Om att surfa på främmande soffor
16th June, 2010
Cristina från Bilbao var min första. Hon väntade på vårt slitna hotellrum en varm sydfransk natt i början av september. Bussen jag satt på var försenad. Cristina var orolig, fast vi inte kände varann. Sedan drack vi två glas rosé och pratade om livet och kärleken. I en hel vecka. Stapplig engelska och tafflig spanska.
Meena och Anil från Lucknow var nummer två. I deras vita palats fick jag och min reskamrat ett eget rum och tre mål mat varje dag, på indiskt vis. Vi blev uppassade som prinsessor av tjänare och privatchaufför. Och övervakade av en ilsken golden retriever som hette Tobler.
För ett par veckor sedan reste jag ensam till Chicago. För att spara in på hotellkostnaderna – men allra mest känna mig hemma i staden där jag aldrig varit – loggade jag in på sajten Couchsurfing.com igen.
Jag fastnade för Wills profil. Will, som blev min nummer tre, var motsatsen till de partysugna 23-åringar jag noga håller mig borta från. Han jobbade som mattelärare och hade inte tid för några backanaler. Men han hade en stor lägenhet och en katt.
Kvällen då jag kom gick vi ut med hans kompisar till en restaurang i ett kvarter jag aldrig annars skulle ha lyckats hitta. Dagen därpå, efter en tur i pariserhjulet, visade de mig den svenska stadsdelen Andersonville.
Will lät mig stanna i en hel vecka. På morgnarna gjorde jag fruktsallad och på kvällarna frågade han mig om min dag. Som plåster på såren för alla katthår ville Miss Charles sova bredvid mig varje natt. Det var ett sorgligt avsked och den lilla kattfröken tittade oförstående på mig när jag stängde dörren. Men nummer fyra väntade redan på mig i Miami.
När jag först frågade om jag fick sova på JoséLuis soffa svarade han ”kanske”. Han undrade om jag skulle laga mat åt honom. Och om jag hade en hårddisk med musik som han kunde få kopiera.
”Den här killen är antingen fantastisk eller så är han socialt störd”, tänkte jag. Men han hade fått bra referenser från andra couchsurfare, så jag svarade: ”Jag kan laga mat åt dig om du visar var affären är. Om musik är ett krav kan du få titta lite i mitt gamla iTunesbibliotek.” JoséLuis visade sig vara en raring och introducerade mig för latinamerikanska empanadas och amerikansk basketball och jag önskar att jag hade stannat mycket längre.
För just nu sitter jag i ett hotellrum i San Francisco och saknar Will och JoséLuis. Hotellrum är trevliga. Det kommer en dam och byter lakan varje dag. Jag bor centralt och jag har ett eget och väldigt rent badrum. Men katten i Chicago och soffan i Miami har fått mig att inse att nya städer inte behöver smälta ihop till ett töcken av sevärdheter och caféer med likadana muffins.
På 73 000 olika platser väntar två miljoner lediga soffor på att upptäckas, och det har blivit roligt att resa igen.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
