11th May, 2010
Den politiska kollapsen har gjort situationen i Tariq Alis forna hemland Pakistan värre än någonsin. Julia Svensson har läst hans djuplodande – och arga – berättelse. Läs recensionen i Sydsvenskan.
Ordet chamcha, ”sked” på punjabi, används av pakistanierna också för att beteckna ”nickedocka”. Vilket enligt somliga hänger ihop med britternas ankomst. Makthavare, som traditionsenligt ätit med fingrarna, apade efter sina övermän och började äta med gaffel och sked.
Under studentdemonstrationerna i Pakistan, som utbröt 1968 i samband med tioårsjubileet av den islamiska republiken, kallade demonstranterna regimtrogna politiker för ”skedar”. Ett öknamn som syftade på deras flathet – gentemot både makthavarna i hemlandet och giganterna i Washington.
Den pakistanske författaren Tariq Ali, född i en pakistansk elitfamilj, var redan som ung tongivande i protesterna. Sedan dess har han följt utvecklingen, på resor i landet eller från sitt hem i norra London.
Tariq Ali tecknar ett argt och personligt men på samma gång djuplodande porträtt av Pakistans sorgliga historia. Han berättar hur studenterna symboliskt skramlade med skedar under demonstrationerna. Varken förr eller senare har landet varit så fullt av hopp som 1968, menar han.
Den detaljrika och komplicerade berättelsen slingrar sig fram via militärdiktatorns gryende drömmar om svampmoln i den pakistanska öknen, med USA:s tvetydiga support, och klanen Bhuttos uppgångar och tragedier. Från dag ett, 14 augusti 1947, har landet styrts och utnyttjats av makthavare som handlat för sin egen vinnings skull.
I fyrtio år har Tariq Ali, som vid sidan av sitt ymniga författarskap är redaktör på New Left Review, varnat för den politiska kollaps som sedan några år tillbaka är ett faktum.
Situationen har enligt honom aldrig varit värre än nu. I landet som har världens sjätte största befolkning existerar träplogen och atomreaktorn sida vid sida. Huvudproblemen är kraven från USA, de religiösa extremisterna, den militära ledningen och korruptionen. Dessa bildar, tillsammans med fattigdom, analfabetism, opiumhandel och kvinnoförtryck, en stor olycklig familj.
Benazir Bhutto och hennes efterlevande make, presidenten Asif Ali Zardari hade, efter två ämbetsperioder, samlat på sig tillgångar på 1,5 miljarder dollar. De fattiga och medelklassen delar på korruptionsbördan. De som kan drar därifrån – bara i USA arbetar 20?000 pakistanska läkare.
Mest explosiva är de sociala och ekonomiska klyftorna, menar Ali. Om det fanns ett utbildningssystem skulle fattiga familjer inte tvingas lämna sina barn till prästerna för mat och skolgång.
Obama har beordrat fler flygangrepp i Pakistan än George W Bush, vilket sätter stor press på den pakistanska krigsmakten. Tariq Ali beräknar dessutom att Zardaris dagar vid makten snart ska vara över.
Under tiden har Pakistan gått in på sitt sextiotredje levnadsår. Rubriker som ”40 döda i självmordsdåd” och ”Attentat mot USA:s konsulat i Peshawar” är fortfarande inget nytt under solen.
Recensionen publicerades ursprungligen i Sydsvenskan 2010-05-11.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
7th May, 2010
I sitt försök att integrera sitt Malmöliv i Köpenhamn går Julia Svensson varje torsdagskväll Istedgade upp och ned.
I tredje delen av Integrationsprojektet inser hon att hon måste leva med både sin egen och danskarnas syn på naken kvinnohud.
Grannens dotter Under mina kvällspromenader på Istedgade kan jag inte undgå den. I den Ekstra Bladet jag hittat kvarglömd på en bänk på Hovedbanegården får jag den också serverad. Kvinnohuden. För där står hon, dagens side 9-pige, i stora örhängen och stringtrosor.
Nina, 26 år, från Nakskov. Ekstra Bladet, den förmiddagstidning som ägs av tidningen Politiken, är inte direkt ensam om att ha kopierat brittiska The Suns page 3-girl. Men: Danmark är det enda land där tjejerna som porträtteras inte är professionella modeller. Konceptet för Ekstra Bladets side 9-pige är ”naboens datter – mere eller mindre påklædt”
Grannens dotter är nu 33 år gammal. När Ekstra Bladet försökte ta bort henne häromåret protesterade läsarna.
”Side 9-pigen berättar mycket om hur danskarna ser på sig själva. Och vilken status kvinnokroppen har”, säger konstnären Jens Haaning, aktuell med en utställning på temat.
Vi dricker Ramlösa på ett ställe bakom Illums och pratar om det Danmark som var först med att släppa porren fri, och om danskarnas självuppfattning.
Side 9-projektet kom till när Malmös konsthallschef Jacob Fabricius efterlyste konst med Danmarkstema. Det blev 33 svartvita avfotograferingar av Ekstra Bladets sidan nio.
Nu, några månader senare, är bilderna i Toronto. Internationellt efterfrågade. I katalogen möter jag Jeanet, 22 år från Brønderslev. Till vardags studerar hon teknisk design i Ålborg. Marianne, 23-årig bilverkstadschef från Vejle, har den franska bulldoggen Ymer i famnen. Katrine, 25-årig lärare från Lyngby, drömmer om att bli barnpsykolog. Alla är glada och nästan nakna. Studenter, skolfröknar, hårfrisörskor. Som om Ekstra Bladet varit ute med hurtiga propagandaplakat: ”Alla ska med”.
Side 9-pigen befinner sig i ett gränsland mellan sexuell frigörelse, flirt och tolerans.
Ett dokument om danskarnas förhållande till kvinnokroppen. En kvinnofrigörelsens paradox.
”En del är till och med gravida. Det finns inga gränser”, säger Jens Haaning. ”Det är ju Danmark.” Han har bevittnat aha-upplevelsen hos vänner som på grund av sin politiska och intellektuella hemvist aldrig skulle medge att de läser Ekstra Bladet. Samtidigt som han själv anser att side 9-pigen är ett fullständigt missförstånd av jämställdheten.
I Budapest invigdes utställningen av danska kulturministern och kronprinsparet. När bilderna visades i Nigeria var det obegripligt för publiken att kvinnor klär av sig frivilligt i en dagstidning, mot ett arvode på 1 000 danska kronor.
Men det räcker att resa till Malmö för att inse att synen på kvinnohud är en av Sundets verkliga vattendelare. Min danska journalistbekant är av åsikten att ”det är väl rätt oskyldigt
med nakna damer”. Hon rycker på axlarna. Sedan tar hon danska Se og Hør som ett mer jämställt exempel än Ekstra Bladet.
Där finns i varje nummer både en avklädd man och en avklädd kvinna. En dansk kommentator på min blogg menar att även om missförhållanden bör bekämpas finns det prostituerade som valt yrket och önskar fackförening och rättigheter.
När det våras på Istedgade blir samexistensen mellan de två världarna alltmer påtaglig. Blottad hud och rosablinkande dildoar samsas med dyra hotell och trevliga barer. Kontrasten är verklighetsbejakande. Ett erkännande: här rör det sig inte ens om två världar, det är samma värld.
Men Istedgade och Ekstra Bladet förblir, trots danskarnas avslappnade attityd, provocerande för ett Malmööga.
Kvinnohud finns till salu i Malmö också, både levande och i pappersform. Skillnaden är att jag i högre utsträckning här kan välja om jag ska konfronteras med den.
För att köpa sex måste jag färdas utanför centrum – eller i alla fall klicka mig fram till sex på internet.
För att titta på bröst räcker det inte med en kvällstidning, jag tvingas be om en Moore. Det fordras helt enkelt en viss ansträngning. På andra sidan bron får jag kvinnohuden på köpet när jag betalar för min Ekstra Bladet. Och jag skulle enkelt kunna plocka upp en afrikansk tjej när jag ändå tar en vända på stans bästa bargata.
Ska jag vistas i Köpenhamn måste jag leva med lättillgängligheten. Då kan jag tänka anpassliga tankar som ”Här skuffas prostitutionen inte ut i ett svenskt undanskymt prydhetslimbo, här tillåts alla existera.”
Men innerst inne vet jag ju att den danska skiljelinjen mellan befriande verklighet och hyckleri är minst lika hårfin som den svenska gränsen mellan sexköpslag och osynliggörande.
Att både Danmarks största tidningskoncern, och danska staten, fortfarande sanktionerar den fria tillgången på kvinnohud, är en mätare på kvinnosynen i ett land. Även i kombination
med den yvigaste frigjordhet. Eller, trots den.
Läs texten i dagens Sydsvenskan. Läs övriga delar av Integrationsprojektet här.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
21st April, 2010
Den inflytelserike diktaren Ragnar Thoursie debuterade för en hel pensionsålder sedan.Nu sjunger 90-åringen sin poesi från en värld som angår alla, men som sällan omtalas i litteraturen – äldreomsorgen.
Sedan Ragnar Thoursie pensionerades från sitt jobb som byråchef på AMF har han gett ut sju böcker, både poesi och romaner.
I höstas fyllde han nittio år, på äldreboendet i Nacka i Stockholms skärgård. Bara några månader tidigare lämnade han tvårumslägenheten i Nacka där han bodde med hemtjänst. Sedan i höstas, då han också gav ut den uppmärksammade diktsamlingen ”Sånger från äldreomsorgen”, har han både fått brev från många läsare. Inklusive äldre- och folkhälsoministern Maria Larsson, som använder dikterna i sina anföranden. Boken sålde slut och har tryckts i ny upplaga.
– Äldreomsorgen. Alla är på något vis berörda eller kommer att bli berörda. Och det är ett gemensamt problem för samhället.
Du skriver i förordet att boken är ett poetiskt remissvar på Äldreboendedelegationens slutbetänkande.
– Det var lite övermodigt sagt. Jag har varit både skribent och byråkrat och jag tror att mitt yttrande är intressant för att jag själv är med i verksamheten just nu. Intagen, föremål för omsorg. Jag är ingen oväsentlig remissinstans.
Ragnar Thoursie har kallats för ”folkhemmets Rimbaud”, för att han liksom den franske poeten övergav en lovande poetkarriär som ung. Som sin far lokföraren valde han att ta ett tryggt jobb i statens tjänst. En klassresa, som bland annat berättas i Anneli Jordahls bok “Klass” (2003). Han klev in på AMS och stannade i 37 år. Därefter tog han upp poesin igen. 2003 kom “Elefantsjukan”, en delvis satirisk skildring av byråkratins korridorer.
Hur har ditt jobb på AMS påverkat ditt språk som poet?
– Jag har ett utredningsspråk och ett lyriskt språk, som tydligen Svenska Akademien har upptäckt har påverkat andra författare. Så verksamheten som byråkrat har inte försämrat den lyriska texten.
Skriver du fortfarande?
– Nej, det gör jag inte. Jag sover, mycket. Jag har jobbat så mycket i mitt liv, så jag är trött på gamla dar. Faktiskt, jag har varit en väldigt stor arbetsmänniska.
Det är hans tidigare sambo Lena Cavallius som öppnar när vi kommer. Hon är på besök, det är hon varje månad. Ragnar sitter i en fåtölj. Den skildrar hemtjänsten och dagverksamheten men inte hans nuvarande hem. Bakom fåtöljen, i fönsternischen, står ett svartvitt amatörfoto på hans föräldrar och syskon, från barndomshemmet i Katrineholm. Personer som också känns igen från de tillbakablickande texterna, som han skrev sommaren 2008.
Sånger från äldreomsorgen heter boken. Hur låter sångerna?
– Man får tänka sig en kör av röster – de flesta med falska tonfall. Falska stämmor, ostämda – som sjunger var och en efter sin egen näbb, om man har någon näbb. En del är belåtna och en del är förbannade. En del är ingenting, bara sjuka och dåliga.
När Ragnar Thoursie ska prata om boken börjar han gråta. Tårarna går inte att stoppa.
– Du förstår perspektivet. Jag blir själv gripen av motivet, som är storartat, mycket större än boken. Äldreomsorgen är en kolossal fråga för samhället.
Ragnar Thoursie har försökt se tillvaron ur de gamlas perspektiv, i all vänlighet och tacksamhet gentemot samhället. Som i dikten Nackas Babylon:
Raja, Addis, Eva, Mirja, Nasi, Jami,
Abbi, Sirpa, Karin, Halimo, Jehosif…
Namn ur Babylons förbistring?
Nej, från Nacka kommun i Stockholms län.
Några bland de många
invandrare och infödda som sköter
oss ensamboende gamla.
Hemtjänstens tappra välfärdsarmé.
– I mitt uppdrag finns inte kritiken med på allvar, även om den skymtar fram emellanåt, säger han.
Några dikter är mörkare. Om att se tillbaka på livet och närma sig döden. Eller om försäljning av omsorg, ett exempel på en politisk förändring som skett sedan Ragnar Thoursie själv slutade inom staten.
Hur är det att vara, som du beskriver, en kund i vården?
– Man upplever sig som ett föremål för omsorg, ibland rentav ett föremål i omsorgen, som jag skriver i en av dikterna.
Lena Cavallius sufflerar, som hon ofta gör under intervjun:
– Här i Nacka kommun är det påtagligt. Först hade kommunen en del hemtjänst i egen regi. Sedan skulle allt vara valfrihet. Och så skulle du Ragnar, och andra gamla, välja mellan 42 olika anordnare. Valfrihet! Men du hade en bra biståndshandläggare på kommunen.
Vid sidan av kritiken är Ragnar tacksam. Han tillägnar boken hemtjänstens personal.
– Omsorg är i och för sig tidskrävande och krävande, säger han. Jag hade en definition här för mig själv: Omsorg är en ädlare form utav kärlek. Kärlek är i viss utsträckning i eget intresse. Omsorg är i andras intresse helt och hållet. Fri från personliga förmåner och fördelar.
Fakta: Ragnar Thoursie
Ålder: Fyller 90 den 30 september.
Yrkesliv: författare, anställd vid Arbetsmarknadsverket 1955-85. Byråchef från 1972.
Debut: år 1945 med diktsamlingen Emaljögat. Den har betytt mycket för bland andra Tomas Tranströmer och Kjell Espmark.
Andra uppmärksammade böcker: Kråkorna skrattar (1989), Elefantsjukan (2003), Igelkottsfrid (2007).
Familj: barn och barnbarn. Före detta sambon Lena Cavallius, som han känt i 30 år.
Bor: i äldreboende i Nacka.
Aktuell med: 65-årsjubileum som poet. I höstas släpptes diktsamlingen Sånger från äldreomsorgen.
Belönades med Svenska Akademiens kungliga pris i december 2008.
Texten publicerades i Sydsvenskan 2010-04-21, av misstag i en ouppdaterad med i övrigt snarlik version.
Här kan du läsa den publicerade texten.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
28th March, 2010
De fann en egen ton och vann sina lyssnares hjärtan. Följ med Julia Svensson till radiokanalen från Malmö som gått på export och blivit Sveriges Radios plantskola och älskling.
Reportaget från Din Gata har i skrivande stund inte lagts ut på Sydsvenskans webb. Men ladda ner pdf:er här:
Din Gata s 1
Din Gata s 2
Postat av Julia Svensson - Kommentera
16th March, 2010
Jessica Valenti.
Det är mest damcyklar som står utanför Den Sorte Diamant i Köpenhamn. Och varför skulle det inte? Det är Internationell Kvindekonference i staden där Internationella kvinnodagen faktiskt grundlades för hundra år sedan av Clara Zetkin.
Trots högtrycket över södra Skandinavien – och alla prominenta gäster på konferensen – vaknar jag inte med solsken i blick. Mitt frukost- och ressällskap utgörs av tre dagstidningar som alla minner om hur kvinnor i Sverige och Danmark måste kämpa hårdare än män för att få samma villkor, lön och respekt.
I den första paneldebatten förtäljer svenska författaren Johanna Palmström dessutom att Sverige inte längre är ”världens mest jämställda land”. Norge har dragit förbi. Och Finland. Och Island. Svenska politiker har slutat kalla sig feminister. Ju mer komplex feminismen blir desto mindre tenderar media att ta upp frågan.
Sedan äntrar samvetet scenen. The Economist frontar med den kinesiska landsbygden och rubriken ”What happened to 100 million baby girls?”. Här går det 130 män på 100 kvinnor. The Economist intervjuar också indiske Mr Singh, som på grund av kvinnobristen i byn importerat en fru från en fattigare delstat. Författaren Naomi Wolf har ju en poäng när hon säger att västerländska journalister, som förfasar sig över bröstimplantat och anorexia, inte
har några stora problem. Att jämföra med 36-åriga filmaren Haifa Al-Mansours erfarenheter.
Hon är Saudiarabiens första kvinnliga filmregissör. I hennes land är biografer förbjudna och med sina dokumentärfilmer visar hon hur kvinnor där i princip förtrycker sig själva genom att
upprepa ledarnas budskap. New York-författaren Jessica Valenti, som 2006 grundade den första amerikanska feministsajten, feministing.com, vittnar om hur 16-åriga ensamma feminister från byar i Midwest tack vare sajten för första gången kan föreställa sig ett annat liv.
Min egen genusdepression är relativ. Unga svenska feminister tampas visserligen med samma orättvisor som sina trettio år äldre medsystrar gjorde en gång. Men i Norden är problemen definierade och vi har institutioner och lagar som äldre feminister genomdrivit. Det är bara att
fortsätta. Göra politik. Organisera oss. Strejka. Inte bli bekväma.
Ingen ger bort sin makt utan strid. Få män har tagit cykeln till Den Sorte Diamant på sin lediga dag. I dagarna blev Island land nummer två i världen att klubba igenom en lag om könskvotering. En lag som i Norge medfört att det sitter fler danska kvinnor i norska bolagsstyrelser än i danska. Ironiskt nog.
Men hälften kvinnor i styrelserummen är också bara ett steg på vägen. För att citera den egyptiska författaren Nawal El Saadawi: ”Condolezza Rice och Hillary Clinton är inte feminister, de är en del av patriarkatet”. Kvinnorna i styrelserna måste alltså inte bara fylla stolar. De måste göra skillnad.
Inför 100-årsjubileet har Liza Marklunds och Lotta Snickares bok ”Det finns en särskild plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper varandra” (2005) översatts till danska. Jag tar ett ex fastän den redan står i bokhyllan. Den där platsen i helvetet tål att påminnas om.
Texten publicerades ursprungligen i Sydsvenskan 2010-03-16.
Eftersom den inte lagts ut på Sydsvenskan.se publicerar jag den i sin helhet här.
Du kan också ladda ned den som pdf-fil. Klicka här: 100316 Kvinnodag
Postat av Julia Svensson - Kommentera
13th March, 2010
Andres Lokko firar 21 år som musik skribent och krönikör. Nu publicerar han ett urval av sina texter igen, i två luntor på sammanlagt 1 732 sidor. Julia Svensson läser och minns.
Andreas gick i min gymnasieklass. Under tre år satt han i skolbänken bakom mig och han var min bästa killkompis, i alla fall ett tag.
I vår tonårsvärld var det Absolute Music som dikterade villkoren. Och grabbarna i handbollslaget. Men Andreas var lite bättre. Inte coolare, men bättre. Det var han som upplyste om att Suede och Popsicle fanns. Det var han som fick mig att köpa den svarta Fred Perry-tröjan. Det var han som med högtidlig hand gav mig två gamla nummer av Slitz. Innan Slitz blev en porrtidning, vill säga.
Det var av Andreas jag för första gången hörde namnet Andres Lokko. Och andra, och tredje. Ni fattar. Han var besatt. En kompis brukade säga att Andreas enda kriterium för bra musik är att den är ny. Hån sprunget ur provokation.
Det har gått femton år. När jag läser Andres och Lokko ser jag att de här minnena av Andreas inte alls handlar om Andreas. Han var bara en bricka i spelet.
Allt handlar om Andres Lokko, en lillkille som tigger om förskott på veckopengen för att köpa The Whos nya skiva och trängas på konserter med Springsteen och The Jam. Som 25-åring kröns han till chefredaktör för tidningen Pop.
Läs resten av recensionen i dagens Sydsvenskan.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
6th March, 2010
Bild: Emma Larsson
I en grå radhuslänga i Oxie bor en av Irans främsta poeter. Men när hennes fjärde diktsamling nyligen kom ut i Iran hade den redan publicerats på svenska. I ocensurerad version.
Julia Svensson åkte hem till Azita Ghahreman för att prata om Iran, politik och det viktigaste – poesi.
Läs intervjun i dagens Sydsvenskan.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
27th February, 2010
145 år gammal och aktuell igen. Nästa vecka har Tim Burtons ”Alice i Underlandet” premiär över hela världen, med Mia Wasikowska, Johnny Depp och Anne Hathaway i huvudrollerna.
Julia Svensson har tagit reda på varför författare, konstnärer, modeskapare och filosofer aldrig tröttnar på Alice.
Läs reportaget i dagens Sydsvenskan.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
4th February, 2010
Julia Svensson försöker integrera sitt Malmöliv i Köpenhamn. I seriens andra artikel har hon köpt en dyr biljett, fryser, och väntar på ett tåg som aldrig kommer.
Läs del två av artikelserien Integrationsprojektet i Sydsvenskan.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
22nd January, 2010
Ifjol började de fem bokhandlarna på Kastrups flygplats med en ny strategi: Säljer bäst är inte den som säljer flest. En titel på bokhandlarnas bestsellerlista kunde kosta ett förlag 5 000 danska kronor för två veckor – en taktik som direktimporterades från engelsk detaljhandel. Däremot fick inte kunderna veta att den så kallade bestsellerlistan var en mer fiktiv historia än romanerna på den.
Ingen business är som lufthavnsbusiness och alla förlag som Politiken frågat har fogat sig och betalat. Och fastän modellen ses som ett brott mot marknadsföringslagen räknar många danska förlag med att ”Säljer bäst som betalar mest” blir allt vanligare i en hårdnande bokbransch.
Sedan ett par månader är ordningen återställd på de resandes topplista. Men det blir att tänka sig för innan man stoppar första bästa listetta i kabinväskan. För vem vet, när Londonplanet landar med nästa affärsknep kanske bokhandelns skrupler redan flugit sin kos.
Ursprungligen publicerat i Sydsvenskan 2010-01-22.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
Older Entries
Newer Entries
