Ge kulturkvinnan den status hon förtjänar

10th February, 2010

Delar av bekantskapskretsen ser mig redan som en. I alla fall de som lämnar teaterföreställningen i pausen för att gå och dricka öl. Och i spegeln ser jag potentialen. Har redan svart tunika. Redan stora halsband, i och för sig i guld och inte silver. Redan Birkenstock. Redan storkofta. Redan förtjust i dans, dock inte afrikansk. Med andra ord, det räcker att hänga på mig något randigt från Gudrun Sjödén, jobba på min kärlek till Jacques Werup och vänta på att håret ska blir silverstrimmigt så är jag där. En fullfjädrad kulturtant. Eller, i alla fall så som fördomarna om henne ser ut.

I senaste numret av den feministiska tidskriften Bang pekar serietecknaren Liv Strömquist på det välkända men ändå nedtystade fenomenet: det är medelålders kvinnor som bär upp kulturen. Medan det till största delen fortfarande mest är män som skapar kultur, konst, film, musik och teater. Och även om kvinnorna i denna grupp blir allt fler ökar inte antalet män bland kulturkonsumenterna.

Alla som någon gång går på teater, opera, utställningar eller författaruppläsningar vet hur det brukar se ut i publiken. 75 procent av Dramatens besökare är kvinnor. Under de senaste åren har den totala bokläsningen i Sverige ökat, samtidigt som den minskat bland män. Kvinnor läser både kvinnliga och manliga författare, män läser nästan uteslutande manliga. Precis som Strömquist så tragikomiskt tecknar – utan kulturtanter skulle det inte finnas någon marknad för Jacques Werup och de andra.

Enligt den franske medieteoretikern Pierre Bourdieu ger konsumtion av så kallad elitkultur ökat kulturellt kapital. Men eftersom kulturkonsumtion länge varit synonymt med något passivt, det vill säga traditionellt kvinnligt, passar kulturen inte in i den nuvarande mansrollen. Kommer att tänka på en äldre herre som jag ofta ser på olika kulturevenemang. Han frågar alltid saker efteråt, liksom för att antyda att han även är kulturproducent.

För ett par år sen i en artikel i Svenska Dagbladet sa Hillevi Ganetz, forskare vid Uppsala universitet, att en del kulturinstitutioner till och med försöker dölja att de har en kvinnlig publik, eftersom det sänker deras status. Och även om kvinnorna är ekonomiskt mest intressanta fortsätter man att sätta upp grabbföreställningar – för att undvika den medelålders kvinnostämpeln. De kvinnor som får flest roller är de unga och enligt samhällsidealen vackra. Däremot har skådespelande kvinnor i medelåldern svårt att få roller.

När jag läser en bok eller går på teater lär jag mig oftast något om världen och om människors känslor. Det är tveksamt om man kan säga detsamma om en fotbollsmatch. Med tanke på det för samhället ganska ohälsosamma mansidealet vore kulturkonsumtion kanske ingen dum idé. Men naturligtvis är det upp till var och en. Däremot undrar jag hur länge det ska dröja innan samhällets kulturbärare ska sluta reduceras till en typ och hånas för sin klädsel – och istället få den status hon förtjänar.

Ursprungligen publicerat i Ystads Allehanda 2010-02-10.

Postat av Julia Svensson - Kommentera

Högsta kastens köttbrudar

20th January, 2010

För några år sedan blev jag vegetarian. Det gick sådär. Min kille kom på att jag tjuvåt av den rökta korven. Min familj uppmuntrade mig med Stora Vegetariska Kokboken men tog aldrig den vegetariska livsföringen riktigt på allvar, utan bjöd mig på ickedäggdjuret kyckling närhelst de fick tillfälle. Jag framhärdade i ett och ett halvt år. Sen flyttade jag till Danmark, där det låg bacon på alla mackor i skolans kafeteria.

För ett par veckor sedan blev jag bjuden på auberginegratäng hemma hos min matbloggande väninna (matmani.wordpress.com). Saltkaret var framsatt och skålen med parmesanost ordentligt fylld. Det behövs nämligen när man äter middag med vegetarianerna – deras mat är ju per definition lite smaklösare än annan mat. Sa vi, de tre köttätarna kring bordet.

Varför jag blev inbjuden till vegetarianmiddagen vet jag inte, men jag antar att det handlar om de mekanismer som gör att folk utgår från att jag är vegetarian. Kanske är det något med håret.

På bloggen taffel.se konstaterar Lisa Förare Winbladh och Isobel Hadley-Kamptz, efter att ha sett slaktaren Dario Cecchini in action, att slaktaren har efterträtt kocken som matstjärna.

I höstas kom Håkan Fällmans stora kokboksbibel Kött. Och i vårens bokutgivning finns i alla fall ett par, tre titlar med tema grillat.

Även om män nuförtiden koketterar med surdegsbak har grillen och köttet alltid varit deras område. Mannens köttfrossa förvånar lika lite som hans bukfetma. Men där kvinnorna är tongivande, bland matälskarna och de som skriver de seriösare matbloggarna, är vegetarian antagligen det ohippaste du kan vara just nu. Kanske var bantarna de första att omfamna köttet, men nu handlar det varken om Atkins eller midjemått. Det handlar om långkok och gristarmar.

Köttväninna nummer två säger: Om jag hade satt mig in i kötthanteringen och ekologiaspekten skulle jag förmodligen bli vegetarian direkt.

Men inte är det särskilt svårt att hitta information i ämnet. I höstas kom Torbjörn och Ylva Espings bok ”Monsterbiff till middag”, som handlade om köttindustrins moraliska förfall i jakten på lönsamhet. Sen följde den medialt uppmärksammade grisskandalen, då många skinkor stoppades på grund av filmer som avslöjade föga förvånande vanvård. Men i det aktuella klimatet blir konsekvensen av detta bara att efterfrågan på så kallat ”glada” julskinkor ökar, inte att köttkonsumtionen minskar.

Köttjejerna frossar i djur, som männen alltid gjort. De äter på den nyöppnade Malmökrogen Bastard, som specialiserar sig på inälvsmat (glad inälvsmat). Och inälvsfrossarna är de som står högst i rang bland de hängivna karnivorerna.

Själv äter jag mest kött när jag blir bjuden, men för att hamna i den högsta kasten behöver man bara tacka ja. Idag bjöd min surdegsbakande kollega till exempel på hemlagad kycklingleverpastej. Och jag har ju faktiskt alltid gillat blodkorv.

Ursprungligen publicerad i Ystads Allehanda 2010-01-20.

Postat av Julia Svensson - Kommentera

Stanna kvar eller inte

30th December, 2009

Såhär i backspegeln var det nog detta som förenade oss en gång. Att vi var samma sort. Sådana som lämnade vår barndomsbygd så snabbt det bara gick. För att resa, skaffa akademisk utbildning, upptäcka annat.

När vi möts igen i det österlenska mellandagsregnet, efter över tio år, har han återvänt. Blivit vuxen. Precis som jag. Och vi diskuterar det där; stanna kvar, vidga vyer, flytta hem.

På små orter talar man ibland om dem som passivt ”blir kvar”. Medan man automatiskt, när man flyttar till en stor stad, aktivt ”väljer” att göra det. Att vilja skaka om dem som blir kvar är en vanlig och helt godkänd åsikt. En ”gör något med ditt liv”-skakning. Vakna! Hur kan du vilja bo i den här hålan? Däremot är det helt i sin ordning att komma tillbaka när man varit ute i världen och hämtat näring.

I små samhällen har de som kommit utifrån historiskt setts som lite finare. Men de fina är samtidigt utstickarna, de som ”tror att de är något”.

På annat hållet skapas bilder av efterblivna byhålor fulla av förlorare, som i Fucking Åmål och Masjävlar. Filip Hammar och Fredrik Wikingsson målar upp barndomsstaden Köpings karaktärer i sin nya bok Tårtgeneralen. Skojfrisk men med illa dolt förakt.

De flesta av dessa bilder produceras i de större städerna, av personer som oftast själva lämnat ett mindre samhälle. Som reproducerar bilden av sitt eget val som det rätta. Vilket är problematiskt – också för att den som lämnar landsbygden ofta lämnar ett sammanhang där han eller hon av någon anledning inte trivdes.

Sociologen Lotta Svensson berättade i programmet Tendens i P1 i höstas (finns på www.sr.se) att hon, efter att först ha trott på Söderhamns kommuns bild av att man var stolt över de ungdomar som stannade kvar, upptäckt motsatsen. Under sin forskning märkte hon att de avkommor man skröt om var de som rest utomlands eller utbildade sig i en större stad. Och att de kommuner som beklagar att så få unga stannar egentligen hellre ser att de som vuxna återvänder med utbildning och hög inkomst i kombins bagagelucka. Allt kokar naturligtvis ner till frågan om klass och medelklassen som norm.

I Söderhamn kände de unga som stannade kvar sig inte heller önskade av kommunen i samma utsträckning som de som for iväg. Ett scenario som säkerligen upprepar sig i andra avfolkningsbygder. Anledningen till att unga vill bort är ju att det, på grund av rådande trend, inte bjuds så många spännande alternativ för dem som vill stanna kvar.

Men det intressanta med Söderhamn är att man inte längre hoppas på hemvändarna utan istället, genom projektet Ungdomslyftet, försöker får de unga att välja att stanna och utveckla bygden.

För egentligen. När de parkerar sina nästan identiska bilar på garageuppfarten vid den nästan identiska villan är skillnaden, mellan den som stannat kvar och den som återvänt till byn, antagligen försumbar.

Ursprungligen publicerad i Ystads Allehanda 2009-12-30.

Postat av Julia Svensson - Kommentera

Den förbjudna kärleken

9th December, 2009

090803_6089588574a769e80d00cbDe mest kittlande kärlekshistorierna är de förbjudna. De är fjärilar som fladdrar i magen, fram och tillbaka mellan önskan och fruktan. De lever i hisnande fantasier om vad som skulle kunna hända, vad världen skulle säga, om verkligheten krackelerade och det verkligen blev vi.

Anneli Jordahls roman ”Jag skulle vara en hund om jag finge vara i din närhet” handlar om sådan kärlek. Om den gudomliga väntan på nästa mail. Och nöjet att få formulera något krispigt och sen börja längta efter nästa överraskning i inboxen. Igen.

Det är ingen tangentbordsromans – Ellen Key och Urban von Feilitzen var båda kritiker under 1880-talet. Ellen Key bodde i Stockholm där hon undervisade arbetarklassens kvinnor, Urban von Feilitzen var godsherre i Linköping. De skrev till varandra nästan varje dag, pappersbrev, men träffades bara när Urban hade vägarna förbi.

Det kunde gå åratal, ändå sätts Ellens tillvaro på spel vid varje möte. Trots att hon vet att han aldrig tänker lämna sin fru och sina fyra barn varar romansen livet ut.

Mänsklighetens dilemman. Att äta kakan eller ha den kvar? Att nöja sig med kaksmulor eller gå vidare, fastän man då riskerar att bli utan?

Ellen Key och Urban von Feilitzen diskuterar könsroller och litteratur och har professionell nytta av varandra, kanske mest han som får hjälp av den skarpa och störtförälskade Key att bli den uppburne kritiker han är.

För henne gör breven istället att kärleken blir något fysiskt, något att ta på. När hon läser dem har hon någon som älskar henne. Ett själsligt förbund satt på pränt, beständigt efter deras död. Men breven blir också en flykt – från människor som skulle kunna ge något varmare än ett pappersark.

Det är den klassiska historien om den äkta mannen som sällan lämnar. Och om kvinnan vars egna särartsfeministiska teorier vänds mot henne själv. På grund av kärleken till honom blir hon aldrig mor, aldrig kvinna på riktigt. Men tack vare romanen befrias hon nu från sitt oförtjänt träiga rykte.

I det långa loppet är det Ellen Key som triumferar och blir en av tidens mest inflytelserika författare.

Mot den bakgrunden kan man välja att kalla hennes ensamhet för frihet– för rent krasst är det den som gör att hon kan uträtta och att hon hjälpt oss få de rättigheter vi har idag.

Hon brottas med samma frågor som kvinnor – och män – fortfarande försöker pussla ihop: Under vilka omständigheter går det att ha både ett heltidsjobb och en heltidsfamilj? Hur mycket kan man offra för smulorna? Hur länge kan man leva på hopp, fantasier och fjärilar i magen? Och om man varken har familj eller karriär – vem är man då?

Den förbjudna kärleken. Har du aldrig? Har du ofta? Spelar ingen roll. Tack vare Anneli Jordahls underbara bok kan du ge bort lite i julklapp.

Ursprungligen publicerad i Ystads Allehanda 2009-12-09.

Postat av Julia Svensson - Kommentera

00-talet och jag

18th November, 2009

90-talet var fattigt och eländigt i skuggan av axelvaddarnas decennium. Inte förrän på senare år har recession fashion blivit ett begrepp och vi har fattat grejen med rutiga storskjortor och kängor. 00-talet däremot. Har ingen konkurrens av the millenium bug och bjuder därför under sina sista rafflande veckor på tusentals listor om sig själv. Här kommer den första: 00-talets mest epokgörande händelser i Julia Svenssons liv och kanske i världen:

– Sommaren 2002 bestämde jag mig för att sluta använda ironi. Anledningen var att min omgivning inte begrep när jag skämtade. Inte ens jag själv förstod. Samma år började jag i KBT-terapi.

– 2004 upptäckte min frisör att jag hade lockigt hår. När han klippte håret i etapper. Att uppklippningen kom tillbaka efter tolv år gjorde att världens sammanlagda hårvolym växte betydligt.

– 2004 köpte jag min första Mac-dator, på Blocket. Den var vit och härlig och jag kände mig som i Sex and the City.

– En morgon vintern 2005 vaknade jag och upptäckte jag att jag för första gången kunde se in i min egen navel när jag låg ner. Jag hade fått hull. Som inte skulle försvinna fastän jag joggade, ersatte glass med smoothie och slutade äta bröd.

– Samma år köpte jag mitt första par 1500 kronors solglasögon i Paris. Det var naturligtvis ingen slump. 2005 var året då Ebba von Sydow gav ut boken Ebbas stil. Lyxflation kom det att kallas när Prada och Gucci med flera insåg att det fanns pengar att tjäna på att lägga lyxen inom prismässigt räckhåll för medelklassen.

– 2005, peppad av låga räntor, köpte jag min egen lägenhet som jag inrett med en blandning av gammalt och nytt. Nu är det äntligen billigt att bo i den igen.

– 2005 köpte jag min rullväska. Med den har jag gjort många flygluffarresor till vänner som bor i olika städer i Europa. Det jobbiga är att man inte får ha necessären i handbagaget. Under 00-talet har resorna också gått till Ecuador, Israel, Kina, New York och Indien. I New York fyllde jag 30, kroppsligt och mentalt.

– 2005 startade jag min första blogg och upplevde hur det var att vara personlig på internet. Att få respons på personligheten. Att vara pseudopersonlig. Det var stort att inte längre behöva gå ut och möta människor för att märkas.

– 2008 köpte jag ännu en Mac och i år en matchande iPhone. Med gps i telefonen behöver jag inte längre se ut som en turist när jag kollar på kartan – istället är jag ”hon med den snygga mobilen”. Med min iPhone jag kontrollera mitt facebook-konto vart jag än går och uppdatera min twitterstatus. Det är fantastiskt att inte längre behöva stanna inomhus för att styra hur jag framstår – nu kan jag till och med göra det på gymmet. Så att säga bygga mig själv från två håll samtidigt.

Krönikan ursprungligen publicerad i Ystads Allehanda 2009-11-18.

Postat av Julia Svensson - Kommentera

Ät med ironisk glimt i ögat

28th October, 2009

Ungefär samtidigt som jag började ifrågasätta mitt müsli-bruk/missbruk lärde jag känna människor som älskade att laga mat, och inspirerades. Och när jag lyssnade på Tendens i P1 i förra veckan, som hade temat Du är vad du äter, konstaterade jag att jag kanske var sist i Sverige med att börja betrakta mat som något mer än bränsle.

Förr var mat något man hade eller inte hade. Idag är mat inte bara mat. Du är vad du äter, inte bara bokstavligen. Mat handlar om att visa vem man är. Och vem vill reduceras till att vara müsli?

Aldrig har människan varit så besatt av att äta rätt som nu. Hälsosamt, ekologiskt, närproducerat och trendigt. Middagar och matlagningsprogram och matbloggar och prat om mat i kvadrat. Naturligtvis är det en klassfråga. Mattrenden är för dem som har tid, råd och möjlighet. Och för dem som anser att mat är viktigt för att visa status. Dessa trendsättare är de som sociologen Feathersone kallar den bildade medelklassen – som strävar efter att vara och göra rätt.

På tal om den bildade medelklassen och lagom inför att biobesökarna bänkar sig framför höstens feelgood, Meryl Streep som den berömda kocken Julia Childs i filmen Julie & Julia, hamnade jag i en chatt på internet med två kulturskribenter, båda män, båda tio år äldre än jag.

Skribent A lade upp en bild på en citronpaj som han lagat, på Facebook. Jag trodde att det var en crème brulée. Skribent B berättade att han hade en påse chips och kollade på fotboll. Jag skrev att jag hellre ville diskutera chèvre än fotboll.

Då frågar Skribent A: Du är inte den ironiska generationen va?.

Jag, som är född lite för sent, ställer motfrågan: Hur ironiserar man om mat? Äter tacos?

Då får jag veta att ironisk mat är följande goda saker: chokladbollar, flygande Jakob, avokado med räkor, tacos på ICA-köttfärs.

Sen börjar vi prata om Black and White. Som också är ironisk mat. Eftersom ironiska generationen var balla på 90-talet måste allt man gillade på 80-talet vara mat som bara får ätas med ironisk glimt i ögat.

Egentligen är det inte synd om er, ni 36–45-åringar, den ironiska generationen, Killinggängets adepter. Det är ni som har makten och sätter den kulturella agendan, inte bara i mataffären.

Men: ni har också väldigt mycket att bekymra er om. Förutom all stress med middagar, status, ekologisk mat och hälsa – med den analytiska förmåga många av er besitter kan det bli krångligt.

Ta ett wienerbröd. Innan ni äter det måste ni ta ställning: Hälsosamt? Ekologiskt? Hur mycket fett? GI? Blodsocker? Vilken bild av mig själv sänder jag ut om jag glufsar det i mig? Kanske är jag cool om jag ser ironisk ut medan jag äter det? Verkar jag omedveten och pinsam?

Herregud. Jag säger då det. Känner mig som en 80-talist.

Ursprungligen publicerad i Ystads Allehanda 2009-10-28.

Postat av Julia Svensson - Kommentera

Danmark

7th October, 2009

lenasLäs min krönika om Lena Sundströms bok Världens lyckligaste folk här.

Läs Dan Jönssons utmärkta recension av boken i DN. Här.

Postat av Julia Svensson - Kommentera

En panelhönas fantasier/ Bikt från ett dansgolv

16th September, 2009

Jag ser hans röda galonhatt blänka i strålkastarljuset. Hans mustasch strävar i riktning mot öronspetsarna, inte helt otvunget, den har snurrats med vax. Han är tanigt byggd, byxorna hänger i hängslen på hans axlar. Under slagen kikar skorna fram, spetsiga och av allt att döma med lädersula. En ung Peps Persson, skulle kanske någon säga, någon som inte visste bättre.
Fler människor borde verkligen gå med i någon subkultur, tänker jag när jag spejar ut över dansgolvet. Särskilt i den här subkulturen, så att jag kan känna mig mer som en swingpjatt i 30-talsdeppiga Harlem än en panelhöna i 00-talsdeppiga Malmö med alldeles för få kavaljerer och alldeles för stor folkpark. Och än får jag inte stifta bekantskap med Röda hatten. Först ska jag möta tre andra dansbanetyper:

1. Gentlemannen. Välkammad med prickig fluga. Tar med mig på restaurang före dansen och för sedan med fast hand. Han är glad, luktar gott, har torra händer och finge jag välja skulle jag dansa bara med honom. Men se, det får jag inte på grund av framfusiga damer i prickiga kjolar.

2. Trial and Error är tidsödande för oss nya inom subkulturen. Men när gentlemannen roar sig tvingas jag ta eget ansvar. Bjuder upp en försynt Brun kavaj, trevlig vid första anblick. Bruna Kavajen dansar två stela danser i otakt. Bruna kavajen berättar försynt att han sjunger i kör. Frågar inte vad Bruna kavajen arbetar med – hans doft avslöjar att han tillbringat sommaren i ett kyrkskåp.

3. Psykopaten. Snygg, isblå ögon. Dansar felfritt. Bra förare. Nästan för bra. Det går undan och när jag missar Back-Charleston-steget försöker jag skämta och möta hans blick. Han tillrättavisar med ett hårdhänt grepp, utan leende. Är försiktig med var jag trampar. Det här är inte Lindyhopdansaren som försöker få en dam att trivas. Den här killen dansar för sin egen njutning. Han bryter upp efter en dans.

Swing och lindyhop-dans är, enligt mina observationer hittills, en sektliknande verksamhet. Många här skulle nog lika gärna ägna sig åt fanatisk körsång, som min vän i Brun Kavaj.
Men killen med röda hatten har taktkänsla. Bakom glasögonen plirar blicken hos en trettioåring som aldrig varit en flickmagnet men som aldrig heller försökt vara en och vars ögonvitor därför inte färgats permanent av bitterhet och idogt drickande på småtimmarna. Han skiner upp. ”Jag är nybörjare men jag freestajlar mest”, säger han.
Sen drar han upp en jojo ur västen. Jag har aldrig sett någon joja som han.
Så händer något. Han vill dansa med mig. OCH jojon.
Jag då? Jag säger att jag är rädd om mitt intakta garnityr, hugger tag i prickiga flugan och flyger därifrån.

Ursprungligen publicerad i Ystads Allehanda 2009-09-16.

Postat av Julia Svensson - Kommentera

Spelar du schack?

26th August, 2009

Anledningen till att jag börjat fundera över det här med döden är att jag i helgen var på ett läger för internetnördar. Temat för lägret var sociala medier – kommunikationstjänster på internet som Facebook, Twitter och Flickr.

Ett av seminarierna handlade om Döden. Vad som händer med mitt liv på nätet efter detta.
Till exempel: det går inte att avsluta ett Facebook-konto. Men däremot går det att tömma det på mina bilder och vänner.
Men vad händer när de efterlevande inte har lösenordet? När kontot, vare sig de anhöriga vill det eller inte, finns kvar med alla bilder och meddelanden, som en digital gravsten – eller minneslund?

En av seminariedeltagarna berättade om sin vän som sorgligt nog dött i cancer. Hon var författare till en av Sveriges första kända bloggar och något år efter hennes död fick vännerna plötsligt spöklika uppdateringar i sin RSS-feed – hennes domännamn hade börjat användas igen. Eftersom ingen hade betalat domänavgiften var det fritt fram för ett tandblekningsföretag att köpa den.
Förutom att det var obehagligt att den döda webbadressen plötsligt fick nytt liv tyckte många att det var tråkigt att hennes blogg försvann. Den var ju ett stycke svensk kulturhistoria. Som förvisso finns kvar i Kungliga Bibliotekets arkiv – men inte på nätet.

Alltså. Jag håller på just nu med mitt testamente inklusive mitt nätarv.
Mina mailkonton? Tyvärr kommer någon vän att tvingas öppna dem för att kolla efter obetalda näträkningar. Men läser de mina personliga mail ska jag vända mig i min grav! De ska raderas. Facebookkontot: samma sak. Måste tömmas.
Mina bloggar då? Jag tar en titt. Den första ligger medvetet kvar – den var ett speciellt projekt tillsammans med en speciell vän. Blogg nummer två finns kvar att läsa om jag loggar in men är inte längre synlig för allmänheten.

Det är bara en tidsfråga innan döden på internet och virtuell gravplatsvård blir en affärsidé. Men det filosofiskt intressanta ligger egentligen hundra år framåt i tiden. Efter mig kommer det bara att finnas pappersbrev från min tonårstid – resten kommer ligga lösenordsskyddat i cyberrymden. Det är fantastiskt att hitta släktingars gamla brev. Så kanske är det orättvist att utplåna mina personligaste e-mail? Korkat att ta bort ett Facebookkonto? Här finns ju så mycket mer att hämta än i mina analoga dagböcker och fotoalbum. Framtidsyrke: e-arkeolog.

Ursprungligen publicerad i Ystads Allehanda 2009-08-26.

Postat av Julia Svensson - Kommentera

The spirit of Smedstorp: konstnären

5th August, 2009

Jag undrade ibland vem Frans Lindberg var, han som gav namnet till gatan där Åsa och Tord och Magnus bodde. Någon sa att han var släkting till Charles Lindbergh, han som flög över Atlanten och gav upphov till texten The Spirit of Smedstorp på våra skoltröjor.
Sen var det inte mer med det, jag glömde bort Frans Lindberg. Tills för två år sedan då jag och fotografen Kristina Eriksson var ute på ett artikeluppdrag och vi träffade Sonja Nilsson som berättade om allt Frans Lindbergmaterial hon ärvt av sin väninna, hans dotter Lisa Lindberg.

Och i sommar blev det alltså en utställning. Tydligen en väldigt välbesökt sådan – vilket vittnar om intresset för det skånska rejäla livet på landet.

Människor har alltid velat avbilda sig själva, så Frans Lindberg målade på beställning för att tjäna pengar. Den största kvaliteten med hans akvareller är detaljrikedomen. Lindberg målade skavanker man helst skulle stajla bort i bostadsannonserna. Slitna bjälkar, puts som krackelerar, färg som flagnar. Han målade ofta, vilket var ovanligt, kvinnor i arbete inomhus.
Han målade ”kardagillen” och ”byns höre” och hur man förr brukade ”låna varme”.

Bilderna är viktiga inte bara för att man som utflyttad får en chans att friska upp sin gammelskånska.
Det är också en påminnelse om att inte finns någon anledning att romantisera det traditionellt skånska och ”hur det var förr”. Skånelängornas låga takhöjd skänker knappast någon mysfaktor, utan vittnar snarare om att det inte var särskilt högt i tak. Den som sa eller gjorde något otillbörligt kunde inte vänta sig annat än att galoppakittan skulle komma rännande, kvinnan som agerade djungeltelegraf mellan gårdarna.

En annan intressant detalj är den judiske gårdsförsäljaren. På en målning från tidigt 30-tal ser han ut som en vanlig mörkhårig man. På den nästan identiska målningen från ett antal år senare har han försetts med svartare hår, ring i örat och vresigare, lömskare blick.
Och den skånska landsbygden var ju på den tiden, det är ingen hemlighet, ytterst trendriktig. Den följde strömningarna på andra håll i Europa – bruna som nyplöjd jord. Och Frans Lindberg gjorde oss tjänsten att sätta mentaliteten på papper så att vi aldrig kunde glömma.

De skolelever som besökt utställningen har, enligt uppgift, stått som förtrollade vid tavlorna. För det är fantastiskt mycket lättare att lära sig om man har något att relatera till, särskilt något så nära som den egna hembyn. Eller namnet på en gata där barn jag lekt.

Ursprungligen publicerad i Ystads Allehanda 2009-08-05.

Postat av Julia Svensson - Kommentera

Older Entries   Newer Entries