18th September, 2010
Peter Høeg har ännu en gång lämnat livet på Jylland för ett gästspel i offentligheten. I dagens Sydsvenskan har jag pratat med honom om hans nya roman, litteraturen som lekplats och de inre elefanterna. Läs nedan, på sydsvenskan.se, eller som pdf (då får du dessutom se fotografgeniet Linda Axelssons bild): sida 1, sida 2.
Peter Høeg reser sig när vi kommer in rummet. Han är kortare än jag föreställt mig. Det grånande håret på ända. Djupt liggande ögon. Gröna säckiga denimbyxor och randig T-shirt.
Han ler och tar i hand. Ett fast handslag. Sedan bjuder han på ingefärste.
– Jag har bott i Afrika. Därför har ingefära en speciell plats i mitt liv. Det lyfter utan att speeda.
Sedan lutar han sig tillbaka i förlagets röda soffa.
Peter Høeg tröttnade på offentligheten efter ”Fröken Smillas känsla för snö”. Då gav han 150 intervjuer på ett år. Nu visar han sig bara när han skrivit en ny bok. Han har redan träffat massor av journalister här i det lilla rummet på förlaget Rosinante i Köpenhamn.
Den nya romanen, ”Elefantskötarnas barn”, släpps samtidigt i både Danmark, Sverige och Tyskland.
Han är spänd på recensionerna. Inför ”Den tysta flickan”, som släpptes med buller och bång efter tio års liv i skymundan, var kritikerkåren oense.
”Med känsla för snömos” var till exempel rubriken för Daniel Sandströms recension i Sydsvenskan.
– Det var mycket dramatiskt. Jag undrar fortfarande över kritiken. Kanske har det att göra med att det var en mycket komplicerad bok? Det var första gången jag skrev om medvetenhet,
hjärta och religion, så det fick också en chockeffekt. Det kan vara en förklaring.
En elefantskötare, som i den nya bokens titel, är någon som har en inre elefant att ta hand om, en våldsam passion. Det har uppskattningsvis 50 000 andra danskar – däribland några Peter Høeg känner. Men inte han själv.
– Jag upplever mig själv som rätt genomsnittlig och normal. Min mamma har en elefant, hon är en mycket intensiv person. Men det är en väldigt snäll elefant.
”Elefantskötarnas barn” handlar om barnen till två passionerade stollar. Fadern är präst, modern spelar orgel. När föräldrarna en dag försvinner slungas syskonen Peter och Tilte
ut i ett äventyr bland excentriska new age-ledare och kloakentreprenörer med klasskomplex. Barnen flyr undan sekter och kriminella grupper.
Huvudkaraktären Peter, en fjortonåring där femtiotreåringens berättarröst lyser igenom, dök upp när Peter Høeg blev ombedd att skriva en barnbok – vilket han tackade nej till efter
några veckors försök.
”Børnebog” är barnbok på svenska, förklarar han. Sedan berättar han att han för första gången tänker sig en bestämd publik för sin bok.
– Jag ser framför mig en familj av flera generationer som läser tillsammans. Som familjemänniska söker jag alltid sammanhang där jag kan umgås jämlikt med barnen. Man kan känna en djup gemensam glädje när man läser högt ur Astrid Lindgrens böcker.Det är en dröm att skriva något som når människor i olika åldrar.
Peters storasyster Tilte är en rödhårig flicka med skinn på näsan. Lite som Pippi Långstrump. Eller Smilla. Eller en inverterad Lisbeth Salander.
– Jag har alltid önskat mig en syster. Jag tror att den svåra vägen till kvinnorna är lättare då. Och jag känner att det kvinnliga har ändrat sig och tar större plats i kulturen än det gjorde
förr. Förändringen av det kvinnliga i vår djupare medvetenhet, kommer till uttryck i mina och andras böcker.
”Fröken Smillas känsla för snö” var en av de första storsäljarna i den skandinaviska spänningslitteraturen. Hur ser du på deckarboomen?
– Jag läser inte så mycket. Jag har läst så mycket i mitt liv att jag inte längre behöver input utifrån. Precis som jag har vänner som är kompositörer, som aldrig lyssnar på musik.
– Men jag älskar spänning. När jag var barn läste jag Tintin och Tarzan. Jag hade stora upplevelser med Enid Blytons Fem-böcker. När jag blev äldre läste jag ”Greven av Monte Cristo”, Shakespeare och Borges. Jag tycker inte att det är mindre fint att ha en stor upplevelse med Tarzan än att ha det med Borges. Det är en artificiellt skapad skillnad, som har att göra med att upprätthålla en hegemoni.
När ”Fröken Smillas känsla för snö” kom ut var Peter Høeg 35. Nu är han 53. Han har flyttat ut på landet, skiljt sig och lever sedan fem år med en ny sambo, som är kock. Men egentligen
har inget förändrats.
– Min vardag ser ungefär ut som när jag var trettio. Då var det tre saker som betydde något: att ställa upp för mina barn, min kärlekspartner och mina vänner. Att skriva så bra som
jag kunde. Att komma lite djupare in i mig själv. Allt annat – offentligheten, resor, pengar, upplevelser som film och teater – kom längre ner på listan. Detta har inte ändrat sig. Men
känslan av att ha kortare tid kvar innan jag dör är mycket starkare idag än den var för femton år sedan. En enda lång arbetssträcka. Jag måste prioritera ännu noggrannare.
Sedan många år bor Peter Høeg i Norre Snede på Jylland, i närheten av den spirituelle ledaren Jes Bertelsens ”Vækstcenteret”. Bertelsen, som från början är doktor i idéhistoria, undervisar i medvetandeträning och meditation. Deras vänskap har väckt uppståndelse. Bland annat fick Peter Høegs förra roman kritik för att vara reklam för en religiös sekt.
Peter Høeg förklarar:
– Vækstcenteret är ett försök att göra en icke trosbaserad, icke new age och icke dogmatisk gemenskap där människor bor nära varandra och mediterar tillsammans varje dag. För
att hitta djup i en annars stressig tillvaro. Detta är ovanligt i Skandinavien.Men nu samarbetar vi med universitetet och medverkar i en tankesmedja för den danska folkskolan. I alla fall den danska offentligheten börjar förstå att det här med Vækstcenteret, jag och Jes Bertelsen, inte handlar om religion eller new age.
Också i den nya boken lyser Peter Høegs egen jakt på inre frid igenom. I historiens eskalerande galenskap stannar syskonen ibland upp och resonerar kring dörrar till alternativa
världar, ensamhet och att det aldrig är för sent att få en lycklig barndom.
Hemligheten bakom det upphöjda och professionella lugn som svävar över Peter Høeg är att sitta på en kudde. Så har han mediterat varje dag i 25 år. Men att skriva har också blivit en
ritual. Varje morgon efter frukost håller koncentrationen i två–tre timmar – mer blir det inte när han är hemma och har barn omkring sig. Den tredje meditationsformen är att träna hjärtat.
Att vara vänlig.
– Vänlighet är inget som kommer automatiskt, särskilt inte för en egoistisk person som jag. Det är något man kan träna dagligen med sina barn och sin kæreste. Att vara för fylld av mig själv blir ett hinder. Att träna mentalt och få ro i min vardag handlar om att få mer kontakt med mig själv och mina medmänniskor.
– Du och jag upplever förmodligen helt olika saker, trots att vi sitter i samma rum, säger han.
Det enda under intervjun som får Peter Høeg att skruva lite på sig i soffan är minnet av den svenska Expressenjournalisten Natalia Kazmierska som kom oanmäld och knackade på. 2005,
då han inte hade visat sig offentligt på tio år.
Han kippar efter andan.
– Jag var naiv. Jag kände tillit till den journalisten. Det var imponerande att hon rest genom halva Danmark för att hitta mig. En ung flicka som står och knackar på. Henne vill man inte köra bort. Men jag sa att ”du får inte säga nu att jag skrivit en ny bok, för då kommer det en enorm press på mitt liv och på mina barn”. Men hon skulle få den första och största intervjun
senare. Hon lovade.
– Så reser hon hem och då kommer det. Krasch! I alla europeiska tidningar och i USA.
Peter Høeg slår ut med armarna.
– Jag hade glömt under de tio år jag dragit mig undan hur stor pressen är på er journalister. Jag kommer aldrig mer att lita på en journalist. Hon fick en fjäder i hatten och the breaking
news.
Det är dags att ta porträttbilder. Peter Høeg har redan gjort klart att han inte vill gå ut bland människor. Så det blir vid ett stort fönster i trapphuset. Han har förberett för fotograferingen.
– Jag har med en extra tröja. En svart polo. Så jag kan ha den, eller den här randiga?
När han hoppat upp i fönsterkarmen frågar fotografen Linda Axelsson om han sitter någorlunda bekvämt.
– Jag vill att det ska vara en bra upplevelse för dig, svarar han då.
…………………………………………………………………………………………………………………………………………….
Peter Høeg
Född: 1957.
Bor: i Norre Snede på Jylland, med sambo och barn.
Bakgrund: innan han blev författare hade han bland annat pluggat litteraturvetenskap i Köpenhamn och jobbat som idrottslärare och sjöman.
Aktuell med: ”Elefantskötarnas barn”, som har sålts till tolv länder. Det tyska förlaget Hanser har upprättat romanens fiktiva ö Finø på internet, under namnet Tiltes insel.
Tidigare verk: Debuterade 1988 med ”Föreställningar om det tjugonde århundradet”. ”Berättelser om natten” kom 1990. Fick internationellt genombrott med ”Fröken Smillas känsla för snö” (1992). Efter ”De kanske lämpade” 1993 kom ”Kvinnan och apan” 1996. Därefter drog han sig tillbaka i tio år. ”Den tysta flickan” (2006) utkom i över tjugo länder.
Postat av Julia Svensson - 2 Kommentarer
28th August, 2010
Läs min intervju med Pia Juul. Nedan eller i dagens Sydsvenskan. Eller hämta pdf:erna så får du helheten, med Peter Frennessons skitsnygga bilder: sidan 1, sidan 2.
Hon är ett av Danmarks allra största författarnamn. Och hon skriver allt. Poesi, romaner, dramatik, noveller. Julia Svensson har träffat Pia Juul, det senaste tillskottet i Danska Akademien, och pratat om deckare som inte är deckare.
Foto: Kabusa Böcker
Det är Pia Juuls lediga dag. Hon står och väntar på oss innanför entrén. Svarta solglasögon i håret, en svart klänning, en prickig sjal.
Det var hon som föreslog att vi skulle träffas på Litteraturfestivalen här på Louisiana. Hennes hus är betydligt mer svårtillgängligt: en jägmästargård i skogen bortom all lokaltrafik.
Dagen före har hon haft uppläsning ur sin nya bok ”Radioteateret: Vi sender: KOBLENZ : en digtsamling” – uppkallad efter den nedlagda danska radioteatern. Teater som inte är teater, utan en dikt. Nästa dag ska hon vara dagens överraskning och läsa ur romanen ”Mordet på Halland”, som nyss kommit på svenska. På lördagen ska hon intervjua skotska författaren Ali Smith, vars böcker hon översätter till danska.
När vi går över Louisianas gräsmatta berättar hon att hon och de andra författarna här bor i något som heter Sauntehus Slotshotel, ett slott som inte är ett slott. Vi sätter oss på en brygga vid stranden. ”Mordet på Halland” hyllades när den kom i Danmark och Pia Juul fick Danske Banks litteraturpris. Romanen börjar som en deckare med att huvudpersonen Bess vaknar av ett skott. När hon kommer ut på gatan finner hon sin man, Halland, mördad.
Men där tar kriminalromanen slut. Istället får vi lära känna Bess, som successivt upptäcker att Halland inte alls var den man hon trodde att hon kände. En deckare som inte är en deckare alltså.
– Jag har läst många deckare, säger Pia Juul. Svenske Kjell Eriksson är bra men inte lika berömd som de andra. Han skriver realistiskt om man jämför med Arne Dahl och Stieg Larsson. Bipersonerna är viktigare hos honom. Jag har alltid tänkt att jag ville skriva en bok som uppehåller sig mer vid vittnet. I ”Mordet på Halland” har jag skrivit om änkan till den mördade, och polisen och mördaren blir bipersoner.
– En läsare har föreslagit att jag skulle skriva en omvänd berättelse nu, ”Mordet på Halland” som en riktig deckare, där polisen är huvudperson. Men det får någon annan göra.
Döpte du den till ”Mordet på Halland” för att sälja fler böcker?
– ”Mordet på Halland” var min arbetstitel, jag kunde inte ändra den. Jag vill gärna sälja många böcker – och jag skulle vilja veta vad som hänt om den hetat något helt annat. Så det kanske var dumt. Eller smart. Det var mer problematiskt när den kom ut. Det är många som bara läser deckare.
Har titeln gett dig en ny läsekrets?
– Ja! Men jag har också märkt att väldigt många bara läser romaner. På uppläsningar, när jag ibland läst noveller, har det visat sig att många inte känner igen formatet. Så jag har träffat många nya läsare.
Vad är historien bakom namnet Halland? För en svensk är det förvirrande. Som Mordet på Blekinge, eller Mordet på Själland.
– Jag vet! Det är förvirrande också för danskar. Men han fick det namnet och sedan gick det inte att ändra på, han hette Halland. Jag tror att det existerar som namn i Norge.
”Mordet på Halland ” är bara din tredje roman sedan du debuterade för 25 år sedan. Varför har du inte skrivit fler?
– Jag vet inte. Min första roman kom 1990 men sen kom annat skrivande emellan.
För många är ju novellen vägen till romanen.
– Ja. Men det är helt olika genrer – man kan ha talang för det ena men inte det andra. Den stora danska novellförfattaren, Peter Seeberg, gick över från romaner – och skrev de mest fantastiska noveller. Att komma på att han inte behövde skriva romaner var en stor lättnad, sa han.
– Noveller är en fantastisk genre. Förläggarna vill hellre ge ut romaner, det säljer bättre, och det är svårare att sammanfatta vad en novellsamling handlar om. Med novellen påbörjar du ett litet verk varje gång. De flesta har ambitionen att skriva ”en riktig bok”, och då menar de roman. Men jag vill skriva allt.
Pia Juul pratar riksdanska, säger hon själv. Men jylländskan kryper fram när hon träffar sina föräldrar. Annars har hennes författarskap påverkats mer av den lantliga uppväxten än hennes dialekt.
– Vi bodde i en by på Jylland från att jag var sex till jag var arton. Då flyttade jag till Aarhus – som är en liten storstad. Jag skriver ofta om byar och småstäder – det är nog för att man upplever allting så starkt när man är barn och tonåring. ”Mordet på Halland” utspelar sig i en liten stad, vad som i Danmark kallas køpstad. Byn och køpstaden har mycket gemensamt. Det är först i Köpenhamn som du kan göra vad du vill utan att någon lägger sig i.
– Nu bor jag på landet igen. Men på Sydsjälland är det många som flyttat från Köpenhamn. Det är helt annat jämfört med när jag var barn, vi flyttade till Jylland från Själland. Det var svårt att komma in i det lilla slutna bysamhället. Jag blev väl mottagen men kände mig aldrig integrerad. Det värsta man kunde vara på Jylland var att vara köpenhamnare. Och var man från Själland så var man från Köpenhamn.
Pia Juuls föräldrar var båda lärare och barnboksförfattare. Hennes eget skrivande började när hon fyllde nio och fick sin första dagbok.
– Jag skrev alltid dagbok och hade väldigt många brevvänner. Annars började det med att jag skrev dikter i gymnasiet, som så många. Mina föräldrar läste och skrev mycket – men båda hade vanliga jobb. Jag skrev och försörjde mig på olika ströjobb i Köpenhamn men tänkte att jag skulle utbilda mig till något. Då hade jag redan mött den man som är min man idag. Han sa: Om du ska vara författare, ska du inte bara skriva?
– När man blir författare ställer man sig utanför samhället. Man kan få stipendier. Om man plötsligt har pengar kan man resa någonstans. Men man får ingen föräldrapenning om man inte har haft något riktigt jobb innan. Det är ett osäkert liv. Men fritt. Om man har nerver till det.
Vid sidan av författandet jobbar Pia Juul som översättare. Men just nu har hon inte översatt på ett halvår. Danske Banks litteraturpris gav henne mer tid att skriva, och det är hon glad för.
– Annars skriver jag på mina egna grejer emellanåt. När jag har översatt en timme kanske jag byter. Eller så skriver jag på natten. Eller översätter på natten. Det är mycket ostrukturerat som du hör.
Ibland åker hon till Jylland för att få skrivtid. Det ska hon göra i oktober och november.
– Jag pratar aldrig så mycket om det jag håller på med. Men om det finns en genre som handlar om mord utan att vara deckare, så är det en sådan. Den danske författaren Henning Mortensen kallar det för kriminalistiska romaner.
Pia Juul kallas ibland minimalist. Ett av hennes litterära kännemärken är att hon med vardagliga detaljer gestaltar de stora frågorna.
Du buntas ofta ihop med Naja Marie Aidt och Helle Helle, två andra danska författare som kamouflerar stora frågor i dansk vardag.
– Det är mina två vänner! Vi mejlar nästan varje dag. Naja Marie har jag känt längst. Jag tycker om vad de skriver, men jag tycker också att vi skriver väldigt olika.
Pratar ni om vad ni skriver?
– Nej. Jag vet att Helle skriver på en ny roman men det är det enda jag vet. Och för mig är det farligt att berätta för mycket. Jag säger att nu går det dåligt, eller nu går det riktigt bra. Men det är allt.
Dina dikter och noveller handlar också ofta om mord och död. Författare som blir mördade. Hur kommer det sig?
– Jag har aldrig tänkt på det på det sättet. Det har nog att göra med att jag har läst så många deckare. Men när tre av mina dramatiska texter kom ut i en bok hade de till och med en pistol på framsidan – för det är en pistol med i alla tre berättelserna.
Vilken är din favoritdeckare?
– Hjalmar Söderbergs ”Doktor Glas”. Det är min ”yndlingsbog”. Jag älskar korta romaner. Och det är en slags deckare men det handlar inte om jakten på en brottsling. Kerstin Ekmans fantastiska ”Händelser vid vatten” är på många sätt också en deckare.
Men en traditionell deckare?
– Problemet med de så kallat ”riktiga” deckarna är att de liknar varandra för mycket. De följer samma oskrivna regler – det gör dem trygga för läsaren men det blir svårt att framhäva en. Det börjar med kaos, som detektiven eller polisen ska få ordning på. Det är så det ska vara.
Kommer du själv att skriva en deckare?
– Om jag kunde skulle jag vilja. Och det kanske jag gör en dag.
Efter lunch är det dags för Karl Ove Knausgaards framträdande på Louisiana Litteraturfestival. Pia Juul sitter på översta raden i konsertsalen, inte på någon av de reserverade författarstolarna längst fram.
En författare som inte beter sig som en författare. Hon låtsas som att hon är vem som helst.
Pia Juul
Född: 1962. Uppväxt i Himmerland på Jylland, bor i dag söder om Præstø på Sjælland.
Familj: Två döttrar, 8 och 24. En man som är arkitekt.
Aktuell: Romanen ”Mordet på Halland” har nyligen kommit på svenska. På danska ”Radioteateret: Vi sender: KOBLENZ : en digtsamling”.
Besöker Bokmässan i Göteborg i september.
Utmärkelse: Tilldelades ifjol Danske Banks Litteraturpris, ett av Danmarks största på 300 000 danska kronor, där läsarna själva röstar fram en pristagare.
Pia Juul om Norden:
– Jag har ingen särskild känsla för det nordiska. Men det är en fantastisk gåva – tillsammans har de nordiska språken en enormt stor litteratur som vi kan läsa på originalspråk. Men för mig är norska exotiskt och mer främmande än svenskan.
Ursprungligen publicerat i Sydsvenskan 2010–08–28.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
22nd August, 2010
I torsdags var jag i Humlebæk på Louisiana Litteraturfestival. Där skrev jag en krönika om hur litteraturfestivalen blivit en egen genre, snarare än att locka fler köpare till bokhandelsdiskarna.
Karl Ove Knausgård är inte längre särskilt ensam i sin kamp.
En bokälskare går aldrig till sängs ensam. Så står det på hennes tygväska, en tjej i publiken på Louisiana Litteraturfestival. När festivalgeneralen Christian Lund intervjuar norske författaren Karl Ove Knausgård, bosatt i Malmö, slår det mig att jag inte förrän på senare år börjat tänka på läsande som ensam sysselsättning. Den tystnad som infinner sig när jag stannar inne och läser en lördagskväll – eller loggar ut från Facebook en söndagskväll – är desto mer markant när icke-kommunikation blivit ett aktivt val. Även om litteratur kan upplevas på olika sätt – genom till exempel uppläsningar och bokcirklar – är läsa fortfarande något man måste göra ensam. Relationen som byggs upp med romanfigurer och författare är fortfarande privat.
– Det känns som om du har skrivit boken till mig, säger Christian Lund till Karl Ove Knausgård. Det känns märkligt att resten av publiken här i konsertsalen känner samma sak.
Det tycker Karl Ove Knausgård också. Han har skrivit den självutlämnande romanen ”Min kamp”, vars första band kommer på svenska i höst, till sig själv och har svårt att ta in att 200 000 personer nu vet allt. Boken placerade honom på ett chockartat sätt i de norska mediernas strålkastarljus. Günter Grass går med krum rygg genom korridorerna. Sofi Oksanen står och sms:ar på terrassen.
Louisiana Litteraturfestivals första upplaga har ett bra startfält av både nordiska och internationella namn – vilket Christian Lund ser som en självklarhet. Redan tidigt hade Louisiana gäster som Karen Blixen. Det var här Salman Rushdie återuppstod efter fatwan, och här kunde östeuropeiska författare uttrycka sig kritiskt om sina hemländer.
Att de danska litteraturfestivalerna blir allt fler – Louisiana, CPH:LITT och World Wide Words med flera – handlar inte bara om ökad kommunikation. Enligt ett reportage i tidningen Politiken är det den polariserade bokmarknaden som gör att varken författare eller bokmalar kan stanna på sin kammare. Bara det senaste året har danska bokhandlare märkt av ett otroligt tapp i översatt kvalitetslitteratur vilket beror på ”bestsellerismen”, ett ökande fokus på bästsäljarförfattarna – och på de fria bokpriserna.
Även om festivalerna vill värna om kvaliteten är det tyvärr ganska långt från Louisiana till bokhandelsdiskarna. Festivalen har snarare blivit en egen litterär genre. Bakom ljudet från bildskärmen i Louisianas skulpturpark, hör jag Öresundståget stanna var tjugonde minut. För en bokmal i södra Sverige, långt från Stockholm och Kulturhusets internationella författarscen, är det bara att omfamna den danska festivalhajpen, tacka och ta emot.
Ursprungligen publicerat i Sydsvenskan 2010–08–22.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
15th August, 2010
Läs krönikan om hur våra bästa vänner blir offer i jakt på en plats i debatten. I Sydsvenskan eller nedan.
En sommar för några år sedan brukade en man rasta sina fem mastiffhundar i Jesusparken i Malmö. Förvisso är stora hundar lika frekventa runt Möllevången som knähundar på Östermalm. Men den här flocken var spektakulär. De fem mastifferna, tunga, bruna och skrynkliga, skuttade omkring som oförargliga tjurar på grönbete. Obekymrad lantlighet, ett stenkast från den bullrande Nobelvägen.
Men så plötsligt en kväll bet en av mastifferna ihjäl en liten jack russel-korsning. Sedan brakade det lös på insändarsidorna – ofta till hundarnas försvar.
Mastiff är ingen kamphund. Men när danska folketinget första juli i år förbjöd tretton hundraser var det de bruna bjässarna jag kom att tänka på.
Enligt den danska skådespelaren Fadime Turan är lagen i grunden ännu ett verk av Dansk folkeparti. I en radiokrönika menar hon att sedan ”muskelhundene” blivit populära även utanför invandrarghettona har antalet angrepp på ”vanliga” danskar ökat – alltså på dem som kan ringa polisen, skriva insändare och skriva till Dansk folkeparti. ”Dansk folkeparti snappar upp folkstämningen och varslar om förbud. Socialdemokraterna och regeringspartierna hastar efter. Och inom kort har det skapats stämning för ett ingrepp.”
I veckan som gick toppade både Kvällsposten och Aftonbladet med en kvinna som attackerats av en ”mördarhund” (rottweiler). Att jämföra mördare med arga hundar är inget nytt. I Elisabeth Åsbrinks läsvärda reportagebok ”Smärtpunkten”, om Norénpjäsen ”7:3” och polismorden i Malexander, klottrar Lars Norén ned raden ”Vänta vänta. Det är som att regissera tre dobermann pinschers.” på sitt manus.
Temat för Åsbrinks reportage är att kriminalvården trodde att teater kunde få brottslingarna att tillfriskna. Som i Bamse – när alla var snälla blev Vargen snäll. Kamphundsfrågan är idag, tolv år senare, den enda resten av denna 1970-talets socialhumanistiska syn på kriminaliteti Sverige. Människor döms till strängare straff men för hundar handlar det ännu om dålig barndom och olämpliga hussar.
Sverige har kallats kamphundsfantasternas fristad. Men kort efter den danska lagen följde kristdemokraten Mats Odell Pia Kjærsgaards exempel. Han beskrev kamphundar som potentiella vapen och ville på sikt förbjuda dem. Det danska förbudet har en nästan biblisk metaforik: alla valpar av de förbjudna raserna födda efter den 17 mars måste avlivas. Men den tydligaste symboliken är en annan: länder med starka främlingsfientliga partier, Danmark, Norge och Holland, stigmatiserar vissa hundraser.
I samma andetag som Danmark förbjöd kamphundar, blev Belgien Europas första land att bannlysa burkan. En fråga som Dansk Folkeparti också driver. Kamphunden och burkan är två symptom på samma sak: politiska partier som ständigt jagar nya ”problem”, ofta med dåligt underbyggda bakgrundsfakta, för att höras i debatten.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
8th August, 2010
Sist jag var i Stockholm gjorde jag en intervju med Inger Edelfeldt, tillsammans med fotografen Casper Hedberg. Läs intervjun i dagens Sydsvenskan, eller nedan.
Inger Edelfeldts produktivitet är häpnadsväckande. Nu i sommar kom ”Samtal med djävulen” – en roman om vad
som kan hända om man får en alltför sträng uppfostran. Och i november är det vernissage för hennes konstutställning.
”Jag måste erkänna en sak. Och det är att jag läser inte så mycket. Men jag brukar framhålla en bok som var en stor läsupplevelse, ’Oryx and Crake’ av Margaret Atwood. Väldigt mycket av utrymmet i min skalle upptas av bild, psykologi och av en läkande tomhet, förhoppningsvis”, säger Inger Edelfeldt. FOTO: CASPER HEDBERG
STOCKHOLM. Inger Edelfeldt vill träffas på Medelhavsmuseet i Stockholm. Bland grekiska vaser och romerska marmorporträtt utan näsor. Det är ett fint museum tycker hon – trots att alla skatterna släpats dit från andra kulturer. På grund av sommaren träffas vi inte i hennes ateljé. Den trettio kvadratmeter stora enrummaren, där hon målar tavlor inför en konst utställning i höst, har visserligen luftkonditionering – men den låter som hela Arlanda. Vad beträffar hennes hem får jag bara veta att hon bor i en förort.
Den högtidliga, nästan kyrklika atmosfären på museet – höga tak och romerskt välvda fönster – passar bra i sammanhanget. Inger Edelfeldts nya roman har kyrkan som spelplats.
”Samtal med djävulen” är en historia hon haft i bakhuvudet länge. Två kusiner träffas, de har inte setts på fyrtio år. Den ene, Paul, är kvar i frikyrkan där de växte upp. Den andre, Asger, har lämnat kyrkan och blivit diakon. De möts på ett tåg och Paul kontaktar därefter Asger för att komma på besök.
– Själva romanen är helt och hållet en konstruktion. Pauls och Asgers gemensamma bakgrund är en påhittad frikyrka. Men jag är inte ute efter att slå på frikyrkor. Jag vet att församlingarna kan vara helt olika, och att de även kan vara öppna och kärleksfulla. Pastor Åke Green som uppmärksammades för ett antal år sen är förhoppningsvis ett undantag.
– Farfar var fripredikant, med en lång så kallad syndlista. Men han var inte ansluten till någon kyrka, han reste runt i Orsa finnmark och svavelosade på egen hand. Jag har aldrig träffat honom.
Men temat för boken är ändå inte religion.
– Jag vill inte ge mig in i en religions debatt. Den handlar snarare om psykologi och vad som kan hända när man får en väldigt sträng uppfostran, där naturliga känslor förträngs. Det är Paul jag har velat undersöka. Han kom till först av de två, sedan tog det lite tid att hitta på en sparringpartner åt honom. Pauls gestalt är en symbol för något gammalt som finns i samhället. Tankar om straff, belöning, godhet, ondska, rätt och fel. Han har försökt städa rent i sitt psyke med horribla resultat.
– Asger står för något nyare. Namnet Asger är lite lustigt – ”asker” – det kan betyda att han är den som frågar. När Paul hör att Asger är diakon nuförtiden spetsar han öronen. Han kan inte låta bli att höra av sig, trots att det väcker så många av hans sår.
Det bär Inger Edelfeldt emot att prata om boken, eftersom den i sig knappast ger några svar – utan snarare ställer fler frågor. Det är också svårt att avslöja berättelsens kärna, vad det är som Paul vill bikta. Det hoppas hon att recensenterna inte heller gör. Det vore som att tala om vem som var den skyldige i en deckare. Men visst, Paul är en slags förövare.
– Jag tänker att det är en bok man kan ha i en läsecirkel. Boken kan inspirera till frågor och tankegångar: religion, livsmening, historia, auktoritet, kvinno- och mansroll, ansvar. Paul är ett exempel på vad det kan göra med en människa att stanna i en lydnadsroll, där en auktoritet ger regler och man tränger bort oönskade känslor. Asger har, efter att han uteslöts ur församlingen, istället levt i ett slags dionysiskt uppror som är helt förståeligt men som han har fått betala dyrt för. Båda är traumatiserade men Asger, som har velat ge sig i kast med hela sin personlighet, har nått en accepterande människosyn som är främmande för Paul.
Du har lovordats länge och mycket för din förmåga att gestalta olika sorters människor. Har du något knep när det gäller att skriva trovärdig dia log och inre monolog?
– Jag vet faktiskt inte. Det kommer naturligt tror jag. Och när det inte gör det läser jag högt för mig själv, så att det ska låta bra. Man har fallenhet för vissa saker. Något jag däremot inte är så bra på är myllrande romaner med stora familjer. Det blir gärna den här typen av små kammarspel, med få personer inblandade.
– Egentligen tycker jag att den här historien passar för att bli film, det hoppas jag att den blir.
När vi träffas har Inger Edelfeldt nyss kommit hem från ett minisemesterpaket i Lidköping, tillsammans med sin kille. Men när man ser den Joyce Carol Oates-mässiga produktionstakten i hennes cv, och adderar bildkonsten, är det svårt att tänka sig att det finns utrymme för semester. Eller att en vanlig dag i hennes liv oftast är ganska ostrukturerad. Om hon skriver på en bok tar det mycket plats, säger hon. Men inte på fasta tider. I perioder är hon ganska overksam. Att hon har skrivit så mycket beror på att hon är snabb i vändningarna när hon väl skriver, att idéer tar henne med storm. Hon gör inte så mycket illustrationer längre, inte sedan det humoristiska seriealbumet ”Den manliga mystiken” kom ut förra året – tjugotvå år efter ”Den kvinnliga mystiken”. Det senaste året har hon målat mycket, halvabstrakta bilder, inför en konstutställning i november.
Den enda fasta rutinen är de yogaövningar hon gör på morgonen. Därefter har hon kanske ett framträdande, eller en coachningssession med någon av sina klienter.
Engagemanget i Zen Coaching resulterade i vintras i en psykologibok – ”Hur jag lärde mig älska mina värsta känslor” – som fick mycket uppmärksamhet.
När jag läste den fick jag intrycket att ”Samtal med djävulen” är ett slags pendang?
– Idén till ”Samtal med djävulen” fanns ju innan jag tog utbildningen i Zen Coaching, som ”Hur jag lärde mig älska”-boken handlar om. Men det kan stämma. I Zen Coaching finns en hel del av den acceptans och det empatiska förhållningssätt som finns i Asgers karaktär.
Vad var det som fick dig att skriva ”Hur jag lärde mig älska …”?
– När jag började med Zen Coaching var det en stor lättnad för mig att få lite mindre av den inre kritikern och lite mer av självacceptans, avslappning och kroppsupplevelse, bland annat. Att få ett annat sätt att se på skuld och skam. Jag föreställde mig att det fanns andra därute som också behövde den lättnaden. Responsen tyder på det, den har varit överväldigande positiv och boken är inne på sin andra tryckning.
Vad tycker du om trenden med kbt [kognitiv beteendeterapi] och mindfulness?
– Den tredje vågens terapiformer påminner delvis om varandra, och är ofta inspirerade av mindfulness. Zen Coaching likaså. Jag tänker att det är en livssyn som behövs just nu. Vi är så stressade och påverkade av straff och belöning på olika sätt. Kanske kan man tänka sig att ett slags paradigmskifte sker just när det behövs. I livets tjänst så att säga, för att livet vill överleva.
Både i ”Samtal med djävulen” och ”Hur jag lärde mig älska…” får jag intrycket av att du tycker att de flesta människor skulle behöva lära känna sig själva bättre. Kan man uppmuntra människor till mer introspektion?
– De flesta uppfostras till att inte se sin inre kärna. Det kan aldrig vara fel om man vet lite mer om sig och sitt eget själsliv. Allt smärtsamt vi får veta om världen kan skapa en sådan maktlöshet. Om man ska dra sitt strå till stacken är det väl bra att veta vilket strå som är ens, så att säga. Då kan man få en realistisk känsla för vad man själv kan bidra med.
Du var bara 21 år när du debuterade, och sedan dess har du försörjt dig på att skriva och illustrera. Det låter helt otroligt.
– Det var det enda jag behärskade. Och det var lättare för unga på den tiden. Man kunde bo billigt, äta billigt. Det är inte alls den pressade livssituationen som unga har idag. Det enda jag har läst på universitetet är ungerska – och det är en helt annan historia.
Vilken sorts böcker läste du som ung?
– Jag läste mycket fantasy. Jag och min kompis var troligtvis två av de första så kallade goterna. Vi brukade klä oss i svarta kläder, gå runt på stan och väsa saker på latin. ”Per aspera ad astra” och ”Ut desint vires, tamen est laudanda voluntas!” med mera.
– Men vi visste inte att vi var goter. Jag kommer ihåg att jag gjorde ett par vampyrtänder av tuggummi som jag hade på foton. Då kunde man inte veta att vampyrer skulle vara grejen fyrtio år senare.
Hahaha. Du var före din tid.
– Ja, haha. Det har alltid varit mitt problem.
Inger Edelfeldt har en blogg också, som hon startade i oktober förra året när hon blev upprörd över en presentation av ”Hur jag lärde mig älska mina värsta känslor”.
– Jag ville skriva om hur jag själv ser på saker. I intervjuer är det alltid intervjuarens tolkning som kommer fram, hur väl hon eller han än vill mig. Men jag vill inte ha en blogg som polemiserar och lockar till hätska kommentarer, så det blir ett lätt kåserande tonfall. Det står väldigt mycket om min pojkväns tax.
Några dagar efter intervjun läser jag på bloggen om vårt möte. Att Inger Edelfeldt aldrig vänjer sig vid att bli fotograferad, hur rar fotografen än är. Att hon just nu ligger sömnlös av oro över hösten och att hon i samband med boksläppet kommer att behöva svara på existentiella frågor av den typ hon just svarat på. Hon skriver: ”Jag jagas av en önskan att kunna förklara kontentan av viktiga existentiella teman så att alla kan förstå vad jag menar – en fullständigt omöjlig uppgift.”
När ”Samtal med djävulen” recenseras planerar hon att tälta i blåbärsskogen.
Inger Edelfeldt
Ålder: 54 år.
Är född och bor i Stockholm.
Yrke: Författare, illustratör och konstnär, flerfaldigt prisbelönt.
Familj: Micke, musiker. Och ibland tillgång till hans två barn. Aktuell med romanen ”Samtal med djävulen”. Samt en konstutställning i november, på galleri Konst & Folk på Hornsgatan i Stockholm.
Tidigare verk: Ett flertal romaner, novellsamlingar och seriealbum, på senare år ”Den manliga mystiken”, ”Namnbrunnen” och ”Finns det liv på mars?”. I fjol kom psykologiboken ”Hur jag lärde mig älska mina värsta känslor”.
Blogg: edelfeldt.blogspot.com.
Zen Coaching
Skapat av Kåre Landfald. Har beröringspunkter med bland annat mindfulness, men är också starkt inspirerat av Nonviolent communication, en konfliktlösnings- och kommunikations metod. Coachen ger medveten närvaro och stöd i att under söka sådant man upplever som obehagligt i sitt inre, och se det förvandlas till något fruktbart.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
18th July, 2010
Richard Floridas teorier om den kreativa klassen blev en kommersiell succé och gjorde honom till en kontroversiell akademisk rockstjärna – attackerad från både höger och vänster. I Sydsvenskan idag pratar jag med Richard Florida om Karl Marx, kritiken och om vikten av att jobba med det man älskar.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
17th July, 2010
Poeten Ragnar Thoursie dåg i måndags, nittio år gammal. Idag, 2010–07–17, har jag skrivit ett minnesord i Sydsvenskan:
Jag träffade Ragnar Thoursie i höstas, för att göra en intervju om hans senaste diktsamling: ”Sånger från äldreomsorgen”. Så snart jag kommit innanför dörren till hans rum på äldreboendet i Nacka begrep jag att boken skulle bli hans sista. Han hade varit en stor arbetsmänniska, sa han. Men nu var han trött. Han hade slutat skriva.
Jag hade just blivit betagen av hans författarskap. Och han satt framför mig i en fåtölj: ”Folkhemmets Rimbaud” – som i ungdomen övergav sin lovande poesikarriär för ett ”tryggt jobb”, och så småningom blev byråchef på AMS. Decennier senare tog han upp poesin igen, med ett språk som bara påverkats positivt av att skriva tusentals rapporter.
Att han skulle sluta skriva kändes orimligt. Som något som borde gå att förhandla bort – trots att han skulle fylla nittio bara någon vecka senare.
När vi pratade om dikterna i ”Sånger från äldreomsorgen” började Ragnar Thoursie gråta. Han var själv gripen av sitt motiv, sa han. Dikterna skildrar hur det är att vara kund i vården, att närma sig döden. Och de visar, med plågsam tydlighet, att på åldrandet biter inga remissinstanser.
Lena Cavallius, Ragnars före detta sambo, var också med under intervjun. För ett par månader sedan pratades vi vid igen. Ragnar hade blivit sämre. Men boken hade sålt slut och tryckts i ny upplaga. Ragnar hade fått brev från många läsare, inklusive äldre- och folkhälsoministern, som numera använder dikterna i sina anföranden.
Omsorg, sa Ragnar Thoursie, är en ädlare form av kärlek, ty den är utan egenintresse. Hans sista dikter är kritiska, humoristiska och storartade i all sin lågmäldhet. För att hedra Ragnars minne hoppas jag att de införs som obligatorisk läsning inom äldreomsorgen. För både vårdbiträden och politiker.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
12th June, 2010
New Yorks lokala matmarknader poppade upp i svallvågorna av den ekonomiska krisen, när de som fick sparken från sina kulturjobb tvingades hitta en alternativ försörjning. Att köpa hemlagad musli och hemmaystad ost av fattiga webbdesigners har blivit ett populärt helgnöje. Men som om inte konkurrensen var hård nog för dem som bakar småkakor, kommer de nybakade torghandlarna inte längre undan.
Makthavarna har upptäckt restaurangbranschens nya gråzon och kräver nu att maten lagas i ett kök godkänt av hälsovårdsmyndigheten. Vilket innebär att försäljarnas profit försvinner.
En arbetslös art director berättar för The New York Times hur hon lagar empanadas i sitt vardagsrum i Chelsea och sedan transporterar dem på tunnelbanan.
Men när allt kommer omkring är de glada hemmakockarna ganska trötta när dagen är slut, och inte särskilt mycket
rikare, bekräftar en annan av de unga kakbakerskorna, som tillbringar veckorna med att göra reklam för sig på Twitter och Facebook.
Hennes föräldrar förfasar sig: när deras förfäder en gång kom till kontinenten via Lower East Side försörjde de sig på att sälja saker från rullvagnar.
Och så var den kreativa klassen tillbaka där resan en gång började.
Texten publicerades ursprungligen i Sydsvenskan 2010-06-12.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
24th May, 2010
Idag recenserar jag Aravind Adigas novellsamling Mellan attentaten i Sydsvenskan.
Originaltitel: Between the assassinations
Översättning: Eva Mazetti-Nissen.
Brombergs.
I Aravind Adigas romaner är en bil aldrig bara en bil. Det är en ”Ambassador”. Cola är aldrig bara Cola. Det är ”Thums Up”.
2008 vann Adiga Bookerpriset för spänningsromanen ”White tiger”. I den nyöversatta novellsamlingen ”Mellan attentaten” fortsätter han att skriva som om läsaren var en ryggsäcksturist på sin första tripp till Indien. Han lyfter fram de lokala hotellens komiska felskrivningar som ”Rikssamtal till alla länder”. Att en del indier inte säger Thank you, utan Thanks you. Lätta poäng att plocka hos den, av allt att döma, tilltänkta västerländska publiken. Den inhemska har antagligen hört skämten hundra gånger förut.
Mycket i Indien har förändrats sedan åren mellan mordet på Indira Gandhi 1984 och det på hennes son Rajiv Gandhi 1991, då ”Mellan attentaten” utspelar sig. Men Indien är fortfarande ett land där mannen allra oftast utgör subjekt. Män som bestämmer. Män som ser porrfilmer på bio. Män som fantiserar om sex. Så också i Aravind Adigas texter. ”Mellan attentaten” zoomar in fjorton människoöden i den sydindiska staden Kittur – men det är först på sidan 196 som ett kvinnligt subjekt lyfts in.
Historien om unga Soumya gestaltar, liksom de övriga novellerna, hur människor tidigt skolas in i korruptions-, kast- och manssamhälle. Soumya är dotter till en fattig byggnadsarbetare och tvungen att tigga ihop tio rupier som hon ska betala till sin fars vänner. Även om hon fullföljer uppdraget får hon stryk av sin far, eftersom hennes lillebror ljuger om att hon behållit fem rupier för sig själv.
Adiga, som är bosatt i Bombay, har hyllats som det främsta namnet inom ung indisk litteratur. I grunden är han journalist och har studerat i både Oxford och New York.
Adiga gör inte anspråk på att vara annat än skönlitterär. Trots det har han kritiserats, liksom Danny Boyles Oscarvinnande film ”Slumdog Millionaire”, för att skylta med Indiens föga smickrande bakgård – istället för att visa upp landets snabba modernisering. Vilket Mira Nair och Dominique Lapierre också gjort före dem.
Många av Aravind Adigas Indienstereotyper har faktiskt en poäng. I alla fall för en turist är det en ögonöppnare att läsa om hur tjänstefolk stuvas in i husens bottenvåningar. Hur hierarkin kan fungera på ett indiskt bussbolag. Vem som egentligen bestämmer i en klunga av män iklädda skjorta, solkiga kostymbyxor och flipflopsandaler av plast.
Även om jag under läsningen kommer på mig själv med att längta efter en ny roman av den språkligt mer förfinade Arundhati Roy – som var den första indiska författaren att vinna Bookerpriset – hoppas jag att Adigas internationella framgång får politisk verkan. Att makthavare reagerar på hans historier om social frustration och det dysfunktionella i det indiska samhällets uttjänta klichébilder.
Ursprungligen publicerad i Sydsvenskan 2010–05–24.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
15th May, 2010
Jag blev ombedd att skriva en krönika om Integrationsprojektet till Sydsvenskans satsning inför Öresundsbrons 10-årsjubileum. Idag publicerades den.
På Vesterbrogade, utanför det kafé som blivit mitt stamställe, möter jag kaféets svenska ägare. Hon har en vit barnvagn med sig. Förra våren, när vi som hastigast träffades första gången, var hon inte ens gravid.
Men så var ju förra våren också något helt annat. Då hade mina skosulor eroderat enkelspåriga stigar i Malmös trottoarer. All mat smakade kokosmjölk och alla människor jag såg hade jag sett förut. När hösten kom hade Malmötröttheten eskalerat till den grad att jag bestämde mig: det är dags att integreras i Köpenhamn.
Så jag startade integrationsprojektet. Jag skulle gå en kurs i swingdans, hitta danska vänner och på så sätt utvidga mitt liv. Sedan dess har jag åkt dit minst en gång i veckan och dokumenterat mina upplevelser på bloggen dansameddanskar.wordpress.com.
I sin bok Världens lyckligaste folk gör Lena Sundström det klassiska misstaget att tro att hon ska bli en del av det danska gemytet. Hon blir besviken. När jag 2002 avslutade ett års plugg i Köpenhamn kände jag likadant.
Nu vet jag. Eventuellt är Danmark den plats på jorden där en skåning blir som mest påmind om sin svenskhet.
Hur mycket jag än fokuserade på skandinaviska likheter i början av integrationsprojektet, kan jag inte bortse från att vissa språkliga nyanser inte går att översätta. Och att jag, bredvid danskarnas prunkande vokaler, känner mig som en vek blåsippa i motvind.
En svensk pendlare jag träffade i höstas sa: Om man pratar danska och kör en dansk attityd är det lättare, men då är det på deras premisser. Därför pratar jag helst inte danska i sociala sammanhang.
För en vit, skånsk och högutbildad man kanske den attityden funkar. Men som utomeuropeiskt integrationsobjekt skulle han vara helt körd.
Jag drömmer om att få till ett perfekt danskt ”schokolade”. På fastelavnsfest i vintras åt jag en vetebulle som hängde i ett snöre från taket. När jag på en bar bjöds in av två rättframma danskor att leka nypa främmande män i røven svalde jag min i sammanhanget mycket svenska och mycket plötsliga beröringsskräck.
Mitt största hinder i Köpenhamn är alltså inte oviljan att smälta in. Dilemmat är snarare att jag bor i Malmö, en bekväm förort där det finns svenska kaféer, svenska vänner och svenska vanor. Allt hänger på mig. Vänner från centrum hälsar sällan på i förorter, ännu mindre om de måste resa över vatten.
Tillbaka till Vesterbro. Jag har druckit upp kaffet och promenerar mot Hovedbanegården. Då tänker jag efter: Under timmarna på kaféet har jag konverserat med flera bekanta. Svenskar, en italienare, en engelsman. Men inte med en enda dansk. Kanske handlar integrationsprojektetet egentligen inte om att integreras? Kanske är det bara en kravlös integrationslek där jag kan fly tillbaka till mitt hemland var tjugonde minut om något skulle bli jobbigt.
Till skillnad från dem som måste integreras på riktigt har jag ett val. Det är ingen som klandrar mig om jag offrar danska dans- och uttalsövningar för att stanna i soffan och kolla tv på ett språk jag behärskar.
Under månaderna som gått har jag tyvärr inte lyckats knyta några bestående danska vänskapsband. Än så länge. Men vad man än väljer att kalla det, har jag i alla fall lärt mig en läxa i integration.
Krönikan publicerades ursprungligen i Sydsvenskan 2010–05–15.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
Older Entries
Newer Entries
