Julia Svensson

Chick lit-hyllan: Austen och resten

5th October, 2010

Fram till 1990-talet försågs Jane Austens romaner med sobra omslag, som vilka klassiker som helst. 1995 kom BBC:s serie ”Stolthet och fördom” och Colin Firth hamnade på bokens  omslag. Men det var biofilmen med Keira Knightley 2005 som blev början till de nya rosafärgade Austenutgåvorna.

Litteraturvetaren Ann Steiner berättar i senaste Ord & Bild, som har litteratur och genre som tema, hur förlagen hade ringat in en ny målgrupp för Austen: Marian Keyes och Sophie Kinsellaläsarna.

De intresserar sig nämligen för samma saker som Austens läsare gjorde på 1800-talet. Unga kvinnors jakt på en man. Det finns, skriver Steiner, ett ökat kulturellt behov av att etikettera och karaktärisera.

Att Austen blivit chick lit på gamla dar är bara ett exempel på hur de litterära genrerna blir fler för varje år.

Men termen genre handlar på marknadsspråk inte om textens karaktär, som i litteraturvetenskapen, utan mer krasst om målgrupp. Potentiella köpare som ska känna igen sig i genre.

Bara under 2009 kom 2 543 nya skönlitterära verk för vuxna på svenska. Att förlag och bokhandlare nischar författare och romaner allt hårdare är mest av allt ett desperat försök att spika staket kring en allt stridare strömmande bokflod.

Ursprungligen publicerat i Sydsvenskan 2010–10–05.

Postat av Julia Svensson - Kommentera

Arkitekten för det hela

2nd October, 2010

Han är inte bara kommunalråd, han är även arkitekt. Sveriges mäktigaste. Julia Svensson har pratat med Ilmar Reepalu om staden, arkitekturen och framtiden. I en kanot på Malmös kanaler.

Läs texten i dagens Sydsvenskan.

Postat av Julia Svensson - Kommentera

Dags att börja bygga

1st October, 2010

Det kom ett pressmeddelande. Köpenhamn bygger ny konsthall för dansk och internationell samtidskonst. Ett köpenhamnskt Tate Modern, i Carlsbergområdet.
Naturligtvis blir det arkitekttävling. Tokyobaserade Sanaa, som ligger bakom de drömskt svävande lådorna som är New Museum of Contemporary Art på Bowery i New York, har redan tackat ja.
Så ska det se ut.
På andra sidan Sundet, i staden där Sveriges största samling av nordisk samtidskonst förvaras i magasin i hamnen, kan vi inte bestämma oss. Ska vi ha ett nytt konstmuseum? Var ska det i så fall ligga? Är gamla Pildammsskolan för liten? Eller ska vi stoppa det i ett hörn i det nya kongress- och konserthuset i hamnen?
Köpenhamns nya konsthall blir klar 2013. Malmö, som redan har både Moderna museet och Konsthallen, har chans att skapa ett kluster som kan locka konstbesökare – både från Köpenhamn och andra ställen.
Mitt tips till beslutsfattarna: Gör något spektakulärt, gör det var ni vill. Bara ni gör något.

Postat av Julia Svensson - Kommentera

Den gamla trasan

29th September, 2010

I garderoben på vinden hänger jag kläder jag aldrig använder men ändå vill spara. Man kan säga att den är ett slags otympligt fotoalbum. Ett rekvisitaförråd från min ungdom. Allt finns där. Som manchesterkavajen. Eller jeansen från TopShop i London 2001. Jag hade dem när jag bodde i Lund, i Köpenhamn och under den där romantiska semestern på västkusten.

Under sommaren har några hantverkare byggt ut min lägenhet, med en trappa och en liten ovanvåning. En inte helt smärtfri historia, som också ger andra komplikationer: För att få plats i lägenheten behöver jag ställa upp saker på vinden. För att få plats på vinden måste jag…ni fattar.
Igår kväll tog jag ett djupt andetag, greppade vindsnyckeln där den hängde på sin spik och gick uppför trappan.
Förrådet var fullt av gipsdamm från ombyggnaden. Med en fuktig trasa grävde jag mig förbi stringhyllor, tjock-tv, stolar, resväskor. Jag stängde av känslorna och öppnade garderoben. Bar ner alla kläderna och lade dem i den skumma belysningen på vardagsrumsgolvet. När jag städat ur garderoben var det dags att sova.

Idag, i morgonljuset, ligger inget romantiskt sken över min ungdomstid. Den är en hög på golvet, i skoningslös kontrast mot de nyslipade plankorna.
Detta är inget rekvisitaförråd. Detta är ett bårhus. Men liken har inte kylts ned under alla år och har därför börjat lukta. Det enda försonande draget hos den massiva kubikmetern med gamla kläder är långkjolen från våren 1994.
Varje kväll innan jag somnar läser jag Patti Smiths självbiografi Just kids, som handlar om hur hon och Robert Mapplethorpe hankade sig fram som unga konstnärer i New York på 60- och 70-talet. Vid ett tillfälle i boken skriver hon ungefär: ”Jag lämnade kvar nästan allt. För saker kommer det alltid nya.”
Att jämföra med ett avsnitt i tv-serien Sex and the City, där Carrie hittar en Laura Ashley-klänning från 1988 i gareroben. ”Vi behåller klänningar vi aldrig kommer använda igen, men vi kan inte vara vänner med våra ex-pojkvänner.”

Det kommer en tid i varje kvinnas liv då hon måste rannsaka sig själv. (Nä, förlåt. Det här med samlande är faktiskt inte könsbestämt.) De allra flesta klädesplagg saknar själ. Jag kan inte vårda varenda liten trasa för att jag hade så roligt i den på juldagen 2004. Jag kan inte spara kläder i tron att jag någon gång ska ha dem på mig när jag målar.
Någonstans måste jag också ställa den oundvikliga frågan: Vem är hon? Hon som upprättar en personlig relation med varenda strumpa?
Målet är att hälften ska bort. Ikväll klockan sex kommer min kompis Linda och hjälper mig att peka. Fin, ful, fin, ful, fin, ful.

Ursprungligen publicerat i YA 2010–09–29.

Postat av Julia Svensson - 2 Kommentarer

Med känsla för stollar

18th September, 2010

Peter Høeg har ännu en gång lämnat livet på Jylland för ett gästspel i offentligheten. I dagens Sydsvenskan har jag pratat med honom om hans nya roman, litteraturen som lekplats och de inre elefanterna. Läs nedan, på sydsvenskan.se, eller som pdf (då får du dessutom se fotografgeniet Linda Axelssons bild): sida 1, sida 2.

Peter Høeg reser sig när vi kommer in rummet. Han är kortare än jag föreställt mig. Det grånande håret på ända. Djupt liggande ögon. Gröna säckiga denimbyxor och randig T-shirt.

Han ler och tar i hand. Ett fast handslag. Sedan bjuder han på ingefärste.

– Jag har bott i Afrika. Därför har ingefära en speciell plats i mitt liv. Det lyfter utan att speeda.

Sedan lutar han sig tillbaka i förlagets röda soffa.

Peter Høeg tröttnade på offentligheten efter ”Fröken Smillas känsla för snö”. Då gav han 150 intervjuer på ett år. Nu visar han sig bara när han skrivit en ny bok. Han har redan träffat massor av journalister här i det lilla rummet på förlaget Rosinante i Köpenhamn.

Den nya romanen, ”Elefantskötarnas barn”, släpps samtidigt i både Danmark, Sverige och Tyskland.

Han är spänd på recensionerna. Inför ”Den tysta flickan”, som släpptes med buller och bång efter tio års liv i skymundan, var kritikerkåren oense.

”Med känsla för snömos” var till exempel rubriken för Daniel Sandströms recension i Sydsvenskan.

– Det var mycket dramatiskt. Jag undrar fortfarande över kritiken. Kanske har det att göra med att det var en mycket komplicerad bok? Det var första gången jag skrev om medvetenhet,

hjärta och religion, så det fick också en chockeffekt. Det kan vara en förklaring.

En elefantskötare, som i den nya bokens titel, är någon som har en inre elefant att ta hand om, en våldsam passion. Det har uppskattningsvis 50 000 andra danskar – däribland några Peter Høeg känner. Men inte han själv.

– Jag upplever mig själv som rätt genomsnittlig och normal. Min mamma har en elefant, hon är en mycket intensiv person. Men det är en väldigt snäll elefant.

”Elefantskötarnas barn” handlar om barnen till två passionerade stollar. Fadern är präst, modern spelar orgel. När föräldrarna en dag försvinner slungas syskonen Peter och Tilte

ut i ett äventyr bland excentriska new age-ledare och kloakentreprenörer med klasskomplex. Barnen flyr undan sekter och kriminella grupper.

Huvudkaraktären Peter, en fjortonåring där femtiotreåringens berättarröst lyser igenom, dök upp när Peter Høeg blev ombedd att skriva en barnbok – vilket han tackade nej till efter

några veckors försök.

”Børnebog” är barnbok på svenska, förklarar han. Sedan berättar han att han för första gången tänker sig en bestämd publik för sin bok.

– Jag ser framför mig en familj av flera generationer som läser tillsammans. Som familjemänniska söker jag alltid sammanhang där jag kan umgås jämlikt med barnen. Man kan känna en djup gemensam glädje när man läser högt ur Astrid Lindgrens böcker.Det är en dröm att skriva något som når människor i olika åldrar.

Peters storasyster Tilte är en rödhårig flicka med skinn på näsan. Lite som Pippi Långstrump. Eller Smilla. Eller en inverterad Lisbeth Salander.

– Jag har alltid önskat mig en syster. Jag tror att den svåra vägen till kvinnorna är lättare då. Och jag känner att det kvinnliga har ändrat sig och tar större plats i kulturen än det gjorde

förr. Förändringen av det kvinnliga i vår djupare medvetenhet, kommer till uttryck i mina och andras böcker.

”Fröken Smillas känsla för snö” var en av de första storsäljarna i den skandinaviska spänningslitteraturen. Hur ser du på deckarboomen?

– Jag läser inte så mycket. Jag har läst så mycket i mitt liv att jag inte längre behöver input utifrån. Precis som jag har vänner som är kompositörer, som aldrig lyssnar på musik.

– Men jag älskar spänning. När jag var barn läste jag Tintin och Tarzan. Jag hade stora upplevelser med Enid Blytons Fem-böcker. När jag blev äldre läste jag ”Greven av Monte Cristo”, Shakespeare och Borges. Jag tycker inte att det är mindre fint att ha en stor upplevelse med Tarzan än att ha det med Borges. Det är en artificiellt skapad skillnad, som har att göra med att upprätthålla en hegemoni.

När ”Fröken Smillas känsla för snö” kom ut var Peter Høeg 35. Nu är han 53. Han har flyttat ut på landet, skiljt sig och lever sedan fem år med en ny sambo, som är kock. Men egentligen

har inget förändrats.

– Min vardag ser ungefär ut som när jag var trettio. Då var det tre saker som betydde något: att ställa upp för mina barn, min kärlekspartner och mina vänner. Att skriva så bra som

jag kunde. Att komma lite djupare in i mig själv. Allt annat – offentligheten, resor, pengar, upplevelser som film och teater – kom längre ner på listan. Detta har inte ändrat sig. Men

känslan av att ha kortare tid kvar innan jag dör är mycket starkare idag än den var för femton år sedan. En enda lång arbetssträcka. Jag måste prioritera ännu noggrannare.

Sedan många år bor Peter Høeg i Norre Snede på Jylland, i närheten av den spirituelle ledaren Jes Bertelsens ”Vækstcenteret”. Bertelsen, som från början är doktor i idéhistoria, undervisar i medvetandeträning och meditation. Deras vänskap har väckt uppståndelse. Bland annat fick Peter Høegs förra roman kritik för att vara reklam för en religiös sekt.

Peter Høeg förklarar:

– Vækstcenteret är ett försök att göra en icke trosbaserad, icke new age och icke dogmatisk gemenskap där människor bor nära varandra och mediterar tillsammans varje dag. För

att hitta djup i en annars stressig tillvaro. Detta är ovanligt i Skandinavien.Men nu samarbetar vi med universitetet och medverkar i en tankesmedja för den danska folkskolan. I alla fall den danska offentligheten börjar förstå att det här med Vækstcenteret, jag och Jes Bertelsen, inte handlar om religion eller new age.

Också i den nya boken lyser Peter Høegs egen jakt på inre frid igenom. I historiens eskalerande galenskap stannar syskonen ibland upp och resonerar kring dörrar till alternativa

världar, ensamhet och att det aldrig är för sent att få en lycklig barndom.

Hemligheten bakom det upphöjda och professionella lugn som svävar över Peter Høeg är att sitta på en kudde. Så har han mediterat varje dag i 25 år. Men att skriva har också blivit en

ritual. Varje morgon efter frukost håller koncentrationen i två–tre timmar – mer blir det inte när han är hemma och har barn omkring sig. Den tredje meditationsformen är att träna hjärtat.

Att vara vänlig.

– Vänlighet är inget som kommer automatiskt, särskilt inte för en egoistisk person som jag. Det är något man kan träna dagligen med sina barn och sin kæreste. Att vara för fylld av mig själv blir ett hinder. Att träna mentalt och få ro i min vardag handlar om att få mer kontakt med mig själv och mina medmänniskor.

– Du och jag upplever förmodligen helt olika saker, trots att vi sitter i samma rum, säger han.

Det enda under intervjun som får Peter Høeg att skruva lite på sig i soffan är minnet av den svenska Expressenjournalisten Natalia Kazmierska som kom oanmäld och knackade på. 2005,

då han inte hade visat sig offentligt på tio år.

Han kippar efter andan.

– Jag var naiv. Jag kände tillit till den journalisten. Det var imponerande att hon rest genom halva Danmark för att hitta mig. En ung flicka som står och knackar på. Henne vill man inte köra bort. Men jag sa att ”du får inte säga nu att jag skrivit en ny bok, för då kommer det en enorm press på mitt liv och på mina barn”. Men hon skulle få den första och största intervjun

senare. Hon lovade.

– Så reser hon hem och då kommer det. Krasch! I alla europeiska tidningar och i USA.

Peter Høeg slår ut med armarna.

– Jag hade glömt under de tio år jag dragit mig undan hur stor pressen är på er journalister. Jag kommer aldrig mer att lita på en journalist. Hon fick en fjäder i hatten och the breaking

news.

Det är dags att ta porträttbilder. Peter Høeg har redan gjort klart att han inte vill gå ut bland människor. Så det blir vid ett stort fönster i trapphuset. Han har förberett för fotograferingen.

– Jag har med en extra tröja. En svart polo. Så jag kan ha den, eller den här randiga?

När han hoppat upp i fönsterkarmen frågar fotografen Linda Axelsson om han sitter någorlunda bekvämt.

– Jag vill att det ska vara en bra upplevelse för dig, svarar han då.

…………………………………………………………………………………………………………………………………………….

Peter Høeg

Född: 1957.
Bor: i Norre Snede på Jylland, med sambo och barn.
Bakgrund: innan han blev författare hade han bland annat pluggat litteraturvetenskap i Köpenhamn och jobbat som idrottslärare och sjöman.

Aktuell med: ”Elefantskötarnas barn”, som har sålts till tolv länder. Det tyska förlaget Hanser har upprättat romanens fiktiva ö Finø på internet, under namnet Tiltes insel.

Tidigare verk: Debuterade 1988 med ”Föreställningar om det tjugonde århundradet”. ”Berättelser om natten” kom 1990. Fick internationellt genombrott med ”Fröken Smillas känsla för snö” (1992). Efter ”De kanske lämpade” 1993 kom ”Kvinnan och apan” 1996. Därefter drog han sig tillbaka i tio år. ”Den tysta flickan” (2006) utkom i över tjugo länder.

Postat av Julia Svensson - 2 Kommentarer

Jag dansar faktiskt bra

8th September, 2010

Häromveckan var jag bjuden på en gigantisk fest i Smedstorps medborgarhus. Ett traditionellt gille med start 17.30. Kött, potatis, snapsvisor. Kaffe och tårta två gånger. Mitt emot mig satt en trevlig man i min egen ålder som kallades för Smen för att hans farfar var smed. Så som det var förr och så som det fortfarande är på en del ställen. Allt detta satte igång tankar.
När jag lämnade Österlen kände jag mig tvungen att lära mig nya umgängeskoder för att passa in bland de nya vännerna från stan. Jag slipade successivt ned mina skånska diftonger, om inte till oigenkännlighet så i alla fall till den grad att jag nu måste öva i flera veckor för att inte censurera mitt uttal. Som en klassisk klassresenär. Även om det snarare är tågresenär jag är, då jag tillslut inte hamnade längre än en timme bort.

Det finns ögonblick i de flesta före detta lantisars liv som präglas av en slags rotlöshet, skam över härkomsten och otillräcklighet i den nya miljön. Dessa känslor är en del av vår identitet och vi upphör aldrig att analysera dem.
Men sedan jag flyttade efter gymnasiet har ganska mycket hänt. Gentrifieringen har till exempel arbetat sig från Österlens kust till de mindre pittoreska byar som fortfarande lever på vintern. En kompis som köpt ett fritidshus är konfunderad: Här lever urbefolkning och inflyttade sida vid sida. Inflyttarna är aktiva och sätter sin prägel på byn – och är kanske till och med är ivrigare att värna det autentiska än de ursprungliga invånarna.

Jag håller just nu på att läsa boken Naked city – Death and Life of Authentic Urban Places, av Sharon Zukin, en intelligent kvinna jag träffade i USA. Boken handlar om New York och hur den grupp som aktivt flyttar till och vill bevara det autentiska i olika stadsdelar, själva blir spiken i kistan för den ”äkta” känsla de jagar. Vi pratar alltså inte om Mac Donalds och Hennes & Mauritz i första hand, utan om den medvetna medelklassen. Eftersom de är så många och deras intresse, hur välvilligt det än är, trissar upp priserna – tvingar de bort dem som tidigare befolkade platsen. Ett komplext fenomen som känns igen på många platser i världen. Också på Österlen.
Eftersom jag själv, och många utflyttare med mig, hyser en kärlek till blåsten och vidderna tusen gånger starkare än Ulf Lundells, blir detta förvirrande. Vilka är vi själva? Är jag österlening eller stabo? Finns det någonting mittemellan?

Samma kväll som gillet i Smedstorps medborgarhus är det klubb i Hammenhög. Den anordnas av folk jag är bekant med i Malmö. En del av mig vill dit. Men samtidigt vill jag inte lämna släktfesten för en klubb som är likadan som i stan.
Det är någonstans i allt det här som jag börjar sakna min Österlendialekt. Om allt det jag minns från min barndom ska försvinna, då kan jag ju i alla fall vara autentisk själv medan tid är, även om jag riskerar att bli en förlegad pastisch på mitt eget tonårsjag.
För det är ett roligt kalas. Jag dricker snaps fast jag inte tål det. Jag sjunger “Låt dom bara gå på, vi klarar oss nog ändå”. Jag vill dansa kasedans. Men det gör jag inte. För jag vågar inte fråga någon och jag tänker att jag nog ser ut som en som inte kan. Men ni ska veta att jag dansar faktiskt mycket bra. Vals, foxtrot och gärna bugg.

Ursprungligen publicerad i Ystads Allehanda 2010–09–08.

Postat av Julia Svensson - Kommentera

Mord i sinnet

28th August, 2010

Läs min intervju med Pia Juul. Nedan eller i dagens Sydsvenskan. Eller hämta pdf:erna så får du helheten, med Peter Frennessons skitsnygga bilder: sidan 1, sidan 2.

Hon är ett av Danmarks allra största författarnamn. Och hon skriver allt. Poesi, romaner, dramatik, noveller. Julia Svensson har träffat Pia Juul, det senaste tillskottet i Danska Akademien, och pratat om deckare som inte är deckare.

Foto: Kabusa Böcker

Det är Pia Juuls lediga dag. Hon står och väntar på oss innanför entrén. Svarta solglasögon i håret, en svart klänning, en prickig sjal.
Det var hon som föreslog att vi skulle träffas på Litteraturfestivalen här på Louisiana. Hennes hus är betydligt mer svårtillgängligt: en jägmästargård i skogen bortom all lokaltrafik.
Dagen före har hon haft uppläsning ur sin nya bok ”Radioteateret: Vi sender: KOBLENZ : en digtsamling” – uppkallad efter den nedlagda danska radioteatern. Teater som inte är teater, utan en dikt. Nästa dag ska hon vara dagens överraskning och läsa ur romanen ”Mordet på Halland”, som nyss kommit på svenska. På lördagen ska hon intervjua skotska författaren Ali Smith, vars böcker hon översätter till danska.

När vi går över Louisianas gräsmatta berättar hon att hon och de andra författarna här bor i något som heter Sauntehus Slotshotel, ett slott som inte är ett slott. Vi sätter oss på en brygga vid stranden. ”Mordet på Halland” hyllades när den kom i Danmark och Pia Juul fick Danske Banks litteraturpris. Romanen börjar som en deckare med att huvudpersonen Bess vaknar av ett skott. När hon kommer ut på gatan finner hon sin man, Halland, mördad.
Men där tar kriminalromanen slut. Istället får vi lära känna Bess, som successivt upptäcker att Halland inte alls var den man hon trodde att hon kände. En deckare som inte är en deckare alltså.
– Jag har läst många deckare, säger Pia Juul. Svenske Kjell Eriksson är bra men inte lika berömd som de andra. Han skriver realistiskt om man jämför med Arne Dahl och Stieg Larsson. Bipersonerna är viktigare hos honom. Jag har alltid tänkt att jag ville skriva en bok som uppehåller sig mer vid vittnet. I ”Mordet på Halland” har jag skrivit om änkan till den mördade, och polisen och mördaren blir bipersoner.
– En läsare har föreslagit att jag skulle skriva en omvänd berättelse nu, ”Mordet på Halland” som en riktig deckare, där polisen är huvudperson. Men det får någon annan göra.

Döpte du den till ”Mordet på Halland” för att sälja fler böcker?
– ”Mordet på Halland” var min arbetstitel, jag kunde inte ändra den. Jag vill gärna sälja många böcker – och jag skulle vilja veta vad som hänt om den hetat något helt annat. Så det kanske var dumt. Eller smart. Det var mer problematiskt när den kom ut. Det är många som bara läser deckare.

Har titeln gett dig en ny läsekrets?
– Ja! Men jag har också märkt att väldigt många bara läser romaner. På uppläsningar, när jag ibland läst noveller, har det visat sig att många inte känner igen formatet. Så jag har träffat många nya läsare.

Vad är historien bakom namnet Halland? För en svensk är det förvirrande. Som Mordet på Blekinge, eller Mordet på Själland.
– Jag vet! Det är förvirrande också för danskar. Men han fick det namnet och sedan gick det inte att ändra på, han hette Halland. Jag tror att det existerar som namn i Norge.

”Mordet på Halland ” är bara din tredje roman sedan du debuterade för 25 år sedan. Varför har du inte skrivit fler?
– Jag vet inte. Min första roman kom 1990 men sen kom annat skrivande emellan.

För många är ju novellen vägen till romanen.
– Ja. Men det är helt olika genrer – man kan ha talang för det ena men inte det andra. Den stora danska novellförfattaren, Peter Seeberg, gick över från romaner – och skrev de mest fantastiska noveller. Att komma på att han inte behövde skriva romaner var en stor lättnad, sa han.
– Noveller är en fantastisk genre. Förläggarna vill hellre ge ut romaner, det säljer bättre, och det är svårare att sammanfatta vad en novellsamling handlar om. Med novellen påbörjar du ett litet verk varje gång. De flesta har ambitionen att skriva ”en riktig bok”, och då menar de roman. Men jag vill skriva allt.

Pia Juul pratar riksdanska, säger hon själv. Men jylländskan kryper fram när hon träffar sina föräldrar. Annars har hennes författarskap påverkats mer av den lantliga uppväxten än hennes dialekt.
– Vi bodde i en by på Jylland från att jag var sex till jag var arton. Då flyttade jag till Aarhus – som är en liten storstad. Jag skriver ofta om byar och småstäder – det är nog för att man upplever allting så starkt när man är barn och tonåring. ”Mordet på Halland” utspelar sig i en liten stad, vad som i Danmark kallas køpstad. Byn och køpstaden har mycket gemensamt. Det är först i Köpenhamn som du kan göra vad du vill utan att någon lägger sig i.
– Nu bor jag på landet igen. Men på Sydsjälland är det många som flyttat från Köpenhamn. Det är helt annat jämfört med när jag var barn, vi flyttade till Jylland från Själland. Det var svårt att komma in i det lilla slutna bysamhället. Jag blev väl mottagen men kände mig aldrig integrerad. Det värsta man kunde vara på Jylland var att vara köpenhamnare. Och var man från Själland så var man från Köpenhamn.

Pia Juuls föräldrar var båda lärare och barnboksförfattare. Hennes eget skrivande började när hon fyllde nio och fick sin första dagbok.
– Jag skrev alltid dagbok och hade väldigt många brevvänner. Annars började det med att jag skrev dikter i gymnasiet, som så många. Mina föräldrar läste och skrev mycket – men båda hade vanliga jobb. Jag skrev och försörjde mig på olika ströjobb i Köpenhamn men tänkte att jag skulle utbilda mig till något. Då hade jag redan mött den man som är min man idag. Han sa: Om du ska vara författare, ska du inte bara skriva?
– När man blir författare ställer man sig utanför samhället. Man kan få stipendier. Om man plötsligt har pengar kan man resa någonstans. Men man får ingen föräldrapenning om man inte har haft något riktigt jobb innan. Det är ett osäkert liv. Men fritt. Om man har nerver till det.
Vid sidan av författandet jobbar Pia Juul som översättare. Men just nu har hon inte översatt på ett halvår. Danske Banks litteraturpris gav henne mer tid att skriva, och det är hon glad för.
– Annars skriver jag på mina egna grejer emellanåt. När jag har översatt en timme kanske jag byter. Eller så skriver jag på natten. Eller översätter på natten. Det är mycket ostrukturerat som du hör.

Ibland åker hon till Jylland för att få skrivtid. Det ska hon göra i oktober och november.
– Jag pratar aldrig så mycket om det jag håller på med. Men om det finns en genre som handlar om mord utan att vara deckare, så är det en sådan. Den danske författaren Henning Mortensen kallar det för kriminalistiska romaner.
Pia Juul kallas ibland minimalist. Ett av hennes litterära kännemärken är att hon med vardagliga detaljer gestaltar de stora frågorna.

Du buntas ofta ihop med Naja Marie Aidt och Helle Helle, två andra danska författare som kamouflerar stora frågor i dansk vardag.
– Det är mina två vänner! Vi mejlar nästan varje dag. Naja Marie har jag känt längst. Jag tycker om vad de skriver, men jag tycker också att vi skriver väldigt olika.

Pratar ni om vad ni skriver?
– Nej. Jag vet att Helle skriver på en ny roman men det är det enda jag vet. Och för mig är det farligt att berätta för mycket. Jag säger att nu går det dåligt, eller nu går det riktigt bra. Men det är allt.

Dina dikter och noveller handlar också ofta om mord och död. Författare som blir mördade. Hur kommer det sig?
– Jag har aldrig tänkt på det på det sättet. Det har nog att göra med att jag har läst så många deckare. Men när tre av mina dramatiska texter kom ut i en bok hade de till och med en pistol på framsidan – för det är en pistol med i alla tre berättelserna.

Vilken är din favoritdeckare?
– Hjalmar Söderbergs ”Doktor Glas”. Det är min ”yndlingsbog”. Jag älskar korta romaner. Och det är en slags deckare men det handlar inte om jakten på en brottsling. Kerstin Ekmans fantastiska ”Händelser vid vatten” är på många sätt också en deckare.

Men en traditionell deckare?
– Problemet med de så kallat ”riktiga” deckarna är att de liknar varandra för mycket. De följer samma oskrivna regler – det gör dem trygga för läsaren men det blir svårt att framhäva en. Det börjar med kaos, som detektiven eller polisen ska få ordning på. Det är så det ska vara.

Kommer du själv att skriva en deckare?
– Om jag kunde skulle jag vilja. Och det kanske jag gör en dag.

Efter lunch är det dags för Karl Ove Knausgaards framträdande på Louisiana Litteraturfestival. Pia Juul sitter på översta raden i konsertsalen, inte på någon av de reserverade författarstolarna längst fram.
En författare som inte beter sig som en författare. Hon låtsas som att hon är vem som helst.

Pia Juul

Född: 1962. Uppväxt i Himmerland på Jylland, bor i dag söder om Præstø på Sjælland.

Familj: Två döttrar, 8 och 24. En man som är arkitekt.

Aktuell: Romanen ”Mordet på Halland” har nyligen kommit på svenska. På danska ”Radioteateret: Vi sender: KOBLENZ : en digtsamling”.

Besöker Bokmässan i Göteborg i september.

Utmärkelse: Tilldelades ifjol Danske Banks Litteraturpris, ett av Danmarks största på 300 000 danska kronor, där läsarna själva röstar fram en pristagare.

Pia Juul om Norden:
– Jag har ingen särskild känsla för det nordiska. Men det är en fantastisk gåva – tillsammans har de nordiska språken en enormt stor litteratur som vi kan läsa på originalspråk. Men för mig är norska exotiskt och mer främmande än svenskan.

Ursprungligen publicerat i Sydsvenskan 2010–08–28.

Postat av Julia Svensson - Kommentera

Sin egen genre

22nd August, 2010

I torsdags var jag i Humlebæk på Louisiana Litteraturfestival. Där skrev jag en krönika om hur litteraturfestivalen blivit en egen genre, snarare än att locka fler köpare till bokhandelsdiskarna.

Karl Ove Knausgård är inte längre särskilt ensam i sin kamp.

En bokälskare går aldrig till sängs ensam. Så står det på hennes tygväska, en tjej i publiken på Louisiana Litteraturfestival. När festivalgeneralen Christian Lund intervjuar norske författaren Karl Ove Knausgård, bosatt i Malmö, slår det mig att jag inte förrän på senare år börjat tänka på läsande som ensam sysselsättning. Den tystnad som infinner sig när jag stannar inne och läser en lördagskväll – eller loggar ut från Facebook en söndagskväll – är desto mer markant när icke-kommunikation blivit ett aktivt val. Även om litteratur kan upplevas på olika sätt – genom till exempel uppläsningar och bokcirklar – är läsa fortfarande något man måste göra ensam. Relationen som byggs upp med romanfigurer och författare är fortfarande privat.
– Det känns som om du har skrivit boken till mig, säger Christian Lund till Karl Ove Knausgård. Det känns märkligt att resten av publiken här i konsertsalen känner samma sak.

Det tycker Karl Ove Knausgård också. Han har skrivit den självutlämnande romanen ”Min kamp”, vars första band kommer på svenska i höst, till sig själv och har svårt att ta in att 200 000 personer nu vet allt. Boken placerade honom på ett chockartat sätt i de norska mediernas  strålkastarljus. Günter Grass går med krum rygg genom korridorerna. Sofi Oksanen står och sms:ar på terrassen.
Louisiana Litteraturfestivals första upplaga har ett bra startfält av både nordiska och internationella namn – vilket Christian Lund ser som en självklarhet. Redan tidigt hade Louisiana gäster som Karen Blixen. Det var här Salman Rushdie återuppstod efter fatwan, och här kunde östeuropeiska författare uttrycka sig kritiskt om sina hemländer.

Att de danska litteraturfestivalerna blir allt fler – Louisiana, CPH:LITT och World Wide Words med flera – handlar inte bara om ökad kommunikation. Enligt ett reportage i tidningen Politiken är det den polariserade bokmarknaden som gör att varken författare eller bokmalar kan stanna på sin kammare. Bara det senaste året har danska bokhandlare märkt av ett otroligt tapp i översatt kvalitetslitteratur vilket beror på ”bestsellerismen”, ett ökande fokus på bästsäljarförfattarna – och på de fria bokpriserna.
Även om festivalerna vill värna om kvaliteten är det tyvärr ganska långt från Louisiana till bokhandelsdiskarna. Festivalen har snarare blivit en egen litterär genre. Bakom ljudet från bildskärmen i Louisianas skulpturpark, hör jag Öresundståget stanna var tjugonde minut. För en bokmal i södra Sverige, långt från Stockholm och Kulturhusets internationella författarscen, är det bara att omfamna den danska festivalhajpen, tacka och ta emot.

Ursprungligen publicerat i Sydsvenskan 2010–08–22.

Postat av Julia Svensson - Kommentera

Vindsbygget – min egen sommardeckare

18th August, 2010

Jag bor i en rullväska. Varken mer eller mindre. Det är resultatet av en lite väl spännande sommar. För ett tag sedan skrev jag på den här platsen om hur ett simpelt handfatsbyte i mitt badrum fick oanade proportioner när det sammanföll med kärlek som tagit slut. Men när man tror att saker ordnat sig är de i realiteten sällan över. Även om den historia jag nu tänker berätta inte har med brustna hjärtan att göra, mer än att jag älskar mitt hem mer än mycket annat här på jorden.

Såhär: Under två år har grannarna och jag lobbat för att få bygga ut våra lägenheter med trappor och extra rum på övervåningen. Slutligen, en dag i maj när jag kom från jobbet, hade byggarna gjort hål i innertaket. Jag var beredd, hade tömt det aktuella rummet och bett dem plasta in grejer. Men. De hade gjort hålet utan att plasta. Alla som varit i kontakt med gipsdamm från trettiotalet vet att det inte är som slipdamm, vilket kan vara nog så besvärligt. Gipsdamm är finkornigt och klibbigare än du kan tänka dig, fastnar på textilier och tränger in i alla skrymslen. Mellan trådarna i kuddar. Soffan. Ryamattan. Varenda liten strumpa i garderoben inklusive kappor i italiensk ull. Jag visste lyckligtvis inte då att “Kvinnor som hatar män som inte plastar in” var första delen i en hel trilogi. (Det alternativa namnet på denna del skulle kunna vara “Män som hatar kvinnor som skriker och gråter”. Kvinnors arga tårar kan ha respektingivande inverkan. Om man bara gråter en enda gång, det vill säga. Då tassar de på tå, rädda att man ska gråta igen.) Allt löste sig temporärt med att saker och ting plastades in i efterhand och framtida städning utlovades. Jag fick flytta in i mina kompisars lägenhet som stod tom. Två veckor senare reste jag till USA.

I juli kom jag hem. Slutdatum för bygget var 19 juni. 2010 trodde jag. Men ingenting är ju hugget i sten. Den nybyggda trappan var förvisso stabil och knarrfri. Men den såg ut som om den tillverkats av spillbitar från mina grannars trappa. När jag hörde att trappan inte skulle göras om utan kläs med spånskiva var “Byggfirman som lekte med elden” ett faktum.
Så blev det augusti. I förra veckan började vad jag hoppas ska vara den tredje och sista delen i följetongen. Jag hade oljat golvet på nedervåningen, som jag passat på att låta hantverkarna slipa. Men upptäckte att det gamla lacket bara var fläckvis bortslipat och oljan bara fäste fläckvis på träet.

Historien får förhoppningsvis ett lyckligt slut. Men jag håller mig just nu borta från mitt hem för att inte dö stressdöden. Jag tänker förlåtande ord som “läropengar” när jag försöker hitta seriösa golvfirmor som kan rädda mitt sjuttio år gamla brädgolv. Efter en sommar i kappsäck börjar jag också undra om lägenheten verkligen existerar eller om jag alltid släpat mitt pick och pack mellan generösa vänners olika hem. Och jag antar att jag gör säkrast i att ignorera titeln “Luftslottet som sprängdes” varje gång den dyker upp på näthinnan.

Ursprungligen publicerad i Ystads Allehanda 2010–08–18.

Postat av Julia Svensson - Kommentera