Julia Svensson

Malmö, konsten och Moderna

7th November, 2010

På årets Modernautställning är 20 av 54 konstnärer från Malmö. Är kuratorerna ute och cyklar eller har Malmö specifika kvaliteter som konststad? Julia Svensson försöker förstå Malmös konstunder. Läs texten nedan eller på sydsvenskan.se.

Petra Bauers verk Stina Lundberg Dabrowski möter Petra Bauer (2010).

I Modernautställningen, Moderna museet i Stockholms mönstring av den svenska samtidskonsten, har 20 av 54 konstnärer gått på Malmö konsthögskola.

Kritikerkåren anklagade kuratorerna, Lisa Rosendahl, Fredrik Liew och Malmö konsthögskolas professor Gertrud Sandqvist, för att favorisera Malmö. Med tillägget att all textbaserad och sociologiskt inriktad konst från Malmö högskola gjorde utställningen enkelspårig. När jag frågar Elisabet Haglund, chef för Skissernas museum i Lund, känner hon igen tongångarna från Stockholm på 1980-talet: uppfattningen att det inte händer något på landsorten.
– Det är roligt när perspektiven förändras. Förr var det bara stockholmare på utställningarna. Konsthögskolorna i landet har olika typer av utbildningar. Det är väl jättespännande?

Kanske är det som Fredrik Liew skrev i Svenska Dagbladet, att många konstnärer från Malmö inte är en ambition utan en konsekvens. Malmö har en stark konstscen och Malmö konsthögskola ses som en av Europas bästa.
20 av 54 är en hel del – och måste ju, trots kritiken, betyda något. Enligt Elisabet Haglund har Malmö, tack vare positionen som gränsstad, ända sedan 1940- och 1950-talet haft en tradition av avantgardism och sedan situationism som vid den tiden inte utmärkte Stockholm på samma vis. Något hon upplevde när hon arbetade med några utställningar på Lunds konsthall vid 1960-talets slut.
Lisa Rosendahl, verksamhetsledare på Baltic Art Centre i Visby är född i Malmö. Hon har arbetat utomlands i femton år men fick upp ögonen för Malmö runt millenieskiftet när Charles Esche ledde Rooseum och konsthögskolan startade sitt Critical Studies-program.
– Jag träffade många konstnärer när jag arbetade på Lisson Gallery i London som gått Malmö konsthögskola men gjort internationell karriär. Signal, Elastic och Lunds Konsthall ingår i ett internationellt sammanhang. Stockholms konstvärld är rätt självupptagen. Det kanske smärtar att säga att något hänt någon annanstans?
Men Lisa Rosendahl ser ett problem i att konstnärer lämnar Malmö efter utbildningen.
– Man bor billigare i Berlin. Många försörjer sig som konstnärsassistenter, på galleri eller undervisar. Det finns färre sådana möjligheter i Malmö.

Ola Gustafsson driver Elastic i Malmö och jobbar med fem av Modernakonstnärerna, bland andra Astrid Svangren och Runo Lagomarsino. De är alla mer aktiva utanför Sverige.
– Konsthögskolan är internationellt inriktad. Om man tittar på Iaspis, som ger ateljéstipendier i utlandet, ser man att det just nu finns en Malmökonstnär i New York, en i Tokyo, en i São Paulo och en i Istanbul, säger han.
– Jag tror att kritiken mot Modernautställningen delvis bottnar i att få svenska kritiker är internationellt aktiva, de saknar kunskap om de konstnärer de inte sett ofta på Stockholmsscenen.
Leif Holmstrand, en av de utvalda Malmökonstnärerna, befinner sig för tillfället i Helsingfors med en performance. Han känner inte igen några uttrycksformer från sin högskoletid i Modernautställningen.
– Jag vet inte längre vad som menas med Malmökonstnärer då massor av kollegor är mer verksamma utsocknes och utomlands. Sen arbetar jag mycket i andra svenska städer med research och uppdrag, så jag är långt-ifrån bara “verksam i Malmö”.

Vid Hullkajen, inte jättelångt från Leif Holmstrands ateljékollektiv i Frihamnen, ligger Galleri Loyal. Amy Giunta och Martin Lilja flyttade till Malmö från Stockholm häromåret. De lockades tack vare historien, Anders Tornberg Gallery i Lund, Rooseum och Malmö konsthall. Men också på grund av institutioner med internationellt fokus, som Wanås, Ystads konstmusem, Neon i Brösarp och Louisiana. Och tack vare centrala industrilokaler som Norra Grängesbergsgatan och Norra Sorgenfri, som lockar konstnärer.
– Och för den här industrilokalen vid vattnet! I Stockholm låg vårt galleri i centrum, då kom det mycket folk till varje vernissage. Nu ligger vi längre bort och jobbar fortfarande med att nå ut till en publik, säger Amy Giunta.
De hoppades att Malmös läge skulle locka samlare från både Stockholm, Köpenhamn och Europa. Amy Giunta tror att det skulle vara svårare att starta ett galleri från scratch här.
– Du måste nästan börja i Stockholm för att komma med på kartan – det är där kontakterna finns och det är Stockholm man håller ögonen på internationellt.
– Men sedan vi flyttade hit har vi haft fler internationella besökare än vi hade i Stockholm, som vi hoppats.

På väg hem rundar jag Travemündefärjan och tänker att Malmö trots allt är Sveriges tredje stad, och det vore märkligt om staden inte hade framstående konstnärer och institutioner.
Alla jag pratat med är överens om att det finns en bättre grogrund i Malmö än det gjort på länge. Ett antal förutsättningar råkar sammanfalla just här just nu.
Infrastrukturella satsningar, som Öresundsbron, gör det lätt att ta sig hit. Hårt arbetande fristående institutioner som Signal och Lilith Performance Studio. Många gallerier, starka institutioner. Moderna museets filial. Det enda som fattas är att politiker stöttade kulturen mer. Och ett nytt konstmuseum.
Men det handlar också om vad Malmö är. En liten, kompakt stad vars internationella befolkning gör att den känns större. Att det är billigare att bo, hitta ateljé och starta galleri här än i Stockholm och Göteborg.
I samma takt som städer utvecklas flyttar sig också konstscenen. Är konstundret en ögonblicksbild? Eller är den internationella atmo-sfären här för att stanna och växa? Man kan fråga sig vad som händer med Malmös konstliv när hyrorna går upp i Norra Sorgenfri och på Norra Grängesbergsgatan. Om något sker i kulturpolitiken? Om oetablerade unga drar härifrån.
Malmökonsten är inget under. En stad har den konstscen den för tillfället förtjänar.

Fakta: Skånsk dominans

Av 54 konstnärer på årets Moderna-utställning har 20 gått på Malmö Konsthögskola:
Petra Bauer, Jonas Dahlberg, Kajsa Dahlberg, Nathalie Djurberg, Karolina Erlingsson, Luca Frei, Alexander Gutke, Per Hasselberg, Leif Holmstrand, Sara Jordenö, Victor Kopp, Runo Lagomarsino, Mats Leidenstam, Maria Lusitano Santos, Per Mårtensson, Viktor Rosdahl, Jakob Simonson, Apolonija `uaterai, Astrid Svangren, Johan Tirén, Truls Melin (gick Forum målarskola i Malmö).

Ursprungligen publicerat i Sydsvenskan 2010-11-07.

Postat av Julia Svensson - Kommentera

Anneli och Mr Hyde

7th November, 2010

I måndags fick Anneli sparken från Majsans Corner och gick längs Kungsgatan i Malmö för sista gången. Anneli, alltså från SVT-serien “I Anneli” av och med Malmöskådisen Sissela Benn. Jag saknar redan Benns tramshumoristiska karaktärer och deras små helveten.
Anneli, som kompenserar sitt dåliga självförtroende och sin storögdhet med ett alter ego som hon kallar “Liket” (intressant namn på den egentligen minst döda sidan av henne själv). Liket är en Mr Hyde, ett freudianskt Detet, som tar för sig och säger vad hon tycker till den miserable Möllanmusikern Joel, den snygga men onda journalisten Rebecka och den trånsjuke väktaren Don.
Sanna Persson Halapis biroll som kaféägaren Majsan, som i sin tur dealar med sin ensamhet genom att projicera alla känslor på katten Patrik, befäster “I Anneli” som en popkulturell studie av det mänskliga psyket som varje människa med någorlunda empatisk förmåga och själslig medvetenhet bör kunna knyta an till.
Jag har sagt det förr och jag säger det igen. Sissela Benn är ett geni. För den som behöver övertygas: konsultera SVT Play.

Ursprungligen publicerat i Sydsvenskan 2010–11–07.

Postat av Julia Svensson - Kommentera

En spetsig dialog

3rd November, 2010

Metro Arkitekters tillbyggnad på Folke Zetterwalls 152 år gamla centralstation är det senaste tillskottet i Malmöarkitekturen. Glashallen strävar mot himlen, i spetsig dialog med den rundade tegelfasaden. På insidan upplever jag än så länge den viktiga övergången mellan nytt och gammalt märkligt förbisedd, vilket förhoppningsvis ordnar sig när originalbyggnaden om några månader förses med en saluhall.

Pressbyråns och Pocketshops sortiment kommer till sin rätt i sina nya kostymer. Burger King har märkligt nog en lika öppen butiksstruktur. Det första som möter mig när jag kommer in från det som ska bli Centralens baksida är tyvärr, precis som tidigare, en mindre subtil doft av burgare och frityrolja.Kvällstid ersätts himlasträvan med en ödslig kantighet. När solen gått ner bildar mörkret väggar och metallstrukturen blir mer markant liksom det vågformade taket. I det gråblå ljuset kan väntande tågresenärer upplevas lite som misstänkta narkomaner på en offentlig toalett. En känsla de tusentals Citytunnelresenärerna förhoppningsvis ska ändra på.

Ursprungligen publicerat i Sydsvenskan 2010–11–03.

Postat av Julia Svensson - Kommentera

Välriktad pungspark

31st October, 2010

Jag skrattar och sliter mitt hår när jag möter karaktärerna i Malmöbaserade Nanna Johanssons andra seriealbum ”Mig blir du snart kär i”. Livsnjutaren, vännen utan liv, kvinnan som buntar ihop alla kvinnor, som hatar yngre kvinnor, som hatar kvinnor och som hatar män.
Eller mannen som vaknar kallsvettig: ”Shit, jag drömde att du var min hemmafru i ett skitobehagligt mansvälde där man till exempel gjorde profit på kvinnors dåliga självförtroenden.” Hustrun: ”Så så, drick lite varm mjölk så känns det bättre.”
Liksom debutalbumet ”Fulheten” är ”Mig blir du snart kär i” en rad raljanta enrutingar och serier som inte är den tillskruvade version av vår tillvaro som de utger sig för att vara i baksidestexten. Den är snarare en välförtjänt pungspark på verkligheten, så skruvad och egocentrisk som den faktiskt är.
På tal om skruvad. Och på tal om pung. En annan stor anledning till att jag gillar Nanna Johansson: hon gör slag i saken och behänger Turning Torso och Malmös andra märkvärdigt
höga och smala byggnader med var sitt exemplar av denna glest håriga kroppsdel.

Postat av Julia Svensson - 1 Kommentar

Tänd ett ljus

30th October, 2010

”Följ ljuset. Låt ljuset bli din ledsagare.” Det uppmanar den amerikanska konstnärsgruppen Red 76 i sjunde numret av skyltfönstertidningen FASAD i Malmö.

Vi är hjärntvättade av individideologin, står det. Vi badar i profetior – som alla påverkar vår framtid. Därför ska vi återuppfinna oss själva, skapa ett nytt ”vi”. Och detta ska vi göra genom att bidra med nya och gamla texter och textutdrag som exemplifierar, illustrerar eller problematiserar förhållandet mellan det profetiska och det politiska.

Jag faller för konstnärernas idé: att takt med att bidragen strömmar in kommer en lampa att lysa upp fasaden på Ystadsvägen. Allt som bidrar till mer ljus i vintermörkret välkomnas tacksamt. Allt som manar till eftertanke också. Läs mer på www.red76.com/light. Maila ditt bidrag: info@fasadtidningen.se.

Ursprungligen publicerat i Sydsvenskan 2010–10–30.

Postat av Julia Svensson - Kommentera

Förbisett mörker

27th October, 2010

När danske filosofen Peter Tudvad ramlade över nazistiska artiklar om Søren Kierkegaard blev han arg på sig själv. Inte, säger han till Berlingske Tidende, för att det var nytt att Kierkegaard en gång skrivit ”de förträffligaste anvisningar till det danska folkets frigörelse från den judiska ande som tagit överhand i Danmark”.

Men för att han själv liksom så många andra danska forskare så länge sett mellan fingrarna med geniets antisemitiska hållning.

Från och med 9 november, årsdagen för Kristallnatten 1938, hamnar nationalhjälten – och den danska litteraturhistorien – i ett annat mörkare ljus. Då släpps nämligen Tudvads 600-sidiga bok ”Stadier på antisemitismens vej – Søren Kierkegaard og jøderne”, där den gamle filosofen kommer ut som antisemit inför stor publik, 155 år efter sin död.

Eventuellt vinglar Kierkegaard till lite retroaktivt där han står på sin piedestal.

Ursprungligen publicerat i Sydsvenskan 2010–10–27.

Postat av Julia Svensson - Kommentera

Kåkstadskampen

23rd October, 2010

Det är morgon i Stad Solidar, Malmös nya kåkstad. Sånär som på en man i grön parkas är det folktomt. Lastpallar och udda träplankor i motljus på den gamla bageritomten. Den regnbågsfärgade flaggan har trasslat in sig i sin rangliga portal. Ett kasserat paraply, rosa med röda hjärtan, vibrerar i vinden.
Mannen i parkas, som är hemlös, berättar att han har flyttat in i en av kojorna. Han planerar att bo här tills i december, då Peab börjar bygga.

Snacket började redan när den första brandgula banderollen ”Kommer du att kunna bo kvar på möllan?” hängdes upp. I sitt manifest kräver Stad Solidar att dessa planerade bostadsrätter ersätts av hyresrätter med en maxhyra på 57 kronor kvadratmetern. Samt att gentrifieringen av Möllevången stoppas. På Facebook läste jag kommentarer som: ”Gå hem och tvätta era dreads, hälsar stockholmaren” och ”Lovar dig att det är några medelklasskids som står bakom, de vill bo skitigt för de åker ändå hem till sina föräldrars villor över jul.”
Men också: ”Vem ska få bo här då? Sannerligen ingen av oss som kommenterat i denna tråden. JAG känner mig påhoppad i min egen stadsdel.”

Den gentrifieringsskräck många Möllanbor känner ter sig både egoistisk (önskan att bevara autenticiteten som kuliss för en alternativ livsstil) och komisk. Som om det gick att frysa tiden. När skulle vi i så fall göra det? Innan området bebyggdes med hus? Innan kakelugnarna slängdes ut ur sekelskiftesvåningarna? Före falafelhaken? Innan batikbohemerna tog över efter industriarbetarna? 1995 – innan den kulturintresserade medelklassen bildade   bostadsrättsföreningar? Eller 2004, precis innan Retro blev Metro? Eller rentav redan när stället hette Montenegro?
Fast å andra sidan vet jag många som skulle ha svårt att klara sig utan Kaffebaren på hörnet.

Facebook igen: ”Att man försöker skapa debatt kring bostadsproblematik och felprioriteringar (lyxiga bostadsrätter framför billiga hyresrätter) är väl i grunden en bra grej?”
Ja, Stad Solidar är en bra grej. De flesta bostadsrättsägare jag känner oroar sig ofta för räntehöjningar och för att kylskåpet ska paja. De har inte utrymme att, som en av killarna jag pratat med i Stad Solidar, ”mest jobba med ideella projekt”. Att bo i hyresrätt i innerstaden är ett privilegium.
Men just Möllevången har en stor andel hyresrätter, som generellt också är billigare än i nyare, mer perifera bostadsområden. ”Kojor mot kapitalism”- protesterna mot bostadsrätter blir därför, ironiskt nog, snarare en motsägelsefull protest mot mångfald. Ungefär som det gäng ungsyndikalister i identiska svarta rånarluvor som sommaren 2001 simmade in på BO01, för att protestera mot bostadssegregationen och ”reservaten för de rika”.
Strukturen med små lägenheter ägda av små hyresvärdar är dessutom vad som gör att rädslan för gentrifiering på Möllevången är ganska obefogad – det saknas underlag för de riktigt flådiga projekten.

Däremot har Stad Solidar en krasst ekonomisk poäng. Ett folkligt konstprojekt på en av stadens sista ödetomter när i allra högsta grad bilden av Malmö som kreativ och tillåtande stad. En sätt för Malmö att vårda det kreativa klimatet är till exempel att ställa krav på exploatörerna: varje nytt bostadsområde bör ha en viss procent små och billiga hyresrätter. Men då är det inte specifikt Möllevången det gäller.
Först framåt eftermiddagen vaknar Stad Solidar till liv. Just idag ska en stor scen byggas. När det blir mörkt tänds brasor. Två killar i tjugoårsåldern sitter i en soffa bredvid skateboardrampen en bit bort. De njuter av den uppsluppna stämningen.
En entusiastisk kvinna från ett konstnärligt nätverk ber mig komma på söndag, då projektet når sin kulmen. ”Ta med barnen, för det blir ansiktsmålning.”
Men när eldarna till slut brunnit ut är mannen i grön parkas den ende som blir kvar. I en av träkåkarna har han ett kylskåp med frukt, grönsaker och lingongrova i plastpåse. I en gammal soffa ligger den vita madrass han vecklar ut när han ska sova.

Postat av Julia Svensson - 1 Kommentar

Bobban

19th October, 2010

MIn recension av Bob Hanssons nya bok, Vips så blev det liv, kan du läsa i dagens Sydsvenskan, här.

Postat av Julia Svensson - Kommentera

Flanösen i offentligheten

17th October, 2010

En flanös är inte den kvinnliga motsvarigheten till flanör – spankulerande och fri man som ser hela världen som något han kan upptäcka, kartlägga, beskriva, betäcka.
Flanösen rör sig på ett helt annat sätt i det offentliga rummet, säger genusforskaren Ulrika Dahl i veckans upplaga av P1:s kulturmagasin K1. När flanösen lämnar sin bostad är målet inte att bli sedd men hon vet att hon kommer att bli det ändå. Av erfarenhet är flanösen, det feminina subjektet, alltid beredd på kommentarer för klädsel eller utseende. De flesta kvinnor kan antagligen intyga att de aldrig förvånas.
Avsnittet av K1 är ganska spretigt. Men både flanösen och flanerandet – planlöst vandrande som suspekt beteende i ett samhälle präglat av nytta – är intressanta reflektioner kring det offentliga rummet.
Vem bestämmer egentligen vad vi gör i det utomhus som finansieras av och för alla? Det går inte att inte ha ett ärende, en stegräknare eller ett mål i sikte – om man inte är barn, pensionär eller semesterfirare.
Det går inte att vara kvinna utan att ha en yta som är ogenomtränglig för blickar, ord och inviter från frispråkiga män.

Postat av Julia Svensson - Kommentera