15th July, 2009
En dansk väninna och jag var på Netto för att köpa glass. Hon frågade vilken sort jag ville ha. Jag sa ”kanske vanilj eller choklad”. Hon sa: ”Jeg vil ha schokoläääääde”.
Hon grabbade tag i rätt förpackning och gick till kassan. Jag stod kvar, redo att försynt diskutera glassmaker.
Jag stått så många gånger bredvid de danska pigernes prunkande vokaler och känt mig beige, oälskad och inte tillnärmelsevis lika frigjord. Jag har stått vid danska frysdiskar och anklagat mig själv för min oförmåga att vara dansk.
Lonely Planets senaste Köpenhamnsguide kommer till undsättning: ”Hygge handlar om känslan av ett vänskapligt, varmt kompanjonskap av det slag som uppstår när danskar umgås i grupp /…/undvik ämnen där era åsikter kan skilja sig åt/…/då har ni kommit nära varandra.” I en bisats nämns att den ständiga tillgången på alkohol.
En anekdot till: en fredag i juni var det fest i Köpenhamn, jag och min väninna var de enda svenskarna. Festen var segstartad. Folk drog sig undan när vi försökte prata. Men lyckligtvis kunde man köpa tysk öl för en femma i baren och när danskarna så att säga hade hamnat på andra sidan ölen hade jag och min vän om inte hamnat i festens centrum så åtminstone avancerat från skamvrån till dans(k)golvet.
Jag berättade anekdoten om glass för en dansk författare häromveckan, apropå ämnet språkförbistringar. Samtalet var en polett som trillade ner. Författaren sa att danskan har hårda vändningar – och det gör människor i Danmark hårda mot varandra. Danskarna är ett ensamt folk.
Danskan är charmig men oförsonlig. Den danska folksjälen också. Frispråkig på ytan men svår att få kontakt med.
Kanske, när man går in hårt för något, blir effekten den omvända. Precis som Nyhavn inte längre är fullt med tatuerade sjömän är hygge en institution det bara skrivs om i guideböcker. Liksom det danska frisinnet. Som danskarna själva börjat ifrågasätta: i en artikel i Information nyligen frågade man sig varför man, när man alltid värnat om rätten att säga och göra vad man vill, plötsligt vill lagstifta mot köpesex och alkoholreklam. Någon säger till och med att det är bra – att det danske frisind har gått över styr och blivit till intolerans och rasism.
Hygge blev ohygge. Frisind blev intolerans. Danskarnas sätt att umgås gör dem ensamma. Men vad kan den fattiga storebrorsan i öst egentligen säga? När de danska tågen står still berättar de sanningsenligt i högtalarna att någon hoppat framför. I Sverige heter det Signalfel. Allt heter Signalfel.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
24th June, 2009
”Jag hade varit där första gången för mer än 20 år sedan, en molnfri dag i augusti när morgonluften var sådär klar som den bara är när sommaren går mot höst. Och även om jag varit där sedan dess, i så många olika sinnesstämningar – det var det första besöket som mitt hjärta återvände till vid det här besöket, mitt senaste.”
Jag modifierar ett citat från Charles Ryder i filmen Brideshead revisited. För även om Smedstorps skola inte är ett pampigt slott i England, så är den mitt Brideshead. En rejäl byggnad med stora fönster och gult tegel och grå klinkers i korridorerna. Ett hus ingen någonsin skulle riva för att bygga nytt.
Den här synnerligen regniga måndagen stod jag där igen. I ettans korridor. Som en vilsen förstaklassare, ett blåbär, och letade efter ansikten att känna igen.
Jag tvekade inte när dörren stod öppen. Jag såg det som min rättighet, till och med min uppgift, att gå tillbaka in. De gamla kompisarna från mellanstadiet och jag, vi mår nog bäst utan varandra – så vad jag sökte efter alla dessa år visste jag inte. Men klinkerskarvarna kändes bekanta under skosulorna. Trappstegen hade blivit mindre. Busschaufförens jakttrofé i trapphuset, det stora älghuvudet, var borta.
På andra våningen strök jag handflatan över en fönsterkarm, den vi brukade hoppa upp och sitta i. Jag mindes tydligt de vita märkena, som fossiler från utdöda djur, som avtecknade sig i den bruna stenen. De fanns kvar.
Sedan hörde jag det igen. Ljudet från när klockans minutvisare hoppar framåt. Samma klocka, som säkert kommer att ticka lika långsamt i tjugofyra år till.
Precis som för Charles Ryder, fanns det en enda person kvar, som var min länk till en förlorad värld. Min brors fröken. Vi pratade en stund om praktiska detaljer. Fyra dagar senare skulle ringa ut till sommarlov. Sedan stängde jag dörren om det förflutna men när jag satt mig i bilen grät jag ikapp med regnet, utan anledning.
Efter en snabb sökning på Eniro vet jag att dinosaurierna från förr finns kvar i närområdet, inte utdöda, bara gråare i skägget. Men det är som med fossilerna i fönsterkarmen – de har liksom eroderats bort och bleknat med åren, ju fler sjätteklassare som suttit på dem.
Det är säkert fler än jag som funderat mer på tiden i de grå korridorerna än vad korridorerna förtjänar. Använder händelser där som förklaring till saker. Fastän vi är helt andra nu, och samtliga celler i våra kroppar bytts ut flera gånger sedan dess.
Men ändå. Sex år, en evighet. Smedstorps skola. Jag hade varit där förut; jag visste allt om det.
Ursprungligen publicerad i Ystads Allehanda 2009-06-24.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
3rd June, 2009
Aravind Adigas roman Den vita tigern, som nyligen kommit på svenska, var en av tre romaner som de flesta turisterna läste i sina solstolar i i Goa i december. De andra var Salman Rushdies klassiker Midnattsbarnen och Gregory Davis bästsäljare Shantaram.
På dagarna vaknade vi i våra bungalows. Stapplade trettio meter till solstolen. Läste. Badade. Ibland var det yoga och man kunde få massage på ett berg. Vi visste hela tiden att snart var det dags att lämna paradiset och ge oss ut i det riktiga Indien, som började 500 meter därifrån och sedan sträckte sig i oändlighet, med motorcykelrikshor som tutade och tiggare och lösdrivande hundar. Men först lärde vi känna Den vita tigerns huvudperson Balram. En kille från den indiska landsbygden som bestämt sig för att lyckas och bli en rik man, trots det indiska samhällets alla hinder.
White tiger funkar som ett slags introduktion till Indien. Jag hade varit där förut, men jag skulle till exempel aldrig ha lagt märke till migrantarbetarna på samma sätt om jag inte hade läst boken. Alla de som reste från delstaten Uttar Pradesh för att söka lyckan i de stora städerna. Tjänstefolket som bodde hur många som helst i små utrymmen i husens bottenvåningar. Jag skulle heller aldrig ha tänkt närmare på de stora klungor av män i kostymbyxor, skjorta och flipflopsandaler som stod och hängde i varje gathörn.
Min indiske kompis, som är nyhetschef för en stor tidning i New Delhi, gillade inte boken. För en indier som han är migrantarbetare i källaren inget nytt. Inte heller det indiska grupptrycket, som enligt bokens berättare är det som främst hindrar folk att klättra på den sociala stegen. Ett slags jantelag, där släkten – eller klungan i kostymbyxor – mobbar ut den som avviker.
Förutom den milda kritiken från min vän, som tycker att bokens karaktärer är för klichéartade, har Aravind Adiga fått en hel del nationellt skäll för sin bok. Många gillar inte att Indiens enorma bakgård, alla de fattiga människorna, exponeras inför hela världen.
I västvärlden tilldelades boken, som är Adigas debutroman, istället det prestigefyllda Bookerpriset. Fattigdomspornografi kallas det av vissa. Men jag tror snarare på boken som ögonöppnare. Västerlandets förtjusning över att få veta något alldeles nytt om ett land som snart är i världens centrum.
Ursprungligen publicerad i Ystads Allehanda 2009-06-03.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
15th May, 2009
När första säsongen av psykologserien In treatment började rulla på SVT i måndags hade jag hunnit läsa om halva Erica Jongs Rädd att flyga.
I boken reser en ung kvinna, som är gift med en psykoanalytiker, iväg på psykologkonferens och kärar ner sig i en annan psykoanalytiker. Med båda karlarna bedriver hon ständigt bråk in the name of Freud, barndomen och det undermedvetna. 1970-talets Amerika innan den kognitiva beteendeterapin slog igenom.
På psykologitimmarna på gymnasiet var Pavlovs hundar det närmaste vi kom kognitiv beteeterapi (kbt). På psykologi kurs A på universitet några år senare var kognitionskapitlet däremot ett av de viktigaste. Även om kbt 1999 mest var ett amerikanskt fenomen.
Vi vet vad som hände sen. Vi känner till kbt:ns segertåg över västvärlden. Kbt som snabbt botemedel för vanlig ångest, panikångest, tvångssyndrom, bulimi, sömnsvårigheter, oro, alkoholism och andra destruktiva –ismer.
I Sverige vill Socialstyrelsen nu låta kbt ersätta antidepressiv medicinering av olika slag. Metoden fokuserar på snabba resultat, med utgångspunkten att alla människor fungerar ungefär likadant. Terapeuten använder sig av en effektiv modell för att komma tillrätta med patientens symptom. Slutmålet är att patienten ska funka som sin egen terapeut.
Att den långsamma psykodynamiska terapin fått träda tillbaka är precis som det ska. Kbt:ns synsätt passar utmärkt när allt handlar om projekt och individansvar. Projektanställningar, projekt: familj och projekt: livet. Mår någon dåligt är det i första hand symptomen som bör fixas. Människan som robot: ska helst kunna laga sig själv och sedan fortsätta prestera i samma tempo.
I In treatment, som sänds varje vardag klockan 19, träffar psykoanalytikern Paul Weston (inte kbt-terapeut) fyra olika patienter, en varje dag. På fredagen träffar han sin egen analytiker.
I första avsnittet bekänner klienten sin kärlek till Paul. Något som skulle vara osannolikt i mötena med en kognitiv terapeut. Där ligger fokus på att terapeuten inte ska behövas – och relationen mellan terapeut och patient är inte lika viktig.
Det finns inga bevis för att den ena terapiformen fungerar bättre än den andra. Men samhällets terapibehov avspeglas i medierna – Sveriges radio har en egen huspsykolog och SVT söker barn och föräldrar till en terapiserie om familjerelationer.
Tv-serien In treatment är ett tecken i tiden. Kbt-prat, visst. Men den psykodynamiska mer långsiktiga terapin inne igen – för dem som har råd att unna sig lyxen med någon som lyssnar.
Läs vad andra skrivit om In treatment, kbt, terapi. Det här inlägget är pingat på intressant.se
ursprungligen publicerad i YA 2009-05-13.
Postat av Julia Svensson - 3 Kommentarer
24th March, 2009
Klädsel vårdad, stod det. Jag och några väninnor tog på oss klänningar och målade läppstift. Sedan tog vi taxi, som sig bör när man besöker hus med pilastrar på fasaden.
Tidigare under helgen hade vi varit i den skandalomsusade partyvåningen Spy Bar på Stureplan, där vi fått så många knuffar i kön till garderoben att det här med The Dinner Club, en umgängeskurs med inriktning på trevnad, vett och etikett inte kändes som en helt dålig idé.
Men egentligen är The Dinner Club ingen kurs. Det är en teaterpjäs som är en kurs där publiken deltar. Skådespelarna tar emot i en våning av art déco-modell, i Östermalms ambassadkvarter. Man hänger av sig jackan. Man får svara på frågor. Sedan är kvällen uppdelad i stationer: mingel, bordsskick, klädsel, dans och flirt. Därefter praktiseras de nyvunna kunskaperna under en middag med dans. Allt enligt 50-talistisk uppförandekod.
Nu var det så bevänt att under aftonen var det betydligt fler damer än herrar, och som kvinna fick man ibland agera man. Intressant:
I mingelsituationer är det mannen som ser till att alla presenteras ordentligt för varandra. Han ser till att kvinnan har det trevligt, att hon har vin i glaset. Det är män som hälsar välkommen, utbringar skålarna och tackar värdinnan för maten.
I flirtsituationer tar han alla initiativ. Kvinnans uppgift är att ge rött, gult eller grönt ljus. Och i dansen, som är det enda som på pappret lever kvar sedan 50-talet, är det mannen som för och kvinnan som följer. Vilket kan vara nog så besvärligt för någon som är van att ta för sig.
På väg till tunnelbanan efteråt diskuterade vi: det är inte ett dugg konstigt att män oftare har ledarpositioner än kvinnor, fastän samhället förändrats så att båda borde ha samma möjligheter. När jag fick vara man under middagen hade jag roligt, självsäkerheten kom med uppgiften. Medan min bordsdam kände sig låst och uttråkad.
Hade dåtidens kvinnor det tristare än vi har i dag? Eller var de gladare? Nöjdare? Det kan ju å andra sidan vara bekvämt att alltid ha någon som för.
En av männen vid vårt bord blev bestört när han blev utan bordsdam, när det satt en kvinna på hans andra sida som hade fått en dam till bordet. ”Vi måste ju inte ta så seriöst på rollerna” sa han snäsigt och tvingade över en av tjejerna på sin sida så att hennes partner blev ensam.
Vi fnissade åt killens omedvetenhet. Men samtidigt var hans reaktion, liksom hela kvällens spektakel, ett bevis på att yttre omständigheter förändras snabbare än vår föreställningsvärld.
Fotnot: The Dinner Club är utvecklat av Poste Restante för Mossutställningar och spelas på Polska institutet i Stockholm t o m 28 mars.
Ursprungligen publicerad i Ystads Allehanda 2009-03-23
Postat av Julia Svensson - Kommentera
4th March, 2009
Kronprinsessan Victoria och jag är nästan lika gamla.
När jag var elva läste jag och tittade på bilderna från hennes ponnytävlingar och ridäger. Ponnyn, utrustningen, ridkläderna. Allt såg blankt och nytt ut, av senaste modell. En sagovärld för en hästflicka. Jag hade också en ponny, så jag var nöjd fastän en lätt avund bultade i bröstet. Victorias ponny hoppade alltid så lydigt. Det verkade bara fixa sig så lätt.
Några år senare tog vi studenten, först Victoria och så jag ett år senare. Victoria åkte till Frankrike för att plugga. Hon fick anorexia. Kanske på grund av alla krav som ställdes.
Jag flyttade också utomlands, till Schweiz för att arbeta som barnflicka i en familj och lära mig franska. Det var 1997 och på promenaden in till centrum såg jag löpsedlar och paparazzibilder med den magra svenska prinsessan. Själv gick jag upp fem kilo på grund av all öl jag drack med mina nya kompisar.
Och så i tisdags. Jag grät en skvätt när jag såg kungafamiljens youtube-film om förlovningen.
Sen försökte jag analysera tårarna: Jag börjar gråta när mina vänner gifter sig. Jag börjar gråta när folk i tv-serier blir kära. Jag är en sucker för romans. Men. Jag är också en sucker för republik.
Jag gråter för Victoria och Daniels vackra, förståndiga kärlek. Men jag gråter lika mycket för att Victoria så tveklöst planerar stå ut med fångenskapen och galenskapen. Att ständigt vara påpassad. Att ha framtiden utstakad. Att behöva fira sin födelsedag i töntig nationaldräkt år ut och år in.
Det är säkert fantastiskt att bara få alla dessa miljoner som vanliga människor inte får och kunna köpa en lydig ponny med bra stamtavla – bara för att man själv har en stamtavla. Men det är ett ganska högt pris. Som Heidi Avellan skrev i Sydsvenskan. När andra kvinnor i Sverige inte får gifta sig fritt kallar vi det urtida patriarkal kultur. Men när det gäller Victoria kallas det monarki.
Eftersom 80 procent av Sveriges befolkning köper de här dumheterna och därmed också accepterar att man ska kunna ärva sin ställning, så är det tronföljaren själv som måste säga stopp. Victorias så firade förlovningen befäster monarkin, antagligen för hela min livstid.
Om inte. Victoria och Daniel. Om inte ni rymmer från kyrkan före vigseln. Sätter er i en begagnad Volvo, med den konungsliga slöjan fladdrande ut genom det öppna fönstret. Skiter i all pompa och ståt och köper en villa i Ockelbo.
Först då kommer mina tårar att bara vara romantiska glädjetårar.
Ursprungligen publicerad i Ystads Allehanda 2009-03-02.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
Newer Entries
