5th March, 2015
Lyssna på mitt inlägg i OBS i P1 här.
När nedgångna bostadsområden rustas upp flyttar människor med starkare ekonomi in i lägenheterna och husen. Det som kallas gentrifiering en utveckling som slår hårt mot de fattiga. Kanske är det till och med frågan om “social rensning”? Det menar i alla fall geografen Loretta Lees som är en av författarna som medverkar i boken “Gentrifiering”.
När den brittiska sociologen Ruth Glass gick omkring i London på 60-talet upptäckte hon att många av stadens ruffiga arbetarbostäder rustades upp av övre och lägre medelklass. Det var gamla viktorianska hus som fått förfalla och nu renoverades på nytt. Det var hyreslängor som förvandlades till tjusiga våningar när hyreskontrakten hade löpt ut. Ruth Glass skrev om fenomenet och myntade begreppet gentrifiering.
Den scen som ofta målas upp när gentrifiering beskrivs är fortfarande den där konstnärer upptäcker ett område i en stad där det finns billiga ateljéer och bostäder. Kring konstnärerna uppstår det sedan kaféer och kulturaktiviteter. Kanske blir stadsdelen till och med en turistattraktion, som till exempel Soho har blivit i London.
Naturligtvis fick någon flytta på sig när de nya invånarna kom. Enligt Ruth Glass förändrades hela områdets sociala karaktär snabbt. Livsstilen och utbudet var plötsligt medelklassens.
I den klassiska boken Loft Living, som nu återutges efter 25 år, förklarar den amerikanska sociologen Sharon Zukin gentrifieringen som ett kulturellt fenomen. I boken skildras hur det gick till när industrilokaler i Soho på Manhattan togs i anspråk av konstnärer – och hur utvecklingen snabbt förvandlade de modesta konstnärsateljéerna till dyra lyxlägenheter. I takt med att kultur blev en marknadsfaktor att räkna med, upptäckte städerna också att de områden som genomgår gentrifiering är populära bland just de människor de ville locka till sig.
På senare år har begreppet gentrifiering använts så flitigt i Sverige att det nu har släppts en lärobok i ämnet. Boken Gentrifiering är en antologi som sammanställts av forskarna Catharina Thörn och Helena Holgersson. Den speglar liknande situationer över hela världen.
Båda böckerna är mycket aktuella. I en tid när städer lyder under marknadsekonomin slåss de om att locka invånare med hög lön samt ett flöde av turister. Så delas världen in i avfolkningsbygd och växande städer.
Den kände urbanforskaren Neil Smith redogör i ett eget kapitel i antologin för hur själva gentrifieringen förändrats på senare år, med utgångspunkt i New York. Förut skedde den långsamt och planlöst. Men idag är gentrifieringen en medveten och snabb strategi, som drivs på av politiker och näringsliv gemensamt. I stället för ordet gentrifiering, som har en tydlig och kritisk klassaspekt, används mer neutrala eller positivt klingande ord som stadsförnyelse eller stadsomvandling.
När jag tittar på annonser för nya bostadsområden är det människoideal som lyfts fram blont och hälsosamt. Unga par joggar längs vattnet, cyklar till jobbet eller dricker kaffe ur pappmugg.
I tidningsartiklar ligger fokus oftast på områdenas förändrade utseende och på nya spännande restauranger och butiker som poppar upp.
I boken “Gentrifiering” hamnar de positiva bilderna i ett annat ljus. Syftet med förändringarna är att ersätta gamla arbetarklasstrukturer, både industriområden och bostadsområden, med områden som lockar välordnade tjänstemän att köpa lägenheter.
Geografen Loretta Lees kallar strategin social rensning. I antologin diskuterar hon det så populära begreppet blandstad. Hon pekar på att ivern att blanda framförallt verkar gälla områden med fattiga hyresbostäder. Enligt henne finns ingen forskning som tyder på att de nyinflyttades rikedom smittar av sig på dem som redan bor i området. Snarare är det så att de nya invånarna gör att platsen på sikt blir mer segregerad. Det som händer, när områden ”blandas”, är istället att den samhällsgrupp som bodde där först på sikt inte har råd att bo kvar. När rika flyttar in splittras de fattigas nätverk – vilket ofta innebär traumatiska omvälvningar och långa flyttar för dem det drabbar. De här orättvisorna trollas bort i stadsomvandlingens retorik. Till exempel sägs att en plats får ”nytt liv”. Som om den tidigare varit död!
Gentrifiering ser givetvis ut på olika sätt på olika platser, beroende på både platsens kultur och landets bestämmelser. Men gemensamt synen på fattigdom: att den hör ihop med en viss plats och inte med strukturer.
Sociologen Catharina Thörn har själv forskat kring hur stadsdelen Kvillebäcken i Göteborg i media målades upp som mer kriminell än den faktiskt var, med öknamn som ”vildmark”. Detta medförde att den gamla bebyggelsen kunde rivas och nya bostäder byggas för att ge plats åt en annan typ av invånare. Även i Landskrona, där det inte finns någon bostadsbrist, vill kommunen förändra stadens centrum. Vilket, kan man befara, är ett led i processen att byta ut fattiga invånare mot rika.
Flera kapitel i boken visar hur den politik som driver på gentrifieringen använder samma härskartekniker som européerna använde under kolonialismen. Man använder förminskande ord om ursprungsbefolkningen – här de fattiga – och deras kultur för att berättiga exploateringen.
Man kan säga att det handlar om en sorts ekonomisk rasism. När jag läser slår det mig att de som styr i städer över hela världen drömmer om en annan verklighet, där alla är rika och välanpassade.
I Sverige är de alltför få nya bostäder som byggs i de växande städerna dyra bostadsrätter. De ger snabbast ekonomisk lönsamhet. Det knasiga är att detta sker fastän städer har makt att ställa krav på byggföretagen. Till exempel skulle de kunna kräva trettio procent billiga hyreslägenheter även på attraktiva lägen. Detta sker i många andra länder, men inte i så stor utsträckning i Sverige. Här konstruerar kommunerna, tillsammans med näringslivet, i marknadens namn reservat enbart för rika.
Samma sak händer där man idag renoverar hyresbostäder. Då höjs hyrorna så drastiskt att många inte har råd att bo kvar.
Det hela är mycket motsägelsefullt. Det naturliga borde vara att satsa på de människor som redan bor i ett område, och på det sättet öka livskvaliteten på platsen, istället för att försöka locka dit nya rikare invånare. Det skulle ge en mer långsiktig värdeökning, som både är ekonomisk och social.
Inslaget sändes i OBS i P1 2015–03–05.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
1st October, 2014
Landsbygden har hamnat i fokus i eftervalsdebatten. Det pratas om storstadsnorm och sveket mot landsorten. Men vad handlar konfliktlinjen stad-land om egentligen? Och vad projicerar vi för värden på begreppet landsbygd 2014? Och hur blev Södermalm symbolen för makten? Samtal med Sofia Ulver, docent i företagsekonomi; Julia Svensson, redaktör tidskriften Arkitektur och Po Tidholm, journalist och författare.
Lyssna på inslaget här .
(2014–10–01)
Postat av Julia Svensson - Kommentera
10th May, 2011
Idag 10 maj medverkar jag i Nya vågen i P1. Jag och landskapsarkitekten Allan Gunnarsson diskuterar Christel Kvants bok “Trädets tid”.
Programmet finns än så länge att lyssna på här. Läs mer här.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
6th June, 2010
I helgen intervjuas jag i den danska webbradiokanalen Den2Radios programserie Radio Norden om Integrationsprojektet och bloggen Dansar med Danskar av Karsten Pharao. Läs mer om Integrationsprojektet här.
Du kan lyssna på programmet i sin helhet här. Bara scrolla ned tills du hittar mig.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
5th April, 2010
Malmö är en stad på tillväxt, något som också avspeglas i litteraturen. Fler och fler författare bor och verkar i staden. Det går ganska snabbt att göra en lista på över trettio författare som i detta nu sitter och skriver poesi och skönprosa i parkernas stad.
Frågan är: Finns det något samband mellan staden Malmö och den litteratur som skapas där? Och om Malmö nu håller på att mutas in i den svenska litteraturen: Hur ser den ut, vilka litterära bilder skapar Sveriges tredje stad?
Julia Svensson och Thomas Lunderquist träffar tio malmöförfattare: Josefine Adolfsson, Fredrik Ekelund, Azita Ghahreman, Karl Ove Knausgård, Niklas Söderberg, René Vázquez Díaz, Niklas Qvarnström, Mary Andersson, Mats Kolmisoppi och Caroline Ringskog Ferrada-Noli. Alla väljer var sin för staden typisk plats och berättar om sambandet mellan Malmö och deras författarskap.
Malmö den 5 april 2010 sändes måndag 5 april kl 14.03 i P1:s Biblioteket. Lyssna på programmet i efterhand här.
Programmet uppmärksammas också av SVT:s Babel.
Och Thomas Lunderquists citat vidarebefordrades ut i landet av DN Kultur:
Postat av Julia Svensson - Kommentera
22nd March, 2010
I dag måndag 22 mars 2010 är jag och författaren Christina Claesson med på Filosofiska rummet i SR P1:s årliga programutvärdering.
@ Malmöstudion på Norra Skolgatan.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
19th November, 2009
och pratar P3-skånska om 00-talets heminredningstrend.
Lyssna på pod-versionen på sr.se, 2009-11-19.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
28th October, 2009
Ungefär samtidigt som jag började ifrågasätta mitt müsli-bruk/missbruk lärde jag känna människor som älskade att laga mat, och inspirerades. Och när jag lyssnade på Tendens i P1 i förra veckan, som hade temat Du är vad du äter, konstaterade jag att jag kanske var sist i Sverige med att börja betrakta mat som något mer än bränsle.
Förr var mat något man hade eller inte hade. Idag är mat inte bara mat. Du är vad du äter, inte bara bokstavligen. Mat handlar om att visa vem man är. Och vem vill reduceras till att vara müsli?
Aldrig har människan varit så besatt av att äta rätt som nu. Hälsosamt, ekologiskt, närproducerat och trendigt. Middagar och matlagningsprogram och matbloggar och prat om mat i kvadrat. Naturligtvis är det en klassfråga. Mattrenden är för dem som har tid, råd och möjlighet. Och för dem som anser att mat är viktigt för att visa status. Dessa trendsättare är de som sociologen Feathersone kallar den bildade medelklassen – som strävar efter att vara och göra rätt.
På tal om den bildade medelklassen och lagom inför att biobesökarna bänkar sig framför höstens feelgood, Meryl Streep som den berömda kocken Julia Childs i filmen Julie & Julia, hamnade jag i en chatt på internet med två kulturskribenter, båda män, båda tio år äldre än jag.
Skribent A lade upp en bild på en citronpaj som han lagat, på Facebook. Jag trodde att det var en crème brulée. Skribent B berättade att han hade en påse chips och kollade på fotboll. Jag skrev att jag hellre ville diskutera chèvre än fotboll.
Då frågar Skribent A: Du är inte den ironiska generationen va?.
Jag, som är född lite för sent, ställer motfrågan: Hur ironiserar man om mat? Äter tacos?
Då får jag veta att ironisk mat är följande goda saker: chokladbollar, flygande Jakob, avokado med räkor, tacos på ICA-köttfärs.
Sen börjar vi prata om Black and White. Som också är ironisk mat. Eftersom ironiska generationen var balla på 90-talet måste allt man gillade på 80-talet vara mat som bara får ätas med ironisk glimt i ögat.
Egentligen är det inte synd om er, ni 36–45-åringar, den ironiska generationen, Killinggängets adepter. Det är ni som har makten och sätter den kulturella agendan, inte bara i mataffären.
Men: ni har också väldigt mycket att bekymra er om. Förutom all stress med middagar, status, ekologisk mat och hälsa – med den analytiska förmåga många av er besitter kan det bli krångligt.
Ta ett wienerbröd. Innan ni äter det måste ni ta ställning: Hälsosamt? Ekologiskt? Hur mycket fett? GI? Blodsocker? Vilken bild av mig själv sänder jag ut om jag glufsar det i mig? Kanske är jag cool om jag ser ironisk ut medan jag äter det? Verkar jag omedveten och pinsam?
Herregud. Jag säger då det. Känner mig som en 80-talist.
Ursprungligen publicerad i Ystads Allehanda 2009-10-28.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
23rd April, 2009
Litteraturvetenskapligt självförtroende är rubriken för senaste ”Nya vågen” i P1 (sändes i tisdags, finns på sr.se). Bokförsäljningen har ökat med 41 procent det senaste decenniet, ändå är litteraturvetenskapen i kris. Den har tappat i status – studenterna som intervjuas i programmet brinner för sitt ämne men vet att det varken gör till eller från i deras cv:n.
Ordet produktiv återkommer flera gånger. Däremot nämns inte att litteraturvetenskapens kris sträcker sig utanför ämnet – till ett klimat präglat av nyttotänk. Uppsvinget för litteratur och läsning handlar till viss del om att bokförsäljning ger ekonomisk vinst (är produktiv).
Litteraturvetenskapens framtid hänger alltså på att både statsmakt och studenter ser att ämnet inte bara är viktigt
utan också produktivt. Knäckfrågan är hur institutionerna ska göra bildning och kritiskt tänkande synligt i samhällskalkylerna.
Att byta ut kurslitteraturens klassiker mot populärlitteratur är ingen lösning. Litteraturvetenskapen måste, säger professor
Lisbeth Larsson, närma sig och integreras i andra ämnen, för att återfå sitt anseende.
Vem vet, kanske krisen också för något gott med sig.
Ursprungligen publicerad i Sydsvenskan 2009-04-23.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
