Julia Svensson

Skolsystemets förlorare

8th January, 2011

Om man tittar på könsfördelningen i grundskolors betygsstatistik kan man enkelt föreställa sig att världen snart styrs av högpresterande kvinnor, likt en Houellebecqsk dystopi.
Så kommer det i orättvisans namn inte att bli. I senaste numret av den socialdemokratiska tidskriften Tvärdrag observerar socialantropologen Kajsa Rudberg en niondeklass. Lektion efter lektion, rast efter rast, ser hon killarna oppo­nera sig mot lärarnas och skolans regler – något hon beskriver som ett skådespel där skolan är arenan.
Killarnas lekfulla trots är, enligt Rudbergs analys, ett sätt att särskilja sig från tjejerna som sällan bryter mot regler öppet. Att ta sig utrymme och rätt är grundläggande för maskulinitetsskapande – som är en klar fördel på arbetsmarknaden och kan kopplas till manliga privilegier och dominanstendenser (se till exempel Assangefallet, #prataomdet, kungen och kaffeflickorna).
Skolminister Jan Björklund vill lösa problemet med ökad disciplin. Men om reglerna i sig upprätthåller en ojämlik genusordning? Killar ses ofta som skolsystemets förlorare. Men ett IG i uppförande kan ta dem till oanade höjder.

Texten publicerades ursprungligen i Sydsvenskan 2010–01–08.

Postat av Julia Svensson - Kommentera

Konst i Citytunneln del 2: Dubbelnatur ger hålen mening

7th January, 2011

Hon är konkret när hon är abstrakt. Hon lägger till genom att dra ifrån. Och nu är Kristina Matousch dessutom dubbelt aktuell – både med Citytunnelkonst och på Elastic Gallery.

Pelarna på station Hyllie står som nedsänkta i ett svart intet. Spegelskulpturen “Brazilian Wax” på Elastic Gallery är en box – med ett hål i. Kristina Matouschs konst går faktiskt att beskriva som ett ingenting. Tomma hål, som samtidigt bär på ett stort innehåll.
– Det är ett problem med konst-objekt – de är döda. Innan jag hittade hålet som uttrycksmedel kämpade jag mycket med konstobjektet som produkt. Hur kan man producera döda objekt som säger något om det som inte är dött? Hålet blev en utväg. Om du inte tittar på objektet kan du alltid titta genom hålet – så blir det något annat. Det fascinerar mig att ett hål kan vara ett språk i sig själv. Man kan kommunicera genom att göra hål istället för att tillfoga material – så får hålet en egen konsistens.

Konsten på station Hyllie och konsten på Elastic har inte så mycket mer gemensamt än hålen – och att de bär på en mening. Hålen i Hyllie handlar mer om platsens historia. “Minuten”, det ljusverk som cirkulerar runt entréhallens tak, står för tidsaspekten, hålen i glasen för människorna som har funnits på platsen före oss.
– De tre verken tillsammans heter Tidsfördjupningar – de tar sig an tid ur olika aspekter. Hålen runt pelarna på perrongen påminner om det som finns under, i det okända. Fördjupningen är baserad på en verklig utgrävning av en palissad. Den svarta sanden är en abstraktion av kolet som brann ner.
Även de hål som syns ovan jord, på glasrummets väggar, har dubbel betydelse.
– Det är på samma gång abstrakt och figurativ konst. Man kan välja att läsa dem som ansikten.

På utställningen “Tools” på Elastic har hålen ofta en relation till kroppsöppningar. Tillsammans med ett hårt kliniskt metallobjekt – som i redan nämnda spegelboxen “Brazilian Wax” eller den stora kaststjärnan, verket “Cutting Cunt”.
– Objekten står ju i kontrast till kroppen. Objekten är sterila och då blir kroppen ännu mer kropp. Hår, fett, hud. Alla döda material vi producerar står i kontrast till människan. Vi kan aldrig bli så perfekta som ett dött material. Eller tvärtom.

Kristina Matousch
Född: 1974 i Kalmar.
Baserad: I Malmö men bor just nu i Stockholm, där hon har Iaspis ateljéstipendium.
Aktuell: “Tidsfördjupningar”, Citytunnelns Station Hyllie. Utställningen “Tools” på Elastic i Malmö (t o m 22.1). En utsmyckning i ferrariröd plåt till parkeringshuset på Helsingborgs lasarett.
Nästa grej: Trelleborgs museum i april.

Sydsvenskan 2011–01–07.

Postat av Julia Svensson - Kommentera

Charmig med ful

7th January, 2011

“Det här kan vara det sista numret” står det på baksidan av nya Ful. Ful utsågs till årets kulturtidskrift 2010 men reduceras trots det snart till enbart webbtidning. Eftersom Sveriges enda queerfeministiska tidskrift inte kan drivas ideellt måste bidrags- och prenumerantläget förbättras avsevärt.

Trots – eller kanske snarare tack vare – det dystopiska tillståndet blickar vad som förhoppningsvis inte blir sista numret av Ful framåt. Mot en utopi: Hur ser den svenska konstscenen ut 2020? Till exempel flyttar Moderna Museet sin konstskatt till Historiska museet och fylls med rörelse och liv. Seriemediet når oanade höjder. Och all konst är queerfeministisk.
Fanzineartad och akademisk. Tråkig och rolig. Lätt och obegriplig. Ojämnheten är charmen i Ful. Liksom en befriande känsla av att Ful produceras enbart av engagemang. Och inte, som många andra svenska tidskrifter, av medieprofiler för deras kollegor.

Sydsvenskan 2011–01–07.

Postat av Julia Svensson - Kommentera

Domesticerade rebeller

5th January, 2011

Malmös revolutionära trädgårdsmästare, de så kallade guerillaodlarna i nätverket Mykorrhiza, går en spännande framtid till mötes. Jörgen Andersson, Norra Sorgenfriområdets egen bloggare, skriver i senaste numret av tidskriften Subaltern hur Gatukontoret kostnadsfritt upplåter en del av Enskifteshagen till Mykorrhiza – kommunen står för staket och vatten.
Malmö stad förstår att sätta värde på alternativa rörelser och det finns en öppenhet för  oväntade lösningar i utnyttjandet av platser.
Men det är uppenbarligen skillnad på folk och folk – det gäller pricka in både urbana medelklassvärderingar och Malmö stads ekologiska image.
På det gamla koloniområdet invid kontinentalbanan, varifrån de hemlösa bannlysts, växer det numera jordärtskockor och vitlök. Och när de alternativa skejtarna på ödetomten vid Industrigatan/Nobelvägen enligt Andersson antagligen kommer tvingas bort när det byggs bostäder, håller jordärtskocksrebellerna sakta men säkert på att domesticeras av kommunen. Med eller mot sin vilja.

Texten publicerades ursprungligen i Sydsvenskan 2011–01–05.

Postat av Julia Svensson - Kommentera

Livet går före formen

29th December, 2010

Köpenhamns bästa bostadsområde heter Bo01 och ligger i Malmö. I alla fall enligt den danske arkitekten Jan Gehl.
Julia Svensson mötte honom för ett samtal om Malmö och arkitekturen i Sydsvenskans serie om staden sedd från andra horisonter. Läs nedan, på sydsvenskan.se, eller som pdf: s 1, s 2.

När Jan Gehl, professor emeritus på Kunstakademiets Arkitektskole i Köpenhamn, och ägare till den internationella arkitektfirman Gehl Architects, tar med medarbetare och kunder på studieresa är det numera till Malmö han åker. Inte för några enstaka byggnaders skull – utan för stadsplaneringens.
När vi möts har han varit på jobbmöte i Västra hamnen. Innan han tar tåget tillbaka till Köpenhamn hinner vi med en hastig fika på Malmö central.
Vad är speciellt med Malmö ur köpenhamnsk synvinkel?
– De nya områdena du finner i Malmö är bättre än de nya du hittar i Köpenhamn. Där finns det mycket som är dåligt – bland annat Ørestad. Det jag tycker om med Malmös Bo01 är att man på allvar ger upp med de anakronistiska modernistiska planidéerna. I Bo01 är man mer observant på idén om en multifunktionell stad. Man hyllar utemiljön och man tar sig an människan. Vilket motsvarar de behov som finns på 2000-talet.
Hur menar du då?
– Går vi tillbaka i tiden, till miljonprogrammens decennier, har vi ingen arkitektur att hurra för. Det handlade om att bygga staden som en maskin – och det ser likadant ut över hela Europa. Malmö var inte intressant på 1970- och 80-talen. Vi har en räcka dåliga områden i Köpenhamn – det har ni också i Malmö. Men på den svenska sidan har man gjort upp med de modernistiska tankegångarna. I danska Ørestad ser stadsplaneringen på många sätt ut som den i det modernistiska Rosengård – skillnaden är att husen ritades av bättre arkitekter.

Allt började 1965, när Jan Gehl och hans fru, psykologen Ingrid Gehl, reste till Italien. Där studerade de tillsammans hur människorna använde stadens olika rum: folk stod och pratade i gathörn eller träffades på något av stadens torg.
Då blev det tydligt för dem varför människor inte hade reagerat lika positivt som man trott på de nya storskaliga och välplanerade bostadsområdena i Europa och USA. Där huset var stora, liknade varandra och bara innehöll bostäder och inte butiker, caféer och nöjen, fick människor inte naturlig kontakt med varandra. De reagerade också starkt mot att trafiken dikterade – och dikterar fortfarande – människors villkor i städerna.
Boken ”Livet mellem husen”, som Jan Gehl skrev efter Italienresan, är fyrtio år senare översatt till mer än tjugo språk. Tidigare i år kom uppföljaren ”Cities for people”.
Jan Gehl studerar inte form, som de flesta andra som sysslar med arkitektur. Han studerar liv. Sedan Gehl Architects startades för tio år sedan har han utvecklat urbana strategier åt städer över hela världen – till exempel i New York. Sedan många år är det trafiken som bestämmer på Manhattan. Men genom att räkna människor och studera människors beteenden undersöker Gehl hur folk vill använda staden. På Manhattan är de proppfulla trottoarerna ett stort problem. Det finns nästan inga bänkar eller caféer där man kan vila och uppleva stadslivet. Det är jobbigt för människor med rollator eller barnvagn. Det är också svårt att uppmuntra folk att gå istället för att ta bilen. Att cykla på Manhattan var tills ganska nyligen inte ens att tänka på.
De senaste femton åren har Malmö haft en visionär politisk ledning som samarbetat tätt med näringslivet – och lyckats vända stadens negativa utveckling på många områden. Ur ditt perspektiv – var sticker Malmö ut?
– Där Malmö verkligen drar fram är inom stadsbyggnad – kreativa politiker, duktig stadsarkitekt och stadsträdgårdsmästare, har varit i stånd att införa en mer holistisk syn på stadsplanering. Malmös arbete med internationalisering, arkitektkonst, torg, gator och cykelvägar är bra. Men också fina tankar om kunskapsstaden och den blandade stadsmiljön lyfter staden till internationellt hög klass.
En anledning till problemen med de moderna områdena är att de byggdes snabbt och var genomplanerade. De gamla städerna växte däremot fram under lång tid, efter människors behov. En sak är att bygga nya stadsdelar – som Bo01. Men hur ska man göra med den redan existerande modernistiska staden, som Rosengård?
– Vårt kontor är involverade i ett stadsförbättringsprojekt i Rosengård. Det är mycket viktigt att man gått igång att reparera det gamla. Rosengård får en tågstation nästa år och stadsdelen kan växa ihop med stadskärnan.
Vad tycker du om den byggda arkitekturen i Sverige?
– Arkitekturen är mindre intressant i Sverige än i Danmark eller Norge. Alltid när man kommer till Sverige kan man se det på husen, att nu är du fanimej i Sverige. Varför är det svårare att hitta fem begåvade svenska arkitekter än danska eller finska? Det handlar bland annat om att det i Danmark, i förhållande till invånarantalet, finns dubbelt så många arkitekter som i Sverige. I Sverige ritar arkitekterna koncept – men byggmästarna bygger och får sista ordet. Så är det inte i Danmark.
– Det finns en skillnad i utbildningen också – den svenska arkitektutbildningen ligger under tekniska högskolan och den danska under konstakademin och kulturministeriet. Men många av dessa historiska skillnader mellan utbildningar och praxis är nu hastigt under förändring, och det är goda nyheter för arkitekturen i Öresundsregionen. Det är också därför vi är så glada för våra svenska medarbetare.

Texten publicerades ursprungligen i Sydsvenskan 2010–12–29.

Postat av Julia Svensson - Kommentera

Ur bild – men kvar i centrum

18th December, 2010

När de stora morgontidningarna monterar ned sin kulturbevakning rustar
Sveriges Television upp.
I dagens Sydsvenskan har jag intervjuat Eva Beckman – om att göra tv,
kolla på Top Model och sträva mot centrum.

Daniel Sjölin flirtar med kameran. Själv sitter jag i Babels studiopublik och får lära mig att applådera på beställning. Eva Beckman syns inte till någonstans.
När vi träffas några dagar senare, på hennes rum i SVT-huset på Gärdet, berättar hon att det här är den stora förändringen med att bli programchef. Hon har gått från att vara den som gör till att gå på möten och leda andra som gör.

– Jag har varit så intimt förknippad med Babel, så jag försöker hålla mig borta från det projektet med flit. Men jag har levt hela mitt liv med att göra program. Först i radio och sen i tv. Jag har älskat att stå i mitten av en redaktion. SVT-huset är ju de männi­skor som jobbar här. Ljussättare som klättrar i taket inför en direktsändning och är alldeles röda i ansiktet av upphetsning, fortfarande, fastän de har jobbat i fyrtio år. Redigerare som sätter sin heder i pant för att rädda en när man kommer med ett svampigt material. Nu är jag lite skild från det där, atmosfären, grupparbetet. Att vara chef är en annan sorts kreativitet – jag ska få andra människor kreativa.

Hur gör man det, får andra männi­skor kreativa?
– Jag litar blint på dem jag jobbar med. Jag har SVT-husets bästa folk. Det jag ska göra är att skapa utrymme för dem. Stålar och sändningstid. Och hitta de bästa programidéerna och utveckla dem.

Redan 2010 hade SVT-kulturen en bra budget – och för det nya året tillkommer ytterligare 30 miljoner. Kommer intresset för kultur-tv att vara fortsatt lika stort och satsas på lika mycket i framtiden? Eller kommer Sverige att gå åt samma håll som till exempel Danmark, där DR blir alltmer kommersialiserat?
– När jag ser DR är jag så himla glad att jag är på SVT. Inte bara SVT i förhållande till andra public service-bolag eller andra tv-kanaler. Utan även i förhållande till kulturjournalistik överhuvudtaget. SVT har verkligen satsat modigt, under flera år. Jag hoppas att det kommer att fortsätta på minst den här nivån. Svensk public service är privilegierad – att vi har tillgång till dagliga kulturnyheter, ett timslångt veckoaktuellt program som Babel, dyrt, med muskler. Och Kobra och kulturdokumentärerna. Och jag har inte en känsla av att befinna mig under hot och det är otroligt skönt.

Din syster Åsa Beckman är kritikchef på Dagens Nyheters kulturredaktion. Du får trettio miljoner medan hennes redaktion säger upp hälften av medarbetarna. Vad tror du om nedskärningarna på tidningarnas kultursidor?
– Jag känner mig insyltad, så jag pratar inte specifikt om DN. Men det är en beklaglig och fruktansvärt tråkig utveckling. Och jag har svårt att tro att det uppskattas av läsarna. Å andra sidan har det varit kris för kulturjournalistiken och tidningarnas kultursidor sedan jag började jobba. Och de har alltid överlevt. Men det är klart att det börjar kännas som att man når en smärtgräns.

Eva Beckman har en välbekant röst som jag ändå skulle ha svårt att placera om jag fick frågan. Självklart kraftfull men ändå mjuk. Den har funnits som ett bakgrundsljud i vardagen i tjugo år. Först tio år i radion. Sedan tio år i SVT.
Eva Beckman växte upp i den lilla byn Prästmon i Ångermanland. Som barn pratade hon bred norrländska, fast med tungrots-r eftersom hennes mamma var från Skåne. På högstadiet tränade hon bort de skånska r:en för att hon var rädd för att bli mobbad.
– Sedan flyttade vi till Köping, och där blev jag verkligen supermobbad. Jag började prata västmanländska. När jag lade bort den hade jag ingen dialekt kvar. Men norrländskan skulle jag gärna haft – jag gillar dialekter, det är snyggt.
Det är ingen slump att både Eva och Åsa Beckman – och deras lillebror Jonas – jobbar med kultur.
– Det var viktigt med böcker och musik hemma. Pappa skrev och det blev en stor del av vår identitet. Vi hade kontakt med Stockholm genom pappa. För många är kulturvärlden som en annan planet, men det var det inte för oss. Att jobba på tv var inte något främmande. Men jag har enorm respekt för personer som kommer till den här världen av helt egen kraft, utan att ha försprång.
När Eva Beckman var 25 började hon jobba på Sveriges Radio. 1989.

– Det var en brytningstid. Radions kulturutbud var inte särskilt journalistiskt när jag började. Det fanns inomestetiska program som Filmburken, Konstronden, Bokfönstret. Men vi hade en jättepigg chef som hette Svante Weyler. Under Gulfkriget gick han runt och skrek att: ”Vi måste sända direkt! Världen brinner!” Jag och Cecilia Uddén satt och ringde som galningar. ”Varför tiger de intellektuella i Mellanöstern? Vad säger Nawal El Saadawi?” Det var ett nytt sätt att jobba på. Vi rev väggar mellan fin- och populärkultur, mellan Sverige och världen, kultur och samhälle. Kulturen säger någonting om världen, livet, utanför själva uttrycket. Det är där jag tycker kultur blir riktigt intressant. Tio år senare gick jag över till SVT – ungefär samtidigt som samma utveckling skedde även där.

Eva Hamilton skrev i ett debattinlägg: ”Att göra tv-pro gram för en smal samhälls- och kulturintresserad elit är ganska lätt. SVT gör det varje dag. Att göra tv för hela svenska folket är betydligt svårare.” Vad tänker du om det?
– Jag tror att Eva Hamilton, med all respekt, underskattar svårigheten att göra program för en elit. Det är inte nödvändigtvis lättare. Om vi nu ens ska tala om en elit, jag gillar inte ordet. Men hennes poäng var att vi har en generation vuxna människor mellan 30 och 59 som väljer bort SVT. De kollar på fyran. Det är tydligt, det är där vi är svaga.
– Nu är ålder ett ganska knepigt begrepp att förhålla sig till i just min genre, det är inte säkert att en 68-årig Karin Boye-älskare är mer annorlunda än en 16-årig. Men visst ska man fundera på varför en stor grupp väljer bort SVT. Det är en utmaning för hela företaget. Är det något med hur vi gör våra program? Vad vi berättar? Jag tar det på stort allvar.
– Just nu tänker jag jättemycket på jobbet och jag tittar noga på alla sorters tv, som Top Model. Och funderar. ”Tänk om man skulle hälla finkulturen i en superkommersiell dramaturgisk form? Vad gör det att de lägger på den där speaken nu, vad händer då? Vad är knepet? Varför tappar jag sugen här på mitten?”

Att rekrytera DN-krönikören Hanna Hellquist som programledare är ett led i ett strategiskt arbete – att ändra på att det nästan bara är män som leder kulturprogrammen.
– Det är en klassiker – när vi har idémöten kommer det alltid upp förslag på män. Sedan är det någon som säger ”ska vi inte ha en kvinna med?”. Vi är oerhört ålderdomliga i våra hjärnor, på ett sätt som faktiskt kan ge en panik, tycker jag. Nyheterna sköter sig perfekt. Även kulturnyheterna, helt perfekt. De övriga kulturprogrammen har haft väldigt många manliga profiler. Men det är inte ett dugg svårt att hitta kvinnliga profiler om man bara anstränger sig lite. Det är aslätt.
Det har aldrig varit ett mål för Eva Beckman att nå en hög position. Däremot har hon svårt, säger hon, att inta en passiv roll. Hon tycker om att ha inflytande över något större. Men trots det är det reporteryrket, inte chefandet, som hon gillar bäst.
– När jag slutade som genrechef 2000 krävde jag att få bli reporter. Det var två tre otroligt lyckliga år. Jag älskar att vara reporter. Jag skulle gärna ha fortsatt med det. Sen skulle Babel startas, och så blev jag producent och projektledare, och det var roligt. Det är inte så nu men tidigare har jag ibland längtat efter att slippa ansvar. Du vet, som chef sitter man där ensam och dignar under ansvarsbördan och hör folk skrattande gå med klirrande Systemkassar hem till sin familj.

Jag läste i en artikel att du inte hinner äta lunch.
– Under lunchen har jag administrativ tid, haha. Nej, visst äter jag lunch emellanåt. Men jag har alltid jobbat mycket. Med det nya jobbet har det inte direkt varit någon succé med hemmalivet. Men jag gjorde värsta lyxgrejen i helgen. Min son Jack var hos min syster. Då bokade jag in min man Sam och mig på Clarion Sign vid Norra Bantorget. Sen var vi turister i Vasastan en hel helg. Vågat va?

Eva Beckman

Född: 1964.

Familj: Maken Sam och sonen Jack, 10 år. Syster Åsa Beckman, kritik­chef på DN kultur, bror Jonas Beckman, undertextare på SVT. Dotter till författaren Erik Beckman.

Bor: Vid Mariatorget, på Söder i Stockholm.

Aktuell som: ­ Programchef på SVT Kultur & Samhälle, sedan i februari.

Bakgrund: Kulturvetarlinjen med idéhistoria som huvudämne. Poppius journalistskola. DI:s radioproducentutbildning, och tv-reportage. Har jobbat tio år på radio, lite längre på tv. Var producent för litteraturprogrammet Babel 2005–2010.

Eva Beckman om…

…tidningen Mama:
– Jag har fortfarande inte missat ett enda nummer av tidningen Mama. Trots att jag baktalar den hela tiden och ideologiskt ser den tidningen som fienden, har jag aldrig missat ett nummer. Och alltid läst den från pärm till pärm. Det kan jag själv undra över. Det är inte något skämmigt, det är bara enormt konstigt.

…att läsa:
– Jag har precis läst ut Karl Ove Knausgårds ”Min kamp”. Den är fantastisk. Sedan jag slutade med Babel är mitt läsande mer lustfyllt. Jag var teaterkritiker i tre år vilket har gett mig en livslång teaterleda, som jag inte hämtat mig från. Det kommer aldrig att hända med litteraturen.

…framtiden:
– Man kan välja att se hela medieutvecklingen som ett gigantiskt hot. Men det är också en spännande tid. Vad är uppdraget för public service? Är det som de säger att om fem år har vi inga tv-tablåer? Den förra hotbilden var att vi skulle överge att se på tv i rutan. Men det knasiga är att tv-tittandet ökar på laptoppen och mobilen, men det fortsätter att öka i rutan också.

Texten publicerades ursprungligen i Sydsvenskan 2010–12–18. Texten går också att läsa på Sydsvenskan.se eller som pdf (101218 Eva Beckman 1, 101218 Eva Beckman 2).

Postat av Julia Svensson - Kommentera

Håller hårt i parollerna

11th December, 2010

Att paxa ord. Pax för ”vardagsliv”. Pax för ”ett medmänskligare Sverige”. Pax för ”verklighetens folk”. Ny Demokrati var först och Jimmie Åkesson anser att hans parti representerar begreppet bättre – men Kristdemokraterna har paxat ”verklighetens folk”. Inte bara i reklamsammanhang – Hägglund äger varumärket också på området möbler.
I nya numret undersöker tidningen Språk, på sitt som alltid berömvärt nyfikna vis, varför politiska partier allt oftare söker patent. Inte bara för partibeteckning utan för hela formuleringar, som de ”kan komma att använda”.
Enligt Språk är det framförallt Allianspartierna, med storpaxaren Kd i spetsen, som är rädda för parollstöld.
Jag frågar mig vad som sker i längden när politiska partier strategiskt börjar kolonisera språket. Men jag antar att jag borde lugnas av att än är det i alla fall ingen som paxat ordet ”demokrati”.

Texten publicerades ursprungligen i Sydsvenskan 2010–12–11.

Postat av Julia Svensson - Kommentera

Konsten att släppa en bomb

5th December, 2010

Konsten är att låta Noomi Rapace släppa sin bomb i precis rätt tid. På fredag har den prisbelönta filmen Svinalängorna äntligen premiär. I dagens Sydsvenskan intervjuar jag regissören Pernilla August. Läs nedan eller på sydsvenskan.se.

Pernilla August är överväldigad. Hennes regidebut, långfilmen Svinalängorna, har redan före premiären fått publikpriset i Venedig, Region Skånes kulturpris och juryns specialpris på filmfestivalen i São Paolo. Att filmen, som baseras på Susanna Alakoskis roman med samma namn, når en världspublik tror Pernilla August handlar om dess allmängiltighet.
– Barn som far illa och lever i dysfunktionella familjer, det är en aktuell problematik som finns överallt och aldrig verkar försvinna. Det, och att den handlar om en vuxen persons uppgörelse med den egna barndomen.
– Det är en historia vi alla kan relatera till. Gud vad många historier det finns med alkoholproblem och utsatta barn. Många jag mött säger: det här är precis som min mamma. Det känns så viktigt att berätta. Jag har själv inte alls levt den här historien men jag kan känna igen mig i unga Leenas betraktande av världen.

Romanförlagan handlar om unga Leenas uppväxt i det nybyggda bostadsområdet Fridhem i Ystad, med finska alkoholiserade arbetarklassföräldrar. I Pernilla Augusts och Lolita Rays manus har Leena, som i filmen spelas av Noomi Rapace, blivit vuxen. Tillsammans med sin make Johan (Ola Rapace) och sina två döttrar återvänder hon till Ystad där modern ligger på sin dödsbädd. Barndomen spelas upp i hennes inre – fyllefester, simtävlingar, hur hon fick ta hand om sin lillebror Sakari.

Hur kom du på att du ville göra film av Alakoskis bok?
– Jag läste boken och blev så tagen av den här lilla tjejen, Leena. Hon gick rakt in i mitt hjärta. Hennes kamp, hennes överlevnad. Samtidigt läste jag att Drakfilm köpt rättigheterna till boken och dagen efter ringde Ralf Karlsson och frågade.

Historien har en socialrealistisk, politisk underton. Är det medvetet?
– Jag har inte tänkt politiskt, men klass- och invandrarproblematiken som kommer ur boken är politik. Mitt fokus har legat mer på det psykologiska planet, det är mitt intresse och min arena. Det politiska ligger som en matta under berättelsen.

Att regissera långfilm var mycket roligare än Pernilla August tänkt sig. Till och med det hon trodde skulle bli jobbigt, klippningen och det tekniska. Hon hade med sig ett tryggt team med personer hon arbetat med tidigare. Hennes regissörsförebild och mentor i projektet har varit danske Per Fly.

Vad var det svåraste med regissörsarbetet?
– Att inte göra karikatyrer av finnarna, mamman och pappan. Det var som att hoppa på isflak. Alla fallgroparna fanns där: finnarna, invandrare, alkohol. Där fick jag stor hjälp av Outi Mäenpää och Ville Virtanen som spelar mamman och pappan. De försvarade sina rollfigurer.

Tehilla Blad gör en jätteprestation som unga Leena. Hur var det att regissera barn?
– Jag var skraj för det i början. De här barnen är så kloka, vetgiriga och har ett stort allvar i sig. Det blev som med vanliga skådisar. En skådespelare behöver en trygg och varm miljö där man vågar slänga sig ut och falla.
– Man måste bara vara extra försiktig med barnen. Nu är det så lyckligt att alla barnen faktiskt är syskon. Det ger en ton av närhet.

Hur valde du Noomi Rapace?
– Jag tänkte först att hon var för ung. Men så såg jag henne när hon spelade Medea på Dramaten – och där spelade hon mor. Noomi var klockren som Leena. Kombinationen att hon går och bär på en bomb, samtidigt som hon är alldeles mjuk. Som regissör måste man få henne att hålla i tyglarna och inte släppa bomben förrän i sista scenen.
– Att Noomi och Ola har varit ett par hjälpte också. Det ligger en sorts självklarhet över deras relation, sättet de tar i varandra och pratar. Olas porträtt av Johan har glimten i ögat. Han är så oneurotisk. Ola skulle faktiskt kunna bli en Hugh Grant-figur. Det var Ola från filmen Tillsammans jag ville åt.

Jag gillar hur du gestaltar att Noomi glider över i gamla mönster när hon kommer in i sitt barndomshem. Som att hon börjar dricka direkt ur kranen, precis som hon gjorde som barn.
– Jag älskar sådana gentagelser. Det arbetade vi med i manuset. Och Leena hade så lätt kunnat gå den vägen. Upprepa sin egen historia. Men hon kommer inte att göra det. Hon kommer att få att ganska okej liv efter det här.

Har du någon egen favoritscen?
– När socialen kommer på besök, och så julen. Och slutet. När Noomi får släppa sin bomb.

Vi träffas dagen efter galapremiären. När vi är klara ska Pernilla August åka hem och sova. Vad som ska hända sedan vet hon inte.
– Jag längtar efter att spela själv faktiskt. Och regisserandet – det är som om jag hela tiden letar omedvetet: är det här film? Det här? Men först ska jag ta det lugnt ett tag.

Texten publicerades ursprungligen i Sydsvenskan 2010–12–05.

Postat av Julia Svensson - 2 Kommentarer

Tunnelseende: konsten i Citytunneln

4th December, 2010

MALMÖ. Triangeln är Citytunnelns finrum. Hyllie är dess motsats – med undantag för Kristina Matouschs utsmyckning.
Sydsvenskans konstgranskare har tagit en förhandstitt på de tre nya stationerna. Se bildspelet här, på sydsvenskan.se. Eller ladda ned reportaget som pdf: sida1, sida2.

Det är en snöig och iskall morgon när vi ger oss ned i underjorden, konstkritikerna Carolina Söderholm och Thomas Millroth, arkitekturkritiker Leo Gullbring, fotografen Linda Axelsson och jag. När vi kommer ner under Malmö central blir det inte varmare. Varken i faktisk eller bildlig bemärkelse.
Förutom att temperaturen ligger runt noll domineras Citytunnelstationerna – förutom Triangeln – av massiv nyfunktionalistisk betongarkitektur.

Och stationernas öppna struktur gör att perrongerna aldrig blir varmare än utomhus.
Känner man sig då säker, när man väntar en mörk natt i en kall och avskalad miljö? Det råder delade meningar om färgsättningen. Men vi är överens om att perrongernas stora ytor ger en känsla av trygghet.

Vid en första anblick framkallar stationernas gråhet tanken: ”Välkommen till Sverige, här är det inget som är gött.” Men den spartanska utformningen har en poäng. En station där sittplatserna är få och det inte finns godisautomanter och liknande, blir aldrig något hängställe. Vad beträffar Citytunnelns kulörer – fyra nyanser av grått – får vi lita till att människorna ger de stora salarna färg.

Reportaget publicerades ursprungligen i Sydsvenskan 2010–12–04.

Postat av Julia Svensson - Kommentera