Fåfängans haveri
26th November, 2009
Krönika om Vanity Fair, Christopher Hitchens, Stieg Larsson, svensk mediedyrkan, magasinet Filter med mera.
Läs i dagens Sydsvenskan
Postat av Julia Svensson - Kommentera
Sonia Livingstone: “Internet är svårt att tolka”
28th November, 2009
LUND/MALMÖ. Gränsen mellan reklam och innehåll saknas på internet – och det är en större risk för barn än våld och porr. Det anser professorn i socialpsykologi, Sonia Livingstone. Igår tog hon emot Wahlgrenska stiftelsens pris i Malmö.
Föräldrars syn på internet är väldigt dubbel, säger Sonia Livingstone, professor i socialpsykologi på London School of Economics och en av världens främsta forskare i barns och ungas medievanor.
– Dels är internetkunskaper nödvändiga för att barnen ska lyckas i framtiden. Dels är internet också en källa till rädsla och oro.
Vi sitter i röda fåtöljer på Hotel Duxiana i Lund och Sonia Livingstone har just beställt in en extra kopp kaffe efter frukosten. Klockan är tio på förmiddagen men torsdagen var en lång dag, med föreläsningar på Lunds universitet.
Senaste projektet handlar om ungas internetvanor i 25 europeiska länder.
– Kollegor i Turkiet berättar hur föräldrarna där är rädda för att barnen ska bli värvade av terroristgrupper på internet. I Storbritannien är föräldrarna rädda för pedofiler och i Tyskland är de rädda för nynazister.
– Barn däremot är självsäkra och känner att de är experter. Om de är rädda för något är det mobbning. Men i min forskning har jag lagt märke till att många barn inte förstår skillnaden mellan offentligt och privat, eller vilka spår de lämnar på internet. Även om barnen är självsäkra är internet svårt att tolka.
Enligt din forskning är reklam farligare än internetpedofiler.
– Risken att möta en pedofil på internet är liten – men om du väl gör det är det farligt. Något som barn däremot ständigt möter på internet är en miljö där det är svårt att veta vilka budskap som är reklam och vilka som är ickekommersiella.
Både på tv och i det offentliga rummet är det tydligt vad det är som är reklam, menar Sonia Livingstone. Men på internet är det svårare att se var gränsen går.
– Till exempel kan ett barn inte skilja en sponsrad sida från en icke sponsrad. Faran är att barn utvecklar förtroende för varumärken och att en sajts annonsör kommer att betyda mer för trovärdigheten än innehållet.
När hennes egna barn var yngre brukade hon sitta med vid datorn.
– När min dotter var yngre gillade hon en sajt som hette Nearpets. Jag frågade om det var reklam på sidan och hon sa nej. Men jag såg ett stort gyllene M. Hela sajten var McDonald’s. Det hade min dotter inte sett.
Intresset för barns medievanor började redan när Sonia Livingstone gjorde sin doktorsavhandling.
– Min avhandling handlade om såpoperor, något som många hade gemensamt. De användes för att diskutera livsfrågor som kärlek och otrohet. När internet och mobiltelefon kom för femton år sedan var barnen först med att plocka upp det nya.
– Barnen blir fascinerade på ett sätt som vuxna inte blir. För dem blir medierna en förlängning av dem själva, som fler fingrar eller fler öron. De har lättare att ta till sig dem, eftersom de inte har några stabiliserade vanor än. Vi vuxna blir som digitala invandrare – vi pratar med accent och vi kommer alltid att minnas vårt hemland. Även om mobiltelefonen är mer praktisk, att man kan prata var man vill, är jag väldigt fäst vid att ha en telefon i hallen.
Hur ska då föräldrar kunna prata med sina barn om internet?
– Föräldrar sitter ofta med sina barn vid datorn tills de är i tolvårsåldern. Sedan säger de att barnen är stora nog och vet vad de gör. Men riskerna är störst när barnen är i tonåren. Flickor uppmanas att banta på anorexisajter, pojkarna spelar våldsamma spel. Det finns anledning att vara försiktig. Du kan inte sitta med vid datorn, men man kan prata med barnen. Men man tenderar att prata mer med döttrarna än med sönerna.
Internet- och mobilkulturen har också lett till att barnen har mer kontinuerlig kontakt med vänner och mindre med föräldrar och vuxna, säger Sonia Livingstone.
– För trettio år sedan var det radio och tidningar som ungdomar pratade om när de beskrev sina liv. De kom hem från skolan och var ensamma. Nu har de kontakt med vänner även när de är hemma och äter middag med familjen.
Är det bra eller dåligt?
– De som har problem med kompisarna är aldrig trygga ens hemma – för om de stänger av blir de helt isolerade. Men för dem som har familjeproblem är den ständiga kompiskontakten ett stöd.
FAKTA Sonia Livingstone
– Föddes 1960 i Adelaide i Australien.
– Flyttade till Storbritannien som fyraåring.
– Har två barn, 16 och 20 år.
– Professor i socialpsykologi och chef för institutionen för media och kommunikation på London School of Economics.
– Har skrivit fjorton böcker.
– Den första utländska forskare som får ta emot Wahlgrenska stiftelsens pris på 50 000 kronor.
– Jobbar just nu med ett projekt om barns relation till internet i 25 länder i Europa.
Publicerat i Sydsvenskan 2009-11-28.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
Rik på frihet
24th November, 2009
I Observers långa söndagsintervju framstår Maj Sjöwall som en ovanlig deckarförfattare. Över 40 år efter att den första Martin Beck-boken gick i tryck bor hon i en etta i söderförort i Stockholm. Visst har Beck försörjt henne i alla år men 74 år gammal arbetar hon fortfarande och har inte råd med bil. Hon får in en del royalties från utlandet men ersättningen från det svenska förlaget bygger på gamla kontrakt.
Sjöwall-Wahlöö skrev Beck-böckerna för att spegla de sociala problemen i 60-talets Sverige. I deckarform för att budskapet skulle nå ut till så många som möjligt. Martin Beck var också pionjär – han var den förste sköre, mänsklige poliskaraktären. Förfader till en viss deprimerad Ystadsdeckare och till den senaste i raden av vänstervridna kriminalare: Mikael Blomqvist.
Sjöwall-Wahlöös nutida kollegor behärskar både det mänskliga elementet och når en bred publik. Men med sitt sociala patos framstår Sjöwall fortfarande som pionjär. För hur många deckarförfattare är beredda att hålla med henne när hon säger: ”Jag är hellre fri än rik.”
Ursprungligen publicerat i Sydsvenskan 2009-11-24.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
“Jag är misstänksam mot alla ideologier”
7th November, 2009
I torsdags träffade jag författaren Nadeem Aslam i foajé på Hotel Baltzar här i Malmö.
Läs intervjun i Sydsvenskan.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
Papper med skärsår
4th November, 2009
Papper – vad är grejen? Det frågade sig den uppenbarligen papperströtta bloggaren Mymlan, aka Sofia Mirjamsdotter, på Skiftesföreläsningen på Malmö högskola i måndags. Temat för kvällen var ”Papperstidningens död”. I den ekonomiska krisen sviker annonsörerna och det blir extra tydligt att papperstidningens 150-åriga intäktsmodell inte fungerar längre. Amerikanska och engelska tidningar tvingas skära ned hutlöst och de svenska står inför samma utmaning.
Sofia Mirjamsdotter upprepar sig: Papper – vad är grejen? It-talibanen Joakim Jardenbergs (vd på Mindpark) medicin är att redan nu sluta ge ut papperstidning och istället banta ner Sydsvenskans journaliststyrka till fjorton webbreportrar.
Att framtiden är internet är självklart för två som försörjer sig på att propagera just detta. Men ekvationen är inte så enkel – det är ännu papperstidningen som drar in pengarna.
Det finns olika scenarion. Sydsvenskans chefredaktör Daniel Sandström, som tror på ett samspel mellan papper och webb, menar att papperstidningen i framtiden kommer få samma roll som vinylskivan – något man köper för känslans skull. I Danmark, till exempel, går utvecklingen mot en sorts elittidningar – dyra och med färre prenumeranter.
Guardian har avskedat journalister och rekryterat bloggare. Jardenberg och Mirjamsdotter pratar sig varma för medborgarjournalistik, privatpersoner som bloggar och drivs av personligt engagemang. Det är självklart att bevakningen skulle påverkas om tidningen allt
tydligare riktas till en bemedlad medelklass.
Liksom att journalistiken blir lidande i en värld där allt måste vara gratis. Den oavlönade ”medborgarreportern” får problem med objektiviteten. Eller måste ha ett jobb vid sidan om.
Internet sägs vara demokratiskt. Men det är också en demokrati som förutsätter en bärbar dator eller en dyr Iphone.
Publicerat i Sydsvenskan 2009-11-04.
Postat av Julia Svensson - 3 Kommentarer
Torsdagsbarnen
8th August, 2009
Från fredagsbarn till torsdagsbarn. En resa genom Litteraturmalmö via Lasse Söderbergs knä och Fredrik Ekelunds balkong. Men var finns egentligen kärnan?
Läs mitt reportage i Sydsvenskan.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
Gulabi gang
26th July, 2009
I romanen The White Tiger skriver Aravind Adiga om The Darkness. The Darkness är Ganga-land, det gamla Indien bortom it-under och expanderande medelklass och där är det traditioner och familjeband och maffia och korrupta stadsöverhuvuden som styr människors liv och kvinnor gifts bort vid tolv års ålder och inte kan gå ut efter mörkrets inbrott. Fåfänga drömmar om att krossa patriarkatet känns sällan längre bort än just där.
I januari lämnade eminenta fotografkamrat Johanna Wallin och jag takterrassen i Bombay, landade i Lucknow och hyrde en chaufför och en tolk och en bil utan fjädring. Efter sju timmar i bil hamnade vi hos den vilda feministen och människorättskämpen Sampat Pal i byn Atarra.
Här, i dagens Sydsvenskan, kan du läsa hur det gick.
Och här kan du kolla in Johannas bildspel.
Foto: Johanna Wallin
Postat av Julia Svensson - Kommentera
Hajp på burk
22nd July, 2009
Sagan om Malmös förvandling från industristad till framtidsstad har berättats många gånger. Julia Svensson misstänker att verkligheten kommer att hinna ikapp skönmålandet.
Den som vill veta hur framgångssagan om det nya Malmö egentligen kom till bör läsa Tove Dannestams doktorsavhandling ”Stadspolitik i Malmö” (Lunds universitet). En rafflande kommunthriller i akademiskt format. Som visar att visst, det ligger något i snacket om industristadens förvandling, kunskapsstaden och framtidsstaden – men framförallt ligger det något bakom det.
Malmö är Sveriges lysande exempel på den sedan ett par decennium växande globala trenden – att städer hajpas och lyfts fram som tillväxtmotorer och att stadsledningen arbetar aktivt med stadens varumärke. Marknadsekonomi applicerad på städer – man försöker påverka stadens konkurrenskraft och locka nya företag till platsen genom att stödja näringslivet, till exempel turism- och kunskapsbranscher.
Eller genom att erbjuda billig mark för att locka investeringar till spektakulära byggen, som visar att något faktiskt händer.
Malmö är inte först. Stadsledningen har friskt kopierat från andra städer med nedlagda hamnområden och studerat Richard Floridas böcker om hur man lockar till sig den så kallat kreativa klassen. Högutbildade, kreativa storstadsmänniskor och inkomststarka grupper från villaförorterna.
Dannestam har undersökt hur kommunen faktiskt lyckades vinna allmänhetens stöd för att hjälpa näringslivet och ge pengar till stora projekt. Till exempel att köpa namnet Malmö Arena för 25 miljoner, när välfärden skriker efter resurser.
Knepet kallas storytelling. Genom språket konstrueras en bild av Malmö. Medvetet använder man sig av ord med positiv innebörd – framtid, ny, attraktiv – och effektiva kontraster: förvandlingen från arbetarstad på dekis till attraktiv kunskapsstad.
När budskapet är klart börjar upprepningen. Ilmar Reepalu, som ofta beskrivs som en nyckelfigur i processen, berättar själv framgångssagan gång på gång.
Budskapet arbetades också in i ryggmärgen på kommunens anställda – som ses som ett slags ambassadörer för Malmö.
Ambassadörer är också företag, arkitekter och bygg- och fastighetsbolag – som vill få del av framgångskakan och som blir ett slags sociala konstruktörer inom sina respektive områden. Liksom media, naturligtvis. Otaliga texter, den här också, är ett resultat av storyn ”Malmö – en förvandlad stad”.
Men den avgörande budskapsspridaren är allmänheten. Under en arkitekturdebatt på Malmö stadsteater 2006 hörde jag Ilmar Reepalu tala om vikten av att invånarna är stolta över sin stad. När jag ser tillbaka har jag själv reproducerat bilden av ett ”Malmö där det händer” i oändlighet. Vet inte riktigt när det började, men jag vet att det inte bara är jag. Man kan säga saker som: Möllevången är avslappnat, kontinentalt och mer äkta än Söder i Stockholm. Malmö har industritomter med spontankultur. En strand, ett ghetto och en Turning Torso en kvart från centrum. Friisgatan är Malmös New York. Norra Grängesbergsgatan Malmös Brooklyn. Malmö är Sveriges Berlin – eller Chicago. Beroende på målgrupp går det att komma på hur mycket skryt som helst. Och hajpen har lyckats; Malmö har blivit exotiskt.
Tove Dannestam kommer i slutet av avhandlingen in på sagans fortsättning. Malmö utnämndes till årets tillväxtkommun 2009 – och kommunledningen berömdes av Maud Olofsson för att ha satt Malmö på kartan. Ilmar Reepalu svarade nöjt att Malmö ska fortsätta på samma framgångslinje.
Det är intressant att en så stor del av denna framgångslinje består av ord. Ord som, när de upprepas ofta, blir gamla och nötta. Vad händer till exempel när ordet hajp slitits ut? I kombination med lågkonjunktur och klimathot påminner de nybyggda köpcentrumen och anläggningarna om Jan Jörnmarks böcker om övergivna platser. Folkhemmets stora satsningar, hotell- och konferensanläggningar på halvstora orter, som några decennier senare förfaller, tomma och mossbelupna.
Man kan också fundera över ord som låter bra. Vad betyder egentligen attraktivitet? Vilka invånare är det man vill attrahera? Vilka element ingår i respektive stöts ut ur en attraktiv stad? Vad händer när man börjar benämna människor som mer eller mindre attraktiva?
Och vad händer egentligen med ord som bara delvis stämmer med verkligheten? När Friisgatan bara visar sig vara en vanlig gata? Eller när den alternativa bilden – Kontrasternas Malmö – är minst lika utbredd som sagan om Miraklet Malmö?
Trångboddheten på Herrgården och skolfiaskot i Hermodsdal existerade parallellt med America’s Cup och Turning Torso – under strålande högkonjunktur.
När hela världen känner till bränderna på Rosengård – hur trovärdig är den ensidiga lanseringen av Malmö som en attraktiv tillväxtregion tillsammans med Köpenhamn?
1995 bidrog Sydsvenskans nya slogan ”Haur du sett Malmö har du sett världen” – som anspelade på den Jacques Werupska litteraturens svårimponerade Malmöbo – till att tidningen ökade i upplaga.
I sommar har Form/Design center en utställning med namnet ”Har du sett världen har du sett Malmö” – som guidar besökaren till intressanta områden i förändring. Fjorton år senare har alltså den gamla malmöitiska stoltheten, tack vare hård och medveten satsning, ersatts av en omvänd PR-version av samma stolthet.
Vilka är då Malmöborna i allt det här? De senaste åren har vi lättvindigt blivit Malmö-ambassadörer. Det är ingen slump – i stadkonkurrensens tidevarv identifierar vi oss med vår hemstad till den grad att vi har ett behov av att förvalta framtidsflosklerna. Staden har blivit statusmarkör.
Man kan meditera över vem som egentligen kom först – Malmö eller floskeln om Malmö. En kompis berättar att hans vuxna barn, som växt upp under förvandlingstiden, inte alls känner att de måste försvara sin härkomst på samma deppiga sätt som han själv fick göra när han valde att stanna kvar på 80-talet.
På ytan kanske det nya Malmöskrytet inte handlar så mycket om just arbetarstadens revansch. Men det är samma mekanismer. Malmö är fortfarande litet och Malmöbon är fortfarande en underdog. De invånare som har något att vinna stämmer in i peppen. Medan några förfördelade på sin sida stan transformerar budskapet till tomma ord.
Artikeln publicerades i Sydsvenskan 2009–07–22.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
Tönthyllan: Friskis och svenskis
15th July, 2009
Jag minns vintern när jag cyklade omkring i cykelhjälm på Köpenhamns gator. Det spelade ingen roll att någon strök med varje gång en gul stadsbuss svängde vänster; jag har aldrig känt mig som en större tönt. Hade förträngt händelsen tills Politikens fredagsbilaga i förra veckan gav sig ut “På jagt efter svensken”.
De gör ett nedslag på Friskis och Svettis i Fælledparken. Här kan alla som vill vara med och svettas. Typiskt svenskt, säger den rödvitklädda svenska gympaledaren. Demokratisk folkhälsa.
Det kommer mer: På danska heter hockeyfrilla svenskernakke. Svenskar har inte skor inomhus, ens på nyårsafton. Allsång är en stor passion, liksom Melodifestivalen. På Illum är en tredjedel av de anställda svenskar, vilket innebär bättre service. På svenska säjer man “hejsan”.
4 664 svenskar i Köpenhamn, efter pakistanierna den näst största minoriteten, men det enda svenska som åtminstone luktar lite rock n roll är snus, som tydligen säljs svart i en hemlig kiosk på Falconer allé.
Sverige framstår som den ordentliga storasystern, som låter alla vara med och gympa. Som cyklar med hjälm, och skäms lite för det. Tönt? Det var hon själv som sa det.
Ursprungligen publicerat i Sydsvenskan 2009-07.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
En förebild inom mindfulness-skolan
13th June, 2009
”Allt är till låns och inget är egentligen ditt” står det en bok om mindfulness och acceptans av läkaren Andries J Kroese, som jag läser parallellt med Camus “Främlingen”. ”Allt är flyktigt”.
Camus huvudkaraktär Meursault vet också han att ”det inte har någon större betydelse om man dör vid tretti eller sjutti”.
Ur ett 00-talsperspektiv kan man säga att Meursault gör sin mindfulnessläxa. Han observerar yttre omständigheter och låter dem sedan gå; han ser sin kvinnas bröst och han ser att havet glittrar. Han konstaterar att hans mamma är död. Men han ser inte tillbaka.
En enda miss blir fatal: hettan och tröttheten är fysiska sensationer som Meursault inte lyckas frigöra sig från. Något så trivialt som Algeriets tryckande sommarvärme bringar honom ur fattning och dagen efter sin mors begravning råkar han skjuta en arab.
I bokens andra del, där Meursault förhörs, häktas och döms, analyseras hans tro på livets meningslöshet. Synen på att döda en arab överensstämmer med den franska kolonialmaktens syn på algerierna; en bagatell. Meursault ses inte som ett monster för att han dödat – snarare för sin hållning. Att han varken grät på sin mammas begravning eller tror på Gud.
Camus var något på spåren. Mindfulness. Sextio år senare skulle något som liknar absurdismen predikas som vägen till sinnesro – i ett postindustriellt samhälle utan religion, där människor dukar under av krav, information och materiella frestelser.
Men vad som gör Meursault främmande för nutidsläsaren är att han tycks ha bläddrat förbi några sidor i livsstilshandboken – kapitlen om empati och tacksamhet. När Camus mot slutet ger sin karaktär vissa insikter åstadkommer han ett slags bakvänd verfremdungseffekt. Meursault fördriver tiden i sin cell och inser för sent vad han förlorat. Han förstår att han borde ha känt tacksamhet. Han förstår sin döda mor. Han börjar känna vilja: han vill åtminstone ha folkhopens förtjusta vrål när hans huvud rullar i giljotinen. Och vips känner vi igen oss.
Så. Lägg coachningsböckerna på hyllan för en stund. Lär av Meursault och låt “Främlingen” bli din kurs i levnadskonst.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
