De var stränga, frånvarande eller drack för mycket – nu ställs papporna till svars
22nd February, 2026
KONSTRECENSION. Daddy issues. Gammel strand, Köpenhamn. T o m 3 maj 2026.
Han var förstås inte först. Men efter Karl-Ove Knausgårds ”Min kamp” har de stått som spön i backen, de litterära uppgörelserna med barndomen. En lång rad författare, som den storsäljande Édouard Louis och den Augustprisbelönte Andrev Walden, har skrivit smärtfyllt om både sina mammor och pappor.
I konstvärlden är det annorlunda. Medan moderskapet är ett vanligt tema, som dissekeras i både enskilda verk och hela utställningar, lyser fäderna med sin frånvaro. Män har genom konsthistorien porträtterats som stridande kungar till häst, eller som arbetare på fälten – mer sällan i det som missvisande brukar kallas ”det lilla livet”.
Jag lägger mig på terapisoffan på bottenvåningen. Intill den står en box näsdukar, ”Daddy tissues”. I en video berättar en rad medverkande konstnärer om både sina egna fäder och sina verk.
I danske konstnären Kaspar Bonnéns (född 1968) fall är näsduken nödvändig och jag har svårt att slita mig, ser hela videon ännu ett varv.
Far och son Peter och Kaspar Bonnén är båda uppburna konstnärer och bodde i lägenheter intill varann i centrala Köpenhamn. 2020 väckte Bonnén den yngre stor uppmärksamhet med den hyllade diktboken ”Bag om min far”, om hur fadern aldrig fanns där för honom när han var liten. Fastän modern var psykiskt sjuk och ibland vårdades på institution.
Efter boken talade far och son aldrig mer med varann och 2022 fann Kaspar Bonnén fadern död. ”I am carried away – min far låg på golvet, då han dog. Jag föreställde mig hur han hade vacklat, försökt att resa sig, kanske för att gå på toaletten, kanske ångrade han att han hade tagit morfinet – det tror jag nu inte, min far ångrade aldrig något (2025)” (min översättning).
Den långa titeln skänker mening till själva verket, ganska litet till storleken. Hans döda mors bruna läderväska har placerats på en av faderns modernistiska skulpturer. I väskan ligger överst en keramikskulptur av den döde faderns huvud. Ett, föreställer jag mig, tungt bagage att bära. Men hur mycket mening kan man egentligen tolka in i sprickan i faderns kubiska skulptur?
Faderskomplex visar sig vara en utmärkt förevändning för att få placera en lång rad prominenta konstnärskap intill varann, 25 stycken närmare bestämt.
Fler starka konstverk befäster ungefär samma sak som författarnas farsuppgörelser. 1970-talsfäderna är de som nu börjar falla ifrån och berättelserna om dem blottar en kultur där det var tillåtet för fäder att inte palla trycket. Hela spektrat förekommer: auktoritära patriarker, frånvarande och därför upphöjda konstnärssjälar, försupna arbetarklasspappor.
Bosniska Selma Selman är en av de konstnärer som sätter den skandinaviska erfarenheten i ett välkommet perspektiv, med en annan sorts patriarkal historia. I en tidigare performance sålde hon sina konstverk, sitt hår och sina kläder för att kunna köpa sig fri från det arrangerade äktenskap hennes far planerat åt henne. Hon kommer från en romsk familj i Bosnien. Då hennes familj livnär sig på handel med metallskrot målar hon sina dramatiska självporträtten på gamla bildelar och annan kasserad metall, som i ett gammalt badkar. Jag har aldrig sett något liknande.
En del konststjärnor plockas upp ur historien. Niki de Saint Phalles och Peter Whiteheads experimentella film ”Daddy” (1973) ger användning för fler ”Daddy tissues”. I denna spelfilm, som man här visar klipp från, gör Saint Phalle upp med mannens totala samhällsdominans och skjuter slutligen den far som utnyttjade henne sexuellt som barn. Gripande.
Att steget från papparoll till det vidare begreppet mansroll inte är långt visar Anna Munks magnifika målning: av ögonblicket då spiran på Børsen i Köpenhamn brann häromåret. Utöver oljefärg har hon målat med ögonskugga – dubbelt symboliskt då historiemålning är en manlig tradition och Børsen är en symbol för manlig handlingskraft som här går upp i rök.
Här finns också flera verk från den modernistiska eran – då allt fler pappor började bära velour men man inte alltid tänkte på barnens bästa. Asger Jorns lilla målning med dinosauriemotiv, från 1950-talet förvisso, skildrar till exempel smärtan när hans tvåårige son fick tbc och måste tillbringa sex månader på sanatorium utan föräldrarna.
På Louisianas storslagna exposé över moderskapet i konsten för några år sedan var frågan om att kombinera moderskap och konstnärskap allestädes närvarande.
På denna utställning om faderskap ligger tyngdpunkten på konst som gör upp med en ofta bristfällig far, ur barnets perspektiv. Att så få manliga konstnärer tar sig an sin egen, i nuet vuxna, fadersroll är förbryllande.
I vår tid går unga svenska pappor på föräldraledigt och sedan några år även de danska i större utsträckning än tidigare. Erfarenheten borde ge avtryck i fler samtida konstverk om faderskap.
Endast ett verk nuddar vid detta och det understryker snarare min fråga. När Rasmus Røhling, född 1982, utifrån en bild av Albrecht Dürer porträtterar den heliga familjen har han med ofokuserade linjer markerat att Josef, familjens far, skuffats undan till rollen som femte hjulet i konstellationen.
Eventuellt har Gammel strand bara inte grävt djupt nog efter samtida fäder i denna mycket sevärda utställning. Men bristen på verk inifrån faderskapet kan också tolkas som att män är mer intresserade av sina pojkjag och egna pappor och mindre av vuxna relationer.
Kanske är det rentav så att det ”lilla” livet fortfarande har för låg status i en konstvärld som i hög grad står på traditionellt maskulina axlar.
Hur kan en ung pappa – i vår pappafrämjande tid – se sig själv som femte hjulet? Kanske handlar det om förmågan till närvaro, att ge upp sitt ego för någon annan.
Danska Mette Hammer Juhls både humoristiska och oroande video ”Fish love”(2025) belyser en annan sida av saken. Tillsammans med en äldre väninna dissekerar hon drömmen om kärlek och familj; hon närmar sig fyrtio och har kort tid på sig att finna en far till det barn hon önskar.
Diskussionen korsklipps med en fiskares utsagor om utfiskade vatten och arter på utdöende. En träffande metafor, som för tankarna till annan akut samhällsfråga, nämligen de historiskt låga födelsetalen. Unga män verkar enligt statistiken mer positiva till barn än unga kvinnor – där mer än var femte kvinna mellan 20 och 45 inte vill ha barn alls, i alla fall enligt en ny undersökning. Dock är det fler män som i praktiken blir barnlösa – vad beror det på?
Från dejtingträsket tycks steget till familjebildning oändligt. Är det värt att dejta för att barnet ska få en pappa, värt att fortsätta fiska när det är så ont om sill?
Publicerades i Sydsvenskan 2026–02–22.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
