Den färgstarke och flitige rebellen Joan Miró
26th February, 2017
KONSTRECENSION. Joan Miró – Vardagslivets poesi. Prins Eugens Waldemarsudde, Stockholm, T o m 2017–06–04.
Utställningen Vardagslivets poesi på Waldemarsudde är ingen vanlig Mirò-retrospektiv. Den är inte heller, vad man möjligen skulle kunna vänta sig, en kringresande blockbuster.
Här fördjupar man sig i två specifika delar av Miròs konstnärsskap. Den första, som gett namn åt utställningen, görs i nära samarbete med Fundaciò Mirò i Barcelona. Här närmar man sig Miròs senare period, från det att han bosatte sig på Mallorca 1956.
I ateljén i Palma började han på ett nytt sätt integrera vardagsföremål i sina verk. I utställningens första rum visas flera av de till synes banala objekten. En sked, en tratt, en flaska Ajax rengöringsmedel. Intill visas de effektfulla skulpturer de bland annat resulterade i, som ”Gestalt och fågel” och verkat med den underfundiga titeln ”De tre vackra blondinernas 3 magnetiska hår attraherar fjärilarna”.
Inspirerades av vardagsföremål gjorde Mirò trots allt redan som ung surrealist. Den nya riktningen visar snarare att Mirò följde med i sin tid. I målningen ”Hund” syns spår av den samtida popkonsten och reklamens starka budskap: Ett abstrakt motiv ovanpå en annons för ett luxuöst skomärke.
Det är som om lite av stämningen från Fundaciò Mirò och Josep Lluís Serts byggnad från 1975, följt med hit. Även om de modernistiska verken kontrasterar mot Waldemarsuddes salar från förra sekelskiftet, så är ju båda platserna helhetskonstverk av och för stora män, i nära samarbete med sina vänner arkitekterna.
Mest iögonfallande är bronsskulpturen ”Ung flicka flyr” (1967), som står på piedestal i utställningens mitt. Ett collage av en järnkran placerad ovanpå en provdockas ben blir en ironisk samhällskommentar: en kvinna med välsvarvade ben ser ut att vilja fly från vardagen. När jag besökte Fundaciò Miro stod den på den soliga utomhusterrassen, tillsammans med andra bjärta skulpturer. Här står den ensam och utvald för sina särskilda egenskaper, vilket genast gör den starkare och mer speciell.
I den stora salen är kompositionen särskilt lyckad. Här framhävs ett urval av de stora abstrakta målningar som Mirò kanske är mest folkligt älskad för, till exempel den poetiska ”Den första gnistan av dagen”. Likt de abstrakta expressionisterna söker han sig till synes bort från verkligheten in i en sorts personlig action painting, där vardagsföremålens och skulpturernas jordnära formspråk flyktigt går igen. Här utvecklar han också målningarna, genom att använda för tiden okonventionella material och underlag. Målningen ”Gestalt, fågel” har till exempel gjorts direkt på ett trästycke, där träets råa yta blir verkets starka uttryck. Min favorit på utställningen, ”Änders flykt, kvinna, stjärna” är målad ovanpå en äldre tavla med naturmotiv, som han ställt på högkant. Ursprungstavlans flygande änder blir här en lekfull del av verket, en humoristisk dialog med traditionellt måleri.
Det som ger ytterligare djup i Miròs verk är hur han med sitt estetiska uttryck tar ställning. Spanska inbördeskriget och Francos diktatur varade under en betydande del av Miròs liv. Under fascistregimen var både det katalanska språket och Kataloniens flagga bannlyst. Med rötter i Barcelona var han starkt engagerad mot det kulturella förtrycket
Detta är ett bärande tema i utställningens andra del, där Miròs affischkonst lyfts fram. Här har man samarbetat med Kristianstad konsthall, som genom en fantastisk donation från den lokale samlaren Nils Fryding har världens enda kompletta samling av Miròs affischer.
Redan i sin första affisch 1937, med texten Aidez l’Espagne, tar Mirò ställning mot Franco. Samlingen innehåller även drygt 15 katalanska motiv där den rödgulrandiga flaggan är centralt placerad.
Det är intressant att Mirò prioriterade affischkonsten; planscherna lämpade sig väl för hans bombastiska uttryck och var ett sätt att komma närmare samhället och lättare kommunicera med en publik.
Utställningens två delar skapar en utmärkt helhet. Från två håll närmar man sig en abstrakt konstnär, som samtidigt var extremt konkret, jordnära och kommunikativ.
Båda vinklarna bidrar till en närmare förståelse för Miròs estetiska uttryck. De starka kulörerna och de expressiva och naivistiska formerna framstår som mer än bara ett uppror mot det traditionella måleriet. I ljuset av både politiken och vardagsföremålen är formspråket även resultatet av ett uppdämt behov av – och ett rebelliskt inlägg för – yttrandefrihet.
Publicerad i Dagens Nyheter 2017–02–26.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
