Ett sista monument över drömmen om Malmö
12th June, 2015
”Smaka på Malmhattan” står det på en skärm i hissen, intill ett tecknat porträtt av den svenske entreprenören och New York-krögaren Marcus Samuelsson. Han driver skybaren Kitchen and table längst upp i det nya hotell-, konsert- och kongresscentret Malmö Live.
Det amerikanska pensionärspar som jag delar hiss med känner inte till honom. Men han liknar Barack Obama, säger de.
De har reserverat i förväg, som sig bör; i fem veckor framåt är det fullbokat. Men efter en stund får jag också plats, vid bardisken.
Det nyinvigda Malmö Live på Universitetsholmen i hamnen är ett konserthus kombinerat med kongresscenter, och hotell. Skybaren ligger 85 meter upp i luften. Öresund glittrar och västra Malmö breder ut sig med sin bro, sina nybyggen i hamnen och sitt tioårsjubilerande Turning Torso av Santiago Calatrava. Många har beklagat att tornets översta våning inte är en restaurang. Sveriges än så länge högsta skyskrapa, symbolen för Malmös förvandling från industristad på dekis till kunskapsstad, byggdes från starten endast för speciellt inbjudna. Dyra hyreslägenheter (de gick långsamt att sälja) och konferenslokaler i toppen.
Men sedan Turning torso byggdes har stadsbyggnadsvärlden vaknat vad gäller sociala rum och mötesplatser. Malmö Lives arkitekter, det danska kontoret Smith Hammer Lassen, har gjort läxan. Stadsbyggnadsdirektören Christer Larsson beskriver Malmö Live som ett öppet hus, något som symboliseras av de många olika entréerna på bottenplanet. Alla är välkomna, ända upp. Till och med från toaletten är utsikten magnifik.
Malmös förra kommunalråd Ilmar Reepalu (s) är även arkitekt till yrket. Han var en av de första svenska politiker som aktivt arbetade med arkitektur för att anpassa en före detta industristad till informationsåldern, så som man gjort i Liverpool och Barcelona. Det är viktigt att visa att något händer. Med nya byggnader, som Turning Torso, fick förvandlingsprocessen fysisk gestalt.
Malmös socialdemokratiska politiker har samarbetat med näringslivet i decennier, som stadsvetaren Tove Dannestam konstaterade i sin avhandling ”Stadspolitik i Malmö” (2009). Ur demokratisk synpunkt är det diskutabelt. Men vill man få saker att hända är det ett vinnande koncept. Under Reepalus 20 år vid makten har stora infrastrukturprojekt avlöst varandra. Öresundsbron 2000. Turning torso, Västra hamnen och en ny högskolebyggnad 2005. 2010 kom Citytunneln, som förkortat restiden till Köpenhamn. Reepalu har inte fegat. Andra städer har avundsjukt häpnat över handlingskraften.
Malmö tar numera efter Köpenhamn och kallar sig ”Arkitekturstaden”. Kring Malmö live finns fler nya byggnader av prestige-danskar. Malmö högskolas nya böljande symbolbyggnad har ritats av Lene Tranberg och World Maritime University av Kim Utzon (son till Sydneyoperans arkitekt)
Malmö Live är det sista och dyraste av Reepalus jätteprojekt. Sydsvenskans utmärkta granskning (24/5) berättar hur kostnaderna för konsert- och kongresshuset skenat i väg från 600 miljoner till mer än det dubbla. Kritiken handlar om det vanliga: ekonomi och demokrati. Kommunen ska ha skyndat på ett bygglov för större och högre hus åt byggbolaget Skanska. Men också om att staden borde satsat på vård och skola istället. Att det nya konserthuset bara är en förevändning för att få bygga en konferensanläggning med Nordeuropas högsta hotell. Att de små fria kulturinstitutionerna fruktar att det kommer att konkurrera om deras publik. Att Malmö symfoniorkesters hyra mångdubblas.
Invändningarna till trots: för att megaprojekt ska bli av idag behövs glädjekalkyler och att politiker och näringsliv vill åt samma håll. Det vet Reepalu. När framgångarna skördas, vem bryr sig om vad något har kostat?
Frågan är vad Malmö Live vill berätta om framtiden.
Husen vill ge sken av inklusivitet. Skybaren jag sitter i är tänkt att vara ”en mötesplats för Malmöiten och den globala resenären”. Det finns en mondän air i det här huset, en flärd av storstad Malmö tidigare saknat; mässingskronorna i entrén, klappret av högklackat mot stengolvet i lobbyn. Amerikanerna i hissen.
Desserten – krusbär med glass på ängssyra – har dock en bitter eftersmak. Ilmars stora satsningar har gett Malmö en ny image och ny energi. Vi är många som direkt eller indirekt dragit nytta av det ”Nya Malmö”. Men att huset är för alla malmöiter är en modifierad sanning. Den väldiga silhuetten har snarare byggts för att förföra utomstående som anländer till Malmö, den ”kreativa” ekonomiska elit som ska gå på kongress och bo på hotell.
Sedan ett år är Ilmar Reepalu-eran över. Det nya Malmö inte nytt längre. Och det märks att inte hela staden varit med på framgångsresan. Ilmar Reepalus efterträdare Katrin Stjernfelt Jammeh (S) har det uttalade målet att skapa en mindre segregerad stad.
I Skybarens restaurang har jag placerats med blicken mot väst. När jag vänder mig om tittar jag ut över det som är det mesta av Malmö. Ingen bro, ingen havsutsikt. I norr ser jag ”Yarden”, området i industrihamnen där Kristian Lundbergs verklighetsbaserade roman om papperslösa och daglönare utspelar sig.
I horisonten sticker höghusen i Lindängen upp, de som var med i Lukas Moodysons ”Lilja Forever”.
Hyreshusen från miljonprogramstiden behöver renoveras och energiffektiviseras i hela Sverige. På många platser görs detta idag onödigt dyrt, med stora hyreshöjningar som mål, för att locka hyresgäster med bättre ekonomi. I Malmö måste förbättringar göras utan att hyrorna höjs. Om det händer kommer staden att själv behöva lösa situationen med bostadsbidrag – om inte hemlösheten ska öka. Det finns nämligen ingen billigare stans i Malmö att flytta.
Situationen är inte olik den i Stockholm: trångboddhet, arbetslöshet, fattigdom, försämrade skolresultat och kortare medellivslängd hör ihop med stadens ytterområden, det stora fastighetsbeståndet från 60- och 70-talen. Men i en mindre stad som Malmö kan problemen inte stängas ute. Man oroar sig för att skottlossningar och negativa rubriker skrämmer bort just de nya invånare som Malmö Live byggts för att locka.
De infrastrukturssatsningar som Ilmar Reepalu och hans stab gjort har bara hjälpt en del av Malmö. Som ekonomen Thomas Piketty skriver i ”Kapitalet i det 21:a århundradet”: ekonomiska framgångar hos eliten sipprar inte ned till alla. Vilket många hävdade när Malmös förvandling började.
Att satsa på infrastruktur och ny arkitektur i mer perifera områden österut är inte lika kortsiktigt lönsamt. Det är därför nästan inget byggts i miljonprogramsområdena på 35 år.
Men: det är i miljonprogramsområdena kommande års stora satsningar måste göras.
Ett otacksam situation för Katrin Stjernfelt Jammeh? Både ja och nej. Malmö är ett spännande exempel. Staden är mindre och markpriserna är lägre än i till exempel Stockholm. Även om stadsbyggnadskontoret även här sitter i knäet på byggbolagen finns det visst utrymme att tänka på människor och kvalitet och inte på exploateringstal.
Eftersom de sociala klyftorna och det våld de för med sig så tydligt belastar kommunen har man drivkrafter att lösa problemen.
Det finns hittills något tafatt över det lilla som gjorts. Rosengårdsstråket, en ny promenad- och cykelväg från Rosengård till centrum, är fint. Men varför ska projekt i öst ha karaktären av snälla små ideella konstverk, när andra sidan stan får vara blank och tjusig?
Under Reepalus tid tjänade staden miljarder på utförsäljning av bland annat elbolaget Sydkraft. Man kunde göra stora investeringar som fick de ekonomiska hjulen i rullning.
Nu är pengarna slut.
För att få Malmös östra ytterområden på fötter krävs också att kommun och näringsliv samarbetar. Åt ett nytt innovativt håll. Arkitektur och stadsutveckling kan återigen få snurr på hjulen. Idéer finns: försök har gjorts där miljömål blivit en motor för att skapa nya arbeten i områden där arbetslösheten är hög.
Många Malmöbor jag pratat med har uttryckt kärlek till skybaren och till de nya tornens silhuett.
Men Malmö Live är likväl ett sista monument över en dröm om en framtid, ett nytt Malmö. Det har gått inflation i expressiva byggnader över hela världen. En stjärnkrögare i en skybar hjälper inte längre. Det är något helt annat som måste till.
Ett ännu nyare Malmö slutar bygga megaprojekt för att locka turister och nya invånare. Istället bygger man för de människor man redan har. Då kommer man vända trenden och skapa en mer jämlik och hållbar stad. Och Malmö kommer på nytt att bli en hyllad förebild för andra städer.
Publicerad i Dagens Nyheter 2015–06–12.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
