso är skrivandet kanske till och med, som i Gynnings exempel, vad dessa värvade författare innerst inne vill syssla med. Men det är här jag skänker alla ambitiösa skrivarskoleelever en sorglig tanke. Ofulländade begåvningar som kämpar på sina kammare. Utan hjälp av redaktörer, romanproducenter och medskrivare.

Publicerat i Sydsvenskan 2011–04–29.

Postat av Julia Svensson - Kommentera

Older Entries   Newer Entries